BoS skrev:Du borde läsa mina inlägg först innan du försöker svara på dem.
Vad av det du skrivit tycker du att jag inte verkar ha läst?
Justin Case skrev:Arbetsgivaravgifter för att finansiera arbetskraftens försörjning vid sjukdom och orkeslöshet p g a ålder, fick vi eftersom de förtänksamma som ville spara för sämre tider, förut trängdes ut från arbetsmarknaden av de bekymmerslösa som kunde nöja sig med lägre löner men sedan blev en belastning för sina medmänniskor, när de goda dagarna var över.
Vad har du för svar på inlägget där jag liknade obligatoriskt pensionssparande med tvångsmatning? Samma problem finns nämligen med det system med obligatorisk försäkring som du föreslår. Varför skulle staten ha rätt att tvinga människor att försäkra sig mot något alls? Varför inte låta de som vill ta risker ta både de risker de vill ta och de konsekvenser som följer?
Jag menar alltså: varför skulle staten ha någon skyldighet att rädda livet på den av ålder arbetsoförmögne medborgare som under sina arbetsföra år med berått mod slösade bort de pengar han var medveten om att han med stor sannolikhet skulle komma att behöva längre fram när han blivit arbetsoförmögen av ålder? Är inte det som om socialförvaltningen skulle fortsätta betala ut socialbidrag obegränsat antal gånger i månaden till en som konsekvent spelar bort hela socialbidraget på trav och måltips så fort han fått pengarna och genast går tillbaka och söker socialbidrag igen osv? Kanske skulle folk lära sig hushålla bättre med sina pengar om de själva fick ansvara för att se till att det finns pengar kvar till deras ålderdom - alltså på så sätt att det är upp till dem själva som individer hur mycket eller lite de vill trygga sin ålderdom? Den som inte under sina arbetsföra år
kunnat trygga sin ålderdom ska naturligtvis få socialbidrag när han blir för gammal för att arbeta, men den som slarvat bort en massa pengar medveten om att de pengarna borde sparas så att de kunde fungera som pension längre fram, den borde kanske ta konsekvenserna och helt enkelt inte få någonting från staten när han blir gammal, och kanske därmed få gå och rota i papperskorgar när han blir gammal, så att andra avskräcks från att slösa bort på nöjen i arbetsför ålder
sina besparingar som kommer att behövas till ålderdomen. Varför ska staten utgå från att vuxna, mogna, tänkande medborgare inte kan ta ansvar för sin framtid? Om det står klart för de arbetande medborgarna att de genom att få ta ansvar för sin ålderdoms ekonomi även får ta konsekvenserna om de schabblar till det för sig, kommer medborgarna att ta det ansvaret. Eller, vilket bör finnas som en lösning för de som tycker sig "veta med sig att de är oansvariga av sig" och vill gardera sig mot sin egen dumhet så att säga, erbjudas en möjlighet att
frivilligt binda upp sig med någon sorts försäkring eller pensionssystem där staten är motparten. Min poäng är att ett sådant system bör vara
frivilligt, och att de som inte vill ingå i det får klara sig själva - och skylla sig själva om de inte klarar sig själva. De har då erbjudits möjligheten att gardera sig mot möjligheten att schabbla bort sina ålderdomspengar, och har de tackat nej till den möjligheten får de stå sitt kast - liksom en fallskärmshoppare som hoppat ut från planet får acceptera att det finns en viss olycksrisk som han villigt och medvetet har valt att ta och som därför inte kan tas tillbaka.
Det är fullt tänkbart att det finns människor i arbetsför ålder som tycker så här:
- Varför ska staten bestämma över mitt huvud att det är bättre för mig att staten mot min vilja undanhåller mig en massa pengar medan jag är i mina bästa år, för att vid min ålderdom ge tillbaka de pengarna till mig pö om pö enligt en av staten fastställd utbetalningsplan? Jag befarar att jag, när jag blivit för gammal för att kunna arbeta, även blivit en gammal stofil med försoffade åsikter som jag idag skulle bli illamående av. Jag vill inte riskera att pengar jag arbetar ihop nu går till en sådan stofil. Jag vill använda alla pengarna nu, medan jag fortfarande har vettiga idéer om vad som är bäst att använda pengarna till. Och i vilket fall ska jag ha rätt att välja
när jag ska använda mina pengar, och det gäller
alla de pengar jag har rätt till. Därför ska jag ha rätt att välja att istället för att få tillbaka mina egna pengar i form av pension när jag blir arbetsoförmögen, istället få behålla de pengarna redan från början. Jag accepterar att leva som pank uteliggare när jag blivit gammal och arbetsoförmögen, om jag i gengäld nu under mina bästa år får behålla de pengar vi pratar om. Beslutet om när i mitt liv dessa pengar helst bör användas av mig är jag bättre på att fatta på ett genomtänkt och välinformerat sätt än vad staten är, för jag känner mig själv ganska bra, medan staten inte känner mig ett dugg. Det staten gör nu är att behandla mig som ett barn, som en som inte har omdöme att använda sina pengar på bästa sätt. Om jag inte (nu i arbetsför ålder) accepterade att leva som pank uteliggare när jag blivit gammal och arbetsoförmögen,
då skulle man kanske kunna diskutera om staten inte borde gripa in när jag går och rotar i papperskorgar på gamla dar. Men nu accepterar jag ju faktiskt att ta den risk jag beskrivit, och då bör staten inte känna någon skyldighet att hålla mig under armarna när jag väl blivit en gammal pank uteliggare. Jag har ju valt det ödet, som ett pris jag är villig att betala för att få vara rikare nu i mina bästa år istället. Det är en prioritering som är min att göra, en prioritering staten inte borde ha med att göra, så länge den inte skadar staten. Och den skadar inte staten, så länge man accepterar att jag ska ta konsekvenserna av mitt val.
Det är väl en rimlig ståndpunkt? Varför inte tillmötesgå de som har den ståndpunkten?
Jag har här argumenterat mot tvingande statliga pensionssystem, och jag är medveten om att det inte är det du förespråkar, BoS, men ditt förslag att man ska ha skyldighet att ta privata försäkringar för ålderdomen är lika paternalistiskt och kan kritiseras på samma sätt som jag kritiserar statliga pensionssystem ovan. Varför ska medborgarna inte få bestämma själva hur de vill fördela sina tillgångar över sitt livs tidsaxel? Varför ska människor inte få leva loppan, från sin 25-årsdag till sin 65-årsdag, för alla sina "pengar de borde spara till sin ålderdom" om de vill, om de är beredda att ta konsevenserna av det i form av de sedan kommer att ha noll kronor på kontot och aldrig få någon hjälp från någon privat pensionsförsäkring eller liknande (eller någon stat eller kommun etc) från och med 65 års ålder, till exempel?
