Ja, vilken tur att det finns sådana som Elake Karsten.
Jag håller med om att vi står inför stora problem med överpopulation och resursbrister som kommer att slå ojämnt. Men det finns olika sätt att hantera detta.
Många ser inte problemet, tror att någon annan fixar det eller kan helt enkelt inte hantera det.
Ett sätt att hantera frågan är att försöka ha medkänsla med så många som möjligt, även om det verkar än mer hopplöst ju mer man förstår. Och att trots detta försöka göra vad som göras kan. Det kallas hållbarhetsarbete och det engagerar fler och fler. Vi kan inte rädda alla, tvärt om tror jag att vi maktlösa kommer att se på när många stater kollapsar följt av stora humanitära katastrofer. Ett exempel vi bevittnar just nu är
Jemen. Men vi kanske kan få vårt lilla land att fungera även på lång sikt och i så fall kanske vi skulle kunna verka som mall för andra länder. Men vi har långt, långt dit.
Ett annat sätt, om man förstår problemet, är att stänga ute känslorna av maktlöshet och medkänsla. Det här kan man rationalisera genom att anta en nihilistisk ideologi, dvs att helt enkelt säga att det spelar ingen roll. Nihilismen blir på det här sättet ett skydd mot de känslomässiga aspekterna på frågeställningen och ett sätt att rationalisera ens egen oförmåga att ta ansvar. Och om man i sin självbevarelsedrift driver det längre så blir det till en cynism där man till och med ser ner på och föraktar de som antingen bryr sig eller inte förstår. Man kan på det sättet se det som svaghet, dumhet, egoism eller som naiv idealism och utmåla sig själv som den som ende som vågar uttrycka sanningen.
Det är upp till var och en att hantera frågorna efter eget förstånd, men ni kan nog tänka er vilka människor jag är mest intresserad av att interagera och kanske till och med samarbeta med.