Vi är snart ensamma

[Kiifen]

archaxe

För mig handlar inte miljöfrågorna exklusivt om att tänka på framtida generationer. Men det ingår i vad man kallar för samvete. Denna värld som fött och närt mig och allting annat är en värld som jag älskar och avskyr att se förstöras och malas ner till att bli till fernissa på en döende kultur. Jag avskyr vetskapen om vad som kommer att hända ifall vi fortsätter i samma riktning som våra förfäder stakade ut en gång i tiden. Våra förfäder led inte enbart av hybris, de hade också väldigt begränsad, rent av felaktig, vetskap om hur världen fungerar och vilken plats de själva hade i den. De hade förmåga till att känna sympati och empati även då, men deras övertygelse om att detta är något som måste ske var starkare och kunde "rättfärdiga" hela processen i deras egna samveten.

Fortfarande lever vi med deras tankegods som vi inte ännu helt kunnat gjort oss av med. Jag skulle aldrig kunna sitta och försvara handlingar som går emot fortskridandet av livets utveckling här på jorden... för det ekologiska problemet är faktiskt så pass allvarligt. Vår civilisation hotar faktiskt att göra slut på livet här. Är det en vetskap man bara kan svälja och köra på som vanligt? För mig är det orimligt och speglar en typ av människa jag inte alls skulle vilja ha något med att göra. Vad är det för karaktär? Det är en usel bild av människan. Det är en usel inställning till livet och en usel vision av framtiden. Det är absolut inget jag blir inspirerad av som gör att jag bara kan leva ut. Blir du inspirerad av en sådan vision?

Människor idag har dålig överblick över vad som sker. Medierna har tagit över människors tankar i så pass hög grad att vi enbart känner sympati när det är godkänt att känna sympati. När ämnet förs på tal. Hela maskineriet producerar svaga personer utan ryggrad eller eget tänkande. Vårt samhälle är utformat att skapa människor med pseudo-åsikter, inte genuina åsikter. Detta går naturligtvis att förändra, eftersom människan i grunden inte har förändrats.

Jag tror inte på allt för många konspirationsteorier. Jag tror inte på att det sitter en ond mästare och planerar djävulskap. Jag tror att varje individ är ansvarig för sina handlingar och har förmågan att ta ställning för vad denne själv tycker och tänker. Vi, som individer, bygger alla detta slags samhälle. Vi bygger det inte för att vi är människor utan för att vi är övertygade om detta samhällets överlägsenhet - trots att vi känner till motsatsen.

Eftersom världen har fött oss, vi lever tack vare den, är detta anledning nog att känna sympati för och komma ihåg sitt eget ansvar gentemot hur man behandlar denna värld och allt liv i den. Bara för att djuren inte kan protestera när vi låser in dom eller utrotar dom och använder dom på alla sätt och vis så är det enda som kan göra oss till bättre människor, det som visar att vi har en bra karaktär, att vi visar hänsyn och respekt för dem och för allt det som möjliggör vår fortlevnad. Att visa den respekten och hänsynen, att kunna känna sympati och se framtiden an i det man gör är ju något som ger en själv ett värde som individ. Det ger självrespekt. Att argumentera för det samvetslösa är att porträttera sig själv som en ynkrygg.

Man kan förståss undra varför man blir cyniker. Jag vet inte något om Diogenes motiv, men hos många dagens cyniker anar jag en längtan att få slippa känna detta betungande samvete. Vad mycket "enklare" livet vore ifall man inte värderade något, ifall allting var hopplöst och att ens handlingar inte spelade någon som helst roll. Att vara som ett barn och bara leva för dagen. Det är sant, i det stora hela kanske ens handlingar inte spelar någon roll. Det vet vi inte. Men ens handlingar speglar faktiskt vad man bryr sig om, att man bryr sig om och hur man ser på sig själv.

Att slå ut empatiförmågan är något alla mördare måste göra. När man inser att det man dödar är ens egna rötter så är det bara dumt att fortsätta. Det är inte ädelt, det är inte manligt eller coolt, det är inte inspirerande. Det är enbart dumt. Jag säger nu inte att du står för sådana åsikter eller har den slags karaktär, men det var viktigt för mig att föra fram dessa åsikter.

[archaxe]

Vår civilisation hotar faktiskt att göra slut på livet här.

Måhända, och meningsskiljaktigheterna tycks bottna i att du ser ett problem i det medan jag inte gör det. Du kallar den ståndpunkt jag företräder - en "laissez faire-attityd" gentemot hur vår miljömässiga utveckling ter sig - för "cynism", kanske inte helt missvisande, och talar om att det är "samvetslöst" och "omoraliskt" att ha och förespråka en sådan attityd. Jag bör engagera mig i miljöfrågor på grund av tacksamhet mot naturen och miljön som gett mig tillfälle och möjlighet att leva här på jorden och inte på grund av att vi har någon skuld gentemot framtida generationer. I mina ögon är alla motiv likvärdiga. Om ditt motiv för att köpa kravmärkt är att du a) får ett bättre samvete av det, eller för att du b) vill säkra dina framtida barns möjlighet till ett drägligt liv, eller för att c) det spär på din självgodhet, eller för att d) du har så mycket pengar att du inte kan göra av med dem på ett annat sätt än att köpa lite dyrare mat, eller för att e) du helt enkelt inte har något bättre för dig, eller f) något helt annat skäl - låt dina motiv vara det de är, så länge du är nöjd med dem. Om du behöver ett rättfärdigande till varför du skall göra det ena eller det andra, så nöj dig med att vilka skäl du än anför så är de fullgoda skäl - de är trots allt skälen till varför du faktiskt handlar som du handlar. Till någon som inte delar det grundläggande mål mot vilket du strävar har du inget meningsfullt att säga, de kan avfärda allt det du säger om "samvete", "tacksamhet", deras bristande karaktär och så vidare med en axelryckning och ett "jaså" och vända på klacken medan du stampar med fötterna och skriker "Du borde göra så!". Man kan förklara det med att er användning - och följaktligen meningen - av ordet "bör" inte är den samma.

Man kan beskriva mig - som du gör - som en slapphänt cyniker som smiter undan samvetet för att jag är för lat för att ta tag i det och som låter vårt samhälle barka käpprätt åt helvete för att jag är uppgiven och omoralisk och som sedan efterkonstruerar nån typ av pseudo-moral för att rättfärdiga mitt omoraliska handlande. Man kan också beskriva mig som en optimistisk revolutionär som tycker det känns värdelöst att försöka rädda ett sjunkande skepp och som istället hjälper utvecklingen på traven för att rasera en sjuk civilisation för att något bättre och högre skall kunna stiga ur askan. Vad som krävs för att den attitydförändring jag tror är nödvändig för en genomgående förändring (som innebär en förändring i själen, kan man säga) skall ske är att vi kvävs av vårt eget sätt att leva, och vad vi gör när vi sopsorterar hårda plastförpackingar här och mjuka plastförpackningar där, diskar ur våra konservburkar och komposterar kondomer är att göra naturen och civilisationen en björntjänst som endast drar ut på undergången - vi försöker råda bot på en sjukdom som redan gått för långt. Alla dessa åtgärder mot miljöproblemen kommer aldrig att lösa problemen, bara bekämpa symptomen som problemen ger upphov till. Jag tycker inte det är gott nog.

Vårt samhälle är utformat att skapa människor med pseudo-åsikter, inte genuina åsikter.

Kan du ge exempel på vad som karaktäriserar en pseudo-åsikt resp. en genuin åsikt? Det här är ett vanligt påstående som ofta framförs som argument mot att ens meningsmotståndare har pseudo-åsikter och är indoktrinerad av massmedia medan man själv har väl genomtänkta och "genuina" åsikter - jag är bara intresserad av att höra hur du använder orden "pseudo-åsikt" och "genuin åsikt". Mina åsikter omfattas av fler än mig själv, och jag är på intet sätt upphovsman till dem, men det tragikomiska är att man i detta teknologins tidevarv kan googla fram i princip vilka åsikter som helst - paradoxalt nog tycks mig åsikten att allt fler människor hyser pseudo-åsikter själv vara en pseudo-åsikt, och det blir allt svårare att företräda en äkta autentisk ståndpunkt. Ursäkta ett i övrigt rörigt inlägg.

Frågor på det?

[Kiifen]

archaxe

Att miljön förstörs beror inte på att folk inte engagerar sig i miljöfrågor och jag har heller aldrig sagt att man ska engagera sig i miljöfrågor. Att sortera sopor tycker jag är lika dumt som att tro att rökning kan göras mindre farlig genom att förtära cigaretten utomhus.

Jag förespråkar inte att man måste vara tacksam gentemot naturen. Jag säger att JAG är tacksam. Denna värld som ger mig så mycket gör mig tacksam, att se något jag gläds av förstöras är såklart jobbigt för mig och för andra som också känner så. Jag förespråkar absolut inte någon slags slavmoral där man ska plikta för sina synder och känna tacksamhetsskuld och ständigt bikta sig och be om förlåtelse och hålla med och tycka precis som den med "rätt" åsikter. Jag säger bara vad jag tycker och känner.

Om alla motiv är likvärdiga för dig måste jag fråga var du står någonstans. Ifall allting är lika mycket värt i dina ögon, vet du då egentligen vad du håller på med? Ingen kan avlägsna sig själv från att ha en ståndpunkt eller någon form av motiv. I efterhand kan man alltid säga att alla motiv är lika bra eller lika dåliga men vad är det isåfall som räknas för dig? Om du säger att du lever för stunden kan jag ändå lova att du har motiv även i denna stund. Motiv som du ogärna skulle vilja ge upp för att istället gå någon annans väg. Om du helt enkelt saknar värderingar då skulle jag eller nån annan kunna använda dig till vad som helst. Du skulle bli en puppet on a string. Okej, okej, du kanske menar "i det stora hela" ... men det var ju inte så JAG resonerade.

Jag har heller inte sagt att just Du är en cyniker, jag har inte använt begreppet Laissez-faire för att beskriva dig eller ens överhuvudtaget beskrivit just dig. Ditt förra inlägg inspirerade mig till att skriva ovanstående inlägg eftersom jag hör ungefär samma argument från andra människor som jag känner bättre.

Pseudo-åsikter:

Pseudo-åsikter kommer av att människan blivit absurd och människan blir i allmänhet absurd när hon inte är fri att vara sig själv. Kännetecken för det är alltför många för att jag ska orka sitta och rada upp dom, men i allmänhet har en ofri människa en martyrisk inställning till livet, till arbetet, till familjen, till framtiden. (Detta på grund av att den ofrie har integrerat föreställningen om att det alltid är någon annan som bestämmer allting. (och bestämmer allting fel, eftersom denna inte är personen i fråga))
En viss stelhet i sina uttryck, oförmåga att tala sin verkliga mening eller talar allt för mycket och ändrar ständigt sin mening, oförmåga att se sig själv som en individ utan talar om sig själv i plural eller i allmänna ordalag "MAN kan tycka" etc, oförmåga att vara intim eller en förmåga att kunna bli alltför intim alltför snabbt, oförmåga till att ta kritik, behov av att ständigt ha "rätt" genom att förringa den andre, bli arg eller direkt hoppa över till något helt annat ämne.
Pratar bort allvarliga ämnen, eller försjunker totalt i ett visst ämne, t.ex. "andlighet" eller liknande. Ständigt beroende av auktoriteter och oförmåga till personligt ansvar, därför måste människan som blivit absurd "rättfärdiga" sina åsikter och ståndpunkter, leta efter orsaker som kan ge henne "rätt" eftersom hon inte kan tro att enbart hennes egna åsikt räknas.
Att "göra sig till" är den absurda/ofria människans kännetecken och det ser man spår av i åsikterna eller hur "åsikterna" framställs.

Tänkbara orsaker till den ofria människans elände kan vara att ständigt blivit motarbetad i stunder då den personliga integriteten ställts på prov. Att försökt och försökt att få andra att förstå vad man menar och vad man verkligen vill men ständigt bemötts av hånfullhet, elakheter, oförstående, straff och omgivningens rädsla. Människor får lära sig att uppfostra sina barn till att bli ofria, precis som dom själva blev uppfostrade till det.