Är samhället det enda samhällsproblemet?

[Kallekula]

De som inte har en patentlösning kan dra åt helvete.
Endast patentet kan höja nivåerna.
Kallekula simmar vidare i simmigt vatten och knappt når hans käft över vattennivån. Lite patetiskt.

3 eller 4 vinaren idag? Bli lite glad i hatten istället för gringubbig när du är full. Du är ganska bra i gasen när du skriver på forumet har jag märkt. Sitt inte i ensamhet och sup. Inte nyttigt.

Det var faktiskt välmenande.

p.s jag känner igen tecknen, så du behöver inte säga mer

[J R Auk]

Òch åt helvete vi drog...

[PopJimmy]

Politiken är den  mäktigaste maktinstitution vi har i samhället (om vi utesluter företag) och den blir bara mer och mer korrumperad. Problemet är att strukturerna/reglerna för hur spelet bör går till börjar stelna. Titta vad som hände med Kristendomen, den var från början driven av slavar för "människornas bästa", men slutade som en totalitär maktinstitution.

Politiken har blivit så mäktig eftersom den består av värderingar och regler som upprätthålls utan att ha någon empirisk grund. Kristendomen startade som en religion för slavar och den skulle bara ha varit en religion för slavar. Men de religiösa ledarnas maktsträvan gav dem insikten att de skulle få mer makt om fler blev slavar.

Som sagt Kristendomen var från början en väg ut ur slaveriet, men blev tillslut istället inkörsporten till slaveriet.

Och vad menar du med att politiken inte har empirisk grund? Vad menar du ö.h.t. med empirisk grund? Utifrån vem/vad då? Förstår inte hur du resonerar här.

Du hatar människorna när du tidigare förlät dem. Du satte dig över dem i din ödmjukhet, i ditt självförakt fann du stolthet. Nu inser du att det inte finns något värde i att förakta dig själv och du är arg på alla för att du uppfostrats med lögner.

Du har en alldeles för humanistisk människosyn. Människor är olika vissa bättre vissa sämre. Att alla inte lever efter dina kristna ideal har sin enkla förklaring i att den är livsförnekande. Det finns inget som säger att det gagnar mänskligheten som sådan att alla överlever men det finns ingen mening med att alla dör heller(förutom om du tror att kristendomens essens är sann). Det finns ingen mening i att förakta verkligheten, du kan inte ändra på den. Däremot kan du ändra på hur vi lever.

Jag har senaste tiden insett att jag har en för humanistisk människosyn och att humanismen i våra dagar i viss utsträckning har blivit ett sätt att förtrycka människor. Men grundtanken är väldigt god.

Jag har har senaste dagarna insett mitt problem och har nu övergått till en form av humanistisk elitism som tar tillvara på det viktiga i humanismen och förkastar det som inte funkar.

Poängen med humanismen är att man måste erkänna alla människor potential att växa, det är det mest centrala. Men, jag erkänner nu, att mitt tålamod för svagare/neurotiska och mindre utvecklade människor börjar minska, detta gäller naturligtvis inte barn, eftersom att eftersom de är mindre utvecklade besitter mer potential. Min elitistiska humanism står vidöppen för alla att följa. Jag erkänner att alla människor i grund och botten, teoretiskt, har förmågan att växa, men vissa människor har, rent praktiskt, i vissa perioder och i vissa omständigheter i deras liv, (tillfälligt eller fullständigt) försakat denna kreativa förmåga eftersom de i deras emotionella liv, bildat neuroser som växt fram och som gör att jag inte kan hjälpa dem. De har blivit sårade och inte vågat att totalt peneterarsmärtan och börjar därför istället leva i rädsla vilket gör att de söker tröst i grupper av andra människor vilket skapar flockmentalitet, eller söker tröst i sin egna korrupta, torftiga, snikna giriga, småskurenhet i billig sinnesnjutning som föder förtyck hos andra människor, de skapar en omättlig törst efter mer och mer för att försöka täppa till ett svart emotionellt hål. Lidandet alla varelser möter är det mest grundläggande för allt liv. Det som kännetecknar livet och den första levande varelsen, amöban, är att den kan gå från att vara encellig till att vara tvåcellig, denna separationsprocess är det mest grundläggande. Människor lever först varmt och tryggt i livmodern, hon får värme och näring av modern, men vid den nödvändiga separationsprocessen skapar en konflikt. Alla konflikter förutsätter två delar. Alla konflikter är kommunikationsproblem, d.v.s. överföringsproblem. Att israeler och palestiner krigar beror på att de inte kan nå ömsesidig kommunikation/enhetlighet. Den indiviuduella mänskliga konflikten startar i den fysiska separationsprocessen. Andra frigörelseprocsser är den emotionella och den tankemässiga/abstrakta. Överföringsproblem underlättas m.h.a ritualer, dvs. betydelseskapande situationer. Det spelar ingen roll om det är primitiv jakt, fotbollsmatch, filosofiskdebatt eller begravning.

För att leva fullt ut måste man ta sig igenom dessa mognadfaser och leva ut dom, men många stannar i deras utveckling och förblir omogna.

Det alla söker är kärlek, dvs. kommunikation mellan två parter. Sökandet efter Gud är ett kommunikationsproblem. En människa upplever bara ena parten och får inget svar. Den högsta upplevelsen är då verkligheten möter verkligheten, en aha upplevelse som upplevs med fulländat evidens. Logiken, tolkandet och tänkandet är jakten på denna fulländade kommunikation, att se och synas, att interagera direkt, men även det religiösa sökandet är det.







Den extrema Kollektivisten saknar förmågan att ge saker betydelse själv, han måste ha en grupp som skapar en mer kraftfull dynamik, eftersom han egna inre känslomässiga dynamik är förstörd. Samma sak gäller den snikna egoisten, som inte kan definiera sin mening själv, utan som måste lita på andras kvalitetsstämpligar. När man inser att kvalite är något fullständigt "subjektivt" så inser man att man kan sitta ensam i en öken i 20 år och vara mer lycklig än en snygg, framgångsrik, vit, amerikanske mångmiljonär som saknar denna kreativa förmåga att själv ge sin tillvaro den betydelse man själv vill, att själv vara den enda auktoriteten för kvaliten i sitt liv.



I ett utopiskt framtidssamhälle kommer kanske flera människor insett vinsterna i den extrema humanismen, men tillsvidare, när vi lever i ett brutalt samhälle, fullt med svaga och rädda människor som söker tillit i sociala grupper, så måste jag erkänna att min extrema humanism inte fungerar. Jag är bättre och godare än andra människor och detta är inget jag längre förnekar. De andra är svaga och rädda. De ligger på botten av samhällstrappan och är beroende av andra människor som stöd, eller så ligger de på toppen och är beroende av att trycka ner andra människor.

Mitt mål är alltså en form av kollektiv individualism där alla individer får hjälp av samhället att utvecklas till totalt självständiga individer, men att de samtidigt inte ser något som helst behov av att vare sig dela med sig eller inte dela med sig, det enda som finns är den spontana, obetingande kraftfulla, skaparkraften som är totalt direkt och som skär sönder allt hyckleri som råkar komma i sin väg.

Den mindre förståndiga människan, som förnekar antingen individualism eller kolletivism kommer att i sin naivitet forsätta kämpa mot andra människor och skapar därför sin egna och andra olyckla. Den största orsaken till den mänskliga olyckan ligger i att en människa fått ett emotionellt sår/neuros som skapar en emotionell obalans vilket föder ett behov att fortsätt sprida sjukdomen. Det finns inget moraliskt rätt eller fel i detta, detta är bara ett faktum. Om människor skapar lidande eller lycka bekommer mig inte längre. Om människor dödar eller hjälper andra, bekommer mig inte, om jag själv i en situation behöver dö för ett syfte eller döda någon annan för ett syfte kommer jag handla utan tvivel.

Den praktiska extrema dogmatismen/absolutismen som skapar ytrymme för ödmjukhet, relativism, självständighet, sammanhållning, tvivel och vaghet, råhet, glädje, sorg och direkt kommunikation med den direkta verkligheten överträffar allt annat. Det enda probelmet som någonsin existerat är tvivlet. Men när tvivlet är utrotat finns inte längre ängslan eller rädsla, det finns bara den direkta fullständiga handlingen.

Jag ska inte längre ödsla min tid på svagare individer som är emotionellt handikappade och söker tröst hos de dåliga sidorna hos den extrema individualismen eller den extrem kollektivismen, som håller kvar i torftiga ideoligiska, känslomässiga, religiösa, sekulära, ateistiska, humanistiska eller andra former av begränsade ideal som inte skapar yttrymme för en extremt komplex verklighet.

Jag önskar jag kunde lägga min tid på att hjälpa dessa svagare människor, men jag erkänner mina begränsningar, dessa människor måste själva inse att deras barnsliga omogenhet inte är hållbar i längden. Det är inte deras fel att de blivit emotionellt handikappade, det är ingens fel och ingens ansvar.

Det finns fler som inte gillar den hycklande verklighetsfrånvända moralen i det moderna västerländska samhället. JOIN US

Vad menar du med hycklande verklighetsfrånvänd moral? Det finns ingen verklighet att vända sig från eller mot.

[PopJimmy]

Jag har tänkt i liknande banor, har svårt att avhålla tanken från stöld och rån, ogillar våld och hot så jag kan inte förmå mig att göra det. Men idéelt sätt VILL jag råna banker och tvångsdeportera "knösar" (har inget med tillgångar i sig att göra utan hur man förvaltar dom). Exploatera kan jag inte förmå mig. Det vore ett "självmord" för denna ide om mig själv som jag går runt i.

Du höjer alltså upp dig över andra människor? Du är lite "finare"?

Jajamensan, men andra får gärna vara lite "finare" än mig. En viss hybris är inte mer än hälsosam. Sen visst kan inte alla avhålla sig från exploatering, det gamla talesättet "det man inte vet mår man inte dåligt av" räddar mången.

Bra, jag erkänner nu också att jag, på många sätt, är bättre än många andra människor. Jag erkänner också att det finns andra människor som är bättre och mer utvecklade än mig, och mitt mål i livet är att ta inspiration av dessa och växa ännu mer. Jag är en ledare, men när jag väl är i situationer med människor som är starkare än mig kommer jag att fulständigt acceptera deras styrka och totalt hänge min lojalitet åt dessa. Den västerländska synen på individualism till alla pris är för mig på många sätt löjeväckande. Människor blåser upp sig själva bortom alla propotioner på naiva grunder.

Man ska inte vara rädd att själva ha ett orubbligt storhetssinne, men, när man möter någon som är än mer exeptionell, så måste man vara fullkomligt ärlig i detta, detta skapar naturliga hierarkier som inte är förtryckande.

Förtryckande hierarkier uppstår bara när andra saker än förmåga får gå före.

Tror du på allvar att alla kommer dö? Det kommer bli ett sista fäste där ronbinsonleken blivit allvar (i värsta fall) och då tvivlar jag på att dagens värderingar fortsätter. Den utan kultur kommer rasa snabbt i värde.

Hmm, nja, att alla kommer dö.. Vad vet jag, vad spelar det för roll egentligen? Att leva eller eller vara död är för mig obetydligt, det enda som spelar någon roll är att leva fullständigt och kreativt. Att våga vara svag och att våga vara stark.

Varför ser du inga belöningar i någonting, har du inte smak att känna det goda på tungan, har du inte hud att värmas njutningsfullt i solen? Du kan hävda din flykt från moralen i desperata ordalag, men lögnen blir inte sannare för det. Du är tyvärr fast med din moral och dom kakor den förmedlar.

Jag förstår inte här vad du menar, vilka kakor förmedlar jag? Jag säger ingenting om hur någon annan bör leva eller inte leva. Du är totalt fri att göra vad du känner för.

Att du kan försöka undgå din moral, men då får du sälla dig till dom som stinker av rädsla och hela tiden söker hävdelse, är det dit du vill komma? Har för många tuttar guppandes lockat dig att föreställa dig silikonet i vår verklighet som något för mer än ögat?
Att gå emot sin moral är att skjuta sig i foten, det blir svårt att hålla balansen och det måste till andra att stödja sig på.

Vänta jag förstår inte vad du menar med moral här. Menar du med moral ett fast sätt att förhålla sig på? Jag är totalt fri att bete mig hur jag vill. Faktum är att allt jag gör och allt jag skriver på detta forum ser jag som ett utforskande. Ett utforskande i vad som händer om jag säger vad jag spontant upplever att jag vill säga. Jag har inget som helst behov att vara konsekvent mot någonting. Jag har ingen skuld, skam, ängslighet eller rädsla för någonting. Den konsekeventa människan är inte kreativ och flexibel. Den kreativa människan inser sin naturliga obetingade potential till värdighet, den potential till värdighet allt levande bär på. Det handlar om insikten i att jag inte valde att födas och att jag har rätt att vara här och ta plats i tid och rum. Vart jag än befinner mig ska jag vara. Ingen får stå där jag står. Den som kommer i min väg måste jag tyvärr, genom mjuka eller hårda handlingar, avvisa.

Att du inte längre vill rädda andra kan väl inte ge per definition att du inte vill rädda dig själv?

Varför antar du att jag skulle villja rädda mig själv?[/quote][/quote]
Det gör jag inte, jag antar att du inte vill rädda dig själv. Men det är ju bara på låtsas.[/quote]Vad är låtsas?

[PopJimmy]

Vad betyder egentligen att "ga sin egen väg" eller "inte följa med strömmen"?

Jag skulle gärna vilja veta var strömmen är pa väg sa att jag kan veta om jag är pa väg at samma hall eller inte.

Mkt bra frågor Kiifen. Jag undrar också vad dessa saker egentligen betyder.

Ser ingen "ström", däremot ser jag många vågor och virvlar, och ibland är man sugen på surfing, andra dagar inte.

[J R Auk]

Varför ser du inga belöningar i någonting, har du inte smak att känna det goda på tungan, har du inte hud att värmas njutningsfullt i solen? Du kan hävda din flykt från moralen i desperata ordalag, men lögnen blir inte sannare för det. Du är tyvärr fast med din moral och dom kakor den förmedlar.

Jag förstår inte här vad du menar, vilka kakor förmedlar jag? Jag säger ingenting om hur någon annan bör leva eller inte leva. Du är totalt fri att göra vad du känner för.

Jag talar om den inneboende moralen. Det du gör ger respons från dina inneboende moraliska ställningstaganden. Det är inte du som förmedlar kakorna utan moralen till dig.
Gör vad du vill och ta konekvenserna av det. Ljuga går, men man kommer då längre från sanningen.
Visst kan moralen intellektualiseras, men oftast är den emotionellt baserad och därmed ofrånkommlig. Man måste först ändra sin attityd först och sen utföra det som attityden hämmar om man vill vara fri från "kakorna".

Vad skönt att höra att du är ditt upplyfta kreativa jag här på forumet igen, den gnälliga stilen passade dig inte. Passivitet verkar inte vara din gebit

[PopJimmy]

Vad skönt att höra att du är ditt upplyfta kreativa jag här på forumet igen, den gnälliga stilen passade dig inte. Passivitet verkar inte vara din gebit

Vad pratar du om?