Ska papperslösa ha rätt till vård?

[Justin Case]

(2) Skänka de 1000 kronorna till första bästa behövande människa i min geografiska närhet, t.ex. uteliggaren jag går förbi på stan.

Ditt alternativ (2) t ex, är uselt irrationellt. Du hjälper inte uteliggare genom att skänka pengar (inte face-to-face iaf).

Att ge dem 1000 kronor hjälper dem kortsiktigt: de blir lyckligare, för några timmar framåt, tack vare alkoholen/drogerna de köper med de 1000 kronorna (om de gör detta), än vad de annars skulle ha varit under den tiden. Därefter blir de desto olyckligare, så att den sammantagna effekten av handlingen blir mestadels negativ. Liknande effekt kan svälthjälp ofta ha: man hjälper de svältande på kort sikt genom att ge pengar till svälthjälp, men på längre sikt förlänger hjälpen kanske bara deras lidande (genom att förlänga deras liv). Jag ser för övrigt ingen principiell skillnad mellan att ge pengar till en uteliggare och att ge pengar till någon annan som också är mindre utilitaristisk än man själv, t.ex. en vanlig svensk nykter fattig arbetslös människa som har bostad. Det är statistiskt sett mycket osannolikt, om vi betänker en sådan människa och en uteliggare, att någon av dem kommer att använda de 1000 kronorna mer utilitaristiskt än vad du skulle kunna använda dem (med tanke på att du, men statistiskt sett inte någon av dem, är beredd att skänka 1000 kronor till världsförbättring överhuvudtaget).

Exemplet med att ge 1000 kronor till en uteliggare var kanske onödigt uppenbart dåligt för att främja vad jag försökte visa. Jag tror själv att även det mesta andra som människor brukar göra när de ska förbättra världen ger ungefär lika dåliga konsekvenser som att ge 1000 kronor till en uteliggare, och av liknande skäl, men jag borde ha tänkt på att de flesta inte tror som jag där. Låt oss byta ut uteliggaren mot en gammal, nykter och skötsam men normalegoistisk pensionär (som är så outilitaristisk som pensionärer i genomsnitt är). Anta alltså att alternativ (2) är att ge 1000 kronor till en sådan pensionär. Även då tycks det mig ganska självklart att det är bättre att välja alternativ (1), med varje krona man är beredd att ägna åt någon världsförbättring överhuvudtaget, än att välja alternativ (2).

En vanlig inställning är att man "inte kan veta" vilket alternativ som är bäst. På det svarar jag: visst, man kan inte heller "veta" vilket som är nyttigast av fullkornsbröd och vitt bröd - kanske har kostexperterna missat något, så att de har fel i att vitt bröd nödvändigtvis är dåligt; kanske kan man t.ex. få vitt bröd att ge bättre hälsa än fullkornsbröd om man kombinerar det med några ovanliga örter eller något, som gör brödets påverkan på oss väldigt annorlunda på något sätt. Men det verkar luta åt att fullkornsbröd är nyttigare än vitt bröd. På liknande sätt brukar det luta åt att ett av två välgörenhetsalternativ är bättre än det andra, man brukar ha åtminstone någon känsla av att det ena är bättre än det andra, vilka två alternativ (som är mycket olika varandra) man än jämför. Det vore sannolikhetsmässigt sett väldigt konstigt om det skulle råka vara så att två givna, väldigt olika handlingar framstår, i våra ögon, som varandes exakt lika världsförbättrande.

Snarare förlänger och försvårar du vederbörandes situation, och  
d e t  VET  d u  redan dessutom!

Vet och vet. Allt är sannolikhetsbedömningar. Det går inte att utesluta någonting med 100% säkerhet. Hur osannolikt måste något vara för att det ska vara fel att säga att man "vet" det? Hur sannolikt måste något vara för att det ska vara korrekt att säga att man "vet" det? Som så många andra behandlar du "vetande" som om det inte vore en gradfråga, fastän det enbart är en gradfråga.

Väljer jag (2), hjälper jag antagligen någon att supa skallen av sig i ett par dagar,/…

Jag ifrågasätter därmed starkt varför du överhuvudtaget använder alternativet i din argumentation. På vilket sätt t ex, är ditt (2) altruistiskt?

Som sagt, man skapar ju lycka på kort sikt. Det är vad de flesta människors altruistiska handlande verkar gå ut på även i andra sammanhang.

Det handlar naturligtvis om att ge av din uppmärksamhet, din tid, din omsorg, din tillit, din plats, etc. För nej, det är en lögn att du har begränsat med sådant [...]

Om det är sant, hur kommer det sig då att du inte väljer att göra hela världen till ett paradis nu med detsamma? Att du inte kan göra det bevisar att du har begränsat med resurser; du har inte de resurser du skulle behöva för att göra det. Alltså måste du välja hur du riktar de resurser du har. Jag förstår inte hur du kan påstå det vara en lögn, du har ju uppenbart fel. Dina resurser räcker ju helt uppenbart inte till hur snabb och omfattande världsförbättring som helst.

Det krävs väldigt lite av dig för att bättra tillvaron för folk i din närmiljö;

Det bestrider jag inte. Men effekten blir också mycket liten, ur globalt perspektiv. Effekten av stödjandet av wikileaks till exempel tycks ha mycket bättre chanser för att komma att visa sig vara mycket större än så.

och det är – innan du påstår annat – av betydelse för ämnet i din tråd då det långsiktigt, kvalitativt och kvantitativt, avlastar institutionella försäkringsåtgärden på makronivå. Om du inte ser det, tittar du helt enkelt skevt!

"Avlastar institutionella försäkringsåtgärden på makronivå", vad menar du med det?

[hermit philosopher]

Låt oss byta ut uteliggaren mot en gammal, nykter och skötsam men normalegoistisk pensionär (som är så outilitaristisk som pensionärer i genomsnitt är). Anta alltså att alternativ (2) är att ge 1000 kronor till en sådan pensionär. Även då tycks det mig ganska självklart att det är bättre att välja alternativ (1), med varje krona man är beredd att ägna åt någon världsförbättring överhuvudtaget, än att välja alternativ (2).

"Även då", talar du fortfarande pengar och är därmed fast i din snäva världsbild, där pengar är det enda som kan lösa problemen du behandlar.
Men JC, inte ens ekonomiska problem är renodlat ekonomiska, det har du väl tänkt på, hoppas jag?

Som sagt, man skapar ju lycka på kort sikt. Det är vad de flesta människors altruistiska handlande verkar gå ut på även i andra sammanhang.

Av dina inlägg, misstänker jag dig ha en hedonistisk syn på "lycka". I så fall, vill bara klargöras att jag inte ser innebörden av "lycka" alls på det viset.

Sedan, finns ingen som helst anledning att hävda att altruism endast tar hänsyn till kortsiktiga effekter. Ska vi vara petiga här JC, handlar altruism överhuvudtaget inte om effekt, utan om intention - och intentionen är att alltid handla utifrån inre välvilja till andra (känn dig nu alls inte tvungen att kommentera detta, ty jag tror vi kan utgå ifrån att du och jag inte förstår "välvilja" på samma sätt ändå).

Utöver altruistiska aspekten, hävdar jag att individens välvilliga bemötande av medmänniskor i vardagen, dessutom är berikande för alla parter, såväl kort- som långsiktigt sett . En central insikt JC, är nämligen att de båda i verkligheten hänger så nära samman med varandra, att de nästintill är omöjliga att åtskilja.

Det krävs väldigt lite av dig för att bättra tillvaron för folk i din närmiljö;

Det bestrider jag inte. Men effekten blir också mycket liten, ur globalt perspektiv.

Och då är det bäst att låta bli att bättra tillvaron i din närmiljö, konkluderar du? Intressant... nej, faktiskt, jag menar det - det är en intressant logik du exemplifierar!

För att inte tala om det här, från en som anser sig förstå saker från ett "globalt perspektiv":

"Avlastar institutionella försäkringsåtgärden på makronivå", vad menar du med det?

Är det bara jag som småler nu?



Ps. OK, det var bara spydig. Men som Justin Case nog förstår, är jag ingen utilitarist. Jag är heller ingen hedonist och kommer därför inte att hålla med JC i något, skulle jag tro

[seekeroftruth]

Låt oss byta ut uteliggaren mot en gammal, nykter och skötsam men normalegoistisk pensionär (som är så outilitaristisk som pensionärer i genomsnitt är). Anta alltså att alternativ (2) är att ge 1000 kronor till en sådan pensionär. Även då tycks det mig ganska självklart att det är bättre att välja alternativ (1), med varje krona man är beredd att ägna åt någon världsförbättring överhuvudtaget, än att välja alternativ (2).

"Även då", talar du fortfarande pengar och är därmed fast i din snäva världsbild, där pengar är det enda som kan lösa problemen du behandlar.
Men JC, inte ens ekonomiska problem är renodlat ekonomiska, det har du väl tänkt på, hoppas jag?

Som sagt, man skapar ju lycka på kort sikt. Det är vad de flesta människors altruistiska handlande verkar gå ut på även i andra sammanhang.

Av dina inlägg, misstänker jag dig ha en hedonistisk syn på "lycka". I så fall, vill bara klargöras att jag inte ser innebörden av "lycka" alls på det viset.

Sedan, finns ingen som helst anledning att hävda att altruism endast tar hänsyn till kortsiktiga effekter. Ska vi vara petiga här JC, handlar altruism överhuvudtaget inte om effekt, utan om intention - och intentionen är att alltid handla utifrån inre välvilja till andra (känn dig nu alls inte tvungen att kommentera detta, ty jag tror vi kan utgå ifrån att du och jag inte förstår "välvilja" på samma sätt ändå).

Utöver altruistiska aspekten, hävdar jag att individens välvilliga bemötande av medmänniskor i vardagen, dessutom är berikande för alla parter, såväl kort- som långsiktigt sett . En central insikt JC, är nämligen att de båda i verkligheten hänger så nära samman med varandra, att de nästintill är omöjliga att åtskilja.

Det krävs väldigt lite av dig för att bättra tillvaron för folk i din närmiljö;

Det bestrider jag inte. Men effekten blir också mycket liten, ur globalt perspektiv.

Och då är det bäst att låta bli att bättra tillvaron i din närmiljö, konkluderar du? Intressant... nej, faktiskt, jag menar det - det är en intressant logik du exemplifierar!

För att inte tala om det här, från en som anser sig förstå saker från ett "globalt perspektiv":

"Avlastar institutionella försäkringsåtgärden på makronivå", vad menar du med det?

Är det bara jag som småler nu?



Ps. OK, det var bara spydig. Men som Justin Case nog förstår, är jag ingen utilitarist. Jag är heller ingen hedonist och kommer därför inte att hålla med JC i något, skulle jag tro

Alltså man kan vara snäll på micronivå samt hjälpa andra på exonivå. Man behöver inte vara antningen eller.

Jag kan le mot människor jag ser på gatan, och hjälpa behövande samt ge bort pengar.

Om det är bara intentionen som är viktig så håller jag med dig, men man måste ändå ta hänsyn till vilken handling som leder till mest nöje och minst lidande. Avsikten kan alltid vara densamma men resultatet kan variera. Faktorerna är så många så man kan aldrig egentligen med stor säkerhet veta exakt vilken handling som är bäst.

Varför är du ingen hedonist och utilirarist? Om du anser att allt är ETT... vill du då inte göra dig själv lycklig?

[Justin Case]

"Även då", talar du fortfarande pengar och är därmed fast i din snäva världsbild, där pengar är det enda som kan lösa problemen du behandlar.
Men JC, inte ens ekonomiska problem är renodlat ekonomiska, det har du väl tänkt på, hoppas jag?

Jag utgår inte alls från att pengar är det enda som kan lösa problem. Men huruvida Sverige bör ge alla papperslösa vård är ju en ekonomisk fråga, det är ett problem som inte kan lösas med enbart positiv attityd, omtanke, kramar eller vad du tänker på för andra världsförbättringsmetoder än pengar när du kritiserar min fokusering på pengar. Hur man än behandlar de papperslösa i andra avseenden än när det gäller huruvida de bör ha rätt till svensk vård för svenska skattemedel, måste väl frågan om huruvida de bör ha rätt till svensk vård för svenska skattemedel avgöras av om det vore det bästa sättet att använda de pengar det är fråga om eller inte. Eller hur? Alla sjukdomar går inte att bota utan pengar, många sjukdomar kräver vård som kostar pengar. Sedan kan man naturligtvis - vad man än anser om hur våra pengar helst bör användas - utföra de "icke-penga-mässiga handlingar" man tror är bäst också, i vilket fall som helst. Diskussionen om de handlingarna är inte den diskussion jag för. Att då blanda in dem är att byta ämne. Det är som att på frågan "bör jag motionera, och i så fall varför?" svara "man bör äta hälsosamt också", och med hänvisning till kostens betydelse vägra svara ja på frågan om man bör motionera och vägra inse varför man bör motionera. Vad det än är för kost som är mest hälsosam, torde det även finnas ett bästa svar på frågan "bör jag motionera och i så fall varför?". Att byta ämne gör bara diskussionen onödigt rörig. (Motion är här en analogi för den utilitaristiska pengaanvändning jag betonar vikten av; kost en analogi för de icke-monetära sätt att utöva välgörenhet på, som du betonar vikten av.)

Av dina inlägg, misstänker jag dig ha en hedonistisk syn på "lycka". I så fall, vill bara klargöras att jag inte ser innebörden av "lycka" alls på det viset.

Om du vore så superlycklig som människan med hjälp av framtida lyckoteknologi kommer att fås att bli, skulle du definitivt vilja ha mer av den lyckan, och uppleva den som intrinsikalt viktigare än allt annat. Anledningen till att folk är så skeptiska till lycka och lyckomaximering tror jag är att de helt enkelt inte har något tillräckligt klart minne av någon lycka som ens varit i närheten av en sådan superlycka.

Sedan, finns ingen som helst anledning att hävda att altruism endast tar hänsyn till kortsiktiga effekter.

Det hävdar jag inte heller. Jag hävdar att de flesta altruister på jorden idag tar orimligt stor hänsyn till kortsiktiga effekter.

Ska vi vara petiga här JC, handlar altruism överhuvudtaget inte om effekt, utan om intention - och intentionen är att alltid handla utifrån inre välvilja till andra [...]

Hur kan en intention bakom ett handlande vara god om det inte finns någon som helst förhoppning eller föreställning om några bra konsekvenser som kan komma av det som görs med den goda intentionen?

Om en mor ger sitt barn godis med en god intention, har hon alltid någon sorts föreställning om någon sorts goda konsekvenser som hon kan tänka sig kan komma av den handlingen - till exempel att barnet blir tillfälligt lyckligt, tyst och/eller mer lätthanterligt. Annars är hennes intention inte god.

Därför är det fel att säga att altruism inte överhuvudtaget "handlar om" effekt. Någon sorts intention att skapa/främja positiva effekter förutsätts, om än bara kanske undermedvetet, i allt altruistiskt handlande, "per definition" så att säga.

[Justin Case]

Alltså man kan vara snäll på micronivå samt hjälpa andra på exonivå. Man behöver inte vara antningen eller.

Men bara för att det även finns andra sätt att förbättra världen på än med pengar, betyder det inte att dessa andra sätt skulle vara effektivare eller ens minst lika effektiva (och därmed alls värda att ägna tid åt) som att förbättra världen med pengar. Jag tror t.ex. att det är utilitaristiskt sett bättre att ägna all sin tid i några år i sträck från och med nu åt att tjäna ihop så mycket pengar man bara kan, och sedan använda de pengarna till att anställa en massa folk till att utföra all den där världsförbättringen man spontant hade velat ägna sig åt från början och som omedelbart skulle ha minskat lidandet i världen (vilken världsförbättring det nu är), än att själv "med egna händer" ägna sig åt denna sistnämnda sorts världsförbättring (vilken denna världsförbättring nu är). Och eftersom ens tid är begränsad kan man inte göra lika mycket "av både och" som man kan göra av det ena om man bara gör det ena. Man bör alltså göra endast det ena, nämligen det effektivaste.

Ett leende "kan göra underverk", visst. Men är det den effektivaste möjliga världsförbättringsmetoden, per nedlagd resursenhet (alltså per sekund, typ)? Jag tvivlar på att man genom att le kan få världens maktgiriga makthavare att sluta försöka förslava mänskligheten. De skulle väl bara ta ens leende som att man ger sitt godkännande till vad de gör, och så har man gjort fienden starkare och därmed farligare, istället för mindre farlig.

Sedan finns det situationer som t.ex. när man uträttar vardagsärenden som att handla kläder etc. (t.ex. särskilt fina kläder för att bli en mer framgångsrik affärsman). I de situationerna är det säkert utilitaristiskt bättre att vara glad och trevlig, och gärna le (om man orkar) mot expediten etc., än att bara se neutral ut. Det kostar så lite att le, man kan ju ändå inte använda just den tiden (t.ex. när man köper kläder) till att tjäna pengar (eller...?). Men att ta en extra sväng på stan bara för att ge några extra människor ett leende är inte självklart rätt. Det kan tänkas att den tiden skulle vara utilitaristiskt bättre att istället använda till att tjäna pengar. I ens metoder för att tjäna pengar kan visserligen till stor del ingå just att utstråla glädje och le mot folk man försöker sälja [vad man nu försöker sälja för grejer] till, men i så fall är det inte för att det har något egenvärde att glädja folk som man ler, utan för att tjäna pengar i utilitaristiska syften. Att le mot folk kan vidare göra en själv på bättre humör, och det kan i sin tur få en att bli bättre på att tjäna pengar. Men då är inte det viktiga att göra folk glada, utan man kan se det som ren optimering av ens pengatjäningsförmåga.

Jag kan le mot människor jag ser på gatan, och hjälpa behövande samt ge bort pengar.

Men tid är pengar, så om du inte ger bort pengar kanske du kan gå ned i arbetstid och på så sätt hinna le mot fler människor per dag, och om du inte ler mot så många människor per dag hinner du arbeta ihop desto mer pengar, så att du kan hjälpa behövande mer genom att ge bort pengar. Så det är trots allt lite av ett nollsummespel. Men inte helt, för båda alternativen är säkerligen inte precis lika bra att ägna "hur lite eller mycket tid man vill" åt. Att göra "lite av varje" gör att man får mindre effekt sammantaget, än om man ägnar alla sina resurser (bl.a. all sin tid) åt endast den "verksamhet" som är mest världsförbättrande per nedlagd resursenhet.

[Justin Case]

Utöver altruistiska aspekten, hävdar jag att individens välvilliga bemötande av medmänniskor i vardagen, dessutom är berikande för alla parter, såväl kort- som långsiktigt sett .

Berikande ja. Även när folk gasades ihjäl i koncentrationslägren i Tyskland under andra världskriget var det säkert berikande för förmögna tyskar att i sina hem spela sällskapsspel och ha roligt tillsammans. Det betyder inte att det var det rätta att göra. De hade kunnat använda den tiden mer utilitaristiskt. På liknande sätt behöver det inte vara utilitaristiskt att ägna extra mycket tid eller energi åt att "berika" de "medmänniskor" man har "omkring sig i vardagen" i t.ex. Sverige idag. Det är säkert berikande jämfört med att inte göra någonting alls, men kan ändå vara suboptimal, outilitaristisk tidsanvändning.

Min avsikt med den här tråden var redan från början att, genom att visa hur det är rimligast att resonera om "de papperslösas eventuella rätt till vård", visa att detta rimligaste sätt att resonera i den frågan är utilitarism, d.v.s. ge ett verklighetens exempel som talar för att utilitarismen är den rimligaste moralen. Att invända att mitt resonemang om de papperslösa bara fungerar under förutsättning att utilitarism är bra, det är alltså bakvänt. Det är som att, när någon påpekar att det bevisligen finns dinosaurieskelett som är många miljoner år gamla, invända att antagandet att det skulle finnas så gamla skelett förutsätter att det funnits liv på jorden i mer än 6000 år. Ja... duh! Förutsätter!? Det (be)visar ju (betyder, leder till slutsatsen) att det funnits liv på jorden i mer än 6000 år.

En central insikt JC, är nämligen att de båda i verkligheten hänger så nära samman med varandra, att de nästintill är omöjliga att åtskilja.

Jag ser inga större problem att åtskilja dem.

[hermit philosopher]

Känns mycket fånigt, men ska skriva en sista gång på denna tråd (för att jag inte, liksom kan låta bli, av någon irriterande anledning!)

Utöver altruistiska aspekten, hävdar jag att individens välvilliga bemötande av medmänniskor i vardagen, dessutom är berikande för alla parter, såväl kort- som långsiktigt sett .

En central insikt JC, är nämligen att de båda i verkligheten hänger så nära samman med varandra, att de nästintill är omöjliga att åtskilja.

Jag ser inga större problem att åtskilja dem.

Näähe;  :lol: men det är just det som är din största brist ju.

Min avsikt med den här tråden var redan från början att, genom att visa hur det är rimligast att resonera om "de papperslösas eventuella rätt till vård", visa att detta rimligaste sätt att resonera i den frågan är utilitarism, d.v.s. ge ett verklighetens exempel som talar för att utilitarismen är den rimligaste moralen.

Ok... här måste medges att jag hela tiden trott att du främst var "nyfiken på hur vi som svarar "ja" resonerar". Därför är det ju det jag har försökt dela med mig av till dig. Sorry om jag faktiskt misstolkat ändå.

En annan gång,
Hermit

[Justin Case]

Min avsikt med den här tråden var redan från början att, genom att visa hur det är rimligast att resonera om "de papperslösas eventuella rätt till vård", visa att detta rimligaste sätt att resonera i den frågan är utilitarism, d.v.s. ge ett verklighetens exempel som talar för att utilitarismen är den rimligaste moralen.

Ok... här måste medges att jag hela tiden trott att du främst var "nyfiken på hur vi som svarar "ja" resonerar". Därför är det ju det jag har försökt dela med mig av till dig. Sorry om jag faktiskt misstolkat ändå.

När jag skrev "min avsikt" menade jag "en av mina avsikter", en avsikt som är avhängig av att jag har rätt i mitt resonemang om papperslösa. En annan avsikt jag har med den här tråden är att, om jag har fel i mitt resonemang om papperslösa - något jag inte helt kan utesluta - få reda på varför jag har fel. Jag glömde tillfälligt den biten; jag blev väl lite för ivrig.

[Justin Case]

Känns mycket fånigt, men ska skriva en sista gång på denna tråd (för att jag inte, liksom kan låta bli, av någon irriterande anledning!)

Utöver altruistiska aspekten, hävdar jag att individens välvilliga bemötande av medmänniskor i vardagen, dessutom är berikande för alla parter, såväl kort- som långsiktigt sett .

En central insikt JC, är nämligen att de båda i verkligheten hänger så nära samman med varandra, att de nästintill är omöjliga att åtskilja.

Jag ser inga större problem att åtskilja dem.

Näähe;  :lol: men det är just det som är din största brist ju.

Jag antog - rätta mig om det blev ett missförstånd - att du med "de är nästintill omöjliga att åtskilja" syftade på 1) "den altruistiska aspekten" och 2) att "välvilligt bemötande av medmänniskor i vardagen dessutom är berikande för alla parter". Med det sistnämnda antog jag att du menade välvilligt bemötande av främst de människor man råkar komma i kontakt med till vardags utan att i specifikt altruistiska syften söka komma i kontakt med dem. Typ när man går och handlar mat och liknande. Jag ser inga större problem med att göra skillnad på 1) "den altruistiska aspekten", och 2) att vara vänlig i sådana situationer som t.ex. när man pratar med expediten i en butik, för att "alla parter" tjänar på det. Altruism innebär inte nödvändigtvis att i första hand vara vänlig mot de människor man ändå "automatiskt" kommer i kontakt med i vardagen. Altruism kan även (eller istället) ta sig uttryck i att man söker upp och skapar situationer specifikt för att förbättra världen, t.ex. som när man sätter in pengar på någon välgörenhetsorganisations konto. Ser du inte skillnaden? Det ena är mer reaktivt, det andra är mer proaktivt.

[Justin Case]

Ok... här måste medges att jag hela tiden trott att du främst var "nyfiken på hur vi som svarar "ja" resonerar". Därför är det ju det jag har försökt dela med mig av till dig.

För mig är det naturligt att i en diskussion, där man är rätt övertygad men inte 100% övertygad om att man har rätt, dels lägga fram de argument man har för sin ståndpunkt (för att visa andra varför man har den ståndpunkt man har), dels vara nyfiken på varför de som tycker tvärtom tycker tvärtom. Det måste inte vara antingen eller.

[Justin Case]

Utöver altruistiska aspekten, hävdar jag att individens välvilliga bemötande av medmänniskor i vardagen, dessutom är berikande för alla parter, såväl kort- som långsiktigt sett .

En central insikt JC, är nämligen att de båda i verkligheten hänger så nära samman med varandra, att de nästintill är omöjliga att åtskilja.

Jag ser inga större problem att åtskilja dem.

Näähe;  :lol: men det är just det som är din största brist ju.

Hermit philosopher,
Om du träffade Leonardo da Vinci, och om han beträffande människan och marken sa: "jag ser inga större problem att åtskilja dem", skulle du då ha svarat "Näähe;  :lol: men det är just det som är din största brist ju"?

Bristen kanske snarare ligger hos den som inte kan åskilja.