Inläggav Jbig » 21 dec 2006 01:28
Vi kör vidare i vår analyserande inlagering...
Påstående sex – att de kristna européerna sysslade med massmord och markstölder i världen utanför Europa är ju även detta klarlagt genom de historiska dokumenten. Exempelvis fransmännen stal mark i det nuvarande Algeriet allt sedan de landsteg där år 1830. Under de ändlösa krigen mot lokalbefolkningarna som varade till 1870-talet omkom minst en miljon människor, och den algeriska hantverksindustrin krossades helt av fransmännens framfart! Under andra halvan av 1800-talet började fransmän flytta till Algeriet och därmed inleddes marktjuveriet som tvingade bort de lokala befolkningarna från de bästa markerna. En process som fortsatte ända till 1950-talet.
De hade successivt utökat sitt område och vid mitten av 1870-talet var det mesta motståndet brutet. En förfärande svältperiod med omfattande epidemier hade reducerat befolkningen i hela det algeriska området 1867-1868. Åren 1871-1872 hade Muqrani-upproret slagits ned. Algerierna hade fått det sämre under hela denna franska penetrering. Efter 1872 blev det än värre för de infödda. År 1877 förstördes hälften av spannmålsskörden av torkan och snart rapporterades det om hungersnöd från olika delar av kolonin. Människorna tvingades äta vilda växter på sina håll. Folk saknade mat och detta gynnade handelsintressena i Marseilles vilka nu kunde köpa upp algeriernas boskap, de som fanns kvar. Den nya franska republiken satte genast igång att dela ut mark till de kapitalistiska jordbruk som nu växte fram överallt längs kustområdet. Colonerna erhöll mark som helt enkelt beslagtogs av de infödda, vilka därefter levde i armod. De inföddas jordskatter ökade dramatiskt, och en tredjedel av de inföddas mark konfiskerades. Denna fattigdom var snabbt genomförd, under ett årtionde genomfördes det, från 1870-1880. En del fransmän insåg denna utveckling och varnade för framtida banditism och uppror. Det skulle faktiskt sluta så, men dit var det år 1880 ännu över sjuttiofem år.
Det samma kan sägas om britternas framfart! Många reseberättelser från Öst- och Centralafrika under 1800-talets andra halva benämner det uppenbart rikliga jordbruket hos många folk, om än inte alla. Liksom den stora variationen i de odlade grödorna i kombination med en omfattande lokal, regional och långdistanshandel samt uppkomsten av många olika sorters entreprenörer.
Åren 1896-1897 försämrades plötsligt klimatet drastiskt. Efter dessa år följde ett kvartssekel av torka och låg nederbörd. Särskilt östra och sydöstra Afrika drabbades av katastrofer, både torrår och blöta år som skapade översvämningar, s.k. La Niña-år. Portugiserna rapporterade om torka och smittkoppor kring Luanda år 1898, medan Sahel drabbades av torka 1900-1903 som orsakade en svältkatastrof vid Niger-flodens krök. Boskapspesten drabbade efter år 1899 närmare 95 procent av boskapen i hela det tropiska Afrika de följande åren, liksom smittkoppor, influensa, kvalster, tse-tse-flugor, gräshoppor och ”européer” drabbade afrikanerna direkt. Ande-medier påtalade för shona- och ndebele-folken att kedjan av olyckor mest berodde på européernas intågande i deras områden. Ett intågande som kulminerade med Cecil Rhodes British South Africa Company och detta bolags stölder av shona- och ndebele-folkets marker under av 1890-talet. År 1898 hade de sista krigarna besegrats av Rhodes kulsprutor och kanske ännu mer av smittkopporna som härjade under årtiondet. I centrala Kenya slog torkan till 1896-1899 och orsakade snart svält. Reserverna som skulle ge föda åt järnvägsrallarna tömdes under dessa år. Därefter slog böldpesten till, ditförd av indiska kulier från Indien. Järnvägsspåren var kantade av lik, som nybyggarna påpekade i Kenya. Uganda Railroad, som stod för bygget av järnvägen, tillämpade en brutal politik genom att exploatera en tre kilometer bred korridor längs spåren. De som bodde där tvingades att flytta eller så sköts de av militär om de satte sig till motvärn. Under dessa svåra år märkte européerna hur hyenor och leoparder, vilka blivit desperata av torkan, blev allt djärvare. De jagade människor mitt på ljusa dagen. Järnvägsrallare och missionärer vågade sig inte ut från sina befästa läger under år 1899.
En folkräkning som gjordes av britterna i en enda by i Kikuyuland år 1899, visade att en tredjedel av de vuxna männen hade dött under de sista två åren. Dödligheten bland kvinnor och barn kan ha varit ännu högre. Samma torka skapade en fruktansvärd hungersnöd bland kikuyu- och kamba-folken på östra sidan av Rift Valley. Det samma hände deras grannar masaierna som levde på boskap – boskapspesten krossade deras traditionella liv. Åren 1898-1900 vissnade alla sådda skördar. Nådastöten blev smittkopporna, särskilt bland kikuyu-folket. Dödstalen var så höga som 50 och 95 procent på sina håll. En del svältande kikuyubönder bildade banditgrupper kallade ”muthakethe” Från tillfälliga läger i skogarna angrep de både andra byar och plundrade dåligt skyddade boskapsjordar. Britterna använde snart lika svältande masaier som legosoldater som bekämpade muthakethe-grupperna, och utvidgade därefter sitt nya protektorat långt in på kikuyu- och kambas territorium. Även masaierna klagade på att britterna lät de jordbrukande folken hugga ned skogarna vilket fick till följd att marken torkade ut, vilket drabbade deras boskap.
Under åren 1898-1900 påskyndades även nedgången i den arabiska och swahiliska ekonomin hegemonin vid Kenyas kust. Minskningen av spannmålsproduktionen eller deras spridning till inlandets svältdistrikt försvagade plantagesektorn, medan folk i inlandet, såsom mijikenda-folket, vilka bodde i inlandet väster om Mombasa fick det allt besvärligare med födoanskaffningen. Redan under hungersnöden 1884 pantsattes många barn hos slavägare vid kusten, men denna gång kom mijikenda till kusten för att skaffa mat genom arbete, krediter, välgörenhet eller genom att lägga under sig mark. Dessa nybyggarjordbruk blev hindrande för de brittiska försöken att förstärka de traditionella makteliterna och markägarförhållandena.
Efter att de flesta områdena i Afrika, helt eller delvis, hade ockuperats omkring 1905, skulle kolonialmakterna nu få dem att bli produktiva och lönsamma. Det var ingen lätt uppgift eftersom stora områden hade erövrats främst i syfte att förhindra andra europeiska stater att erhålla dem. En bärande tanke var att överallt få de erövrade folken att själva betala för den administration som européerna inrättade för att styra dem. Överallt sökte européerna att ta ut skatt av befolkningarna – även om sätten till detaljer skilde sig åt så var huvuddragen de samma för samtliga kolonialmakter. Hänsyn måste tas till lokala variationer, befolkningens storlek, administratörernas nationalitet och sociala ursprung, exportmöjligheter och kommunikationer. Tre sektioner kom att bli de viktigaste varigenom det hela skulle genomföras; den afrikanska arbetskraften, jorden och handeln. Inledningen av processen påbörjades vid olika tillfällen beroende på olika omständigheter – inte minst det motstånd som många afrikanska folk gjorde mot att inlemmas i en europeisk koloni. På sina håll tvingades man ta till pacificeringar fram till 1920-talet; i Marocko, Sahel, Tanganyika, Kenya, Sydvästafrika och på andra håll. Detta sköt upp den s.k. infrastrukturens skapande, vanligen förbättrade kommunikationer.
Efter första världskriget var en sådan utveckling i gång på de flesta håll. Kraven från ”moderländerna” – ett ord som ironiskt nog började användas under 1920-talet – på avkastningar från kolonierna hördes allt oftare. Detta gick främst ut på att utveckla de s.k. ”exportzonerna” och förse dessa med billig arbetskraft och livsmedel till låga priser. Detta system hade sina rötter bakåt i historien, då de hade utgjort utgångspunkterna i handeln mellan Europa och Afrika under tidigare sekler. Då hade den tidiga kapitalismen haft behov av slavar från just dess exportzoner, vilka i sin tur var beroende av inlandsområden varifrån slavmaterial fanns i tillräckliga kvantiteter. När slaveriet avtog började dessa regioner, ofta låg de direkt vid kusterna, att producera varor som också efterfrågades i Europa, palmolja var en sådan tidig produkt. Också denna växande produktion och handel från 1820-talet hade behov av billig arbetskraft från inlandet. Efterhand började man införa andra grödor; jordnötter, kakao, bananer och ytterligare andra produkter som började finna vägen till den europeiska marknaden. Omkring 1850 började allt fler européer få upp ögonen för den potential som fanns längs Afrikas kuster – krav började ställas på att ”säkra” dessa exportzoner för det egna landets befolkning och dess näringsliv. När efterfrågan på gummi, olja, metaller, tropiska träprodukter och andra, för industrin viktiga produkter, från 1860-talet ökade, ja, då ökade även kraven på kontroll från Europas näringsliv – eller dess kapitalister. Det var en politik som redan tillämpades av britterna i Indien, där hade man efter 1857-1858 års uppror helt tagit över.
Redan från början var de europeiska makterna på det klara med en sak: Allt arbete skulle göras med afrikansk arbetskraft – européerna skulle enbart styra och planera. Denna arbetskraft var oftast tvångsrekryterad – sett ur afrikanernas sida var det ånyo en form av slaveri som började införas efter det att européerna anlände efter 1880. De första vägarna, administrationsbyggnaderna, transporterna och järnvägarna byggdes med hjälp av tvångsarbetskraft. En arbetskraft som samlades in i byarna, eller senare genom att tvinga hövdingarna att skaffa fram den. Där sådana medgörliga hövdingar ej fanns, eller om de satte sig på tvären, utnämndes nya hövdingar av kolonialförvaltningarna eller så byttes de motsträviga ut. En politik som tillämpades överallt i Afrika – och som fick svåra konsekvenser med tiden. Afrikanerna som de nya hövdingarna skulle styra blev misstänksamma, tog parti för de gamla och avsatta ledarna, eller så utbröt blodiga konflikter mellan olika fraktioner som var för eller emot de nya hövdingarna. På så sätt började den social och traditionella ordningen successivt undermineras och ersättas av en osäkerhet som påverkade alla afrikaner under flera generationer. En fråga man kan ställa sig är huruvida dessa ”lojala hövdingar” blev ett ytterligare inslag i det koloniala arv, som nationalismen i Afrika efter självständigheten måste räkna med? Ett arv som utgjorde en ytterligare splittrande, och konfliktskapande faktor som tillsammans med andra faktorer missgynnade en demokratisk och godhjärtad social och ekonomisk utveckling årtionden efter den politiska friheten på kontinenten!
Tvång förekom på många håll, långt fram i tiden – i en del fall så långt fram som till slutet av kolonialtiden. Vanligen innebar tvånget att man tvingade ett antal människor att arbeta några dagar, men ibland gick det mycket längre. När järnvägen mellan Pointe Noire och Brazzaville, Congo-Océanlinjen från kusten inåt land i franska Ekvatorialafrika byggdes åren 1921-1932, var sammanlagt 127 250 människor ”fysiskt fullgoda manliga arbetare” involverade. De flesta var dessutom tvångsrekryterade. Deras frånvaro var sammantaget 138 125 år. Officiell statistik uppger att 10 200 av dem dog före 1928, då förhållandena blev något bättre. Trots det dog ytterligare 3900 av dem fram till 1932. Vi bör hålla i minnet att sådana källor alltid tog till i underkant.
Utvecklingen var likartad i Sydrhodesias gruvor. Mellan år 1900 och 1933 dog 3000 afrikanska män i olyckor inom gruvindustrin. Ytterligare 27 000 dog av sjukdomar, orsakade av arbetet.
Sådan rekrytering brukade vanligen maskeras med benämningar såsom ”kontraktsbunden arbetskraft” eller liknande epitet. Detta byggde i sin tur på bestämmelser om att varje ”fysiskt fullgod manlig invånare” måste arbeta under ett visst antal dagar per år. Européerna utgick ifrån att afrikanerna endast arbetade när de fick lön, d.v.s. när de slet för européerna. Annars betraktades afrikanerna som ”lata” eller ”icke sysselsatta” oavsett hur hårt de arbetade i sina egna samhällen – fast då i en kontantlös miljö. I de afrikanska samhällena söder om Sahara existerade det inga pengar i egentlig mening, ehuru samhällena fungerade ganska bra ändå. För de nya vita herrarna innebar vägran att åtlyda uppmaningar att arbeta åt européerna att det samma som att vägra låta civilisera sig. Att lata sig, var helt enkelt straffbart i det nya samhälle européerna skapade i Afrika.
Den samlade arbetsvolymen som på liknande sätt pressades ur afrikanerna är svår att uppskatta, men den var stor. Detta tvångsarbete innebar att den inhemska jordbruksproduktionen minskade. Denna minskning förvärrades ännu mer då de tvångsrekryterade dessutom riskerade sin hälsa, och kanske blev borta för gott från det egna jordbruket. På så sätt skapades ytterligare framtida problem för det afrikanska jordbruket – och i förlängningen kontinentens livsmedelsförsörjning och fortsatta utveckling. Det var inget som endast kännetecknade tiden kring sekelskiftet 1900. I början av 1930-talet klagade generalsekreteraren i det italienska fascistpartiet om att det italienska systemet med tvångsarbetskraft faktiskt var värre än slaveriet. En slav tog man hand om så han kunde arbeta även nästa dag, och dog han så tvingades man köpa en ny slav. I Somalia struntade man i hur hårt människorna tvingades arbeta, blev han oförmögen att arbeta eller om han dog, då skaffade man sig bara en ny – gratis.
Samma slags problem existerade även i det portugisiska Angola omkring 1950. Där kunde man hyra en kontraktsbunden man av staten, trots att han egentligen var fri. Blev denne slav sjuk eller dog var det bara att begära en ny av staten. Detta system var värst i de fascistiska kolonierna, men det förekom även på andra ställen. Fram till år 1946 var alla ”infödingar” i Franska Västafrika tvingade att utföra 10-12 dagsverken per år, eller köpa sig fria ifrån det. En fransk kolonialtjänsteman kallade detta ”dagsverkssystem” för ett godtyckligt tvångsarbete. I Belgiska Kongo konstaterade en offentlig utredning år 1923 att 60 dagars obligatorisk arbetsinsats per år borde vara maximum, men man hade fått reda på att på en del håll tvingades de arbeta 90, ja upp till 104 dagar per år. År 1928 konstaterade samma utredning att kvinnorna undantogs från dessa tjänster, ehuru den föreslog att kvinnor och barn undantogs från arbeten inom byggnads- och anläggningsarbeten. Sålunda tvingades även kvinnor och barn att delta i tvångsarbetena i Belgiska Kongo. Ändå räckte inte arbetskraften till i de regioner där mineralutvinning och exportproduktion av grödor krävde ständig och långvarig tillförsel av arbetare. Det var dock svårt att få dem att komma frivilligt, våldsmetoder måste till. Problemet för européerna var att afrikanerna ännu kunde livnära sig på sina egna täppor till skillnad från arbetarklassen i Europa som för brödfödans skull frivilligt lät sig utnyttjas för att överleva. Afrikanerna måste man hämta, annars kom de sällan frivilligt. Hur skulle man få afrikanerna att arbeta frivilligt?
Svaret kom från britterna och deras ledare i Kapkolonin, Cecil Rhodes. Rhodes stiftade en lag i Kapkolonin år 1894 som lade en skatt på 10 shilling kontant på all manlig arbetskraft. Därmed kunde man ta dem som arbetade i jordbruket, och levde ett liv i slöhet och lättja att ge något tillbaka till de vita, ”för vår kloka och goda styrelse” som det hette.
Det här satte ”fart” på afrikanerna. För att kunna betala en skatt i kontanter måste afrikanerna tjäna pengar. Vilket då betydde att man måste ge sig iväg från sin hemby och ta arbete hos européer. Betalade de inte så bestraffades de med – straffarbete. Systemet var effektivt, och förödande för afrikanerna. Därmed kunde kolonialförvaltningen få ett stort tillskott till sin ofta skrala kassa. I Brittiska Bechuanaland infördes år 1899 en hyddskatt på 10 shilling, som år 1909 höjdes till 20 shilling då behovet av arbetare till de sydafrikanska gruvorna ökade. I Kenya gav en låg hyddskatt närmare 5000 pund per år 1901. Åren 1902-1904 inbringade samma skatt cirka 74 000 pund. Fantasin flödade hos européerna när det gällde att komma på olika skatter. I Kenya infördes en ”Röstskatt” för att tvinga fram permanent arbetskraft. Alla män som ”bedömdes” vara över 18 år skulle erlägga en skatt på mellan 2½ till 5 shilling per år i Kenya, trots att dennes totala kontanta inkomst per år sällan översteg 40 shilling, ibland inte ens 20 shilling. Skatterna utgjorde alltså en stor del av inkomsten, ibland en fjärdedel.
På så sätt fick de viktiga gruvområdena tag i arbetskraft utan att direkt tvång tillgreps. Lönerna var de lägsta tänkbara, d.v.s. vad arbetsgivaren ansåg sig vilja betala. Detta system utvecklades först vid guld- och diamantgruvorna i Transvaal. Unga ogifta män rekryterades på ettårskontrakt från inte bara Sydafrika utan i de omkringliggande områdena. I Katanga, Belgiska Kongo, skaffade sig gruvbolaget Union Minière med tiden en permanent arbetsstam som slog sig ner med sina familjer intill gruvorna. Samtidigt som deras kontraktstid förlängdes till tre år. På så sätt började människor på många håll i Afrika att arbetsvandra och med tiden slå sig ner på andra platser. En utveckling som medförde ytterligare konsekvenser då olika folkgrupper levde sida vid sida med risker för omfattande etniska konflikter som följd. Således fortsatte afrikanerna att serva den europeiska ekonomin också efter slaveriets försvinnande – eller försvann det egentligen?
Källor:
Basil Davidson, Afrikas Moderna Historia, 1979
Basil Davidson, Afrika i det tjugonde seklet, 1994, andra svenska upplagan 2001
Mike Davis, Svält och kolonialism, London 2001. Sv övers. 2003
Marc Ferro, Kolonialismens svarta bok, Paris, 2003. Sv. övers. 2005
MVH
jbig
