Prioriteringar i vården

[David H]

Rycker tag i tråd från "Vad tänker du på?".

Jag är av åsikten att god vård och omsorg bör gälla för alla och inte göras till en klassfråga. Pilatus skrev den vackraste mening jag har läst på länge: "Samhället får inte avhumaniseras." Under dessa Corona tider kan vi gott och väl fundera på vad vi vill korrigera och vad som borde ges större fokus.

Jag jobbar på en sjukhusavdelning, och kan känna igen mycket av det som skrivs. Kritiken om avhumanisering inom vården tycker jag är rättfärdigad. Ibland bidrar jag till det själv också, även om det inte är avsiktligt.

Nog kan det då vara bra att ställa sig frågan, hur vill vi ha det? Och om vi gör på sättet som vi vill ha det? Om vi inte gör på det sätt som vi vill ha det, vad kan vi göra för att ändra på det?

[Anne]

Den enda personliga erfarenheten jag har av åldringsvården är mina besök hos pappa på boendet och det var bra. Vi får ju se framåt och coronaviruset kan i bästa fall medföra, t ex genom egen erfarenhet av karantän, en ökad medkänsla. Kanske kan volontärer agera sällskap åt de äldre? Jag tycker även att det vore bra om vårdinrättningar för äldre placerades mer lantligt så att det finns möjlighet till lite frisk luft. Pappa hade ett behov han delar med många - att fylla en funktion. Så han blev ju stolt över att hjälpa till att plocka lite krusbär eller så. Den känslan är en Lisa för själen. Tillåt i möjligaste grad sällskapsdjur. Spela musik de boende känner igen. Möblera i den tidsandan då de boende var unga. Tillgång till en bar med trubadur någon gång kanske? Tänk småsaker som gör skillnad. Personal med hjärtat på rätt plats. De som kommer in som sällskap behöver just ingen vårdutbildning, de tillkallar personal vid avvikelser hos den äldre. Tja, vad jag tänkte på nu. Och äldre med hemtjänst behöver verkligen sällskap. Efter coronan. Och använd inga nymodiga ord som de äldre inte förstår. Vänlighet som ledord och medvetenhet att du kunde varit i patientens sits.

[klorofyll]

Nog kan det då vara bra att ställa sig frågan, hur vill vi ha det? Och om vi gör på sättet som vi vill ha det? Om vi inte gör på det sätt som vi vill ha det, vad kan vi göra för att ändra på det?

På ett äldreboende behövs det ett utrymme där äldre kan mötas, kanske inte med en TV på. Jag antar att de flesta föredrar att vara isolerade på sitt rum... Varför? Tror faktiskt att någon anställd måste hålla ordning och bidra till stimulans i sällskapsrummet. Folk vill egentligen umgås. Om man kan läsa en tidning, spela schack, dricka något gott, sticka, använda iPad och dessutom ha ett fungerande samtal, så förlängs många liv. Äldre människor skiljer sig inte från normen, det kan såklart uppstå konflikter, därför är det viktigt med en anställd i sällskapsrummet.

[Anne]

När jag jobbade på Framtidsmuseet hade vi ett 50-talsrum. En av mina arbetsuppgifter var att varje morgon starta videon som var inbyggd i den tidsenliga tv:n. Gullan Bornemark. Vi hade fritt inträde. En dam kom ofta dit och satte sig och tittade. Kanske ett tvrum med äldre program också?

[David H]

Den enda personliga erfarenheten jag har av åldringsvården är mina besök hos pappa på boendet och det var bra. Vi får ju se framåt och coronaviruset kan i bästa fall medföra, t ex genom egen erfarenhet av karantän, en ökad medkänsla. Kanske kan volontärer agera sällskap åt de äldre? Jag tycker även att det vore bra om vårdinrättningar för äldre placerades mer lantligt så att det finns möjlighet till lite frisk luft. Pappa hade ett behov han delar med många - att fylla en funktion. Så han blev ju stolt över att hjälpa till att plocka lite krusbär eller så. Den känslan är en Lisa för själen. Tillåt i möjligaste grad sällskapsdjur. Spela musik de boende känner igen. Möblera i den tidsandan då de boende var unga. Tillgång till en bar med trubadur någon gång kanske? Tänk småsaker som gör skillnad. Personal med hjärtat på rätt plats. De som kommer in som sällskap behöver just ingen vårdutbildning, de tillkallar personal vid avvikelser hos den äldre. Tja, vad jag tänkte på nu. Och äldre med hemtjänst behöver verkligen sällskap. Efter coronan. Och använd inga nymodiga ord som de äldre inte förstår. Vänlighet som ledord och medvetenhet att du kunde varit i patientens sits.

Flera bra förslag tycker jag. Detta om behov av att fylla en funktion tror jag är väldigt centralt hos nästan alla, och ändå går det så stick i stäv med åt det håll vården är på väg i många avseenden. Många nya krav och riktlinjer handlar indirekt om att objektifiera de äldre. Istället för levande samtal, handlar det desto mer om standardiserade bedömningar. Verkar t ex den äldre nere, ja då kan man följa en checklista/test om hen kan vara deprimerad, och beroende på hur många poäng det testet ger ska du följa en viss åtgärdsplan. Nya krav på vetenskaplighet leder oundvikligt till objektifiering, eftersom det är en del av själva vetenskapens grundprincip om att problem ska objektifieras, medan du själv ska vara det styrande subjektet.

[David H]

När jag jobbade på Framtidsmuseet hade vi ett 50-talsrum. En av mina arbetsuppgifter var att varje morgon starta videon som var inbyggd i den tidsenliga tv:n. Gullan Bornemark. Vi hade fritt inträde. En dam kom ofta dit och satte sig och tittade. Kanske ett tvrum med äldre program också?

Angående detta om miljöanpassning på olika sätt så tror jag det absolut kan vara bra. Men i visst avseende tänker jag också att det behöver komma naturligt. Blir det en plikt om att man ska göra på visst sätt, även om man själv inte är intresserad, kan det leda till att det varken leder till någon glädje för en själv eller de äldre. Till viss del tror jag både personal och äldre behöver anpassa sig, och hitta sätt att mötas varandra givet förutsättningarna.

[David H]

På ett äldreboende behövs det ett utrymme där äldre kan mötas, kanske inte med en TV på. Jag antar att de flesta föredrar att vara isolerade på sitt rum... Varför? Tror faktiskt att någon anställd måste hålla ordning och bidra till stimulans i sällskapsrummet. Folk vill egentligen umgås. Om man kan läsa en tidning, spela schack, dricka något gott, sticka, använda iPad och dessutom ha ett fungerande samtal, så förlängs många liv. Äldre människor skiljer sig inte från normen, det kan såklart uppstå konflikter, därför är det viktigt med en anställd i sällskapsrummet.

Äldre människor kan vara olika, precis som alla andra. Vissa mer sociala, andra tycker att det värsta de vet är att behöva vara ute i sällskapsrum. Som personal tror jag därför att det kan vara viktigt att lyssna in/vara lyhörd, och anpassa därefter. Men enkelt är det inte.

[Anne]

Den enda personliga erfarenheten jag har av åldringsvården är mina besök hos pappa på boendet och det var bra. Vi får ju se framåt och coronaviruset kan i bästa fall medföra, t ex genom egen erfarenhet av karantän, en ökad medkänsla. Kanske kan volontärer agera sällskap åt de äldre? Jag tycker även att det vore bra om vårdinrättningar för äldre placerades mer lantligt så att det finns möjlighet till lite frisk luft. Pappa hade ett behov han delar med många - att fylla en funktion. Så han blev ju stolt över att hjälpa till att plocka lite krusbär eller så. Den känslan är en Lisa för själen. Tillåt i möjligaste grad sällskapsdjur. Spela musik de boende känner igen. Möblera i den tidsandan då de boende var unga. Tillgång till en bar med trubadur någon gång kanske? Tänk småsaker som gör skillnad. Personal med hjärtat på rätt plats. De som kommer in som sällskap behöver just ingen vårdutbildning, de tillkallar personal vid avvikelser hos den äldre. Tja, vad jag tänkte på nu. Och äldre med hemtjänst behöver verkligen sällskap. Efter coronan. Och använd inga nymodiga ord som de äldre inte förstår. Vänlighet som ledord och medvetenhet att du kunde varit i patientens sits.

Flera bra förslag tycker jag. Detta om behov av att fylla en funktion tror jag är väldigt centralt hos nästan alla, och ändå går det så stick i stäv med åt det håll vården är på väg i många avseenden. Många nya krav och riktlinjer handlar indirekt om att objektifiera de äldre. Istället för levande samtal, handlar det desto mer om standardiserade bedömningar. Verkar t ex den äldre nere, ja då kan man följa en checklista/test om hen kan vara deprimerad, och beroende på hur många poäng det testet ger ska du följa en viss åtgärdsplan. Nya krav på vetenskaplighet leder oundvikligt till objektifiering, eftersom det är en del av själva vetenskapens grundprincip om att problem ska objektifieras, medan du själv ska vara det styrande subjektet.

Jag har inga vetenskapliga rapporter att luta mig mot gällande att fylla en funktion, men jag är ändå rätt säker på att det är en viktig faktor för att motverka apatin. Om du gör en sådan där checklista om den äldre är deprimerad och du kommer fram till att det rör sig om depression - hur ser åtgärdsplanen ut?

[David H]

Jag har inga vetenskapliga rapporter att luta mig mot gällande att fylla en funktion, men jag är ändå rätt säker på att det är en viktig faktor för att motverka apatin. Om du gör en sådan där checklista om den äldre är deprimerad och du kommer fram till att det rör sig om depression - hur ser åtgärdsplanen ut?

Jag skrev mitt examensarbete om äldres upplevelser av delaktighet i sjukhusvård, och det var kanske det mest utmärkande jag upptäckte, just det att de äldre betonade att de vill betyda något för andra, och många såg delaktighet som ett ömsesidigt samspel. Två andra i klassen skrev om äldres upplevelser i hemvården, och även de kom till liknande slutsatser.
Angående checklista för depression får jag medge att jag själv inte fyllt i nån. Det rekommenderades under utbildningen, men jag har inte känt bekväm med att göra det själv.

[Anne]

Så du vet inte hur den nuvarande åtgärdsplanen ser ut? Eller?

[David H]

Så du vet inte hur den nuvarande åtgärdsplanen ser ut? Eller?

Det finns flera skattningsskalor, och också olika åtgärdsplaner. Jag vet inte om det finns någon officiell gemensam åtgärdsplan för just sjukhuset där jag jobbar på, och om sådan finns vet jag inte hur den ser ut. De skalor jag läst om har varit via studierna, och inte på avdelningen där jag jobbar.
För att knyta an till ämnet, tycker du att det borde prioriteras användning av skattningsskalor och standardiserade åtgärdsplaner utifrån hur många poäng en person får på testet?

[David H]

Med standardiserade bedömningsinstrument och åtgärdsplaner skapar man en förutsättning för att kunna byta ut människor mot robotar. Jag menar, att ställa förutbestämda frågor och samla in och summera svaren som graderas på en 5-gradig skala, skulle också en robot kunna göra. Är inte det om något ett exempel på avhumanisering?

[Anne]

Det kan vara krångligt för den psykiatriska vården att upptäcka somatiska sjukdomar. Tänk dig en människa som har schizofreni, beklagar sig högljutt över rösterna och huvudvärken det ger. Det kan ju vara en tumör. När det gäller psykisk problematik i den grundläggande somatiska åkomman är det knepigare. Finns inga röntgen plåtar för det. Men om man vistas nära en person borde man väl märka om denne är på väg att bli deprimerad. Det är så viktigt att kunna vara alert på inledningsfasen, för har depressionen fått hårt fäste är det betydligt svårare att få bukt med den. Du avhumaniserar väl inte en patient om du tar tempen på denne? Menar du att du avhumaniserar en patient som du märker exempelvis blivit tystare och bara petar i maten?

[Anne]

Jag känner ingen annan sjuksköterska än dig, rekoj. Jag skulle väldigt gärna vilja veta mer om dessa åtgärdsplaner. I synnerhet om det rör sig om annat än tabletter.

[David H]

Det kan vara krångligt för den psykiatriska vården att upptäcka somatiska sjukdomar. Tänk dig en människa som har schizofreni, beklagar sig högljutt över rösterna och huvudvärken det ger. Det kan ju vara en tumör. När det gäller psykisk problematik i den grundläggande somatiska åkomman är det knepigare. Finns inga röntgen plåtar för det. Men om man vistas nära en person borde man väl märka om denne är på väg att bli deprimerad. Det är så viktigt att kunna vara alert på inledningsfasen, för har depressionen fått hårt fäste är det betydligt svårare att få bukt med den. Du avhumaniserar väl inte en patient om du tar tempen på denne? Menar du att du avhumaniserar en patient som du märker exempelvis blivit tystare och bara petar i maten?

Ja, du, detta är inga enkla frågor. Jämförelse mellan psykiatrisk vård och somatisk vård exempelvis. Den uppdelningen är inte oproblematisk. Ibland kanske ett psykiskt problem kan ha en "somatisk" lösning och ett somatiskt problem kan ha en "psykisk" lösning. Men vore det då bättre att förhålla sig till ett psykiskt problem som man annars skulle förhålla sig till ett somatiskt problem? Eller kanske snarare förhålla sig till ett somatiskt problem som man annars skulle förhålla sig till ett psykiskt problem.

Angående avhumanisering syftade jag till sådant där det typiskt mänskliga får mindre innebörd. Att ta tempen kan vara en lightversion av detta. Istället för att skapa en uppfattning i den sociala kontakten, bildar du dig uppfattningen genom ett mätinstrument. Exempelvis på vissa håll har det t ex tagits tempen på människor i stor skala för att upptäcka potentiellt coronasmittade, till exempel att man låter scanna temp på alla som befinner sig på flygplatser. Jag säger inte att det behöver vara fel med det. Ditt andra exempel förstår jag dock inte riktigt vad det skulle ha och göra med avhumanisering.