Lönearbete dagtid

[Anders]

Detta verkar vara den rena klassfrågan.
Bland de som växer upp i miljö där arbete kontors/verkstads/sjukhustid är en självklarhet finns hela spektrat av politiska uppfattningar från rödaste vänster till blåaste höger. Men livshistorien är självklar, och bilden av vad vuxna människor i allmänhet skall göra är klar. Människor skall jobba. Med ett jobb för lön. Diametralt motsatta uppgifter om lönesättning, skatt osv men alla skall jobba. Från kung till nyanländ flykting. Riktig arbetstid, med något som behövs för grundbehoven. De som pluggar bra, blir läkare eller liknande, lite olika uppfattningar men i princip ok att de tjänar bra, men då skall de göra nytta för folk också.

Klassresan till akademin innebar en chock. Hela släkter, inte ens adel - ingen knegar. Eller jo, arbetstimmar utförs, men för sitt arkitektkontor, journalistik eller liknande. Och frågar man unga om de inte skulle kunna ta ett normalt jobb skulle de aldrig stå ut. Samma politiska spektrum här, från barrikaderna till entreprenörsskapet. Men ingen väljer jobb för jobbets egen skull. Helst vill man vara konstnär, författare, forska i nåt man tycker är kul. Nåt som i princip är omöjligt för de lägre klasserna.

De lägre klasserna, lågutbildade flyktingar, människor med historier av alkoholproblem, folk på landsbygen där fabriker lagts ned, de som inte fick ett lyft av folkhemmet, röstdeltagande lågt. Jag bodde väl i det mina första 8 år, gjorde lumpen på trosspluton, men jag har ingen personlig erfarenhet egentligen. Men det tycks inte som om ett jobb är det självklara. Vad det beror på kan jag bara spekulera i.

Men så tycks, för mig, Sverige vara delat. Och det här ärvs.

[Pilatus]

Detta verkar vara den rena klassfrågan. ...
Men det tycks inte som om ett jobb är det självklara. Vad det beror på kan jag bara spekulera i.
Men så tycks, för mig, Sverige vara delat.

Mmm ... vet inte exakt vad det är du säger, en fundering kanske? Antagligen är alla samhällen stratifierade, liksom alla samhällen med högre livsformer i naturen.

Tillgången på det vi behöver kan fås mot en prestation av något slag. Det kapitalistiska samhället fungerar så, antagligen alla slags samhällssystem.

Stater kan trycka obegränsat med sedlar, om de önskar, men de kan inte trycka godtyckligt många guldmynt. Därtill krävs arbete, mängden guld är begränsad och kräver en arbetsinsats för att förvandlas till ett reellt värde.

Så, finns det något samhällssystem som i teorin är rättvist? Eller är det rättvisa samhället också uppbyggt med hjälp av regler, ett system av regler som måste följas för att kunna fungera? Det kapitalistiska systemet kan ju vara rättvist om man godtar dess regler.

[Anders]

Detta verkar vara den rena klassfrågan. ...
Men det tycks inte som om ett jobb är det självklara. Vad det beror på kan jag bara spekulera i.
Men så tycks, för mig, Sverige vara delat.

Mmm ... vet inte exakt vad det är du säger, en fundering kanske? Antagligen är alla samhällen stratifierade, liksom alla samhällen med högre livsformer i naturen.

Tillgången på det vi behöver kan fås mot en prestation av något slag. Det kapitalistiska samhället fungerar så, antagligen alla slags samhällssystem.

Stater kan trycka obegränsat med sedlar, om de önskar, men de kan inte trycka godtyckligt många guldmynt. Därtill krävs arbete, mängden guld är begränsad och kräver en arbetsinsats för att förvandlas till ett reellt värde.

Så, finns det något samhällssystem som i teorin är rättvist? Eller är det rättvisa samhället också uppbyggt med hjälp av regler, ett system av regler som måste följas för att kunna fungera? Det kapitalistiska systemet kan ju vara rättvist om man godtar dess regler.

Det här har inte riktigt med rättvisa att göra. Det har med narrativ att göra. Den historia man växer upp i. Jag kan som sagt inte ren underklass, har bara de första åren, och den helt skruvade lumpentillvaron och nånstans har jag inga rötter där. Mina farföräldrar föddes i frireligiösa hem och säga vad man vill, alkoholismen har inte skördat offer. Och inga var - i sin kommunitet -bland de fattigaste. Utan bara mainstream av de 90% som behärskades av de 10%. Säg år 1900. Kort sagt, den rena underklassens narrativ kan jag inte

Men jag kan de andra två. Och det har väldigt mycket men inte i det individuella fallet med pengar att göra.
Men den arbetande klassens narrativ - väster om E4 norrut, handlar om jobb. Eller gjorde det i alla fall. Det finns definitivt pengar. Då jag var klar med gymnasium, rent ekonomiskt, jag hade väl inga ekonomiska hinder för att i princip välja vilken bana jag ville. Men att jag skulle göra något humanistiskt - där mina intessen fanns - det fanns inte på karta.

Kort - det möjliga narrativet finns där jag bor nu. Trots att farsan hade finare bilar än vad vi har.

Konsekvensen, som jag främst vill föra fram här, som många av de som har några rötter bland de 10% inte för sitt liv inte kan fatta - och vilket jag som klassresenär förstår bara allt för väl :

De fria valen finns bara i den högsta klassen. Det här mantrat att alla kan välja. NEJ! Det är så oerhört viktigt att man som överklass kan banka in det i sitt huvud. Det är som att åka till månen för en radhussvenne. Och det beror inte på några attityder eller knepiga gener. Det helt enket - finns inte. Om Greta Thunberg hetat Andersson istället kanske hon kunnat jobba som ingenjör på vattenfall. Men det är det närmaste hon skulle kommit miljö. En Andersson hade aldrig satt sig utanför riksdagen. Och en Andersson av den jobbande sortens bakgrund kommer aldrig ha ett sommarprogram eller vara med i en söndagsintervju.

Det fanns en väg till maktens korridorer, till det här livet av möjligheter och drömmar även för arbetande. Och det var SSU. En mycket märklig organisation. Osäker på om den vägen fortfarande finns.

Det finns undantag. Min favorit är Ronny Ambjörnsson. En helt makalös klassresa. Men det är ytterst ovanligt. Och det var under den här SSU-tiden. På något sätt bjöds även vissa arbetarbarn in under de här åren runt 70.

Men det viktiga - Nej - alla har inte fri vilja att göra vad man vill med sitt liv, på samma sätt som ett akademikernbarn. Det är vad akademikerbarn måste fatta. Och jag skulle önska att de här narrativen nivellerades.