Sjuvården

[Stefan]

En sak man kan lägga märke till med offentlig sjukvård är att det i väldigt hög utsträckning är så att det är den som skriker mest som får mest vård. Läs den här artikeln:

http://www.expressen.se/index.jsp?a=514920

För att få vård utomlands måste man:

Så här gör du när du söker vård utomlands:

En person som är försäkrad i Sverige kan välja om han eller hon vill få vård i Sverige - eller i annat EU-land.

Det allra vanligaste är att man först får sin vård, och att man ansöker om ersättning från Försäkringskassan (FK) i efterhand.

FK kan inte ge några förhandsbesked. Det går alltså inte att ringa till FK och fråga om en viss vård kommer att ersättas.

Kravet för att få ersättning är att motsvarande vård, i alla fall huvudsakligen, ska finnas i Sverige.

Det går bara att få ersättning för sjukdomar som behandlas inom det allmänna sjukvårdssystemet. (Alltså inte plastikkirurgi eller ögonlaser.)

Samla på dig mycket dokumentation, t ex journaler och läkarutlåtanden, över den vård du har fått.

Ansökan måste ha kommit till FK senast två kalenderår efter det att vården betalades. FK betalar inte för resor eller logi.

Bifoga alltid information om behandlingsmetoden och om den utländska vårdgivaren.

Bifoga originalkvitto, alternativt en räkning i original.


Det är inte alla sjuka som orkar göra såna här saker; måste vara rätt jobbigt. Det här menar jag är typiskt för sjukvården. Vanligen försöker läkarna få en att ta ut så lite vård så möjligt. De som står på sig får på så sätt mer vård än de som inte står på sig. På ett sätt kan man då tycka att ett system där alla betalar för sin egen vård på ett sätt är justare; det är iaf inte "djungelns lag". Men det finns ju förstås andra nackdelar med ett sånt system. Men jag upplever att detta är ett stort problem när jag själv kommit i kontakt med sjukvården.

[hovnarr]

Jo, det här är absolut ett problem i en så pass byråkratisk stat som Sverige ändå är. De svagaste, dvs de som är i mest omfattande behov av vård, har då också det mesta pappersarbetet framför sig. Alla har inte barn eller släktingar som kan kämpa för dem på ålderns höst. Och om man inte har pengar att "hyra in" någon som kan hjälpa en (eller ork ens att göra det), hur ska man göra då?

Kanske kommer det här att bli ett allt hetare område för frivilligsektorn. Unga, kanske samhällsvetenskapligt inriktade, ställer upp med sin tid för att hjälpa utsatta att orientera sig i välfärdssamhället Sverige.