En total-lösning för Sverige...

Politiska ideologier, ekonomiska strategier och lagfrågor.

Moderator: Moderatorgruppen

Jbig
Avstängd på en månad
Inlägg: 2112
Blev medlem: 01 dec 2006 14:54

En total-lösning för Sverige...

Inläggav Jbig » 05 jan 2007 20:35

Hej...

Vi spånar vidare i vår värld, vad som händer och vad som behöver göras...och turen har således kommit till en liten översyn av girighetssystemet i Sverige kring det senaste tusenårsskiftet...

I Sverige framträder vissa grupper i samhället som mer benägna att glida från demokratin än att aktivt stödja den. Visserligen talar de i allmänna ordalag om hur stora demokrater de är, men i praktiken är det läpparnas bekännelser. Avslöjande för dessa grupper är att de villigt låter sig korrumperas av ofantliga ersättningar och löneförmåner, redan där är de i stort sett demaskerade. Dessutom motarbetar de på alla sätt och vis ekonomisk demokrati och en utökad rättvisa i samhället. Vilka är det då som är så fientligt inställda gentemot den utökade och fördjupade demokratin?

För det första är det näringslivets allra högsta toppar; direktörer, större aktieägare och de stora företagens ledare i t.ex. ABB, Volvo, Scania, Ericsson, Electrolux, Stora Enso, IKEA, SKF, SE-banken samt övriga storföretag inom energisektorn, tillverkningsindustrin, skogsindustrin, kemiindustrin, bankerna och finansbolagssektorn m.fl. som ingår i denna bakåtsträvargrupp. Flera av dessa element har åsikter som närmar sig det fascistoida, och några av dem har avslöjats som gamla fascister eller så har de givit utlopp för rasistiska tankegångar. Sammanlagt rör det sig om cirka 3000-4000 personer med tillhörande familjer (där familjemedlemmarna flitigt används som förmögenhetsgömmare). Sammanlagt omkring 10 000-12 000 personer.

Snäppet under dessa toppar figurerar ett antal underchefer, diverse underhuggare på samma företag samt ägare, direktörer, chefer för mindre företag som även dessa på alla sätt motarbetar en utökad demokrati. Dessutom har denna undergrupp goda kontakter med den ekonomiska brottsligheten, om de inte rent av själva ingår i den i sina roller som skattefifflare eller penningtvättare. Denna grupp består av omkring 20 000-30 000 personer. Med familjer är de omkring 80 000 individer. Även bland dessa figurerar familjerna som förmögenhetsgömmare.

Som en tredje maktgrupp har vi de politiska och skattesubventionerade topparna; partiledningarna, många riksdagsmän, de lokala politiska topparna ute i landet samt de högre tjänstemännen i stat och kommun. Sammanlagt rör det sig om cirka 10 000-11.000 personer, med familjer blir denna grupp av ”det nya frälset” närmare 50 000 personer. Dessa individers helt överskuggande primära mål är att roffa åt sig så mycket skattemedel som möjligt.

Som en fjärde grupp har vi mediefolket och propagandamakarna på den, grovt sett, borgerliga och socialdemokratiska kanten; journalister på privat-TV-kanalerna, borgarpressen och reklamfolket, liksom hit också kan räknas diverse nyliberala ekonomer och samhällssnackare. Alla i denna fjärde grupp har det outtalade målet att dölja, ljuga och med alla medel försvara etablissemanget. Det är detta de har betalt för. Det gäller mediefolket i de privata företagen till närmare100 procent. Samt att som ett andra mål försöka få folk att nöja sig med ”tittytainment” - att få folk att bli dummare, titta på mer skit i TV och få ett näringstillskott så att de precis överlever. Bara inte folk börjar protestera.

I runda tal är det här frågan om 10 000 personer. En femte undergrupp utgörs av mer eller mindre kriminella element av skiftande slag, mestadels småföretagare inom bl.a. den privata service- och tjänstesektorn - som de övre skikten då och då hyr in för mer smutsiga och ljusskygga uppdrag. Dessa utgörs av 30 000-40 000 personer. De lever nästan uteslutande av kriminell verksamhet. Carl Hamilton ger en utmärkt bild av fifflandet, fifflarna och deras skadeverkningar på Sveriges ekonomi under perioden 1990-1995 i sin ”Krönika” från 1996.

Således har vi ringat in den hårda kärnan av den samhällselit som med näbbar och klor motarbetar varje antydan till demokratiska förändringar i vårt land. Denna fascistoida kärna består av omkring 100 000 personer, med familjer inräknade uppemot 300 000 individer. Familjerna utgör i sig inte maktkärnan, men de lever på det blod deras äkta hälfter suger ur vårt lands övriga 8,8 miljoner invånare. Blodsugarklientelet utgör närmare tre procent av folkmängden. Det rimmar ganska väl med den medeltida adelns procentuella andel av landets befolkning - även den en parasiterande samling klåpare uppblandad med en ganska stor andel fascistoida gangsters.

Dessa människor står för den förtryckarapparat som belastar den övriga befolkningen - och som stjäl en ganska betydande del av den årliga nationalinkomsten från landets produktiva krafter. Det är svårt att procentuellt uppge en siffra för deras andel av inkomsterna men uppskattningsvis tar dessa nästan tre procent av befolkningen säkerligen 20-25 procent av tillgångarna varje år. Den kompetens och de insatser de tillför samhället uppgår ej till mer än vad deras procentsats av befolkningen anger (2-3 %).

Det är dock en alldeles för positiv bild av deras tillskott till samhällsekonomin. Räknar vi in den skada de åsamkar samhället genom sin inkompetens hamnar deras samhällsbidrag nära noll eller rentav på ett negativt värde. Teoretiskt sett skulle faktiskt Sverige klara sig bättre utan dessa klåpare och fifflare - förmodligen skulle landet även i praktiken göra det. Det vore inte helt fel om de omsatte sina emellanåt återkommande hot om att lämna landet. Ett sådant agerande borde stöttas av de demokratiska krafterna. Ge dom en enkel biljett, men det får bli det sista vi övriga bjuder på!  

För att resonemanget inte skall missförstås helt och hållet bör det påpekas att det utöver dessa grupper också finns goda samhällsmedborgare i elitskiktet. Alla tjänstemän, politiker, företagare och chefer är givetvis inte asociala - men poängen är att ju längre upp på skalan mot toppen man kommer, desto fler blir de. När man når toppen växer det procentuella antalet till åtminstone 95 procent. Medan de inkompetentas procentandel på de lägsta elitnivåerna troligen endast utgör 25 procent. Sammanlagt är den andel av befolkningen som kan sägas tillhöra eliten i samhället närmare 5-6 procent. Blodsugarklientelet utgör med familjer närmare 3 procent. Att det förhåller sig så beror på två samverkande faktorer.

För det första är de s.k. toppjobben alldeles för högt betalda. För det andra dras endast de giriga elementen till dessa jobb. Följden, eller syntesen som Marx skulle ha formulerat det, blir att fel folk sitter på viktiga samhällspositioner - som hela tiden leder till felaktiga beslut och totalt kaos för övriga medborgare. Det finns bara ett botemedel på detta problem - sänk topplönerna drastiskt. Då löser sig problemen av sig självt på några få år. Inkompetensen sanerar bort sig självt så att säga. Så enkelt är det! Det kom även sociologen Fred Hirsch fram till under 1970-talet.

Att denna form av ekonomisk sanering inte har påbörjats ännu beror på att den ovan beskrivna parasiterande klicken har agerat bromskloss. Eftersom det i stort sett är just denna klick som skulle bli drabbad (och avslöjad) av en nedskärning av förmånerna försöker den med alla medel att förhindra ens diskussioner åt det hållet. Problemet är att denna grupp har så många maktmedel att spela ut; politisk makt, ekonomisk makt, mediemakt, problemformuleringsmakten och även en social makt. Dessutom har dom våldsmakten till sitt förfogande. Inte så få figurer ur de ovan nämnda leden har mer eller mindre nazistiskt, fascistiskt och rasistiskt förflutet.

MVH
jbig

Användarvisningsbild
Kallekula
Inlägg: 5393
Blev medlem: 24 maj 2005 17:23

Inläggav Kallekula » 05 jan 2007 23:02

Intressant med det sociala, kulturella och ekonomiska kapitalet.
Gillar Bourdieu.

Enklast vore väl om alla får exakt lika mycket så blir det fullständigt rättvist. Skulle vi dessutom slippa alla avundsjuka. Rent praktiskt hyfsat lätt att fixa. Kruxet är väl de tillgångar en del lyckats samla på sig. Antingen sker det en utfasning över tid eller så konfiskerar man dessa på en gång. Viktigt är givetvis att privatpersoner inte får investera utomlands. Kapitalet måste vara låst till Sverige. I annat fall kan några kanske bli förmögna. Samma sak torde vara med investeringar inom Sverige man skulle kunna få köpa produkter och varor men sedan skulle det vara reglerat så man inte kan gå med vinst. Men det är praktiska detaljer som man kan lösa.

Om alla har exakt lika mycket så borde ju även men får en hel del storskalighetsfördelar i form av boende, bilar div dyrare kapitalvaror. Dessa borde man kunna massproducera inom Sverige. Hum tål att tänkas på.

Jbig
Avstängd på en månad
Inlägg: 2112
Blev medlem: 01 dec 2006 14:54

Inläggav Jbig » 05 jan 2007 23:12

Hejsan...

Se där, du var på G igen! Denna gång var min inlaga mer av den humoristiska sidan av det hela - fast det tror jag bestämt inte du begrep!  :lol:

Dock, det är intressant att du är så väldans låst vid det du tror dig tro. Varför skulle exempelvis en utjämning direkt innebära att alla har det lika? Du resonerar lite som vänsternissarna under det glada 70-talets början! Dessa, liksom du, gick mer efter kartan de trodde sig kunna utläsa ur ideologin än den verklighet de ville förändra. Varför inte börja från motsatt håll istället?

Lyckas du med det kan du ju likt Marx rent av se en ny värld öppna sig för dig - samtidigt som du enbart förlorar inskränkthetens bojor! jbig har ju visat dig vägen, bara för dig att taga första steget på en ny, mer stabil stig mot framtiden. Ingen dålig spelöppning, på vår ära!  :D

MVH
jbig

Användarvisningsbild
Kallekula
Inlägg: 5393
Blev medlem: 24 maj 2005 17:23

Inläggav Kallekula » 05 jan 2007 23:18

Jbig skrev:Hejsan...

Se där, du var på G igen! Denna gång var min inlaga mer av den humoristiska sidan av det hela - fast det tror jag bestämt inte du begrep!  :lol:


MVH
jbig


Tja vad tror du min inlaga var....

Finner humor i många fler av dina inlagor. :lol:

Jbig
Avstängd på en månad
Inlägg: 2112
Blev medlem: 01 dec 2006 14:54

Inläggav Jbig » 05 jan 2007 23:34

Hejsan...

Nu ja...... :lol:

MVH
jbig

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 06 jan 2007 06:07

Problemet är som sagt är främst tilliten till människan. Människor tror inte på sig själva och detta göra att de slutar tro på andra. Det höga sociala kapitalet innebär att det allmänna förtrondeklimatet är högt. Det sociala kapitalet fungerar precis som stridsmoral, och det som händer i samhället är att vi inte stödjer varandra i kampen. Livet i sig självt är redan en hård och orättvis resa för de allra flesta levande varelser.


Problemet uppstår då vi är i en mångkulturell övergångsfas från en nationell identitet till en mer öppen global identitet. Tidigare hade människor i Sverige bra social stridsmoral men då vi står i en tid då vi inte har någon gemensam metafysisk eller etisk grund för tillvaron uppstår problem.


Det grundläggande problemet är inte att människor blivit girigare på senare tid, utan problemeet ligger i att våra tidigare socialt acceperade etik kollapsat i.o.m. att de nationella gränserna suddas och och den vetenskapliga materialismens framtåg (och som, på ett ytligt plan säger sig medför värdeneutralitet, vilket i grund och botten inte alls är sant eftersom man har uppfattningar om hur sund forskning bör bedrivas och hur forskare bör förhålla sig till varandra och vad som anses att gå att forska på, vidare finns även värderingar som grund i uppkomsten av varje vetenskaplig teori - och dessa färgar även teorierna). Vi bygger våra allra flesta etiska system främst utifrån en metafysik som har ett par hundra år på nacken och grundar sig i en fysik, som enligt dagens fysik är ofullständig och fundamentalt begränsad och i förlängningen felaktig, och detta får enorma konsekvenser för vårat samhälle och miljö (och inte bara miljö som den i skogen).

I den Kristna metafysiken är Gud en krukmakare och naturen (världen) en skapelse (artefakt), men när vetenskapen gör sitt framtåg så plockar vi bort Gud, kvar finns dock tanken att naturen är en skapelse, men den är nu istället en meningslös maskin som fungerar enligt slumpmässiga och mekaniska lagar och detta förlängs sedan in i vår etik. Etiken har även färgats väldigt starkt av framstegsoptimismen i modernismen.


Politiken är enligt mig, bryggan mellan Etik (värdegrunder) och Ekonomi (i teorin, värdeneutrala mekanismer för att beskiva effektivitet, men i praktiken härledda ur både etik och metafysik). Varje politiskt parti har sin egna etik som har något viktigt att tillföra, men vårat politiska systemet bygger i grund och botten bygger på exkluderande av partier snarare än prioriterande av enskilda lösningar och i.o.m. det, exkluderande av idéer bara för att de råkar uttryckas av ett parti som inte har majoritet. Istället för att rösta fram och inkluderna de bästa idéerna från alla partier, så röstar vi bort hälften av alla bra förslag varje gång det blir val.

Lägg på att politiken mer och mer förvanldas till en stelnande maktinstitution där det handlar om att spela enligt de regler som för länge sedan haft en genuin innebörd, men som nu etsats fast. Det blir precis som med Kristendomen. Kristendomen var från början en genuin religion som för sin tid introducerade revolutionerande de dåvarande etiska formerna, men den förvandlades mer och mer till en politisk och ekonomisk kraft då etiken mer och mer stelnade och vattnades ur. Jag upplever att Politiken är omrädet mellan Etik och Ekonomi, och det jag finner intressant är att många projekt startar i Etik och slutar med Ekonomi. Potentialen/Möjligheterna hos den Etiska visionen stagnerar då den stöts mot Ekonomiska nödvändigheter. Det handlar om att lära sig kyrkans eller partierna etik och dessa blir "spelreglerna" för att klättra upp i makttrappan. Religionen och Politiken var från början en banbrytande vision som förde människor samman, men som mer och mer stagnerade då intentionerna och de genuina känslorna som låg till grund för etiken sedan länge, sakta men säkert kommit att misstolkas. Men visst, jag säger inte att reformer inte uppstår, men dessa motarbetas och trycks ofta ner in i det sista. Men så har det väll alltid varit? Borde vi ö.h.t. förvänta oss att det ska bli ett politisk genomslag i vår tid? Jag vet inte, men man får inte stirra sig blind på det enskilda spektaklet. Allt som byggs för att hålla kräver ordentligt förarbete och någon måste alltid lägga grunden.


Det grundläggande etiska problematiken bygger på en gemensam förvirring kring metafysik. Men det mest grundläggande problemet är enligt mig, i grund och vår "miss"förståelse av kausalitet. Vi upplever den som seriell framför parallell, och detta eftersom vårat diskursiva resonerande/tänkande tar sig i uttryck som en seriell process av upplevda tankar.  

De flesta bryr sig inte om vad deras handlingar får för konsekvenser eftersom de underskattar kausalitetens omfattning. Allt du gör påverkar i förlängingen allt annat, hela tiden. Kausalitet fungerar alltså enligt "orsaksnät" framför "bara orsakskedjor", men vårat tänkande kan bara greppa en serie, "tråd" eller en "kedja" i taget, vilket gör att vi inte ser hur allt påverkar allt. Dock brukar vi, när vi hör bra argumentation bygga upp detta kausalnät framför oss och detta är förståelse.

Naturligtvis påverkar vissa förhållanden i ett förlopp vissa förhållanden mer än andra, men du kan studera kausalitet genom att droppa en vattendroppe i ett badkar - vad händer? Jo, hela badkaret rubbas, men inte bara det, när vattendroppen faller ner mot karet så påverkar den alla luftmolekyler i luften och vidare propagerar den vidare i alla kedjor i nätet.

Varför tar jag upp detta? Jo, för åker du till USA och lyssnar på den uttalade etiken hos företagsledare och politiker, så är det etiskt klandervärt för en politiker i att investera aktier i företag vars verksamhet innebär att producera pornografi, men när en politiker köper aktier i ett företag som producerar vapen och säljer detta vidare till regeringar i länder på andra sidan jordkolotet som anvädner dessa för att förtrycka sin egen befolkning, så är detta "inget problem" eftersom de upplever att landet är så "långt borta", de ser alltså inte den kausala omfattningen och kan inte ta tillvara på detta i deras handlande. De bygger alltså inte sin etik på hur handlingar påverkar världen idag utan på kulturhistoriska tabun som i sig själva kommer från främst Kristendomen. Men det sorgliga i hela denna röra är att anledningen att sex ansågs som "syndigt" i Kristendomen i grund och botten bygger på en insikt om ett möjligt psykologiskt frihetstillstånd då fysiska begär genom medvetna handlingar går att stilla. Rent psykologiskt handlar denna tanke i grund och botten om en psykologisk möjlighet, inte om ett socialt tvång, men ursprungsbetydelsen är sedan lång tid förgången. Dessa tankar återkommer på många sällen, bl.a. i antika "filsofiskolor" (som egentligen när man undersöker de närmare är religioner) som Stoicism, men eftersom Stoicism inte har haft sammahistoriska signifikans så har den inte blivit lika missförstådd. Och det är därför moderna tänkare pratar om att kognitiv utveckling är nödvändig för etisk/moralisk utveckling, men inte tvärt om. Det handlar om härledning av kausalitet, vilka konsekvenser mina handligarna får. Men våra värderingar som är våran utgångspunkt för våra upplevda möjliga handligar bottnar också i våran förmåga att härleda kausalitet.


Många upplever att vi idag, i det moderna samhället är befriade från "religionernas förtryck", men att försvara denna uppfatting påvisar bara enligt mig att man inte har någon som helst inblick i vad religioner är eller hur vårat och andra samhällen idag fungerar.


Så vad försöker jag säga? Det är många poänger, dels att det i strikt mening, inte finns någon tydlig gräns mellan filosofier, religioner och kulturer utifrån de stämplar vi utifrån historiska sammanhang kommit att kalla saker, (om vi inte hittar ett nytt sätt att klassificera saker dvs, vilket vissa tänkare försökt göra).

Det råder alltså ett krig mellan olika metafysiska (modern vetenskaplig materialism som bygger på 1800-tals fysik, olika former av teleologiska traditioner, "postmodernism", ingen av dessa bygger dock fullt ut på den moderna fysiken) och etiska system (olika filosofiska idétraditioner och hur dessa yttrar sig i politiska teorier och partier och i dessa så yttrar sig i olika utsträckning olika metafysiska antaganden, olika "religiösa" idétraditioner - både fundamentalitiska/dogmatiska variander och mer mogna varianter) om fungerar som vårat operativsystem.

Men jag tror som sagt att alla etiska system resonerar i mänskliga känslor, du kan i grund och botten inte motivera en människa att göra något, om hennes känslor inte tillåter det.


Dagens politiska situation är enligt mig ohållbar, och bottnar alltså i många extremt djupa problem som har sina rötter i våra mest grundläggande uppfattningar. De mest grundläggande problemen, har alltid sina rötter i de mest grundläggande uppfattningarna, och problemet är att det är dessa uppfattningar som är svårast att påverka eller få människor ens erkänna att de existerar. Problemet är att tänkandet agerar utifrån en plattform av "nödvändigheter", dessa nödvändigheter är nödvändiga eftersom finns ingen plattform kan inget värderande ta form och förvirring blir följden. Dessa nödvändigheter är alltid betingade, vi är påverkade, men vi upplever alltid att "vi tänk själva", men det är samtdigt helt sant - det är vi som konstruerar våran egna verklighet, men den är bara en spegling av det vi erfarit.

Ifrågasätter vi aldrig våran egna plattform med nödvändigheter så kommer vi att vara "blinda" och dogmatiska. Har vi inga nödvändigheter kommer vi vara ständigt förvirrade. Därför är det viktigt att ständigt våga påstå saker, ta avstamp i antaganden och samtidigt låta sig bli förvirrad, till den mildaste grad, att vi kan ta in andras intryck.


Sorligt nog så finns det i dagens samhälle inga officiella forum där viktiga samhällsidéer diskuteras. Jag antar att politiken i grund och botten handlade om detta, men politiken ser jag idag som ett retoriskt spel. Universiteten har knappt något inflytande på samhället, det finns inget utbyte mellan vanliga människor och forskare.

Det finns inga större grupperingar vi kan söka oss till och detta skadar i längen vårat samhälle. Det finns fragmenterade grupper här och var, men dessa motarbetar ofta varandra.

Och jag sedan massmedia gjorde sitt intåg så har det publika politisk intressent mer och mer försvunnit.

Det enda värdeinstifande institutionen vi har idag är media och denna spelar på värden som skapar misstro mot vårat egna värde (samtidigt som reklamen erbjuder lösningarna på problemen) vilket gör att de flesta känner ett socialt tvång att spela med. När människan inte har tillit i sig själv är det svårt att ha tillit till andra.


Jag anser att den metafysiska och etiska förvirringen är grundproblemet, dne politiska förvirringen bygger i sin tur på den tidigare förvirringen.

Vi behöver helt enkelt en ny religion, eftersom de vi har nu fungerar uppenbarligen inte.


Så vad är de två grundlänggande funktionerna hos religioner (kulturer)? Wilber beskriver detta, det är dels translation och dels transformation. Det första, translation, rör härledning av kausalitet i tillvaron, hur vi begriper saker. Och den andra transformation, rör hur vi kan utveckla tillit i oss själva.

Jag vill avsluta med ett citat som beskriver desa två nödvändiga funktioner.

Translation Versus Transformation
In a series of books I have tried to show that religion itself has always performed two very important, but very different, functions. One, it acts as a way of creating meaning for the separate self: it offers myths and stories and tales and narratives and rituals and revivals that, taken together, help the separate self make sense of, and endure, the slings and arrows of outrageous fortune. This function of religion does not usually or necessarily change the level of consciousness in a person; it does not deliver radical transformation. Not does it deliver a shattering liberation from the separate self altogether. Rather, it consoles the self, fortifies the self, defends the self, promotes the self. As long as the separate self believes the myths, performs the rituals, mouths the prayers or embraces the dogma, then the self, it is fervently believed, will be “saved” – either now in the glory of being God-saved or Goddess-favored, or in an afterlife that ensures eternal wonderment.
But two, religion has also served – in a usually very, very small minority – the function of radical transformation and liberation. This function of religion does not fortify the separate self, but utterly shatters it – not consolation but devastation, not entrenchment but emptiness, not complacency but explosion, not comfort but revolution – in short, not a conventional bolstering of consciousness but a radical
transmutation and transformation at the deepest seat of consciousness itself.
There are several different ways that we can state these two important functions of religion. The first function – that of creating meaning for the self – is a type of horizontal movement; the second function – that of transcending the self – is a type of vertical movement (higher or deeper, depending on your metaphor). The first I have named translation; the second, transformation.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 06 jan 2007 06:54

Hej PopJimmy! Du anser inte att även en slags neo-religiositet skulle löpa risken att institutionaliseras och skapa förtryckarstrukturer?

I allt övrigt finner jag ditt inlägg ovanligt insiktsfullt. Fast, vi måste ju av nödvändighet alltid skarva om vi vill agera och inte bara grubbla över konsekvenser, och det är väl vad du gör när du föreslår en ny religion - fast jag kan inte hålla med om slutsatsen. Tilltron till sig själv kan väl inte komma från ett yttre något?

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 06 jan 2007 11:49

Det är mycket på en gång, med detta är iaf min vision:

Avantgardet skrev:Hej PopJimmy! Du anser inte att även en slags neo-religiositet skulle löpa risken att institutionaliseras och skapa förtryckarstrukturer?
Tja den mest etablerade religionen, konsumerismen, och dess dyrkan av materilla ägodelar, har i mina ögon, redan ett väldigt förtryckande grepp om oss. Mässhallen på söndagen, är utbytt mot shoppingcentret, och vi strävar alla mot vår belöning, vår himmel, mot den perfekta kroppen/dyraste bilen i stan/glassigaste villan/nyaste mobilen i kompiskretsen/flashigaste plagget ur senaste hetaste trenden.

Det mest centrala för det religiösa utövandet tycks, enligt mina efterforskningar, vara att erbjuda en metod att bearbeta av sorg och förtvivlan, och nu shoppar vi alltså för fullt. Vidare har vi reklam som direkt in i vårt vardagsrum predikar vad vi bör sträva efter och hur vi ska göra detta, för att nå upp till det åtråvärda ideal vi alla, enligt reklamen, vill nå och uppnå för att räknas som "lyckade" människor.


Som sagt gör jag ingen större skillnad på begreppen religion eller kultur, i begreppens vidaste bemärkelser.

Förtryckarstrukturer? Nej, men det kulturer/religioner inte tagit tillvara på är människans naturliga och fulla potential och strävan mot det livslångt lärande, mognad och utveckling. Vi har en vädigt konstig syn på tid och dess förhållande till naturliga utvecklingsprocesser. Den cykliska tidsuppfattningen tycks enligt mig vara mer naturlig än den linjära. Vi vill bli odödliga och försöker romantisera döden, förtränga den samtidigt som vi, när vi tvingas konfrontera den, förstorar upp den som farlig och något onaturligt, hemst och skillt från livet. I vår tidsuppfattning är vi fångar i en utvecklingsoptimism och tror fortfarande på ett framtida paradis. Vi fortfarande fast Kristendomens upphakning kring det s.k. "övernaturliga" och vill kunna motarbeta och stå över den snarare än att arbeta med den.


Vad en god kultur åstadkommer är god kultivering. Detta innebär att vi sätter upp ett sammanhang, där saker får utrymme och näring att växa och blomma ut deras fulla potential, och inte hämmas.

Hur växer ett träd? Ja, för det första behöver den plats för att kunna växa, för det andra ljus och värme, för det tredje näring, för det fjärde behövder den kanske stödpinnar för att inte växa snett i väderleken. Mycket uppmärksamhet, kärlek, omsorg och stöd alltså. Men också utmaningar. Jag tycker att strävan efter social accepterans och inflytande inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt, om det kräver att merit får gå före annat, för allas bästa.

Livet är en mognadsprocess som innefattar många olika mognadsfaser, och vi bör har olika ideal för olika faser och sammanhang. Jag tycker personligen att det är lite småvidrigt när jag ser 8 åringingar som går runt i samma sport och märkesplagg som 38 åringar. Alltså att de försöker nå samma ideal och försöker vara samma person, fast de är i helt olika faser i livet.


Sen måste vi bli av med tidsuppfattningen appliceras i arbetslivet, detta hemska tänk om att allt ska vara så effektivt, det som händer är att människor upplevs som överflödiga och deras förmågor betraktas som mer och mer odugliga. Men jag tror det är dags att inse att människor aldrig varit intresserade av att stå och utföra monotont arbete, men också att vi upplever en naturlig glädje i att bidra till samhället, men att detta försvinner, i.o.m. att vi blir anonyma i folktillväxten och storstadsalienationen. Det måste vara en mer direkt koppling mellan sociala insatser och socialt anseende, och nu pratar jag inte om välgörenhet, utan om projekt som endast syftar till det gemensamt goda. Människan strävar, enligt mig, i sin natur efter att vilja bidra till en större helhet utifrån sina egna förusättningar, och när mänsklighetens kreativitet släpps fri och vi delar med oss av det vi kan och vet så uppstår internet, wikipedia och FF. När det finns riktiga begränsningar och insatsen av sig själv och andra upplevs som att den betyder något och räknas, då kan människor arbeta ihjäl sig, se bara på hur människor arbetar under krig. I "genuina" krigstillstånd så arbetar vi med total uppmärksamhet.

... och det är väl vad du gör när du föreslår en ny religion - fast jag kan inte hålla med om slutsatsen.
Jag tror som sagt mycket av våran förmåga att kollektivt komma fram till saker gått förlorad i all individualisering. Vi alla ska ha rätt att tycka vad vi vill, men hur ofta slutar inte detta i sandlådor. Varför vi tycker olika har vi aldrig ställt oss själva, och detta gör att vi aldrig inser att vi är närmare varandra än vi anar.

Det finns otroligt mycket intelligens och förmåga att hämta i det kollektiva rummet, när vi sammarbetar och vågar öppna upp oss. Men det verkar som att vissa grupper i samhället tjänar ganska bra att splittra oss så att vi snarare motarbetar varandra än att arbetar tillsammans.

Men för att komma någon vart måste vi också samtidigt erkänna att vi har olika förmågor och förutsättningar, inte för att vi ska låsa oss fast i begränsningar utan att det finns människor som sitter på platser där de gör mer skada än nytta, för sig själva och för andra.

Men vi behöver strukturer, annars kommer vi ingenvart. De måste bygga på genuint ledarskap, och geniunt ledarskap innebär att vara öppen för möjligheter, samtidigt som man inser nödvändigheten att definiera upp ramar, det behövs pragmatiska direktiv för att få saker i rullning, men dessa ska naturligtvis vara väl utvägna och väl motiverade. Jag tror personligen att det finns något som tilltalar människan i alla kollektiva strukturer som någonsin existerat. Men de som dragit ihop mest människor är de som går direkt till hjärtat och kämpar för allas rättigher. Vi behöver seriösa institutioner där det finns genuin medmänsklighet inte bara byråkrati.

Och här har religionen en viktig roll...
Tilltron till sig själv kan väl inte komma från ett yttre något?
Men autentisk religion är för mig ett personligt förhållningsätt till tillvaron, men även en psykologisk resa i accepterandet av tillvarons flyktiga och ibland nästan outhärdliga villkor.


Anledningen att jag tror att "Spirituality" är framtiden är väldigt komplext, men jag tror ärligt talat att vi behöver en ny genuin etik. Jag tror på Wilbers integrala filosofi, och jag ser den som ett startskott för en ny våg av integrerad filosofi/psykologi/andlighet/sociologi/etc.

Han har väldigt starkt stöd av moderna utvecklingspsykologer som studerat hur människors uppfattningar, värderingar, världbild, attityer etc förändras genom livet.

Det postmoderna tänkandet är för mig inte tillräckligt, vi behöver förstå alla viktiga poänger hos det förmoderna, moderna och postmoderna.

För att odla en radikal tilltro i oss själva behöver vi autentisk religion, eftersom denna ger oss verktygen/metoderna att bryta oss loss från den psykologiska betingning vi blivit influerade av och som skapat våra emotionella sår som sedan gör att vi projicerar ut vår skugga, våra förtränga begär på andras handlande, vi fördömmer andra när vi inte inser att vi själva besitter potentialen att uppfylla de egenskaper eller tillstånd vi själva fördömmer och att vi i egentligen helst av allt skulle vilja göra det vi egentligen hatar och trycker undan mest eftersom detta skulle medföra den största psykologiska frigörelsen från våra förtränga bördor. Jag mernar inte att vi ska leva ut alla dessa, utan att vi ska leva ut dem i rimlga kanaler. Så att vi inte länge fördömma egna eller andra känslor eller tankar utan lyfta ut dessa i det kollektiva rummet för "vädring", dvs, bikt i ny form. Ett radikalt accepterande av hela människan och alla hennes sidor. Att förstå vikten av individens unika omständiheter och att alla har en god vilja tills de förstörs emotionellt av andra emotionellt förstörda människor, och att det aldrig är för sent att vakna upp.

Autentisk religon lär en modet att ta steget frammåt och syna och vid behov bryta sönder alla former av kollektiva, kulturella uppfattningar och missuppfattningar som medför problem, ödmjuketen att ta ett steg tillbaka och öppna upp och erkänna andras och egna brister, tålamodet att hålla sig kvar i sin uppfattning och härda ut i svåra omständigheter trotts att de yttre villkoren går emot en, tålamodet och ödmjukheten att tro på andras möjligheter mot tillväxt och modet att lyfta upp andra som faller. När man inte längre är beroende av yttre auktoriteter är allt detta möjligt. Bara när den djupa tilltron i det goda finns inom en själv kan man se den hos andra. Men allt detta kräver en djup tilltro i det goda hos möjligheterna, samtidgit som vi lär oss hantera de mörkare sidorna, avund, girighet, hat, sadism, etc, och stora försvarsmekanismer som dogmatism/fundamentalism, cynicism, förljöligande/bagelliserande, Jag tycker personligen att alla dessa känslor vid behov måste få yttryckas inom rimliga kanaler annars blir vi aldrig befriade från dem, vi måste lära oss känna dessa, eftersom alla har allt detta inom sig, och det enda sättet att lära oss leva med dessa är att konfrontera dem och lära oss känna dem.

Det medtitation och liknande kontemplativa övningar gör, är att stabilisera vårat tankeliv, känsloliv, vår motivation, etc.

Vilket i slutändan mynnar ut i förmågan att kunna vara totalt (emotionellt och tankemässigt) frånvarande (eller snarare oberörd) bland yttre omständigheter vi själva inte valt, och samtdigit i situationen vara totalt och fundamentalit känslomässigt och tankemässigt närvarande och spontana, då vi inte känner någon rädsla för att förlora eller gå miste om något. Det är i grund och botten den mekanism, rädslan, som är vårat största hinder att bemästra.

Om vi vill måste ha fundamenalisternas tålamod, kapitalisternas förmåga att engagera och effektivisera, hippieflummarnas förmåga till kärlek och öppenhet, vi måste lära våga vara brutalt ärliga, försiktigt ödmjuka, spontant lekfulla, analytisk nogranhet. Vi måste använda dera medel mot dem själva och alla medel de själva inte har utvecklat. Kunna attackera, engagera, lösa konflikter gå åt alla håll för att ständigt kuna vidga horizonterna och visa att verklighten är större och att möjligheterna finns inom räckhåll.

Ja, detta var personliga reflektioner om vad jag tror en framtida kultur/religion behöver adressera.

Användarvisningsbild
Avantgardet
Inlägg: 8884
Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
Ort: Socialklass III

Inläggav Avantgardet » 06 jan 2007 13:24

Lite ledsen blir jag när jag läser detta. Det är förvisso fina humanistiska värden du förfäktar men är inte detta människoideal ettt slags egoistiskt "självförverkligande" på toppen av behovshierarkin (i typisk västerländsk anda - med falun gong inlemmat)? En omväg över historien tillbaka till nuet. Jag tror det ligger en stor fara i varje försök att postulera en universell människotyp - och bra mycket större fara i att söka förverkliga denna i stor skala. Det ligger implicit i din obevekliga tro på nåt slags tillväxt i det moraliska kapitalet. Det är på inget sätt dina värderingar jag här kritiserar - tvärtom, jag delar många av dem (vilket har mycket att göra med att vi säkerligen befinner oss i ganska likartade situationer, vilket vi bör påminna oss om eftersom det är av vikt) -, men jag tror du romantiserar lite - och lite i din passionerade hållning förbiser komplikationerna med strukturen.

Alla vill inte, och kan inte, läsa filosofi/psykologi/sociologi m.m. m.m. Alla kan inte, och vill inte, bli "upplysta" - vem bestämmer definitionen på upplyst förresten? Det är lite riskabelt att fjärma sig allt för mycket från "mannen på gatan". Meditation är en lyx inte alla förunnat (av denna anledning har man utvecklat kastsystemet i Indien t.ex.). Alla vill heller inte "räddas" från faror som du ser - det finns inget som säger att de själva ser dessa. Vi måste respektera individens autonomitet - inte söka "lära dem" att tänka "rätt". Visst är kulturen ett gissel med mycket hemskheter i bagaget men vi värderar alla olika.

Sen kan det som ser ut som en klar insikt här uppifrån vara en klar insikt åt rakt motsatt håll lite längre ned. Varje situation är unik och kräver olika saker för att uppnå...ja, vad än det nu må vara som man vill uppnå. Det vi kan göra är emellertid att söka möta varje individ där den befinner sig - söka sätta oss in i dess värld - och hjälpa den med det den själv anser sig behöva hjälpa med. Samtidigt uppfattar jag på sätt och vis att det är det du menar, men jag vill bara göra den här distinktionen mellan "hjälp" och "tvång" tydlig. Varje gång en struktur läggs på plats så är det någon som faller utanför. Varje gång vi har "ledare" så har vi också "slavar".

Eller jag kanske missförstår dig?

Användarvisningsbild
Kallekula
Inlägg: 5393
Blev medlem: 24 maj 2005 17:23

Inläggav Kallekula » 06 jan 2007 20:12

Träffade en kille på krogen för ett tag sedan. Han jobbade inte, inga bidrag nada allt han ägnade sig åt var att nå en inre frid. Upplysning. Komma närmare sanningen (som han sa) Han reste hela tiden för att få inspiration. Hade vänt det moderna konsumtionssamhället ryggen. Jag säger bara det. Dessa it-miljonärer. Kanske något att sträva efter.  :)

Hur ska vi familjen svensson ifrån Segeltorp att inse att detta är den rätta vägen?

Vi kanske kan ägna oss åt gemensam stöld som Jbig pläderar. Då kanske möjligheterna ges? Eller låta sedelpressarna gå snabbare?

Varför inte intala uteliggarna att deras problem inte är materiella? Så är det problemet löst?

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 07 jan 2007 22:36

Avantgardet skrev:Lite ledsen blir jag när jag läser detta. Det är förvisso fina humanistiska värden du förfäktar men är inte detta människoideal ettt slags egoistiskt "självförverkligande" på toppen av behovshierarkin (i typisk västerländsk anda - med falun gong inlemmat)?
Så du utgår ifrån att människan fundamentalt är egoistisk? Eller är det bara denna vision som ger yttryck av egoism? Vad är inte egoism menar du? Är egoism dåligt?

Saken är den att forskning kring hur människor förhåller sig till sig själv och andra är grundpelaren i visionen. Mer om detta lite längre ner...


En omväg över historien tillbaka till nuet. Jag tror det ligger en stor fara i varje försök att postulera en universell människotyp - och bra mycket större fara i att söka förverkliga denna i stor skala.
Varför antar du att det handlar om att postulerar en universiell människotyp?

Stanna för en stund till och begrunda detta: Antag att det finns forskare som, vars enda forksningsobjekt har varit att fråga vad människor värderar som eftersträvansvärt, önskvärt, vad livets syften var utifrån mina behov, etc, och ponera även att denna forskning gjorts krosskulturellt över hela världen, från människor i alla åldrar av båda könen, ponera även att över en miljon intervjuer gjorts, att dessa undersökningar inte var kvantitativt formaliserade till en början (eftersom detta skulle förstöra hela poängen - eftersom poängen syftar till att undersöka kvalitata variabler) utan kvalitativt. Ponera även att forskarna sedan hittat väldigt många, om än grova, men ändå relativt abstrakta grupperingar av prioriterar, ungefär av typen: "Bli kärriärsmässigt framgångsrik" och "Värna om mina relationer", "Göra vad jag impulsivt känner för, skita i stora planer och vad andra tycker", "Vara en god samhällsmedborgare" (detta är alltså bara illusterarande exempel). Ponera även att man i 20 år kontinuteligt följt upp om deras värderingar, över huvud taget förändrats, eller om de varit dessamma. Och ponera även att vissa mönster bland människors attityder kanske råkat dyka upp, så att människor som haft den uteslutande attityden "Göra vad jag impulsivt känner för" kanske 20 år senare övergått till att värdera "Värna om mina relationer" värderingar (då vissa även kanske även har var "Göra vad jag impulsivt känner för attityden" mer än andra), men att statisktisk sätt så är det alls många som gått över från att exklusivt haft en "Värna om mina relationer" till en exklusivt "Göra vad jag vill och skita i andra" attityd. Ponera att forskarna alltså enligt studierna statistiskt hittat att människor går från att vara egocetrerade till etnocentrerade till mer världcentrerade (naturligtvis gör inte alla detta). Men att människor aldrig går från världscentrerade till etnocentrerade till egocentrerade. Och att dessa typer av forskning syntetiserar med annan typ av utvecklingspsykologi och att det kanske på vissa sätt kanske råkar spegla vad olika kulturer i olika tider värderat. Och att denna forskning även har applicerats i världen och fortfarande gör det, och ponera även att forskningen och forskarna var en stor bidragande faktor till att apardheid i Sydafrika upphörde.

Jag förstår inte varför och hur denna vision i.s.f. endast skulle grunda sig på ett "egoistisk självförverkligande" vad det nu skulle innebära. Har du kanske referenser till psykologi eller filosofi som beskriver denna egoistisk självförverkligandeprocess som grundligt undersökta?

Det ligger implicit i din obevekliga tro på nåt slags tillväxt i det moraliska kapitalet.
Ja kanske grundar jag mig på en tro om moralisk tillväxt. Men då måste vi först definiera moral. Moral tycks för mig vara förmåga till intersubjektivt resonerande, dvs förmåga till empati och sympati, förmåga att förstå andra och en resa då orsaker till problem skiftar från att vara endast personliga till att kunna omfatta mer och mer opersonliga omständigheter. Och att jag dessutom råkar ha väldigt rigid forskning som stöjer detta.

Men vem är egentligen kapabel att bedöma detta? Någon som erfarit mycket i livet, sökt mycket och ändrat sig mycket, eller någon som inte har mycket livserfarenhet och inte deltagigt i många livs- och kultursammanhang men gärna inte har något problem att tycka och tro saker lite hur den känner för - och att detta tyckande även resonerar och tar stöd kulturpopulistiska sammanslutningar, sådant som resonerar med det som lämpar sig bästa att tycka i de kulturella vindarna?

Det är på inget sätt dina värderingar jag här kritiserar - tvärtom, jag delar många av dem (vilket har mycket att göra med att vi säkerligen befinner oss i ganska likartade situationer, vilket vi bör påminna oss om eftersom det är av vikt) -, men jag tror du romantiserar lite - och lite i din passionerade hållning förbiser komplikationerna med strukturen.
Vilken struktur pratar du om? Pratar du om den idé- och värdestruktur som du konstruerat efter det att du läst "postmodern" kritik av strukturer och "marginaliserande". Visst jag förstår att jag utifrån min kunskapsstrukturer romatiserar förbi komplikationerna i din kunskapsstruktur eller hierarki. Eller pratar du om något annat typ av romantiserande? Jaha, du kanske syftade på att jag inte hade en självcentrerad, cynisk avesion och bitter avundsjuka och därför är naiv och romantiserande? Att jag ännu inte "förstått strukturerena" och ännu inte blivit bitter?

Alla vill inte, och kan inte, läsa filosofi/psykologi/sociologi m.m. m.m.
Okej, men jag tror inte jag detta var ett krav från min sida.
En annan sak: Hur kommer det sig att människor i den allmänna populärdebatten diskuterar begrepp som för flera hundra år sedan introducerades av filosofer?

Alla kan inte, och vill inte, bli "upplysta" - vem bestämmer definitionen på upplyst förresten?
Detta har jag inte påstått. Det jag sa var att jag upplever att alla har ett behov av stimulans för att växa.

Det är lite riskabelt att fjärma sig allt för mycket från "mannen på gatan".
Varför tror du att jag skulle vilja göra det? För mig är det tvärt om.

Meditation är en lyx inte alla förunnat (av denna anledning har man utvecklat kastsystemet i Indien t.ex.).
Nej, kastsystemet är en kuturell struktur, har inget med meditation/etc att göra. Du hittar meditation/etc i alla stora religionstraditioner men inte kastsystem.

Alla vill heller inte "räddas" från faror som du ser - det finns inget som säger att de själva ser dessa.
Varför skulle de vilja räddas? Det finns väll inget problem här? Allt är väll bara upp till individen? De som misslyckas är bara odugliga och förtjänar att sållas bort? Och om en kultur eller ett land eller halva klotets befolkning styker, så var detta bara på grund att de var dumma, lata eller odugliga. Var och en tar hand om sitt.

Vi måste respektera individens autonomitet - inte söka "lära dem" att tänka "rätt".
Men vad är att tänka "rätt"? Jag vill bara att människor ska förså varandra lite bättre, kanske hitta samhällsformer där vi alla kan förstå varför vi är och inte är överrens, men det är kanske lite för mycket begärt?

Visst är kulturen ett gissel med mycket hemskheter i bagaget men vi värderar alla olika.
Men vad menar du med att kulturer har mycket hemskheter i bagaget? Är inte människor autonoma självaständga individer? Nej det var när de tagit sig bort från kulturerna va? Men är inte "postmodernismen" en kultur?

Sen kan det som ser ut som en klar insikt här uppifrån vara en klar insikt åt rakt motsatt håll lite längre ned. Varje situation är unik och kräver olika saker för att uppnå...ja, vad än det nu må vara som man vill uppnå. Det vi kan göra är emellertid att söka möta varje individ där den befinner sig - söka sätta oss in i dess värld - och hjälpa den med det den själv anser sig behöva hjälpa med.
Men varför ska vi hjälpa människor? Är det inte upp till var och en att ta hand om sitt, på de sätt de känner för? Oavsett medel?

Samtidigt uppfattar jag på sätt och vis att det är det du menar, men jag vill bara göra den här distinktionen mellan "hjälp" och "tvång" tydlig.
Jag förstår distinktionen. Men varför tror du jag försökte beskriva mänskliga utvecklingsprocesser analogt med växters utvecklingsprocesser? Sen vad menar du med "tvång"? För mig innebär "tvång" i de flesta fall att människor i fråga inte har utvecklat basala kommunikationsfärdigheter, pedagogisk förståelse och tålamod, samt förståelse för opersonella och generella utvecklingsprocesser hos alla levande varelser eller lärt sig göra disktinktioner på egna och andras kropp, känslor, värderingar och tankar.

Varje gång en struktur läggs på plats så är det någon som faller utanför. Varje gång vi har "ledare" så har vi också "slavar".
Jaha, jag tycker nog kanske att du gör det lite lätt för dig. Vad menar du med "slavar"? Jag trodde vi skulle respektera individens autonomitet - inte söka "lära dem" att tänka "rätt". Vad ger dig rätten att säga att andra människor är slavar? Vad ger dig rätten att döma ut deras värderingar och deras kultur?

Eller jag kanske missförstår dig?
Jag är rädd att jag har en komplex mängd erfarenheter jag inte här och nu kan föra över.


Så vad är dina 50 cent? Ska vi sitta på universitet och skriva böcker om "marginaliserande strukturer" hela livet?

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 07 jan 2007 22:38

Kallekula skrev:Varför inte intala uteliggarna att deras problem inte är materiella? Så är det problemet löst?
Deras problem är inte materilla, deras problem är att de lever utanför ett samhälle som har svikit dem, där medborgarna ser om sitt och hänvisar till dessa individers egna "oduglighet". Sen är det inte uteliggarna vi ska intala eller övertala, det är människorna som är övertygade om att det inte är ett problem att samhället i sitt utformande skapar problem som slår ur sina medborgare.

Vad trodde du det handlade om?

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 07 jan 2007 23:13

En grundläggande sak jag funderade på är hur politiken bedrivs idag.

Det finns ingen riktig politisk dialog. Inte ens i riksdagen. Tittar man hur den fungerar så har alla partier en redan definierad värdegrund de tar med sig in i debatten, och utöver detta så handlar det bara om att hitta retoriska knep för att bända och vrida om motståndarens förslag till kattskit, dels för att man måste repressentera väljarna, men dels att man som politiker måste vara ytterst selektiv i sitt värderingsval för att komma någon vart.

Är partipolitik verkligen fortfarande en bra och praktisk form att bedriva politik på, är den inte utdaterad? Sen varför röstar vi bara vart fjärde år? Tekniken vi har idag klarar av att vi gör massiva allmänna folkomröstingar på vardaglig basis. Är folkomröstningar en önskvärt? Tja, det beror helt och håller på vilka former den politiska dialogen bedrivs på. Men jag ser som sagt inte mycket av en dialog idag, en dialog förutsätter fungeramde tvåvägskommunikations, det debattklimat vi möter idag är snarare dubell envägskommunikation.

Tror att de politiska kommunikationsformerna verkligen måste ses över.


För mig tycks det uppenbart att dagens institutioner inte håller måttet. Tidigare organiserande engheter: nationen, familjen, partierna inget av dessa fyller längre sin funktion.

Människor är alienerade, det finns inga officiella sociala institutioner där vi kan finna gemenskap och värme, och när det går så illa att människor tvingas till sjukvården, så är det sorgligt nog så att de metafysiska och etiska grunder som var orsaken till det psykologiska problemet även dominerar i sjukvården.


Vi behöver nya reformerade insitutioner som kan ta tillvara på den kunskap vi har.

I politiken behöver vi en helt annan typ av descentralisering och här kan internet göra mycket, men även centralisering på helt andra meriter.

Många människor skyr centralisering, men centralisering sker alltid förr eller senare, frågan är bara vilka former den tar. Bristen på centralisering bottnar i en brist i tilliten hos andra människors möjlighet till omdöme. Men jag upplever att omdömet ligger väldigt när den etiska/moraliska förmågan.


Eller vill vi att Timbro ska diktera agendan? Och att det Ayn Rands idéer vi alla ska följa?

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 07 jan 2007 23:22

Kallekula skrev:Hur ska vi familjen svensson ifrån Segeltorp att inse att detta är den rätta vägen?
Det handlar inte så mycket om den "rätta vägen", som att det handlar om den gemensamma valet att samarbeta snarare än att motarbeta. Problemet för familjen svensson kanske inte är uppenbart idag, men det kommer nog blir mer och mer uppenbart inom den närmaste tiden.

Den existentiella ångest och meningslöshet som vissa av oss upplevt då de kulturella värderingarna krackelerar, kommer antaligen att bli ett betydligt mer vanligt tillstånd hos vår befolkning.

Då när vår personliga frihet växer så växer också meninglösheten och vår inre tomhet blir så ångestframkallande att vi tar till alla medel tillgängliga för att fly undan vår inre fattigdom, vi blir slavar till sex, droger, fördummande religioner, konst och våld mot oss själva och andra. Allting för att hitta något att fästa våran rastlösa uppmärksamhet på, då vi tappat bort oss själva i det större sammanhanget och aldrig vågat titta oss själva i spegeln och verkligen omfamnat denna inre tomhet. Och på detta bygger vi lager av försvar, attityd, aggressiv "integritet" och cynicism.

Jag har själv varit inne på bdsm, att dominera och diktera eller totalt bli underkastad någon annans regler är en underbar befrielse eftersom det skapar en laddad relation i ett begränsat sammanhang, ett sammanhang där tiden upphör och ritualen betyder allt. Vi är rädda för relationer, för bindande engagemang, och inser inte vårat grundläggande förhållande till naturen, att vi själva är naturen, att det inte går att separera oss själva från vår natur.

Men börjar vi istället vända blickarna innåt så kanske kommer vi, när vi penetrerat lager på lager av ängslas, meningslöshet, uttråkning och ångest hittar något därnere. Tomheten har något att säga oss om vi bara har tid och vågar möta den. Utåt sett vill vi verka stora och starka, men innerst inne är vi alla tomma, ängsliga och rädda varelser.

Användarvisningsbild
Kallekula
Inlägg: 5393
Blev medlem: 24 maj 2005 17:23

Inläggav Kallekula » 08 jan 2007 00:11

Pop

Tog bara några exempel för att se det du säger konkretiseras.
Modern civilisationskritik, vår rotlöshet, brist på andlighet eller vad det än kan tänkas vara är bara bra om det belyses. Sen kan man vända och vrida på det i det oändliga.


Återgå till "Politik och samhälle"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster