Hejsan!
Vi går vidare i vår jakt på ondskans treenighet - fascism, kapitalism och liberalism.
I John Lockes teorier finner vi de första egentliga elementen till senare tiders liberala tankegångar. Locke hade höga ambitioner när det gällde att trygga individernas autonomi. Hos Locke förändras naturrättsbegreppet som förvandlas till Naturliga rättigheter - som innebar rätten till liv, rätten till frihet och frihet till egendom. För att trygga dessa rättigheter förutsätter Locke ett särskilt fördrag mellan individerna och staten. Locke förespråkar en konstitutionellt begränsad statsmakt där medborgarnas förpliktelser upphör om de styrande bryter mot avtalet, d.v.s. kränker de naturliga rättigheterna. Men upproret betraktade Locke bara som en absolut sista resurs. Han sökte också skapa garantier mot maktmissbruk genom maktdelning, även om han här är ganska oklar. Locke anses av många vara den första liberalen. Någon demokrat var han dock inte, det folk han talade om är i praktiken den minoritet som ägde privat egendom. De egendomslösa hade han inget till övers för.
Vi skall här följa John Lockes tankar ur hans bok, ”Två avhandlingar om styrelseskicket”, från 1690.
”Jag anser det inte ur vägen att fastslå vad jag anser politisk makt vara. En myndighets makt över en undersåte kan skiljas från en faders makt över sina barn, en husbondes makt över sin tjänare, en makes makt över sin maka och en herre över sin slav. Jag anser således att politisk makt är rätten att stifta lagar, med dödsstraff, och följaktligen alla lägre straff, för att reglera och upprätthålla äganderätten, och att bruka samhällets makt för att verkställa sådana lagar och till att försvara samhället mot främmande intrång, och allt detta endast för det gemensamma bästa. För att rätt förstå den politiska makten och härleda dess ursprung måste vi undersöka i vilket tillstånd alla människor naturligen befinner sig, det vill säga ett tillstånd av fullkomlig frihet att bestämma över sina handlingar och förfoga över sin egendom och sin person som de finner för gott inom gränserna för naturens lagar, utan att be om tillstånd och utan att vara beroende av någon annan människas vilja".
Locke förespråkade den starka staten därför att den bäst skyddade rättigheterna, trots att naturtillståndet var ett högre stadium av frihet - han ställer frågan själv i texten och svarar på följande sätt:
"Det självklara svaret är, att fastän hon har denna rättighet i naturtillståndet så är den trots detta mycket osäker och utsatt för andras intrång. Ty eftersom alla är lika mycket kungar, och varje människa hennes jämlike och de flesta inte strängt respekterar billighet och rätt, så är hennes rättigheter i detta tillstånd mycket osäkra och utan några garantier. Detta får henne att lämna sitt tillstånd, vilket, om än så fritt, dock är fyllt av rädsla och ständig fara. Det är inte utan skäl som hon uppsöker och är villig att ansluta sig till ett samhälle med andra, som redan förenats, eller som står i begrepp att förenas för att ömsesidigt få skydd för liv, frihet och egendom, vilket jag ger den gemensamma beteckningen rättigheter. Det stora och viktiga mål som människorna har när de förenas i stater och ställer sig under styrelser är att bevara sina rättigheter".
John Locke var liberalismens och kapitalismens förste förespråkare som blev allmänt läst och diskuterad bland dess utövare och tillskyndare. Men här fanns även tankegångar som skulle antas av fascistiska grupper, eftersom Locke faktiskt talar om en grupp som står över andra. Kapitalismen började få sina idéer på pränt och omformade till politiska teorier mot slutet av 1600-talet. Men ännu dröjde det stora genombrottet för själva teorin ytterligare närmare åttio år.
John Locke visade vägen för andra, inte minst byggde nazisterna på en hel del av hans tankegångar - och inte minst den praktik som tillämpades av de tidiga liberalerna - slaveriet. Från Locke går en rak linje mot framtiden och den uttalade liberalismen, som i sig innehöll både rasism och ursprunget till de fascistiska idéerna.
Det ”vetenskapliga” försvaret för européernas ”biologiska” överlägsenhet
År 1676 gav William Petty utlopp för den nya synen som ersatte den medeltida teologins mer kollektivistiska människosyn. I sin skrift ”The scale of creatures” skriver han att: ”… Även av människan tycks det finnas olika arter.”. Han fortsätter sedan med följande: ”Jag påstår att européerna skiljer sig från det ovan nämnda afrikanerna inte bara i färg… utan också… i sin hjärnas inre egenskaper.”
Därmed var grunden lagd för en övermänniskoattityd mot andra folk – det var en konsekvens av en sakta växande allmän europeisk "insikt" om att just de innehade ett teknologiskt, och förståndsmässigt, försprång gentemot andra folk. Här fanns redan rasistiska mantran för indelningar i olika biologiska ”människoarter”.
I början av 1700-talet ansåg anatomen William Tyson i sin skrift, ”Orang-Outang or the anatomy of a pygmie”, att pygmén i Afrika var mer aplik än andra människor. Han ansåg pygmén vara den felande länken mellan människa och apa. År 1799 skrev Charles White, läkare från Manchester, en rashierarki där han ”bevisade” att européerna står överst bland raserna. I sin ”An account of the regular graduations in man” skriver han följande:
”Var utom hos europén finner vi detta ädelt välvda huvud, som innehåller en sådan mängd hjärnsubstans…? Var detta lodräta ansikte, denna framträdande näsa och runda utskjutande haka? Var denna variation i anletsdragen och denna fulländade uttrycksfullhet… dessa rosiga kinder och korallröda läppar?”
Hans illustration till sin tes – en rad profiler med apa och inföding halvvägs mellan struts och europé – fick enorm genomslagskraft under 1800-talets första halva.
År 1796 höll den unge Georges Cuvier en föreläsning i Paris, i det nyöppnade ”Institut National de France”. Cuvier talade om mammuten och mastodontens utdöende. De var arter som inte var släkt med de indiska och afrikanska elefanterna. De var numera utdöda djurarter. Att tala om ”numera utdöda” djurarter var obehagligt att lyssna till för den tidens fransmän. 1700-talets européer ansåg att universum redan var färdigskapat. Att alla djur som fanns skulle finnas för evigt. Att påstå att något kunde utrotas var inget annat än en attack mot den dåtida europeiska världsbilden. USA:s vicepresident, Jefferson, skrev år 1799
”Om en enda länk i Naturens kedja brister, så kan den ena efter den andra brista, tills tingens ordning bit för bit har gått förlorad.”
Han gav uttryck för den rädsla 1700-talsmänniskorna hade för ifrågasättandet av Guds ordning i naturen. Cuvier utmanade denna ordning.
Redan tidigare hade sådana tankar framförts, exempelvis av en annan fransman, Fontenelle, som år 1700 antydde att det kunde ha funnits arter som gått förlorade. Man hade ju under århundraden hittat ben och annat från djur som inte längre fanns, och vetenskapen på denna tid ville inte gärna befatta sig med sessa frågor – ångesten var för stor för en tanke som ledde till förvunna djurarter.
Fransmannen Buffon skrev vid mitten av 1700-talet om en ”försvunnen” art i sin ”Théorie de la terre”. Då och då smög sig alltså tanken in i den vetenskapliga världen, och den envisades med att inte försvinna utan återkomma.
Cuvier talade om att massakrer, om varelser som förstörts av andra, om upprepade katastrofer. Cuvier talade för ett välbesökt auditorium, även om den franska revolutionen man då var mitt uppe i, grasserade utanför. Därmed lämnade han djuren och gick över på människorna. Skräckväldet hade visat att vissa fina familjer blivit dödade och utrotade, medan andra kommit i deras ställe. Ett sådant skräckvälde hade även funnits för länge sedan, menade han. Detta välde hade utrotat stora djurarter, och släppt fram nya arter. Cuvier menade vidare att de nya varelserna som tagit död på de utdöda arterna, en dag själva skulle bli förintade och ersatta av andra. Detta innebar i förlängningen även att människoarten skulle utvecklas, där svaga grupper ersattes av starka grupper. Cuvier var då bara 26 år, och han gjorde karriär som vetenskapsman. Många år senare, 1826, påbörjade han sitt avslutande verk, ”Djurriket”, och där framträdde hans tankegångar mer klart. Där indelade han människosläktet i tre raser. Den negroida rasen närmade sig apstammen pga av deras utseende, menade han, och fortsatte: ”De horder som tillhör denna variant av människa, har alltid förblivit i ett tillstånd av fullständigt barbari”. Hans bok skulle läsas av många dåtida "vetenskapsmän"..
När våra läsare begrundat, och kanske förstått, går vi vidare.....
MVH
bigj
Att verka för det goda...
