Erat politiska tänkande

[Banana tree]

Tänkte det kunde vara intressant om ni, lite kort kunde redogöra för eran politiska "resa" - har ni bytt ideologi någongång, varför et cetera.

Jag började som nynazist. Förmodligen för att jag blev "lurad" av deras gemenskap. Efter några månader lämnade jag mitt nazistgäng. Mestadels eftersom jag inte blev särskilt omtyckt. Även om jag tycker det är mycket pinsamt ångrar jag det inte, på det sättet lärde jag mig faktiskt ganska mycket samhällskunskap och det var det som väckte mitt intresse för politik. Efter jag hade lämnat nynazismen sökte jag desperat efter en ny ideologi. Just då var jag skeptiker och väldigt rationell, det tyckte jag i alla fall. Och nyliberalismen föreföll vara den rätta ideologin. Och den höll jag fast vid i knappt ett år lagom till jag började gymnasiet, då bytte jag till socialliberalism. Även om jag fick utmärkta betyg i samhällskunskap så har A-kursen helt sabbat mina åsikter och jag har ingen aning vart jag står längre.

Så, nu är det er tur.

[Anders]

Från en arbetarsläkt, där många var "belästa" och religiösa, men ingen hade möjlighet att jobba med något kunskapsmässigt, förrän i min föräldrageneration. Inga akademiker alls. --> Växte upp med att "68-orna och vänstern var bara en massa flummande rikemansbarn", att Sovjet och kommunismen var  nåt i stil med belsebub. Och att Jesus fanns och var god.

Samtidigt så uppmuntrade föräldrar och omgivning eget tänkande, och efter ett tag visste jag inte nåt om nånting, misstrodde allt. Vänster som höger, religiösa som ateister. Det mynnade ut i att jag tyckte det mesta var skit.

Sen studerade jag till slut, och även om det var sluten verkstad, så träffade jag en massa människor som tog tänkande på allvar. Nu tror jag på typ allt istället. Inte det religiösa, nåt hopp om nåt paradis är det dåligt med, det har jag tänkt för mycket på. Men den politiska resan har väl varit en slowboat mot vänster skulle jag vilja säga. Som har gått ifrån nåt rätt högervridet till nåt mittemellan.

Men lite grejer från mina gener finns kvar, har inte rubbats(obs ideologi) -

- Alla borde få samma chans
- Det skall spela roll om du gör bra ifrån dig (En verkmästares sonson kommer nog aldrig att säga "var och en efter förmåga....)
- Man borde bemöta alla med vänlighet och respekt

Jävligt präktigt, men det är väl som sagt bakgrunden.

[teoretikern]

Tänkte det kunde vara intressant om ni, lite kort kunde redogöra för eran politiska "resa" - har ni bytt ideologi någongång, varför et cetera.

Jag började som nynazist. Förmodligen för att jag blev "lurad" av deras gemenskap. Efter några månader lämnade jag mitt nazistgäng. Mestadels eftersom jag inte blev särskilt omtyckt. Även om jag tycker det är mycket pinsamt ångrar jag det inte, på det sättet lärde jag mig faktiskt ganska mycket samhällskunskap och det var det som väckte mitt intresse för politik. Efter jag hade lämnat nynazismen sökte jag desperat efter en ny ideologi. Just då var jag skeptiker och väldigt rationell, det tyckte jag i alla fall. Och nyliberalismen föreföll vara den rätta ideologin. Och den höll jag fast vid i knappt ett år lagom till jag började gymnasiet, då bytte jag till socialliberalism. Även om jag fick utmärkta betyg i samhällskunskap så har A-kursen helt sabbat mina åsikter och jag har ingen aning vart jag står längre.

Så, nu är det er tur.

Det lilla jag kände till om nationalekonomi och politik tills för kanske tio, tolv år sedan bestod av Samhällsprogrammet på gymnasiet, där kapitalismen utmålades i ganska dålig dager. Läraren poängterade hur nyckfull detta ekonomiska system är, depressionen 1929 sades vara det yppersta exemplet. Härtill kom en serie lösryckta, primitiva nyhetsinslag och artiklar i SVT eller DN vilka inte heller de gav en god bild av privatkapitalismen, det gällde finanskriser, konjunkturer, depressioner, etc. Den ekonomiska syn jag fick inpräntad var inte direkt socialistisk men däremot strikt Keynesiansk, att den privatkapitalistiska marknaden är ganska full av defekter. Så när jag ville fördjupa mig något mer trodde jag att jag visste vad jag skulle leta efter. Jag gick runt i Stockholms alla bokhandlare och antikvariat. Jag läste alla böcker jag kunde komma åt, några av dem jag fann och som uppskattas av vänstern var:

Joseph Stiglitz: Globaliseringen och dess kritiker

John Maynard Keynes: Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar

Martin, Hans-Peter-Schumann, Harald: Globaliseringsfällan

Kenneth Hermele: Det globala kasinot

Louis turner: Storföretagen tar makten

Anthony Sampson: Världsmakten ITT

John Kenneth Galbraith: Den nya industristaten

J. K Galbraith: Osäkerhetens tid

J. K. Galbraith: Börskraschen 1929

J. K Galbraith: Nationalekonomin och samhällsintresset

J. K. Galbraith: Överflödets samhälle

J. K Galbraith: Min ekonomiska historia

J. K Galbraith: Peace & Laughter (essäer)

John Pilger: Den dolda dagordningen

John Pilger: Det vi inte fick veta

Kavaljit Singh: Finansbomben

George Soros: Kapitalismens globala kris

Mikael Nyberg: Kapitalet.se

Noam Chomsky: Skurkstater

Noam Chomsky: 9/11

Milan Rai: Noam Chomsky



Många andra böcker som inte står med här har jag slängt efter en grundlig, befriande ekonomisk exorcism, så jag kommer inte ihåg just nu alla jag haft. Och visst trodde jag att jag blivit "medveten"! Jag började med Globaliseringsfällan och visst fick mina Keynesianska tankar bekräftelse. En annan mycket viktig bok som följde efter alla dem som nyss uppräknats och som inte direkt är uttalad vänster men har ett keynesianskt budskap är Tragedy & Hope av Caroll Quigley från 1967. Denne man väver i sin tjocka bok in sociologi, nationalekonomi och statsvetenskap, och han betonade statens roll för just efterfrågan - denna keynesianska, neurotiska besatthet av efterfrågan, eller köpkraften. Wow, tänkte jag. Övertygelsen att vara på rätt politisk väg djupnade. Jag fann även Paul Samuelsons Economics från 1967. Denne sades vara ett föredöme hur ekonomiska böcker var, ja man trodde att man läste sanningen självt. I Economics finns faktiskt inga större utläggningar mot just Keynes, eller socialismen med för den delen, så den keynesianska övertygelsen tycktes vara cementerad.


Under denna tid var jag aldrig miljöflummare eller etnomasochistisk frankfurtskolelev, någon som avskyr det västerländska samhället medan man lovprisar alla andra kulturer än västerlandets, och jag var inte heller märkvärdigt socialistisk. Däremot var jag intresserad av statliga krediter, vilket i och för sig är nästan samma sak som socialism, i och med att staten har enormt inflytande över tillstånd till finanser. Flera av dem böcker jag nyss nämnt pekar på att tiden efter andra världskriget fram tills mitten av 1970-talet bestod av att staten lyckats stabilisera ekonomin och att stora statliga insatser behövdes, ja till och med en progressiv skatt var nödvändig. Allt var bra, sol och bad. Men så kom nyliberalismen och förstörde allt genom någon slags ond list, eller för att västerländska socialdemokratiska ledare varit korkade och avvikit från den rätta keynesianska vägen. Men så sprang jag på några andra böcker som handlar mer eller mindre om makroekonomisk, industriell historia, och sakta men säkert förändrades min ekonomiska och politiska bild. En dag för ganska exakt fyra år sedan insåg jag med en suck att alla dem böcker jag nyss räknat upp - vad de pratar skit! Dem vänsterböcker jag läste nämnde:

ingenting om att depressionen i USA 1930 utlöstes av centralbanken och att orsakerna till orosåren under mellankrigstiden faktiskt kan identifieras och att denna undersökning inte alls ställer staten i god dager

ingenting om skatteupproren i västeuropa, om 100% marginalskatt i England, 90% marginalskatt i USA och Sverige under 1970-talet

ingenting om de höga inflationstakter i västländer vilka underminerade systemet med finansiella kontroller, Bretton Woods; ja ingenting om inflationens effekter överhuvudtaget, ingenting om misslyckade priskontroller i USA, England och Sverige

ingenting om att James Tobin räknat hopplöst fel hur stora skatter som skulle inkasseras i något diffust överstatligt organ genom en Tobinskatt; inte heller att USA faktiskt prövat en typ av Tobinskatt som inte alls infriade det mål regeringen fastställt

ingenting om totalt havererade statliga näringar i England och komplett misslyckade statliga investeringar i svenska krisdrabbade industrier; ingenting om att arbetarregeringar i hela västeuropa, även USA och synnerligen i England, lyckats röstas fram i allmänna fria val och att flera länder haft chanser till mer eller mindre socialism, men inte alls lyckats pga uppgiftens inneboende svårighet

ingenting om att protektionism sällan lyckas uppnå dem mål som fastställts

ingenting om att privatiseringar i västerlandet faktiskt ökar produktionen

ingenting som visar beräkningar av de nationalekonomiska effekerna av fruktansvärda, gastkramande  oligopol, utan enbart dramatiska legender om dem

ingenting om att arbetarregeringar ofta inte alls kan planera långsiktigt, pga att de måste tillfredställa alla möjliga grupper och göra politiska brandkårsutryckningar vilka knappast kan kallas planering; men att planera långsiktigt är det socialismen är till för (enligt anhängares utsago)

ingenting om internt käbbel, rentav hat inom fackföreningarna, t ex inom LO i Sverige eller flygnäringen i USA; ingenting att fackföreningarna i somliga länder (t ex England) varit mycket starka men att man inte sett något förbättrat samhällsklimat för det; ingenting om att fackföreningar av somliga av sina medlemmar setts som ganska impopulära vilket bäddat för Thatchers och Reagans regeringar

ingenting om att Thatcher eller Reagan faktiskt blev omvalda vilket betyder att de stöddes av en stor del av "folket", utan enbart ord som antyder att någon slags militärkupp ca 1980 måste ha inträffat

ingenting om vad en "rättvis lön" är

ingenting om det misslyckade 'kriget mot fattigdomen' i USA, det så kallade "Great Society", om att staden New York var bankrutt pga sitt "sociala" välfärdsprogram

ingenting om att antalet anställda i skolväsendet i USA och Sverige efter andra världskriget ökat kraftigt, men att de faktiska kunskaperna och kvaliteten på elevernas beteende sjunkit under samma tid

ingenting om att somliga vänsterböcker faktiskt dumförklarar stora grupper av vanliga människor, 'folket', dem vänstern plötsligt i nästa ögonblick säger "behöver göra sin röst hörd"

ingenting om att den sida man väljer i mellanösternkonflikter är lika illa eller troligtvis mycket värre än Israel



Ja, jag håller verkligen med John Pilger: Det vi inte fick veta! Fast denna gång riktat vänsterut. Efter min politiska vindkantring har jag läst andra vänsterskrifter, detta är inte heller en fullständig lista:

Michael Moore: Korkade vita män

Ljunggren & Ehrenberg: Ekonomihandboken

Leo Hüberman: Människans rikedomar

Cockshott & Cottrell: Planhushållning och direktdemokrati

Oskar Lange: Ekonomisk utveckling och socialism

Michael Albert: Parecon

Rudolf Bahro: Alternativet (Bahro är inte direkt felaktig eller arrogant utan han bara problemformulerar utan att komma någonstans)

Karl Marx: Kapitalet (med fler)

Friedrich Engels: Anti Dühring

Maurice Dobb: Kapitalism, Socialism och underutveckling

Bo Södersten: Den svenska sköldpaddan (under BS tid som glödande socialist)


Men jag är trött på böcker från vänstern (detta betyder å andra sidan inte att vilken annan slumpvis utvald bok från Timbro eller Ratio är så mycket bättre). Den senaste jag läste var Parecon, men det krävdes enormt tålamod för att gå igenom den. Ser jag en bok utgiven av Ordfront vill jag helst inte ta i den, då jag anser att läsa den kan vara ett totalt slöseri med tid och pengar. Jag är trött på en tsunami av pekpinnar, arrogans, direkta felaktigheter och halvsanningar. De bästa böckerna är från SNS. Fast böcker av Marx och Engel vill jag gärna läsa, de kan ha intressanta filosofiska poänger.


Mina högeråsikter är inte sprungna ur några överbetalda föräldrar som i femmiljonervillan uppmanar sin son att vara girig, medan de samtidigt föreläser om faran med kommunister.

[Jbig]

Hejsan!

Teoretikern glömde välan Pinker och Divale - eller är de borta ur bilden?  :lol:

MVH
bigj

[Dorian]

Jag kommer från arbetarförhållanden där bildning var credo och religionen närmast portförbjuden (nåja, det skall erkännas att min pappa prenumererade på Vakna...om det var tillfällig sinnesförvirring eller permanent dumhet, eller tvärtom vet jag inte). Jag blev av min mamma inskolad i ateismen och gråsosseträsket men var inte särskilt intresserad av vad hon hade att komma med.

Min egna politiska åskådning bildade jag i gymnasiet, då jag läste Marx, Prudhon och Kropotkin. Fyra år senare insåg jag att det var ganska mycket luckor i deras resonemang och innehöll allehanda stolligheter. Var vilsen ett tag men läste sedan några av Platons dialoger och om pragmatismen. Började anlägga en blandning av pragmatism och platonism. Insåg att dessa var i det närmast omöjliga att förena.  

Har nu mer ingen politisk färg utan väljer att se realpolitiskt på det mesta (ja, det är ganska kliché och ganska innehållslöst men, men...). Men det är klart, vänsterspöket lever kvar i mig lite då och då.  :twisted: