Hejsan!
Krisen griper omkring sig, Finansministern har sprättat iväg 85 miljarder i skatelättnader för främst de fem rikaste procenten i samhället. Dessutom komme bonuskarusellen som vi tidigare varnat för, men som plötsligt blivit en "nyhet" för många, inte minst de totalitära! :wink:
"PPM göder bankerna - inte spararna
Bankerna är de enda vinnarna på premiepensionssystemet. Trots dålig förvaltning har fondbolagen hämtat hem runt åtta miljarder kronor sedan starten. Spararna har förlorat 33 miljarder kronor.
Hushållens PPM-besparingar har i snitt krympt med 0,8 procent årligen sedan de första inbetalningarna gjordes 1995. Svenskarna har pumpat in 265 miljarder i systemet, vid årsskiftet låg värdet däremot bara på 231 mdr kronor.
Sedan fondsparandet inleddes 2000 har fondförvaltarna plockat ut tio miljarder, varav bankerna kammat hem runt åtta miljarder, enligt TT:s beräkningar.
Fakta: PPM
Varje år avsätts 18,5 procent av lönen till den allmänna pensionen. Av beloppet går en stor del, 16 procent, till inkomstpensionen, där värdet på pensionen följer med inkomstutvecklingen i Sverige. Resten, 2,5 procent, går till premiepensionen. Principerna för premiepensionssystemet röstades igenom av riksdagen 1994, under borgerligt styre.
1995 började pengar sättas av till premiepensionen, de fem första åren i ett konto hos Riksgälden. Hösten 2000 inleddes själva fondsparandet."
Källa: SVT Text, 22 mars, 2009
Samtidigt har närmare tre miljoner redan utsatta svenskar drivit ned i ytterligare osäkerhet och fattigdom. På två år har regeringen Reinfeldt alltså visat vad som händer när de nyliberala kapitalistiska krafterna släps lösa....vi varnade för denna utveckling, men få trodde det skulle bli så illa! Vi fick, tyvärr, helt rärr även här!
Korrumperade och fifflande direktörer samt andra parasiterande filurer
De svenska direktörernas hederlighet är i upplösning, är på väg att bli en av de största samhällsfrågorna i dag. Korruption, hyckleri, dubbelmoral, rävspel, fiffel, fusk, hardangeri, svartjobb, utpressningar och kriminalitet är vardagsmat för de fifflande direktörerna, liksom från deras polar-politikers sida och de stora pamparna, drabbar vanligt folk dagligen. En stigande frustration och ilska finns bland all fler svenskar. En majoritet av svenskarna är väldigt förbannade och reagerar över det som händer varje dag. Folk är förbannade, och det med all rätt. Både de fattiga och medelinkomsttagare har det svårt idag att leva från lön till lön och klara vanlig vardaglig ekonomi. Folk ska betala mer för allting har blivit och kommer att bli dyrare, men de är några få som får mer i lön, fifflande VD:ar och chefer i näringslivet och i en del institutioner, vilka lyfter miljoner i löner och bonusar.
Arbetsförmedlingen, är bara för de dumma, enligt en f.d. politiker. (säkerligen en moderat eller folkpartist). Dessa skurkar ur den ekonomiska eliten har redan hunnit samla på sig miljoner, det borde räcka gott och väl, särskilt sett till att de på sina arbetsplatser bara går omkring och minglar. De kammar in enorma summor pengar – helt utan prestationer. Samma sak gäller vissa statsråd, statskonsulter, höga chefer och VD:ar som berövar sina företag massa miljoner i lön, bonusar och aktieoptioner. En privilegierad grupp som inte behöver några som helst garantier för framtida livet – men deras agerande skapar enorm fattigdom och misär. En individuell rikedom som har blivit ett påtagligt problem och hindrar andra vanliga medborgare att delta i samhällslivet. Och det händer ofta att oreglerad rikedom kan omvandlas till oreglerad makt som ofta leder till maktmissbruk. Och då snackar vi om brott och kriminalitet – att omvandla olagliga pengar till laglig verksamhet. För personlig makt baserad på rikedom är farlig och oacceptabel. Direktörerna och deras medhjälpare har köpt sin frihet på kredit från framtida generationer, vilka redan idag är berövade alla sina framtida drömmar.
Direktörerna missbrukar sin maktställning, skaffar sig själva förmåner och privilegier som gynnar bara dem och de vill absolut inte att en utredningsgrupp (som vanligt och som man alltid gör) för att undersöka möjligheter runt ändringen av sådana frikostiga regler som ger mer pengar på fattigas bekostnad. Riksdagsmännen har höjt sina ersättningar på tio år mer än 80%, medan pensionärerna fått nöja sig med knappt 10%. Samtidigt fattar de beslut att vanliga människor ska jobba i 40 år för att få sin pension, medan de behöver jobba bara 12 år i Riksdagen eller inom EU för att få full pension. Har man varit i Riksdagen i tre år har man faktiskt rätt till inkomstgarantier fram till man är 65 år. Ingen människa kan ha A-kassan i 10 år eller mer utan att söka ett nytt jobb - riksdagsmännen kan det, och det är lagligt. Den politiska överklassen har sina kontakter och placerar ofta sina vänner och släktingar på de olika posteringar som finns tillgängliga inom näringslivet och inom de statliga verk, olika bolag och myndigheter.
Tack vare omkring 85 miljarder kronor i skattelättnader, har dessutom dessa grupper fått enorma tillökningar på sina privata konton, detta tack vare en borgerlig regering som samtidigt sänkt arbetslöshetsbidrag, sjukbidrag och annat liksom gjort livet svårare för nästan halva befolkningen. Enligt SCB har antalet fattiga ökat kraftigt sedan 2007, då de borgerligas politik började ge genomslag. Regeringen snackar om girigheten bland direktörer och andra fifflare på banker och statliga institutioner – men samtidigt har den hjälpt skurkarna att stjäla pengar från folks framtida pensioner och sparande.
Kraven på en större direkt politisk, och demokratisk, inblandning i näringslivet ökar – något som i grunden är bra. Med tiden inser de flesta at kapitalismen inte är en del av lösningen – den är själva problemet. Ett uppvaknande från den skeva inkomstfördelningen är äntligen på gång, snart kanske man till och med inser att alla direktörer är överbetalda och inte alls värde de löner och ersättningar de erhåller. Att deras omdömen är under all kritik visar just bonuskalasen och direktörer och deras medhjälpares girighet. Dessutom är de kontraproduktiva och motverkar sina syften, d.v.s. att skapa ett fungerande och gott samhälle.
Denna anda hos de fifflande direktörerna och andra fuskande och giriga samhällseliter har en djupare innebörd – den utgör i själva verket en totalitär struktur hos samhällets eliter, inte minst den ekonomiska eliten. Det totalitära har oftast även kopplingar till fascismens ideologiska strukturer. Intressant nog är ju fascismen en slags borgerlig radikalism där dess innebörd av hierarkier och underordningar bland människorna dras till sin spets. Det är lätt att inse om man ser till vilka som drogs till de fascistiska idéerna under 1920-1930-talen. De som främst drogs till den fascistiska ideologin var liberalerna och de konservativa grupperna i länder som Italien, Ungern, Rumänien, Spanien och Tyskland, men även i Frankrike och
Nederländerna drogs många till fascismens budskap under denna tid.
Det måste bli en ändring, ur nationalekonomisk synvinkel är fattigdom och totalitarism alltid i längden en olönsam affär för flertalet…
MVH
biggj
Vi noterar...
Moderator: Moderatorgruppen
Vi noterar...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Marknadens problem med att skapa drägliga liv åt alla
Ju mer direktörerna och företagstopparna erhåller i löner och förmåner av olika slag, liksom ju mer tillväxten ökar, desto mer ökar arbetslösheten och otryggheten för allt fler i samhället!
Sambandet blir ju då detta: ju mer kapitalism, desto mer fattigdom - sambandet är bevisat idag - av verkligheten! Särskillt efter hösten 2008 har dessa sanningar med eftertryck blivit ovedersägliga faktan.
Ju mer lönsamma företag är, ju mer direktörer och deras fifflande hantlangare erhåller i löneförmåner och andra förmåner - ju mer ökar arbetslösheten och ju otryggare blir samhället för allt fler människor!
Vi ser samtidigt att storföretagen gör goda vinster, men inga eller väldans få nyanställningar syns till! Ju högre vinster för företagen, ju mer ökar arbetslösheten - i verkligheten!
Vi noterar än en gång att trots att ekonomin i Sverige går bra, och att företagen ökar sina intäkter så ökar arbetslösheten ändå! Det betyder att direktörernas påståenden om att tillväxt äro det samma som fler jobb inte tycks stämma! Kan det bero på att kapitalismen alltmer visar sitt rätta ansikte - att den egentligen enbart skapar allt mer fattigdom ju längre den tillåts hålla på! För allt fler människor!
Det är något som inte stämmer vad gäller dessa tillväxtnissars tal om det goda i den ökande tillväxten och slimmandet av företagen! Kan det vara så enkelt att kapitalism alltid till slut leder till kaos, arbetslöshet och en ökande fattigdom för en allt större majoritet?
Eller som framlidne ekonomen Sven Grassman sa en gång:
”Så länge folk tror att vi alla sitter i samma båt, att militären ska sköta krigen och att ekonomerna ska bestämma sysselsättning och reallöner, så länge kommer avdemokratiseringen att fortsätta.”
Eller som moderate finansministern sade under finanskrisen hösten 2008:
-Sverige och Europa påverkas av en rå girighet och ett vårdslöst risktagande i framför allt amerikanska banker. Det sade finansminister Anders Borg i dag efter en utfrågning i riksdagens finansutskott om finanskrisen.
Borg räknar med att oron fortsätter en tid, men bedömer att svenska banker har en god motståndskraft mot krisen.
-Finansinspektionen och Riksbanken har goda förutsättningar att klara ett osäkert internationellt läge.
-Det allra mest centrala är att amerikanerna nu får hantera situationen i USA, sade finansministern.
Sent skall syndaren vakna…
Nyliberalismen och kapitalismen har misslyckats med att skapa jobb och trygghet
Idag har vi sedan början av 2000-talet haft en reell ökning av arbetslösheten. Det beror på att vinsterna inte kommer de arbetande till del längre, de går till ägare och den styrande ekonomiska eliten i Sverige.
Därför är det så här idag, tillväxten ökar och de rika blir rikare, medan arbetslösheten ökar, och allt fler hamnar utanför samhället. Fattigdomen smygs på stora delar av befolkningen med ökande fart! Problemet är att kapitalismen inte längre klarar av att generera nya jobb som folk kan leva av. Hösten 2008 bevisade det med eftertryck…
Så här är det:
Marknadsekonomin i kapitalistisk tappning visar allt mer sitt eget misslyckande, på främst tre områden, miljön, jobben och välfärden! Alla dessa viktiga områden har tagit stryk tack vare den nyliberala kapitalism som dragit fram i både Sverige och världen sedan 1980-talet.
Under 2000-talets första år blev en utbredd ”sanning” alltmer ställd på sin spets i Sverige – ger egentligen tillväxten fler jobb? Är det verkligen så att ökad tillväxt automatiskt ger fler arbetstillfällen? Under industrialismen hela epok har detta mer eller mindre setts som en sanning, och periodvis har det också varit så. Så länge det har behövts folk som har behövts för att framställa varor och tjänster.
Samtidigt har dock den industriella utvecklingen i sig själv lett till en ökad grad av effektivisering och automatik. Detta har under 1900-talet betytt att fler och fler jobb har ersatts av maskiner i olika processer och moment. Detta har delvis kunnat ersättas med nya uppgifter och nya arbeten, men arbetslösheten har ändå periodvis varit svår. När den datoriserade utvecklingen kom igång under 1980-talet fortskred denna utveckling mot allt effektivare processer, men jobben som erbjöds blev samtidigt färre och färre.
Arbetslösheten började bli ett gissel i både Europa och Nordamerika såväl som i tredje världen! Under en tid kunde skattefinansierade sociala åtgärder hindra en mer omfattande utslagning, men trenden mot mer effektivitet var obönhörlig. Under 1990-talet kom den nyliberala vågen att framkalla den s.k. ”globaliseringen”, som innebar att marknaderna runt om i världen knöts samman med de ledande staternas ekonomier – och behov. Samtidigt fortsatte datoriseringen att effektivisera och det framgick allt tydligare att tillväxten, som hela tiden fortgick, inte längre kom alla i samhällena till godo! Effektiviteten började snarare motverka skapandet av nya jobb! Jobben flyttade även ut till de stater och marknader i tredje världen, men även det forna Öst liksom Kina och Syd/Sydostasien. Arbetslösheten breder ut sig allt mer! Det gäller särskilt Sverige.
Samtidigt tenderade tillväxten också att motverka välfärden – krav på skattesänkningar gynnade urvattningen av välfärdssystemen i Europa och Nordamerika, och Sverige. Hela tillväxten gick allt mer till att ersätta dem som arbetade med högre löner, och detta drev på priserna så att tillväxten för välfärden betydde allt mindre. Efter år 2000 har detta blivit alltmer självklart, tillväxten börjar helt enkelt motverka välfärden för allt större grupper i allt fler länder.
Trots ökad tillväxt under år 2003-2005 sker ingen ökning av arbetstillfällena i realiteten i Sverige, tvärtom leder det till att allt fler arbeten flyttar utomlands, eller så läggs produktion av varor och tjänster ned! Inte minst i det offentliga, som tvingas skära ner då skatterna inte längre räcker att upprätthålla välfärden för den ökande grupp i samhället som hamnar utanför! En tillfällig minskning av arbetslösheten infann sig åren 2006-2007, men den var frammanipulerad och artificiell. Den var mest en kosmetisk förändring som Allians för ökad fattigdom framavlade för stunden för att söka vinna debatten. Efter att det hela värkte ut efter ett drygt år, återgick allt åter till det normala. I slutet av 2008 ökar arbetslösheten med raketfart, och år 2010 beräknas den vara uppe i närmare 10 procent. Och därtill har Alliansregimen sett till att arbetslöshetsförsäkringarna har urholkats och därmed försätts omkring 25 procent av befolkningen i en situation år 2010 som börjar likna den i USA och tredje världen.
Detta händer i hela Europa och även övriga världen. Löneökningarna äter helt enkelt upp välfärdsförbättringarna, och i takt med prisökningar kvarstår status quo – med undantag för dem som hamnat utanför! Dessa tvingas utstå allt större försämringar! Därmed motverkar tillväxten faktiskt både välfärd och fler arbetstillfällen. Det visade sig år 2004, då arbetslösheten ökade, liksom den sociala utslagningen gjorde det samma! Hösten 2008 visar det sig att hela det kapitalistiska fundamentet håller på at rämna – de kommande åren blir tuffa. Det är dock inte bara negativt, vi har ju samtidigt chansen att föra bort denna misslyckade ekonomiska praktik från dagordningen!
Frågan som infinner sig då är ju den logiska – om inte tillväxten längre skapar arbetstillfällen, och inte heller välfärd utan tvärtom minskar bägge – vad behövs då göras för att vända trenden? Svaret är lika självklart som logiskt – man måste börja fundera på att fördela resultaten av tillväxten rättvist, så att den kommer alla till del! Annars är vi inte längre betjänta av tillväxten! Det behövs således en ny politisk linje för en ökad fördelning! För det är där det ligger, allt färre tar hand om allt mer av våra gemensamma tillgångar, också i Sverige. Tio procent av befolkningen äger snart mer än de övriga 90 procenten av samma befolkning.
MVH
biggj - sanningens röst som plågar de totalitäras anhang...
Marknadens problem med att skapa drägliga liv åt alla
Ju mer direktörerna och företagstopparna erhåller i löner och förmåner av olika slag, liksom ju mer tillväxten ökar, desto mer ökar arbetslösheten och otryggheten för allt fler i samhället!
Sambandet blir ju då detta: ju mer kapitalism, desto mer fattigdom - sambandet är bevisat idag - av verkligheten! Särskillt efter hösten 2008 har dessa sanningar med eftertryck blivit ovedersägliga faktan.
Ju mer lönsamma företag är, ju mer direktörer och deras fifflande hantlangare erhåller i löneförmåner och andra förmåner - ju mer ökar arbetslösheten och ju otryggare blir samhället för allt fler människor!
Vi ser samtidigt att storföretagen gör goda vinster, men inga eller väldans få nyanställningar syns till! Ju högre vinster för företagen, ju mer ökar arbetslösheten - i verkligheten!
Vi noterar än en gång att trots att ekonomin i Sverige går bra, och att företagen ökar sina intäkter så ökar arbetslösheten ändå! Det betyder att direktörernas påståenden om att tillväxt äro det samma som fler jobb inte tycks stämma! Kan det bero på att kapitalismen alltmer visar sitt rätta ansikte - att den egentligen enbart skapar allt mer fattigdom ju längre den tillåts hålla på! För allt fler människor!
Det är något som inte stämmer vad gäller dessa tillväxtnissars tal om det goda i den ökande tillväxten och slimmandet av företagen! Kan det vara så enkelt att kapitalism alltid till slut leder till kaos, arbetslöshet och en ökande fattigdom för en allt större majoritet?
Eller som framlidne ekonomen Sven Grassman sa en gång:
”Så länge folk tror att vi alla sitter i samma båt, att militären ska sköta krigen och att ekonomerna ska bestämma sysselsättning och reallöner, så länge kommer avdemokratiseringen att fortsätta.”
Eller som moderate finansministern sade under finanskrisen hösten 2008:
-Sverige och Europa påverkas av en rå girighet och ett vårdslöst risktagande i framför allt amerikanska banker. Det sade finansminister Anders Borg i dag efter en utfrågning i riksdagens finansutskott om finanskrisen.
Borg räknar med att oron fortsätter en tid, men bedömer att svenska banker har en god motståndskraft mot krisen.
-Finansinspektionen och Riksbanken har goda förutsättningar att klara ett osäkert internationellt läge.
-Det allra mest centrala är att amerikanerna nu får hantera situationen i USA, sade finansministern.
Sent skall syndaren vakna…
Nyliberalismen och kapitalismen har misslyckats med att skapa jobb och trygghet
Idag har vi sedan början av 2000-talet haft en reell ökning av arbetslösheten. Det beror på att vinsterna inte kommer de arbetande till del längre, de går till ägare och den styrande ekonomiska eliten i Sverige.
Därför är det så här idag, tillväxten ökar och de rika blir rikare, medan arbetslösheten ökar, och allt fler hamnar utanför samhället. Fattigdomen smygs på stora delar av befolkningen med ökande fart! Problemet är att kapitalismen inte längre klarar av att generera nya jobb som folk kan leva av. Hösten 2008 bevisade det med eftertryck…
Så här är det:
Marknadsekonomin i kapitalistisk tappning visar allt mer sitt eget misslyckande, på främst tre områden, miljön, jobben och välfärden! Alla dessa viktiga områden har tagit stryk tack vare den nyliberala kapitalism som dragit fram i både Sverige och världen sedan 1980-talet.
Under 2000-talets första år blev en utbredd ”sanning” alltmer ställd på sin spets i Sverige – ger egentligen tillväxten fler jobb? Är det verkligen så att ökad tillväxt automatiskt ger fler arbetstillfällen? Under industrialismen hela epok har detta mer eller mindre setts som en sanning, och periodvis har det också varit så. Så länge det har behövts folk som har behövts för att framställa varor och tjänster.
Samtidigt har dock den industriella utvecklingen i sig själv lett till en ökad grad av effektivisering och automatik. Detta har under 1900-talet betytt att fler och fler jobb har ersatts av maskiner i olika processer och moment. Detta har delvis kunnat ersättas med nya uppgifter och nya arbeten, men arbetslösheten har ändå periodvis varit svår. När den datoriserade utvecklingen kom igång under 1980-talet fortskred denna utveckling mot allt effektivare processer, men jobben som erbjöds blev samtidigt färre och färre.
Arbetslösheten började bli ett gissel i både Europa och Nordamerika såväl som i tredje världen! Under en tid kunde skattefinansierade sociala åtgärder hindra en mer omfattande utslagning, men trenden mot mer effektivitet var obönhörlig. Under 1990-talet kom den nyliberala vågen att framkalla den s.k. ”globaliseringen”, som innebar att marknaderna runt om i världen knöts samman med de ledande staternas ekonomier – och behov. Samtidigt fortsatte datoriseringen att effektivisera och det framgick allt tydligare att tillväxten, som hela tiden fortgick, inte längre kom alla i samhällena till godo! Effektiviteten började snarare motverka skapandet av nya jobb! Jobben flyttade även ut till de stater och marknader i tredje världen, men även det forna Öst liksom Kina och Syd/Sydostasien. Arbetslösheten breder ut sig allt mer! Det gäller särskilt Sverige.
Samtidigt tenderade tillväxten också att motverka välfärden – krav på skattesänkningar gynnade urvattningen av välfärdssystemen i Europa och Nordamerika, och Sverige. Hela tillväxten gick allt mer till att ersätta dem som arbetade med högre löner, och detta drev på priserna så att tillväxten för välfärden betydde allt mindre. Efter år 2000 har detta blivit alltmer självklart, tillväxten börjar helt enkelt motverka välfärden för allt större grupper i allt fler länder.
Trots ökad tillväxt under år 2003-2005 sker ingen ökning av arbetstillfällena i realiteten i Sverige, tvärtom leder det till att allt fler arbeten flyttar utomlands, eller så läggs produktion av varor och tjänster ned! Inte minst i det offentliga, som tvingas skära ner då skatterna inte längre räcker att upprätthålla välfärden för den ökande grupp i samhället som hamnar utanför! En tillfällig minskning av arbetslösheten infann sig åren 2006-2007, men den var frammanipulerad och artificiell. Den var mest en kosmetisk förändring som Allians för ökad fattigdom framavlade för stunden för att söka vinna debatten. Efter att det hela värkte ut efter ett drygt år, återgick allt åter till det normala. I slutet av 2008 ökar arbetslösheten med raketfart, och år 2010 beräknas den vara uppe i närmare 10 procent. Och därtill har Alliansregimen sett till att arbetslöshetsförsäkringarna har urholkats och därmed försätts omkring 25 procent av befolkningen i en situation år 2010 som börjar likna den i USA och tredje världen.
Detta händer i hela Europa och även övriga världen. Löneökningarna äter helt enkelt upp välfärdsförbättringarna, och i takt med prisökningar kvarstår status quo – med undantag för dem som hamnat utanför! Dessa tvingas utstå allt större försämringar! Därmed motverkar tillväxten faktiskt både välfärd och fler arbetstillfällen. Det visade sig år 2004, då arbetslösheten ökade, liksom den sociala utslagningen gjorde det samma! Hösten 2008 visar det sig att hela det kapitalistiska fundamentet håller på at rämna – de kommande åren blir tuffa. Det är dock inte bara negativt, vi har ju samtidigt chansen att föra bort denna misslyckade ekonomiska praktik från dagordningen!
Frågan som infinner sig då är ju den logiska – om inte tillväxten längre skapar arbetstillfällen, och inte heller välfärd utan tvärtom minskar bägge – vad behövs då göras för att vända trenden? Svaret är lika självklart som logiskt – man måste börja fundera på att fördela resultaten av tillväxten rättvist, så att den kommer alla till del! Annars är vi inte längre betjänta av tillväxten! Det behövs således en ny politisk linje för en ökad fördelning! För det är där det ligger, allt färre tar hand om allt mer av våra gemensamma tillgångar, också i Sverige. Tio procent av befolkningen äger snart mer än de övriga 90 procenten av samma befolkning.
MVH
biggj - sanningens röst som plågar de totalitäras anhang...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
De 100 högst betalada och högst bonuserade och med de högsta pensionsavtalen direktörerna i Sverige, kostar under deras återstående livstider statsmakten och företagen cirka 5 miljarder kronor. Det hade räckt till cirka 14000 vanliga jobb. Tager vi de 1000 mest fifflande och överbidragiserade direktörerna i Sverige är vi uppe i omkring 20 miljarder kronor. Det hade räckt till nästan 60.000 jobb. Då hade vi fått en rejäl injektion inom ekonomin i landet.
Så ser siffrorna ut när vi synar kapitalismens ineffektivitet och girighetskultur! Det är dax att skrota detta system som enbart leder till att problemen hopar sig och fördubblas varje år. :)
MVH
biggj - inkollaren av sanningen...
De 100 högst betalada och högst bonuserade och med de högsta pensionsavtalen direktörerna i Sverige, kostar under deras återstående livstider statsmakten och företagen cirka 5 miljarder kronor. Det hade räckt till cirka 14000 vanliga jobb. Tager vi de 1000 mest fifflande och överbidragiserade direktörerna i Sverige är vi uppe i omkring 20 miljarder kronor. Det hade räckt till nästan 60.000 jobb. Då hade vi fått en rejäl injektion inom ekonomin i landet.
Så ser siffrorna ut när vi synar kapitalismens ineffektivitet och girighetskultur! Det är dax att skrota detta system som enbart leder till att problemen hopar sig och fördubblas varje år. :)
MVH
biggj - inkollaren av sanningen...
Den goda sidans försvarare
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Hej igen Jbig, undrade just vart du tagit vägen. Efterlyste dig för några månader sen just då jag tyckte att det verkade konstigt att dina "vad var det jag sa" skulle utebli nu när det är så svårt att peka på något empiriskt argument för att bemöta det 
Kapitalism skapar bara jobb när tekniken saknas. Tekniken är ju den medellöses största fiende när lag råder och allt redan är paxat.
Kapitalism skulle ha bra mycket bättre chans att överleva under en gedigen fördelningsapparatur inbyggd djupt i både lagar och politik.
Det stora hotet mot arbetstillfällen, eller som vi hellre borde tala om det, omsörjningstillfällen, är centraliseringen av kapital, eller medel.
Det är när intet finns som den enskilde kan ta av för att investera för framtiden som den inte har något värde, varpå allmosor, eller lägre krav än andra, är det enda som kan ge ett uppehälle i världen.
Kapitalism skapar bara jobb när tekniken saknas. Tekniken är ju den medellöses största fiende när lag råder och allt redan är paxat.
Kapitalism skulle ha bra mycket bättre chans att överleva under en gedigen fördelningsapparatur inbyggd djupt i både lagar och politik.
Det stora hotet mot arbetstillfällen, eller som vi hellre borde tala om det, omsörjningstillfällen, är centraliseringen av kapital, eller medel.
Det är när intet finns som den enskilde kan ta av för att investera för framtiden som den inte har något värde, varpå allmosor, eller lägre krav än andra, är det enda som kan ge ett uppehälle i världen.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Biggan, visst, de här bonusarna finns där.
Men vad gör man åt det då? Hur skall den här skrotningen gå till?
Så länge det finns klassens kung och drottning, och så länge det finns spetslakan kommer det också finnas de som skor sig. Vare sig det är kapitalism, rojalism eller kommunism eller vad du vill.
Tror det här är så grundläggande så att det bara är att ge upp.
Men vad gör man åt det då? Hur skall den här skrotningen gå till?
Så länge det finns klassens kung och drottning, och så länge det finns spetslakan kommer det också finnas de som skor sig. Vare sig det är kapitalism, rojalism eller kommunism eller vad du vill.
Tror det här är så grundläggande så att det bara är att ge upp.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Hejsan!
Jodå, klart det finns alternativ till en hejdlös kapitalism! Två beslut kan vara till gagn direkt, omvänd bevisföring för näringsidkare, alltså där oskuld och rent leverne med papper och annat med goda inbetalningar skall uppvisas på anmodan av kommun eller statsmakt, annars hot om snabb nationalisering av företaget samt rejäla böter för brott begågna av alla inblandade (även aktieägarna skall bötfällas i proportion av antalet aktier) mot medborgarna. För det andra rejäla skattehöljningar på höga löner och bonusar! Obama i USA föreslog 90 procents skatt, det går säkert att fixa till här också!
På längre sikt gäller det att beskatta villor, särskilt i höglönekommuner, med en rejäl penning. Liksom att staten börjar satsa på företag som delvis styrs av regler som tvingar fram ekonomisk demokrati, även om de privata bör finnas de också. Har presenterat sådana tankar tidigare. Blandning är grejen, inte en totalitär enkelriktning av ekonomin som kapitalismen innebär och alltid har inneburit!
Så lösningarna finns, och de är inte alls svåra att genomföra. Börjar direktörerna gny och hota med att flytta utomlands, så mycket bättre att de gör det, ju billigare för övriga! Investeringskapital finns ju ändå, det finns banker för sådana ändamål. Bäst är förståss om bankerna nationaliseras, eftersom de är extremt ineffektiva i privata händer när det gäller att få ekonomin att funka för alla medborgare.
Man kan visst ha kvar både spetslakan och kungar/drottningar och annat till dem som anser sig vilja prioriteta sådant, men först skall de avkrävas rejäla skatter. Idag börjar även skatteparadisen känna av en ökande motvind, så dit lär inte ekofifflarna heller längre kunna undfly till. Flyktvägarna håller på att stängas för fifflarna.....
Vad gäller det globala så bör Tobin-avgifter på ekonomiska transaktioner införas, samt en hel rad av extra avgifter för exporten, utagen i EU/USA, men nedsänd till tredje världen/FN, för att hindra att västländerna dumpar priser och annat i tredje världen. EU/USA måste däremot helt rasera alla former av handelshinder. Det skall således enbart existera en envägskommunikation under en övergångsperiod på mellan 10 och 50 år, eller tills kapitalismen är avförd från agendan. Då går det bra att åter laborera, men totaltöppet och utan några trix från näringsidkare och fifflarklienteler. Men de är väl om femtio år rent av utrotade som företeelse, förhoppningsvis! :wink:
Se där, våran moderator-anders känner sig fortsatt sänkt när hans världsbild fallerat till närmast en rykande ruin. Det gäller dock ej biggj med flera insatta, eftersom vi ser lösningarna i haveriet likväl som möjligheterna. Allt som människor har hittat på går även att ändra på. :lol:
Det stämmer J R Auk, det torde knappast idag längre råda några som helst frågetecken kring kapitalismen, den klarar sig inte utan skattemedel - varför skall vi då ha kvar den? Den fyller ingen annan funktion än att den årligen försämrar för allt fler, leder till planetens undergång genom totalt felinriktad politik. Frågan är ju närmast självklar - varför ligger inte detta misslyckade ekonomiska system redan på historiens sophög? Biggj har ju ständigt varnat för denna ekonomiska villfarelse - idag har vi fått rätt till hundra procent. Ja ta mig fasiken om, jag rent av inte är uppe i 105 procent rätt - som ett visst parti i öst erhöll efter ett lyckat val när det begav sig en gång i tiden! :D
MVH
biggj - de totalitäras och nylibertinernas plågoande...
Jodå, klart det finns alternativ till en hejdlös kapitalism! Två beslut kan vara till gagn direkt, omvänd bevisföring för näringsidkare, alltså där oskuld och rent leverne med papper och annat med goda inbetalningar skall uppvisas på anmodan av kommun eller statsmakt, annars hot om snabb nationalisering av företaget samt rejäla böter för brott begågna av alla inblandade (även aktieägarna skall bötfällas i proportion av antalet aktier) mot medborgarna. För det andra rejäla skattehöljningar på höga löner och bonusar! Obama i USA föreslog 90 procents skatt, det går säkert att fixa till här också!
På längre sikt gäller det att beskatta villor, särskilt i höglönekommuner, med en rejäl penning. Liksom att staten börjar satsa på företag som delvis styrs av regler som tvingar fram ekonomisk demokrati, även om de privata bör finnas de också. Har presenterat sådana tankar tidigare. Blandning är grejen, inte en totalitär enkelriktning av ekonomin som kapitalismen innebär och alltid har inneburit!
Så lösningarna finns, och de är inte alls svåra att genomföra. Börjar direktörerna gny och hota med att flytta utomlands, så mycket bättre att de gör det, ju billigare för övriga! Investeringskapital finns ju ändå, det finns banker för sådana ändamål. Bäst är förståss om bankerna nationaliseras, eftersom de är extremt ineffektiva i privata händer när det gäller att få ekonomin att funka för alla medborgare.
Man kan visst ha kvar både spetslakan och kungar/drottningar och annat till dem som anser sig vilja prioriteta sådant, men först skall de avkrävas rejäla skatter. Idag börjar även skatteparadisen känna av en ökande motvind, så dit lär inte ekofifflarna heller längre kunna undfly till. Flyktvägarna håller på att stängas för fifflarna.....
Vad gäller det globala så bör Tobin-avgifter på ekonomiska transaktioner införas, samt en hel rad av extra avgifter för exporten, utagen i EU/USA, men nedsänd till tredje världen/FN, för att hindra att västländerna dumpar priser och annat i tredje världen. EU/USA måste däremot helt rasera alla former av handelshinder. Det skall således enbart existera en envägskommunikation under en övergångsperiod på mellan 10 och 50 år, eller tills kapitalismen är avförd från agendan. Då går det bra att åter laborera, men totaltöppet och utan några trix från näringsidkare och fifflarklienteler. Men de är väl om femtio år rent av utrotade som företeelse, förhoppningsvis! :wink:
Se där, våran moderator-anders känner sig fortsatt sänkt när hans världsbild fallerat till närmast en rykande ruin. Det gäller dock ej biggj med flera insatta, eftersom vi ser lösningarna i haveriet likväl som möjligheterna. Allt som människor har hittat på går även att ändra på. :lol:
Det stämmer J R Auk, det torde knappast idag längre råda några som helst frågetecken kring kapitalismen, den klarar sig inte utan skattemedel - varför skall vi då ha kvar den? Den fyller ingen annan funktion än att den årligen försämrar för allt fler, leder till planetens undergång genom totalt felinriktad politik. Frågan är ju närmast självklar - varför ligger inte detta misslyckade ekonomiska system redan på historiens sophög? Biggj har ju ständigt varnat för denna ekonomiska villfarelse - idag har vi fått rätt till hundra procent. Ja ta mig fasiken om, jag rent av inte är uppe i 105 procent rätt - som ett visst parti i öst erhöll efter ett lyckat val när det begav sig en gång i tiden! :D
MVH
biggj - de totalitäras och nylibertinernas plågoande...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Har i och för sig infört denna inlaga i min andra inlaga, men den passar bättre här. Den andra tråden "Vad var det vi sade?" är mer till för att häckla totalitära nollor och nötter samt driva med de libertarinata stjärnorna och en del nedstämda nazitroende! :lol:
Kapitalistisk infarkt och en nyliberal härdsmälta – en ekonomisk teori och dess sönderfall…
Hösten 2008 slog slutligen den länge befarade nyliberala kolappsen till med full kraft. De mer insatta, och av kapitalet icke-köpta, ekonomerna såg krisen vara på väg redan under 2002-2003. Ekonomer värda namnet såsom britterna Ann Pettifor och Lester Brown, vilka intressant nog tog fram varningsrapporter om en kommande kris skrivna från vitt skilda utgångspunkter. De tog avstamp i exempel som den japanska finanskraschen 1989 då en finansiell bubbla byggd på bostadsmarknaden sprack, samt kraschen för IT-sektorn år 2000, då Nasdaq-indikatorn för högteknologiska aktier sjönk med 75 procent.
Lester Brown från Earth Policy Institute använde exemplen för att väcka tankar kring vad som väntar då bubblan som var byggd på ohållbart naturresursutnyttjande spricker. Då kommer inte bara människor i det industrialiserade väst och Japan att drabbas, utan hela världen.
Ann Pettifor från The New Economics Foundation använde exemplen för att visa på att det är konsumenter från medelklassen som kommer att få bära bördan av USAs och Storbritanniens oansvariga skuldsättning.
Tecken fanns redan år 2002 på att den finansiella bubbla som byggde på dollarns uppblåsta värde var på väg att spricka. Enligt dessa kritiker av det ekonomiska systemet fanns det redan då en långsiktig tendens att aktörer på finansmarknaden byter sina tillgångar i dollar mot euron, vars värde inte kan påverkas av enskilda länders centralbanker. Kritikerna Pettifor och Brown menar nämligen att skuldkrisen främst orsakats av valda politiker i de länder som hårdast motsatt sig en reglering av sina nationella centralbanker, och alltså inte bara finanskapitalets globalisering till följd av informationsteknologin eller multinationella företags spekulationer, två vanliga förklaringar till en möjlig ekonomisk kris åren 2000-2006. Även om naturligtvis spekulationen bland direktörer och andra figurer inom börsklipparklientelen var den drivande kraften bakom oron för en ekonomisk härdsmälta under dessa år under det tidiga 2000-talet.
Politiker såsom Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Anders Borg i Sverige, men även f.d. presidenten G W Bush i USA, president Sarkozy i Frankrike och premiärminister Berlusconi i Italien, förbundskansler Märkel i Tyskland samt fifflarorganisationer såsom Världsbanken, IMF och andra med kapitalet och den totalitära sidan lierade övehets-skaror var de figurer som breddade vägen för den nyliberala spekulationskarusellen. Alltså i stort sett hela det nyliberala politiska patrasket i världen, sett ut ifrån en global utsikt.
Det finns även många bevis och studier som visar att denna girighetsbaserade kultur som frodas bland direktörer och fifflande företagare har sina rötter i en psykisk åkomma som troligen härstammar från en barndom där man blivit bortskämd och matad med silverskopa. Det ser ut som om flertalet direktörer är en slags psykopater. En psykopat är ganska bra på att dupera och manipulera sin omgivning - detta gäller på flertalet direktörer och den grupp som de kommer ur. Det är välkänt att många psykopater har förmågan att manipulera sin omgivning, även efter krisen 2008 har man i medierna sett direktörer som Wallenberg och andra haft en inneboende sådan drivkraft att ständigt slingra sig och fara med osanningar. Verkställande direktörer, som varit fullfjädrade psykopater, kan enkelt förvrida huvudet på alla i sina styrelser under åratal. Men det är inte heller svårt, eftersom styrelserna oftast är befolkade med samma grupperingar med likartade extrema böjelser att roffa åt sig och/eller fiffla. Trots att det inverkat menligt i de företag de arbetar på, något som även drabbar medarbetare på lägre nivåer. Och de drivs av en abnorm girighet, en sjuklig girighet som vintern 2008-2009 har visat sig i all sin nakenhet efter bonusskandaler och annat fiffel på hög nivå som skinnar folkhushållet på både pensioner och ett nuvarande drägligt liv för halva befolkningen.
”…Säg ”psykopat” och de allra flesta tänker på kriminella våldsverkare, men de flesta psykopater lever ett ”vanligt” liv. Deras manipulerande gör det svårt att se de rätta sammanhangen, och det kan ta flera år innan man ser den svarta sidan. Det finns uppgifter om att andelen psykopater motsvarar 2-3 procent av en population. Man säger också att psykopater är överrepresenterade i näringslivets ledningsskikt – här kan andelen vara 4-5 procent. Men ingen vet säkert eftersom forskningen på området psykopati är begränsad….”
I sin bok “Psykopatiska chefer” beskriver Lars-Olof Tunbrå just hur de kan skruva på en personlig charm, som för många är oemotståndlig. Just denna förställning och personliga attityd hos många, troligen flertalet direktörer, är ofta ett utslag av beräknande manipulering. Idag vet vi hur dessa chefer och direktörer fullständigt har skinnat landet på resurser. Med Reinfeldt-regimens goda minne och varsamma stödjeåtgärder i form av sänkta skatter för överklassen och stöldturnéer hos de fattiga. Det är ju som så att varje arbetslös idag har skattesubventionerat 5 överklassare och mellanklassare med var sin tusenlapp. Samtidigt som den arbetslöse och sjukskrivne blivit av med i medeltal 5000 i månaden. Tala om att de fattige solidariserar sig för samhället med sina knappa resurser – när får vi se en totalitär VD eller folkpartist göra samma sak?
På tal om direktörer med psykopatiska tendenser bör AIG:s direktörer räknas in. De erhöll i februari-mars 2009 många miljarder av skattebetalarna i USA för att klara verksamheten, ändå hade de mage att plocka hem över hundra miljoner dollars ur dessa medel. Tala om ett psykopatiskt beteende och en girighet som överstiger de flesta normalas förstånd. AIG är ett studieexempel på hur kapitalismen fungerar, och dess ledningar i det moderna samhället. Det privata näringslivet klarar inte av att fungera på marknaden utan skattebetalarnas pengar. Inte heller klarar det av att skapa någorlunda drägliga förhållanden för medborgarna i länderna, istället skapar man ökad osäkerhet, lönedumpning och ökad arbetslöshet i samhället. Vad skall vi med ett sådant totalt ineffektivt system till egentligen? Släng ut skiten på historiens sophög och börja på en ny kula, är vårt råd!
Men de "Följa John"-membrerande ekonomijournalisterna, många av dem direkt avlönade av kapitalet, avfärdade sådant eftersom de blivit tillsagda och avkrävda att säga så av sina husbönder. Likadant med de s.k. ekonomerna, där närmare 90 utgörs av systembevarande propagandister och i samhällssnackeri utbildade filurer som in i det längsta försökte förneka krisen under hösten 2008. När detta inte höll påstod de minsann att de visst sett krisen vara på gång. Men ingen har trots detta läst en rad eller hört dem ens viska detta före september 2008. Mest utför har det dock gått med de nyliberalas älsklingsutsägare, idag slocknade stjärnor som Hans Rosling och hans på Världsbankens ifrågasatta siffror byggande grafitti-konstverk ”Gapminder”. För att inte tala om Johan Nordberg, Timbros och nyliberalismens egen gossen Ruda, idag helt ute och uppgiven efter att människor idag tröttnat på hans bortförklaringar av att krisen minsann skapades av de allra fattigaste i USA samt ett gäng byråkrater i Washington, tillsatta att övervaka fifflet inom USA:s näringsliv! Supernyliberalisten Johan Nordberg är idag lika ute som en snödriva på ekvatorns varmaste plats.
MCH
biggj - den klockrene siaren......
Har i och för sig infört denna inlaga i min andra inlaga, men den passar bättre här. Den andra tråden "Vad var det vi sade?" är mer till för att häckla totalitära nollor och nötter samt driva med de libertarinata stjärnorna och en del nedstämda nazitroende! :lol:
Kapitalistisk infarkt och en nyliberal härdsmälta – en ekonomisk teori och dess sönderfall…
Hösten 2008 slog slutligen den länge befarade nyliberala kolappsen till med full kraft. De mer insatta, och av kapitalet icke-köpta, ekonomerna såg krisen vara på väg redan under 2002-2003. Ekonomer värda namnet såsom britterna Ann Pettifor och Lester Brown, vilka intressant nog tog fram varningsrapporter om en kommande kris skrivna från vitt skilda utgångspunkter. De tog avstamp i exempel som den japanska finanskraschen 1989 då en finansiell bubbla byggd på bostadsmarknaden sprack, samt kraschen för IT-sektorn år 2000, då Nasdaq-indikatorn för högteknologiska aktier sjönk med 75 procent.
Lester Brown från Earth Policy Institute använde exemplen för att väcka tankar kring vad som väntar då bubblan som var byggd på ohållbart naturresursutnyttjande spricker. Då kommer inte bara människor i det industrialiserade väst och Japan att drabbas, utan hela världen.
Ann Pettifor från The New Economics Foundation använde exemplen för att visa på att det är konsumenter från medelklassen som kommer att få bära bördan av USAs och Storbritanniens oansvariga skuldsättning.
Tecken fanns redan år 2002 på att den finansiella bubbla som byggde på dollarns uppblåsta värde var på väg att spricka. Enligt dessa kritiker av det ekonomiska systemet fanns det redan då en långsiktig tendens att aktörer på finansmarknaden byter sina tillgångar i dollar mot euron, vars värde inte kan påverkas av enskilda länders centralbanker. Kritikerna Pettifor och Brown menar nämligen att skuldkrisen främst orsakats av valda politiker i de länder som hårdast motsatt sig en reglering av sina nationella centralbanker, och alltså inte bara finanskapitalets globalisering till följd av informationsteknologin eller multinationella företags spekulationer, två vanliga förklaringar till en möjlig ekonomisk kris åren 2000-2006. Även om naturligtvis spekulationen bland direktörer och andra figurer inom börsklipparklientelen var den drivande kraften bakom oron för en ekonomisk härdsmälta under dessa år under det tidiga 2000-talet.
Politiker såsom Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Anders Borg i Sverige, men även f.d. presidenten G W Bush i USA, president Sarkozy i Frankrike och premiärminister Berlusconi i Italien, förbundskansler Märkel i Tyskland samt fifflarorganisationer såsom Världsbanken, IMF och andra med kapitalet och den totalitära sidan lierade övehets-skaror var de figurer som breddade vägen för den nyliberala spekulationskarusellen. Alltså i stort sett hela det nyliberala politiska patrasket i världen, sett ut ifrån en global utsikt.
Det finns även många bevis och studier som visar att denna girighetsbaserade kultur som frodas bland direktörer och fifflande företagare har sina rötter i en psykisk åkomma som troligen härstammar från en barndom där man blivit bortskämd och matad med silverskopa. Det ser ut som om flertalet direktörer är en slags psykopater. En psykopat är ganska bra på att dupera och manipulera sin omgivning - detta gäller på flertalet direktörer och den grupp som de kommer ur. Det är välkänt att många psykopater har förmågan att manipulera sin omgivning, även efter krisen 2008 har man i medierna sett direktörer som Wallenberg och andra haft en inneboende sådan drivkraft att ständigt slingra sig och fara med osanningar. Verkställande direktörer, som varit fullfjädrade psykopater, kan enkelt förvrida huvudet på alla i sina styrelser under åratal. Men det är inte heller svårt, eftersom styrelserna oftast är befolkade med samma grupperingar med likartade extrema böjelser att roffa åt sig och/eller fiffla. Trots att det inverkat menligt i de företag de arbetar på, något som även drabbar medarbetare på lägre nivåer. Och de drivs av en abnorm girighet, en sjuklig girighet som vintern 2008-2009 har visat sig i all sin nakenhet efter bonusskandaler och annat fiffel på hög nivå som skinnar folkhushållet på både pensioner och ett nuvarande drägligt liv för halva befolkningen.
”…Säg ”psykopat” och de allra flesta tänker på kriminella våldsverkare, men de flesta psykopater lever ett ”vanligt” liv. Deras manipulerande gör det svårt att se de rätta sammanhangen, och det kan ta flera år innan man ser den svarta sidan. Det finns uppgifter om att andelen psykopater motsvarar 2-3 procent av en population. Man säger också att psykopater är överrepresenterade i näringslivets ledningsskikt – här kan andelen vara 4-5 procent. Men ingen vet säkert eftersom forskningen på området psykopati är begränsad….”
I sin bok “Psykopatiska chefer” beskriver Lars-Olof Tunbrå just hur de kan skruva på en personlig charm, som för många är oemotståndlig. Just denna förställning och personliga attityd hos många, troligen flertalet direktörer, är ofta ett utslag av beräknande manipulering. Idag vet vi hur dessa chefer och direktörer fullständigt har skinnat landet på resurser. Med Reinfeldt-regimens goda minne och varsamma stödjeåtgärder i form av sänkta skatter för överklassen och stöldturnéer hos de fattiga. Det är ju som så att varje arbetslös idag har skattesubventionerat 5 överklassare och mellanklassare med var sin tusenlapp. Samtidigt som den arbetslöse och sjukskrivne blivit av med i medeltal 5000 i månaden. Tala om att de fattige solidariserar sig för samhället med sina knappa resurser – när får vi se en totalitär VD eller folkpartist göra samma sak?
På tal om direktörer med psykopatiska tendenser bör AIG:s direktörer räknas in. De erhöll i februari-mars 2009 många miljarder av skattebetalarna i USA för att klara verksamheten, ändå hade de mage att plocka hem över hundra miljoner dollars ur dessa medel. Tala om ett psykopatiskt beteende och en girighet som överstiger de flesta normalas förstånd. AIG är ett studieexempel på hur kapitalismen fungerar, och dess ledningar i det moderna samhället. Det privata näringslivet klarar inte av att fungera på marknaden utan skattebetalarnas pengar. Inte heller klarar det av att skapa någorlunda drägliga förhållanden för medborgarna i länderna, istället skapar man ökad osäkerhet, lönedumpning och ökad arbetslöshet i samhället. Vad skall vi med ett sådant totalt ineffektivt system till egentligen? Släng ut skiten på historiens sophög och börja på en ny kula, är vårt råd!
Men de "Följa John"-membrerande ekonomijournalisterna, många av dem direkt avlönade av kapitalet, avfärdade sådant eftersom de blivit tillsagda och avkrävda att säga så av sina husbönder. Likadant med de s.k. ekonomerna, där närmare 90 utgörs av systembevarande propagandister och i samhällssnackeri utbildade filurer som in i det längsta försökte förneka krisen under hösten 2008. När detta inte höll påstod de minsann att de visst sett krisen vara på gång. Men ingen har trots detta läst en rad eller hört dem ens viska detta före september 2008. Mest utför har det dock gått med de nyliberalas älsklingsutsägare, idag slocknade stjärnor som Hans Rosling och hans på Världsbankens ifrågasatta siffror byggande grafitti-konstverk ”Gapminder”. För att inte tala om Johan Nordberg, Timbros och nyliberalismens egen gossen Ruda, idag helt ute och uppgiven efter att människor idag tröttnat på hans bortförklaringar av att krisen minsann skapades av de allra fattigaste i USA samt ett gäng byråkrater i Washington, tillsatta att övervaka fifflet inom USA:s näringsliv! Supernyliberalisten Johan Nordberg är idag lika ute som en snödriva på ekvatorns varmaste plats.
MCH
biggj - den klockrene siaren......
Den goda sidans försvarare
-
MattiasSorvik
- Inlägg: 4
- Blev medlem: 26 mar 2009 12:09
Hej alla
Läste igenom inläggen och fick en klar känsla att vi alla behöver titta på "Money Masters" en gång till för att väcka nya känslor och ide'r till möjliga lösningar för framtidens ekonomi, vi är alla lika viktiga kugghjul för en förändring.
Googla eller sök på Money Masters på Youtube, lycka till, hjärtliga hälsningar
Mattias
PS Jag älskar er....
Läste igenom inläggen och fick en klar känsla att vi alla behöver titta på "Money Masters" en gång till för att väcka nya känslor och ide'r till möjliga lösningar för framtidens ekonomi, vi är alla lika viktiga kugghjul för en förändring.
Googla eller sök på Money Masters på Youtube, lycka till, hjärtliga hälsningar
Mattias
PS Jag älskar er....
Jag är en fantastisk frekvens.
Hejsan!
Hörde just i 4-nyheterna, 19.00 26/3, att Sverige har den näst högsta ungdomsarbetslösheten i Europa. Regeringen har sannerligen ej legat på latsidan för att uppfylla så många nyliberala paradfrågor som möjligt! :lol:
Däremot har de fem-tio rikaste procenten av befolkningen kunnat gotta sig åt att vara med att dela på skattesänkningar kring 85 miljarder kronor på två år.
Till detta kommer bonusar och skattefiffel på omkring 150-300 miljarder kronor som regeringen låter passera utan rättsliga åtgärder samt utförande av omkring 45 miljarder kronor ut från landet till diverse skatteparadis för att undkomma beskattning.
Den svenske forne industriledaren och SAF-chefen Curt Nicolin skrev så här för några decennier sedan i en artikel som avslöjar den liberala frihetens innersta kärna:
”Vad vi bör eftersträva är att maximera friheten i vårt samhälle. Detta skulle vara ett stort, mot det av mig, föreslagna målet att maximera alla individers tillfredsställelse. Det betyder dock inte lika frihet för alla… När en människa arbetar för sig själv är han naturligtvis mycket friare än en i en situation där hon arbetar för någon annan. Det är omöjligt att organisera samhället på sådant sätt att alla människor kan arbeta för sig själva.”
Kan det sägas bättre vad gäller friheten i ett kapitalistiskt samhälle? Friheten hänger därmed ihop med hur stor vikt vi fäster på jämlikhet och rättvisa. Enligt Curt Nicolin måste vi accepter olikheter i frihet – men det är ingen naturlag han här ger uttryck för, det är ett politiskt uttalande i egen sak!
Samtidigt ser vi den politiska tillämpningen med nyliberal kapitalism genom den moderatledda regimen i Sverige efter 2006. Knappt tre år senare, våren 2009 finns allt vi varnade för på plats, skyhög arbetslöshet, fattigdomsskapande åtgärder som redan har sänkt en tredjedel av befolkningen till den öststatsnivå nyliberale eknomisten Marian Radetsky såg framför sig som lösningen på alla problem, och naturligtvis skattemedel, bonusorgier och skattefiffel av omegagalaktiska mått efterskänkta till det ekonomiska elitskicktet, vilka utgör omkring 5-6 procent av befolkningen. Mest fick de två-tre rikaste procenten vilka finns i den yttersta toppen av den ekonomiska eliten.
Samtidigt som fattigdomen ökar i rekordfart i landet, ökar arbetslösheten, och arbetarna tvingas gå med på lönesänkningar på 20 procent och rent av mer än det.
Gamla, sjuka och arbetslösa har fått se sina inkomster minskade med 40-60 procent på en tvåårsperiod. Allt enligt SCB, Skatteverket och Försäkringskassan.
Skolan undermineras på resurser, elever tvingas ha hemkunskap utan livsmedel att arbeta med, slöjdlektioner hålls utan vare sig lärare, nål och tråd. Allt för att den ekonomiska överklassen skall kunna erhålla kosing till nya äventyr, svimingpölar, franska ostar och arméer av lättklädda städerskor i högklackat i sina hem i Reinfeldts-bältet runt huvudstaden, i Örgryte och Hovås i Göteborgsområdet samt på Österlen och i Skanör/Falsterbo i Skåne.
MVH
biggj
Hörde just i 4-nyheterna, 19.00 26/3, att Sverige har den näst högsta ungdomsarbetslösheten i Europa. Regeringen har sannerligen ej legat på latsidan för att uppfylla så många nyliberala paradfrågor som möjligt! :lol:
Däremot har de fem-tio rikaste procenten av befolkningen kunnat gotta sig åt att vara med att dela på skattesänkningar kring 85 miljarder kronor på två år.
Till detta kommer bonusar och skattefiffel på omkring 150-300 miljarder kronor som regeringen låter passera utan rättsliga åtgärder samt utförande av omkring 45 miljarder kronor ut från landet till diverse skatteparadis för att undkomma beskattning.
Den svenske forne industriledaren och SAF-chefen Curt Nicolin skrev så här för några decennier sedan i en artikel som avslöjar den liberala frihetens innersta kärna:
”Vad vi bör eftersträva är att maximera friheten i vårt samhälle. Detta skulle vara ett stort, mot det av mig, föreslagna målet att maximera alla individers tillfredsställelse. Det betyder dock inte lika frihet för alla… När en människa arbetar för sig själv är han naturligtvis mycket friare än en i en situation där hon arbetar för någon annan. Det är omöjligt att organisera samhället på sådant sätt att alla människor kan arbeta för sig själva.”
Kan det sägas bättre vad gäller friheten i ett kapitalistiskt samhälle? Friheten hänger därmed ihop med hur stor vikt vi fäster på jämlikhet och rättvisa. Enligt Curt Nicolin måste vi accepter olikheter i frihet – men det är ingen naturlag han här ger uttryck för, det är ett politiskt uttalande i egen sak!
Samtidigt ser vi den politiska tillämpningen med nyliberal kapitalism genom den moderatledda regimen i Sverige efter 2006. Knappt tre år senare, våren 2009 finns allt vi varnade för på plats, skyhög arbetslöshet, fattigdomsskapande åtgärder som redan har sänkt en tredjedel av befolkningen till den öststatsnivå nyliberale eknomisten Marian Radetsky såg framför sig som lösningen på alla problem, och naturligtvis skattemedel, bonusorgier och skattefiffel av omegagalaktiska mått efterskänkta till det ekonomiska elitskicktet, vilka utgör omkring 5-6 procent av befolkningen. Mest fick de två-tre rikaste procenten vilka finns i den yttersta toppen av den ekonomiska eliten.
Samtidigt som fattigdomen ökar i rekordfart i landet, ökar arbetslösheten, och arbetarna tvingas gå med på lönesänkningar på 20 procent och rent av mer än det.
Gamla, sjuka och arbetslösa har fått se sina inkomster minskade med 40-60 procent på en tvåårsperiod. Allt enligt SCB, Skatteverket och Försäkringskassan.
Skolan undermineras på resurser, elever tvingas ha hemkunskap utan livsmedel att arbeta med, slöjdlektioner hålls utan vare sig lärare, nål och tråd. Allt för att den ekonomiska överklassen skall kunna erhålla kosing till nya äventyr, svimingpölar, franska ostar och arméer av lättklädda städerskor i högklackat i sina hem i Reinfeldts-bältet runt huvudstaden, i Örgryte och Hovås i Göteborgsområdet samt på Österlen och i Skanör/Falsterbo i Skåne.
MVH
biggj
Den goda sidans försvarare
Vad menar du med moderator-Anders? Ska jag bli förbannad?
Trodde du menade nån annan då jag såg förra tråden. Men nu kan det knappast vara någon annan än mej du avser. Vad vet du om min världsbild? Inte ett skit.
När jag skrev WB menade jag det ärligt. Men nu vette f-n. Eller vem avser du?
Trodde du menade nån annan då jag såg förra tråden. Men nu kan det knappast vara någon annan än mej du avser. Vad vet du om min världsbild? Inte ett skit.
När jag skrev WB menade jag det ärligt. Men nu vette f-n. Eller vem avser du?
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Hejsan!
Moderator-andreas skall det ju vara förståss! :)
Men naturligtvis är jag lite mallig mot mina meningsmotståndare - jag har ju fått rätt på alla punkter! Biggj äro dock aldrig spydig, bara kristallklar med vad som gäller! :lol:
Nu till väsentligheterna!
De rikaste ännu rikare – 2006-2007
En enda procent av svenska folket äger nästan en tredjedel, 32 procent eller 1.800 miljarder kronor, av hela Sveriges samlade förmögenheter. Det enligt en kommande rapport från
Institutet för Näringslivsforskning.
Det är betydligt högre än de 19 procent denna enda procent ägde som uppges i den officiella statistiken från SCB.
Skillnaden beror enligt forskarna på att SCB inte räknat in värden som ligger i familjeföretag, skriver DN. Enligt studien närmar sig Sverige alltså USA där den rikaste procenten
äger ca 35 procent av förmögenheterna.
Källa: SVT-text, 4 december, 2007
Vem tror du får mest bidrag?
Den 6 september 1995 publicerades en intressant artikel i Aftonbladet, signerad Arne Höök. Detta apropå ett envist rykte om att ensamstående mammor tärde på skattebetalarnas pengar, som om inte ensamma mammor betalar skatt för både inkomster och moms på varorna, som även hon tvingas kosta på sig och sina barn. Som framgår redan av bilderna här så betalade staten knappt 10 miljarder i bidrag åt ensamma mammor, alltså för att de skulle nå upp till existensminimum. Medan direktörerna fick 84 miljarder i olika bidrag, i den fåfängliga förhoppningen att detta skulle skapa sysselsättning. Då fanns 250 olika bidrag att söka för direktörerna, och efter EU-inträdet skulle ytterligare hundratals bidragsformer tillkomma. Men hur det har blivit med den saken har vi inte hunnit sätta oss in i.
Källa: http://www.orattvisor.se/vd.htm
Vad beror dessa extrema ytterligheter då på? Jo, det beror på en inneboende totalitär ådra i alla former av liberalism och ideologier som vilar på hierarkier mellan människorna. Låt oss se det ur en historisk synvinkel, och röra oss framåt!
Det finns ingen definition av totalitarism som alla politiska teoretiker och politiskt intresserade är överens om. De flesta av dessa intresserar sig för formen, alltså vilka strukturer i samhället som gör det totalitärt eller auktoritärt – eller demokratiskt. Det är dock inte helt oproblematiskt, som forskaren Benjamin Barber påpekar så innehar de flesta moderna politiska system och samhällen idag drag av totalitarismen.
Samhällssystem som inte definieras som totalitära har ofta, inte minst USA, har strukturer som är identiska med samhällen som definieras som totalitära. Samhällen som räknar sig som socialistiska, fascistiska eller liberala har påfallande likartade former. Samhällen med tvåpartisystem kan vara precis lika förtryckande mot en verklig opposition som enpartisystem. Flerpartisystem kan ge intryck av att det förs en riktig debatt om de grundläggande problemen som finns under ytan, likväl som ”erkänt” totalitära system framhävdar att de också gör. Befolkningar kan tystas antingen genom terror, eller med lugnande åtgärder – inte minst varianter av indoktrinering.
Den definition av totalitarism som har flest anhängare är troligen samhällsforskaren C.J. Friedrich, som menar att totalitära egenskaper kännetecknar regimer som innehåller följande inslag:
1 – En totalitär ideologi.
2 – Ett parti som hyllar denna ideologi och vanligen leds av en person, diktatorn.
3 – En fullt utbyggd hemlig polis.
4 – En monopolistisk kontroll av massmedierna, vapnen och de ekonomiska förehavandena.
Andra, exempelvis forskaren Michael Curtis, menar att det avgörande kriteriet även är att gränsen mellan den allmänna och privata sfären utplånas, att äktenskap och familjeliv kontrolleras på institutionell väg. Karl Popper anser exempelvis att totalitarismen endast är en utveckling av en tradition som är lika gammal som den mänskliga civilisationen. Hannah Arendt menar att totalitarismen delvis är unik, men att den har sina rötter i vissa traditioner, i synnerhet antisemitismen och imperialismen. Jeane Kickpatric menar att ”revolutionära autokratier” är mer repressiva än de traditionella autokratierna.
Förmodligen är det så att även de äldre systemen var våldsamma när de växte fram. Idag har de sedan länge tystat oppositionen och sett till att kyrkans/de religiösa samfundens och utbildningsväsendets organisationer noga ansluter sig till regimernas politik. Auktoritära system, mestadels diktaturer efter 1945 i tredje världen, har kyrkan/den dominerande religionens företrädare på sin sida, de styr över massmedierna, håller sig med en hemlig polis, använder sig av godtyckliga arresteringar och fängslar utan verkliga rättegångar. Dessa system låter mörda betydligt fler dissidenter och oppositionella än de socialistiska totalitära systemen gör/gjorde, enligt författaren och litteraturvetaren Marilyn French från USA.
En skillnad är att totalitära system är idealistiska, de vill göra om människan, medan de auktoritära systemen inte lägger så mycket krut på just denna del. Totalitära system tolererar inte institutioner som inte står under deras fullständiga kontroll. Auktoritära system tillåter sådana organisationer, exempelvis katolska kyrkan, eller i andra kulturområden, dessas religiösa organisationer (islam, hinduismen, buddhismen). Man tillåter även kapitalistiska företag, eftersom dessa, precis som katolska kyrkan, helt accepterar en auktoritär ordning. Auktoritära system är cyniska, de tillber endast makten och anser att alla människor kan köpas eller korrumperas. Totalitära system är idealistiska och söker uppnå ett högre stadium än bara tillbedjan av makten. Ironiskt nog bekänner sig totalitära system till de mänskliga idealen – men ändå förtrycker de oliktänkande och andra hänsynslöst.
De totalitära systemen är egentligen bara yngre varianter av äldre auktoritära systemen i den meningen att de går i samma fotspår och samma riktning. Både kristendomen och buddhismen var från början ideologier som syftade till att göra om människan - men idag accepterar de den totalitära makten helt och hållet. Möjligen med ett fåtal undantag där utövarna av religionen verkligen tar sitt kall på allvar - men de bekämpas från alla håll utom då de ironiskt nog har gemensamma mål med konkurrerande totalitära intressen!
Feodala system syftade till att skapa en elit som skulle styra flertalet, och därmed erhålla privilegier. Men de var oftast kaotiska och instabila till sin natur – vilket berodde på att de inte hade makt, och möjligheter, att kontrollera befolkningarna helt och hållet. Därför skakades de av revolter, uppror eller så gick de under i krig eller erövringar. I Europa, Kina, Mesoamerika, Anderna, Mellanöstern och Indien försökte de styrande eliterna tvinga på befolkningarna ett system där dessa på olika sätt tvingades avvara en del av sin produktion i vid mening. Eliterna levde på befolkningarnas slit. På sina håll varade dessa imperier genom att expandera; Romarriket, Kina, Islam, Aztekerriket, Inkariket och de indiska imperierna var sådana system som varade kortare eller längre perioder. I Europa avlöste den katolska kyrkan Romarriket och varade i närmare tusen år genom att tvinga på alla sin indoktrinering – ja, den internaliserade även moralen i det kristna Europa.
Ändå är de nutida liberala och kapitalistiska samhällena totalitära – och alltså inte bara auktoritära! Hur går det ihop? Jo, den nyliberalism som sedan början av 1980-talet tagit sig fram på den ekonomiska och politiska scenen är till sin grund totalitär. Den kan inte acceptera andra idéströmningar, den kan bara tillåta en ”sanning” eftersom den annars riskerar att åter förpassas till historiens garderob när konkurrerande tankegångar ställs mot den.
En mer nutida totalitär samhällssyn och kriterier på ett totalitärt samhälle bör således uppfylla följande:
1 – En totalitär ideologi, exempelvis kapitalism och nyliberalism.
2 – Ett, eller flera partier som hyllar denna ideologi och leds av manipulativa personer.
3 – En fullt utbyggd hemlig polis och moderna övervakningssystem över befolkningen.
4 – En monopolistisk och icke-demokratisk kontroll av massmedier, vapen och ekonomi.
Mer kommer....
MVH
biggj
Moderator-andreas skall det ju vara förståss! :)
Men naturligtvis är jag lite mallig mot mina meningsmotståndare - jag har ju fått rätt på alla punkter! Biggj äro dock aldrig spydig, bara kristallklar med vad som gäller! :lol:
Nu till väsentligheterna!
De rikaste ännu rikare – 2006-2007
En enda procent av svenska folket äger nästan en tredjedel, 32 procent eller 1.800 miljarder kronor, av hela Sveriges samlade förmögenheter. Det enligt en kommande rapport från
Institutet för Näringslivsforskning.
Det är betydligt högre än de 19 procent denna enda procent ägde som uppges i den officiella statistiken från SCB.
Skillnaden beror enligt forskarna på att SCB inte räknat in värden som ligger i familjeföretag, skriver DN. Enligt studien närmar sig Sverige alltså USA där den rikaste procenten
äger ca 35 procent av förmögenheterna.
Källa: SVT-text, 4 december, 2007
Vem tror du får mest bidrag?
Den 6 september 1995 publicerades en intressant artikel i Aftonbladet, signerad Arne Höök. Detta apropå ett envist rykte om att ensamstående mammor tärde på skattebetalarnas pengar, som om inte ensamma mammor betalar skatt för både inkomster och moms på varorna, som även hon tvingas kosta på sig och sina barn. Som framgår redan av bilderna här så betalade staten knappt 10 miljarder i bidrag åt ensamma mammor, alltså för att de skulle nå upp till existensminimum. Medan direktörerna fick 84 miljarder i olika bidrag, i den fåfängliga förhoppningen att detta skulle skapa sysselsättning. Då fanns 250 olika bidrag att söka för direktörerna, och efter EU-inträdet skulle ytterligare hundratals bidragsformer tillkomma. Men hur det har blivit med den saken har vi inte hunnit sätta oss in i.
Källa: http://www.orattvisor.se/vd.htm
Vad beror dessa extrema ytterligheter då på? Jo, det beror på en inneboende totalitär ådra i alla former av liberalism och ideologier som vilar på hierarkier mellan människorna. Låt oss se det ur en historisk synvinkel, och röra oss framåt!
Det finns ingen definition av totalitarism som alla politiska teoretiker och politiskt intresserade är överens om. De flesta av dessa intresserar sig för formen, alltså vilka strukturer i samhället som gör det totalitärt eller auktoritärt – eller demokratiskt. Det är dock inte helt oproblematiskt, som forskaren Benjamin Barber påpekar så innehar de flesta moderna politiska system och samhällen idag drag av totalitarismen.
Samhällssystem som inte definieras som totalitära har ofta, inte minst USA, har strukturer som är identiska med samhällen som definieras som totalitära. Samhällen som räknar sig som socialistiska, fascistiska eller liberala har påfallande likartade former. Samhällen med tvåpartisystem kan vara precis lika förtryckande mot en verklig opposition som enpartisystem. Flerpartisystem kan ge intryck av att det förs en riktig debatt om de grundläggande problemen som finns under ytan, likväl som ”erkänt” totalitära system framhävdar att de också gör. Befolkningar kan tystas antingen genom terror, eller med lugnande åtgärder – inte minst varianter av indoktrinering.
Den definition av totalitarism som har flest anhängare är troligen samhällsforskaren C.J. Friedrich, som menar att totalitära egenskaper kännetecknar regimer som innehåller följande inslag:
1 – En totalitär ideologi.
2 – Ett parti som hyllar denna ideologi och vanligen leds av en person, diktatorn.
3 – En fullt utbyggd hemlig polis.
4 – En monopolistisk kontroll av massmedierna, vapnen och de ekonomiska förehavandena.
Andra, exempelvis forskaren Michael Curtis, menar att det avgörande kriteriet även är att gränsen mellan den allmänna och privata sfären utplånas, att äktenskap och familjeliv kontrolleras på institutionell väg. Karl Popper anser exempelvis att totalitarismen endast är en utveckling av en tradition som är lika gammal som den mänskliga civilisationen. Hannah Arendt menar att totalitarismen delvis är unik, men att den har sina rötter i vissa traditioner, i synnerhet antisemitismen och imperialismen. Jeane Kickpatric menar att ”revolutionära autokratier” är mer repressiva än de traditionella autokratierna.
Förmodligen är det så att även de äldre systemen var våldsamma när de växte fram. Idag har de sedan länge tystat oppositionen och sett till att kyrkans/de religiösa samfundens och utbildningsväsendets organisationer noga ansluter sig till regimernas politik. Auktoritära system, mestadels diktaturer efter 1945 i tredje världen, har kyrkan/den dominerande religionens företrädare på sin sida, de styr över massmedierna, håller sig med en hemlig polis, använder sig av godtyckliga arresteringar och fängslar utan verkliga rättegångar. Dessa system låter mörda betydligt fler dissidenter och oppositionella än de socialistiska totalitära systemen gör/gjorde, enligt författaren och litteraturvetaren Marilyn French från USA.
En skillnad är att totalitära system är idealistiska, de vill göra om människan, medan de auktoritära systemen inte lägger så mycket krut på just denna del. Totalitära system tolererar inte institutioner som inte står under deras fullständiga kontroll. Auktoritära system tillåter sådana organisationer, exempelvis katolska kyrkan, eller i andra kulturområden, dessas religiösa organisationer (islam, hinduismen, buddhismen). Man tillåter även kapitalistiska företag, eftersom dessa, precis som katolska kyrkan, helt accepterar en auktoritär ordning. Auktoritära system är cyniska, de tillber endast makten och anser att alla människor kan köpas eller korrumperas. Totalitära system är idealistiska och söker uppnå ett högre stadium än bara tillbedjan av makten. Ironiskt nog bekänner sig totalitära system till de mänskliga idealen – men ändå förtrycker de oliktänkande och andra hänsynslöst.
De totalitära systemen är egentligen bara yngre varianter av äldre auktoritära systemen i den meningen att de går i samma fotspår och samma riktning. Både kristendomen och buddhismen var från början ideologier som syftade till att göra om människan - men idag accepterar de den totalitära makten helt och hållet. Möjligen med ett fåtal undantag där utövarna av religionen verkligen tar sitt kall på allvar - men de bekämpas från alla håll utom då de ironiskt nog har gemensamma mål med konkurrerande totalitära intressen!
Feodala system syftade till att skapa en elit som skulle styra flertalet, och därmed erhålla privilegier. Men de var oftast kaotiska och instabila till sin natur – vilket berodde på att de inte hade makt, och möjligheter, att kontrollera befolkningarna helt och hållet. Därför skakades de av revolter, uppror eller så gick de under i krig eller erövringar. I Europa, Kina, Mesoamerika, Anderna, Mellanöstern och Indien försökte de styrande eliterna tvinga på befolkningarna ett system där dessa på olika sätt tvingades avvara en del av sin produktion i vid mening. Eliterna levde på befolkningarnas slit. På sina håll varade dessa imperier genom att expandera; Romarriket, Kina, Islam, Aztekerriket, Inkariket och de indiska imperierna var sådana system som varade kortare eller längre perioder. I Europa avlöste den katolska kyrkan Romarriket och varade i närmare tusen år genom att tvinga på alla sin indoktrinering – ja, den internaliserade även moralen i det kristna Europa.
Ändå är de nutida liberala och kapitalistiska samhällena totalitära – och alltså inte bara auktoritära! Hur går det ihop? Jo, den nyliberalism som sedan början av 1980-talet tagit sig fram på den ekonomiska och politiska scenen är till sin grund totalitär. Den kan inte acceptera andra idéströmningar, den kan bara tillåta en ”sanning” eftersom den annars riskerar att åter förpassas till historiens garderob när konkurrerande tankegångar ställs mot den.
En mer nutida totalitär samhällssyn och kriterier på ett totalitärt samhälle bör således uppfylla följande:
1 – En totalitär ideologi, exempelvis kapitalism och nyliberalism.
2 – Ett, eller flera partier som hyllar denna ideologi och leds av manipulativa personer.
3 – En fullt utbyggd hemlig polis och moderna övervakningssystem över befolkningen.
4 – En monopolistisk och icke-demokratisk kontroll av massmedier, vapen och ekonomi.
Mer kommer....
MVH
biggj
Den goda sidans försvarare
Spännande det här. Du börjar prata om orättvisor i Sverige och sen om system i allmänhet. Får se då vi närmar oss Sverige som system, så här långt känns det inte kontroversiellt.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Hejsan!
Vad kan vi då säga om Sveriges position i detta globala drama? Väldans mycket faktiskt!
Också i Sverige verkade de krafter som skulle leda bort från demokratin till ett mer marknadsanpassat, och totalitärt, samhälle. Vi börjar med den första punkten:
1 – En totalitär ideologi, exempelvis kapitalism och nyliberalism.
Vad hände i Sverige under 1980-1990-talen?
Vad som drev igång övergången från ett demokratiskt styre av kommunerna till ett marknadsanpassat kundsystem är alltjämt höljt i dunkel. Varför övergav socialdemokraterna den demokratiska vägen för att istället byta spår till en mer folkfientlig stig? Ingredienserna har varit flera och alla har de saknat acceptans hos medborgarnas flertal.
Avskaffandet av valutaregleringen innebar att vi som land förlorade kontrollen över vår ekonomi och därmed utlandsskulden. Avskaffandet av bankregleringarna orsakade därefter bankernas spekulationshysteri. EES-avtalet innebar en icke folkligt förankrad EU-anpassning, skattereformen innebar ett övergivande av den solidariska skattepolitiken, därefter EG-ansökningen som hållits utanför alla valrörelser och inlämnades mot majoritetens önskemål. Krispaketen som inte diskuterades utan beslutades av en liten grupp politiker helt utan insyn och demokratisk debatt.
Makthavarna under 1980-talet agerade som om de helt hade glömt bort att demokrati också handlar om delaktighet, istället handlade de allt mer som en slags direktörer, inte som representanter för folkviljan. Landshövding Ingemar Eliasson påpekade en gång i D-N att den svenska förvaltningsmodellen med problembeskrivning, debatt och därefter beslut ersatts av en ny modell – ”Gärna debatt men först ett rejält beslut”. Eliasson skrev vidare att den traditionella vägen ”ibland var en trög process”. Demokratin var helt enkelt i vägen, ansåg dessa tjänstemän inom de kommunala sektorerna - och naturligtvis sneglade de på de nyliberala snabba besluten och den "smidighet" dessa ansågs ha!
En sådan långsammare väg är dock viktig i en demokrati. Det har sedan 1980-talets slutskede istället växt fram en slags ”nomenklatura” av politiker, tjänstemän och företagsledare vilka mer ser demokratin som ett störande moment och ett hinder i deras yrkesutövning. Ur ett sådant elitistiskt förhållningssätt föds alltid förakt för folket. SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson kallade i en debattartikel i D-N svenska folket för ”gnällspikar”. Ett annat exempel är folkpartiets dåvarande kommunalråd i Stockholm, Lennart Rydberg. Han såg två hot mot demokratin – medborgarna och journalisterna. Det var dags för dessa att skärpa sig, menade Rydberg. Själv ville han gärna ge väljarna en utskällning för deras bristande samhällsansvar. Han ville i klartext ha ett lydigare folk, och okritiska journalister.
I en ledarsida på D-N stod det att statsministern och Assar Lindbeck skulle få tala ”ostört” till folket, utan några näsvisa journalister som ställde frågor.
Ett annat tecken på försök till att kringgå tryckfrihetsförordningen var då man sålde Stockholmssjukhusen S:t Göran och Sabbatsberg till utländska bolag. Detta läckte ut och den ansvariga tjänstemannen, Ann Lindblom, försökte då göra läckan till ett brottsmål genom att polisanmäla sig själv och 25 andra tjänstemän och politiker som misstänkta för sekretessbrott. Avsikten var att tvinga Justitiekanslern att ingripa och åtala den som läckte ut det hela. Syftet var att inskränka den medborgerliga granskningen av vad politiker och tjänstemän sysslar med.
År 1990 framkom det att av landets dåvarande 284 kommunstyrelseordföranden ansåg 67 procent att ”den demokratiska processen försvårar beslutsfattandet”. Reportern Lars Schmidt, som gjort undersökningen, visade också att 61 procent ansåg att det lokala självstyret inte var stort nog. En av sju ordförande i kommunerna hade ofta tagit beslut utan att gå den formella vägen. 81 procent av dem ansåg att det var lätt att ”enas över partigränserna”.
Politikerna hade inga svårigheter att komma överens med andra politiker, men hade desto större problem med demokratin och medborgarna. Lennart Johansson (s), i Uddevalla visade att han hade skapat en ”etableringsgrupp” som sysslade med organiserat lagbryteri. Tomtköp, etableringar, motorvägsbyggen osv. beslutades först av en mindre grupp politiker och tjänstemän, därefter gick de till fullmäktige och blev godkända i efterskott. Inga politiker från den borgerliga oppositionen hade några invändningar mot detta förfarande. Besluten togs i kommunalrådsberedningen, där mötena inte var offentliga, inte ens dagordningen var det. Därmed gick man förbi allmänhetens insyn på planeringsstadiet, och diskussionerna tillkom först när besluten redan var fattade.
När många medborgare ifrågasatte dessa metoder, inte minst miljövänner mot motorvägsbygget, blev Lennart Johansson rasande ”... Om en demokrati skall fungera så krävs det et regelverk” påstod han. Själv ansåg han sig inte behöva hålla sig till något regelverk, han kringgick det ständigt – men medborgarna, som blivit manipulerade och inte fått varken insyn eller möjligheter till påverkan, måste ändå godta alla beslut. Denna syn fanns alltså redan år 1990, då 60 procent av landets kommuner ännu styrdes av socialdemokraterna.
Sådana strukturer utanför regelverket ledde under 1980-talet till många katastrofala ekonomiska baksmällor i kommunerna. Vem minns idag Stockholms 450 spekulationsmiljoner? Eller Uppsalas förlorade 80 miljoner i valutaspekulationer? Huddinges markaffärer? Gemensamt var att de försämrade de kommunala ekonomierna. En annan gemensam faktor är att skulderna i många kommuner idag är minst tio gånger fler - och tio gånger större!
Demokratin som styrsystem utgjorde inte längre basen för makteliten åren kring 1990. Att det kunde bli så berodde till stor del på att kommunallagen ändrades år 1991 och började gälla året efter. Efter denna nya lag kunde eliterna fatta beslut över medborgarnas huvuden. Ehuru der redan tjuvstartat under 1980-talets sista år. Elittänkandet bland kommunernas elitgrupp av tjänstemän smög sig in redan under 1980-talets sista år.
MVH
biggj
Vad kan vi då säga om Sveriges position i detta globala drama? Väldans mycket faktiskt!
Också i Sverige verkade de krafter som skulle leda bort från demokratin till ett mer marknadsanpassat, och totalitärt, samhälle. Vi börjar med den första punkten:
1 – En totalitär ideologi, exempelvis kapitalism och nyliberalism.
Vad hände i Sverige under 1980-1990-talen?
Vad som drev igång övergången från ett demokratiskt styre av kommunerna till ett marknadsanpassat kundsystem är alltjämt höljt i dunkel. Varför övergav socialdemokraterna den demokratiska vägen för att istället byta spår till en mer folkfientlig stig? Ingredienserna har varit flera och alla har de saknat acceptans hos medborgarnas flertal.
Avskaffandet av valutaregleringen innebar att vi som land förlorade kontrollen över vår ekonomi och därmed utlandsskulden. Avskaffandet av bankregleringarna orsakade därefter bankernas spekulationshysteri. EES-avtalet innebar en icke folkligt förankrad EU-anpassning, skattereformen innebar ett övergivande av den solidariska skattepolitiken, därefter EG-ansökningen som hållits utanför alla valrörelser och inlämnades mot majoritetens önskemål. Krispaketen som inte diskuterades utan beslutades av en liten grupp politiker helt utan insyn och demokratisk debatt.
Makthavarna under 1980-talet agerade som om de helt hade glömt bort att demokrati också handlar om delaktighet, istället handlade de allt mer som en slags direktörer, inte som representanter för folkviljan. Landshövding Ingemar Eliasson påpekade en gång i D-N att den svenska förvaltningsmodellen med problembeskrivning, debatt och därefter beslut ersatts av en ny modell – ”Gärna debatt men först ett rejält beslut”. Eliasson skrev vidare att den traditionella vägen ”ibland var en trög process”. Demokratin var helt enkelt i vägen, ansåg dessa tjänstemän inom de kommunala sektorerna - och naturligtvis sneglade de på de nyliberala snabba besluten och den "smidighet" dessa ansågs ha!
En sådan långsammare väg är dock viktig i en demokrati. Det har sedan 1980-talets slutskede istället växt fram en slags ”nomenklatura” av politiker, tjänstemän och företagsledare vilka mer ser demokratin som ett störande moment och ett hinder i deras yrkesutövning. Ur ett sådant elitistiskt förhållningssätt föds alltid förakt för folket. SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson kallade i en debattartikel i D-N svenska folket för ”gnällspikar”. Ett annat exempel är folkpartiets dåvarande kommunalråd i Stockholm, Lennart Rydberg. Han såg två hot mot demokratin – medborgarna och journalisterna. Det var dags för dessa att skärpa sig, menade Rydberg. Själv ville han gärna ge väljarna en utskällning för deras bristande samhällsansvar. Han ville i klartext ha ett lydigare folk, och okritiska journalister.
I en ledarsida på D-N stod det att statsministern och Assar Lindbeck skulle få tala ”ostört” till folket, utan några näsvisa journalister som ställde frågor.
Ett annat tecken på försök till att kringgå tryckfrihetsförordningen var då man sålde Stockholmssjukhusen S:t Göran och Sabbatsberg till utländska bolag. Detta läckte ut och den ansvariga tjänstemannen, Ann Lindblom, försökte då göra läckan till ett brottsmål genom att polisanmäla sig själv och 25 andra tjänstemän och politiker som misstänkta för sekretessbrott. Avsikten var att tvinga Justitiekanslern att ingripa och åtala den som läckte ut det hela. Syftet var att inskränka den medborgerliga granskningen av vad politiker och tjänstemän sysslar med.
År 1990 framkom det att av landets dåvarande 284 kommunstyrelseordföranden ansåg 67 procent att ”den demokratiska processen försvårar beslutsfattandet”. Reportern Lars Schmidt, som gjort undersökningen, visade också att 61 procent ansåg att det lokala självstyret inte var stort nog. En av sju ordförande i kommunerna hade ofta tagit beslut utan att gå den formella vägen. 81 procent av dem ansåg att det var lätt att ”enas över partigränserna”.
Politikerna hade inga svårigheter att komma överens med andra politiker, men hade desto större problem med demokratin och medborgarna. Lennart Johansson (s), i Uddevalla visade att han hade skapat en ”etableringsgrupp” som sysslade med organiserat lagbryteri. Tomtköp, etableringar, motorvägsbyggen osv. beslutades först av en mindre grupp politiker och tjänstemän, därefter gick de till fullmäktige och blev godkända i efterskott. Inga politiker från den borgerliga oppositionen hade några invändningar mot detta förfarande. Besluten togs i kommunalrådsberedningen, där mötena inte var offentliga, inte ens dagordningen var det. Därmed gick man förbi allmänhetens insyn på planeringsstadiet, och diskussionerna tillkom först när besluten redan var fattade.
När många medborgare ifrågasatte dessa metoder, inte minst miljövänner mot motorvägsbygget, blev Lennart Johansson rasande ”... Om en demokrati skall fungera så krävs det et regelverk” påstod han. Själv ansåg han sig inte behöva hålla sig till något regelverk, han kringgick det ständigt – men medborgarna, som blivit manipulerade och inte fått varken insyn eller möjligheter till påverkan, måste ändå godta alla beslut. Denna syn fanns alltså redan år 1990, då 60 procent av landets kommuner ännu styrdes av socialdemokraterna.
Sådana strukturer utanför regelverket ledde under 1980-talet till många katastrofala ekonomiska baksmällor i kommunerna. Vem minns idag Stockholms 450 spekulationsmiljoner? Eller Uppsalas förlorade 80 miljoner i valutaspekulationer? Huddinges markaffärer? Gemensamt var att de försämrade de kommunala ekonomierna. En annan gemensam faktor är att skulderna i många kommuner idag är minst tio gånger fler - och tio gånger större!
Demokratin som styrsystem utgjorde inte längre basen för makteliten åren kring 1990. Att det kunde bli så berodde till stor del på att kommunallagen ändrades år 1991 och började gälla året efter. Efter denna nya lag kunde eliterna fatta beslut över medborgarnas huvuden. Ehuru der redan tjuvstartat under 1980-talets sista år. Elittänkandet bland kommunernas elitgrupp av tjänstemän smög sig in redan under 1980-talets sista år.
MVH
biggj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi fortsätter vår inlevelserika analysering av den nyliberala härdsmältan och den totalitära ordningens rasering till förmån för demokratins växande popularitet!
Först en liten goding från det totalitära lägret, uttalat av några av dess egna profeter:
”Vår sköna och skyddade nya värld bebos av människor som har eller kan och människor som helt enkelt måste, människor med valfrihet och människor utan val: härskare och tjänare. Utöver den ojämna kapitalfördelningen slits vår värld också sönder av tre andra starka krafter: talang, utbildning och rätt kontakter. För att lyckas behöver du ha de rätta kunskaperna, de rätta skolorna och strategiskt placerade vänner. Dessa faktorer avgör om människor har frihet att välja eller bara tvingas svälja förtreten”
Ur boken Karaokekapitalism, av Jonas Ridderstråle och Kjell A Nordström (sid. 82)
Den nyliberala smittan sprider sig i folkhemmet...Det svenska systemskiftets historia
Hur gick då denna förvandling av Sverige till, då landet gick från folkhem till ”kundanpassat serviceutbud”? Hur kunde det gå så snabbt, utan att folk hängde med? Var det rent av meningen att folk inte skulle hinna med? Typiskt nog finns det inte så mycket skrivet om denna stora förändring. Två forskare har dock studerat systemskiftets konsekvenser innan det sattes i sjön, Stig Montin i två artiklar i ”Statsvetenskaplig tidskrift”, 1989:2 och 1992:1 och Anders Mellbourn i sin år 1986 utkomna bok ”Bortom det starka samhället”. Dessutom har Peter Antman skrivit en del om denna vindkantring, bl.a. artikeln ”När folkhemmet drömdes bort” i tidskriften ”TLM” 1992:4.
Enligt Peter Antman påbörjades det hela när socialdemokraterna återkom till makten år 1982 och dåvarande socialdemokraten finansminister Feldt drog igång ett ekonomiskt program för att få fart på ekonomin igen. Samma år skapades ett nytt departement, civildepartementet med Bo Holmgren vid rodret. Detta departement skulle bli det nav som det socialdemokratiska ”nytänkandet” skulle utveckla sig kring. Det skulle snart beröra, och gynna, byråkratin, regleringarna, lokala alternativ och en höjd service – var det tänkt. Bo Holmberg trodde att hans departement skulle bli ett försvar för medborgarna mot myndigheterna. Bo Holmbergs visioner linkades snart samman med finansminister Feldts visioner. Även Feldt var inne på att ”förnya” den svenska modellen. År 1983 tillsatte Bo Holmberg tre utredningar; Verksledningskommitén, Stat-kommunberedningen och Demokratiberedningen. Dessa kom med tiden att förändra den svenska offentliga sektorn i grunden – och det socialdemokratiska tänkandet kring välfärden över huvud taget. Nyckelbegreppen skulle bli dessa; ”bättre service, målstyrning, regelförenkling, avsektorisering, demokratisering, decentralisering och valfrihet”. Bo Holmberg trodde att medborgarna var redo att bortom marknaden organisera sig för att ”ta över den decentraliserade välfärden”. År 1985 var riktlinjerna klara; de anställda måste bli serviceinriktade, besluten skulle decentraliseras och delegeras, och folkrörelserna skulle få ökat ansvar för den kommunala servicen. Anders Mellbourn tolkade det hela som att ”den generella välfärdspolitiken ställdes mot den kommunala självstyrelsens och frihetens ideal”.
Tankegångarna kring alla dessa nya idéer hade Fäldt och Holmberg hittat hos de nyliberala tänkarna som då hade flaxat ut ifrån den nya amerikanska administrationens inriktning under president Ronald Reagan. Det var idéer som hämtats från olika håll, bland annat hos Milton Friedman, mannen som både var ”nobelpristagare” i ekonomi och hade hjälpt diktatorn Pinochet i Chile att stärka diktaturens finanser och dess inriktning mot ett nyliberalt samhälle. Även från annat håll plockades det in liberala och konservativa tankegångar, inte minst från Margaret Thatchers Storbritannien. Andra idéer fann man i olika korporativa skrifter och en del hämtades från exempelvis Ayn Rands tokerier. Allt köptes inte av de nya socialdemokraterna, men en hel del, och som det skulle visa sig – det räckte för att slå in på en mer odemokratisk väg också i Sverige. Tilläggas bör att det svenska privata näringslivet helt och fult köpte de nya idéerna som frodades i de anglosaxiska staterna på var sin sida av Atlanten. Nu började en långsiktig underminering av fackföreningsrörelsen och det folkliga deltagandet på den lokala nivån. Ledmotivet i denna nyliberala värld blev att tänka på sig själv och skita i andra – vilket rimmade illa med den svenska socialdemokratins hållning.
Det hela fortsatte och år 1991 kom SOU-betänkandet med än längre åtgärder, nu var det även okey med privatiseringar, och därmed hade grundsynen för den offentliga sektorn drivits igenom. Kommunala entreprenader blev på modet och lagar som hindrade en privatisering skulle bort. Samtidigt visar dessa socialdemokratiska strömningar hur väl de motsvarade SAF:s strategi under samma tid. Anders Johnssons bok, ”Släpp tjänsterna loss” (SAF, 1986) diskuterar hur man skall få folk att efterfråga privata tjänster. En huvudstrategi hos just SAF var att flytta ned kostnaderna på en lokal nivå, eftersom de märktes mer där. Att bekosta välfärden centralt var inget för SAF, eftersom kostnaderna då späds ut på många fler, och då märks det mindre. Det här var själva den ideologiska brytpunkten, en stark beslutande centralmakt garanterar de svagare grupperna och minoriteterna ett större skydd mot marknaden och kapitalismen. På lokal nivå blir det mycket svårare, och det förstod man på SAF. SAF menade att man måste gå stegvis fram, först skulle utrymme skapas för alternativen till den starka staten, därefter skulle alternativen användas som en hävstång för förändring. Exempel på sådana åtgärder är just entreprenader, service-checkar och avregleringar. En strategi som socialdemokraterna i praktiken kom att omfatta från mitten av 1980-talet och de första åren på 1990-talet. Maktförskjutningen i samhället har gynnat kommunerna och dess tjänstemän, samtidigt som samhällsplaneringen avstannat eftersom statens krav avtog. Vilket resulterat i att en rad välfärdsfrågor har förts bort från den nationella arenan, rent av från offentligheten och de offentliga samtalen. Allt detta insåg inte flertalet socialdemokrater, och de ledande inom partiet som insåg farorna försökte tona ned dem, och spred budskapet att det ändå inte var något att göra åt saken. Många socialdemokrater liksom folk inom facket fortsätter att tala om den starka staten och det starka samhället, också efter kommunallagsförändringen 1992, trots att denna starka stat ersatts av de starka kommunerna och det starka privata näringslivet.
Det hela skedde alltså under en tioårsperiod, från 1982 till genomförandet 1992. Det var främst två skilda strömningar i samhället som sammanstrålade mot slutet av 1980-talet. En slags ”förnyelse” i folkrörelseanda inom delar av socialdemokratin, som ville öka direktdemokrati och flexibilitet, och som ansåg staten vara alltför betungande och formalistisk.
Dessutom en nyliberal strömning som växt fram ur utländska förebilder med ”valfrihetscheckar”, privatiseringar och s.k. ”managementfilosofi”, d.v.s. ledarskapsteorier, ofta auktoritära teorier om att ”alla skall gå åt samma håll som ledaren”. Dessa tankegångar spred sig i kommunerna under 1980-talet då utbildningskurser för ledarskap blev populära och antalet ledarskapskonsulter ökade markant. Dessa tankegångar satte sina spår i Demokratiberedningen av år 1985 såväl som i propositionen om en ny kommunallag som växte fram under slutet av 1980-talet. Få insåg, eller ville inse, att denna marknadsorienterade förvaltningspolitik innebar att demokratifrågorna hamnade i skymundan. Forskaren Barbara Czarniawska-Joerges varnade för denna utveckling där karismatiska ledare får mer att säga till om, liksom politiker som borde vara mer inriktade på att spegla behov än att diktera dem, liksom tjänstemän som mer borde vara tjänare än att regera över ”själarna”.
Denna överkantring till marknadens fördel innebar även att 1980-talet blev en gyllene tidsålder för det privata näringslivet i Sverige. Enorma ekonomiska resurser flyttades över till det privata näringslivet, d.v.s. till de privata företagen. Inte sällan hade de så mycket pengar att de inte hittade avsättning för dem i Sverige. Något som skapade den enorma vågen av spekulationer utomlands, inte minst på fastighetsmarknaden i London och i Bryssel. Något som visar att näringslivet redan då hade fått klart för sig att socialdemokraternas ledare började svänga i EG-frågan, och nu var på väg att lotsa in landet i det som snart skulle kallas EU.
Samtidigt började staten dra in en mängd bidrag som de tidigare skjutit till för att stärka den kommunala ekonomin. De kommunala politikerna och tjänstemännen satt nu trångt, och avundades sina kollegor med högre löner, fallskärmsavtal och en massa förmåner inom det privata näringslivet. Näringslivets män hade ju dessutom fria händer, slapp att följa en massa regler, slapp gå den långa demokratiska vägen med konflikter och motsättningar. Kommunpolitikerna och kommuntjänstemännen hade ständiga problem med medborgarna som blev allt ilsknare ju mer den kommunala ekonomin försämrades. Dessa kommunala tjänare kastade sig över de nya teorier som framavlades både från socialdemokratiskt och nyliberalt håll – man såg helt enkelt sin chans att öka på både makt och ekonomisk ställning i dessa nya styrmodeller som blev kända i de kommunala kretsarna från mitten av 1980-talet.
Professor Nils Brunsson från handelshögskolan i Stockholm har sysslat med just organisationer i förändringar, och kommit fram till att förändringar som leder till reformer utgår från vardagliga problem. Exempelvis mellan politiker och tjänstemän i kommunerna. Så fort det framkommer nya teorier, hugger alla efter dem, eftersom de tror att dessa skall lösa deras problem. Det är en slags rutin, men än ett behov, menade Nils Brunsson. Han noterade att de många konsulter som det vimlade av i kommunerna under 1980-talet ofta drog igång den ena förändringen efter den andra men var sällan med själva när de skulle genomföras i praktiken. Det innebar att konsulterna sällan fick veta huruvida förändringarna blev lyckade eller ens gick att genomföra. ”Reformer” av denna typ tillhör mer idévärlden än den praktiska världen, menade Brunsson vidare.
De styrande var måna om att övertyga varandra, men hade alltid problem med att övertyga medborgarna, vilka alltmer såg som problematiska och hindrande för de grandiosa teoriernas sjösättningar. Det tog en tid, ja flera år faktiskt, innan de kunde manipulera medborgarna om det goda med de nya förändringarna. De talade om fördelarna med nya lagar, men inte att dessa förändringar i förlängningen hotade demokratin. Här hade man hjälp av Kommunförbundet, en ideell organisation och alls ingen myndighet som många tycktes tro då, och kanske tror ännu idag. Kommunförbundet försöker agera som en myndighet, exempelvis genom att ge ut små skrifter som utformas så att de skall se ut som rekommendationer från en myndighet. Man puffade även på för individuella lönesättningar i kommunerna, inte minst till lärarna som ju under denna tid blev kommunalanställda. Lärarna skulle bl.a. betygssättas i ”lojalitet”. Kommunförbundets agerande i början av 1990-talet har även gjort miljötjänstemännens jobb mer osäkert, menade miljöchefen i Landskrona, Högni Hansson. Kommunförbundets eget konsultföretag, Sensia, hade tillsammans med andra ledarskapsinstitut drivit på i förändringsarbetet under 1980-talets andra halva. Målet var att öka tjänstemännens maktbefogenheter i kommunerna. Ja, Kommunförbundet har servat osäkra politiker och tjänstemän runt om i kommunerna med hur de skulle tycka och tänka. Vanligast har detta varit i de små kommunerna, ofta i behov av någon lokal ”guru”! Dessutom samarbetade Kommunförbundet nära med civildepartementet mot slutet av 1980-talet, och här fick de in många av sina egna tankar. De manipulerade helt enkelt en del av landets styrande politiker.
Ingen mer full sysselsättning – det kan kapitalismen aldrig skapa
LO:s f d chefsekonom P-O Edin hävdar att den socialdemokratiska regeringen hade övergett den fulla sysselsättningens politik redan på hösten 1989, och istället anammat den nyliberala normpolitiken.
Peeter-Jaan Kask: "Vägen in i och ut ur krisen", 1997, s 65ff /
Stefan Koch: "Höger om!", Ordfront förlag 1999, s 130f
MVH
biggj - er textflanör i verklighetens brus.....
Vi fortsätter vår inlevelserika analysering av den nyliberala härdsmältan och den totalitära ordningens rasering till förmån för demokratins växande popularitet!
Först en liten goding från det totalitära lägret, uttalat av några av dess egna profeter:
”Vår sköna och skyddade nya värld bebos av människor som har eller kan och människor som helt enkelt måste, människor med valfrihet och människor utan val: härskare och tjänare. Utöver den ojämna kapitalfördelningen slits vår värld också sönder av tre andra starka krafter: talang, utbildning och rätt kontakter. För att lyckas behöver du ha de rätta kunskaperna, de rätta skolorna och strategiskt placerade vänner. Dessa faktorer avgör om människor har frihet att välja eller bara tvingas svälja förtreten”
Ur boken Karaokekapitalism, av Jonas Ridderstråle och Kjell A Nordström (sid. 82)
Den nyliberala smittan sprider sig i folkhemmet...Det svenska systemskiftets historia
Hur gick då denna förvandling av Sverige till, då landet gick från folkhem till ”kundanpassat serviceutbud”? Hur kunde det gå så snabbt, utan att folk hängde med? Var det rent av meningen att folk inte skulle hinna med? Typiskt nog finns det inte så mycket skrivet om denna stora förändring. Två forskare har dock studerat systemskiftets konsekvenser innan det sattes i sjön, Stig Montin i två artiklar i ”Statsvetenskaplig tidskrift”, 1989:2 och 1992:1 och Anders Mellbourn i sin år 1986 utkomna bok ”Bortom det starka samhället”. Dessutom har Peter Antman skrivit en del om denna vindkantring, bl.a. artikeln ”När folkhemmet drömdes bort” i tidskriften ”TLM” 1992:4.
Enligt Peter Antman påbörjades det hela när socialdemokraterna återkom till makten år 1982 och dåvarande socialdemokraten finansminister Feldt drog igång ett ekonomiskt program för att få fart på ekonomin igen. Samma år skapades ett nytt departement, civildepartementet med Bo Holmgren vid rodret. Detta departement skulle bli det nav som det socialdemokratiska ”nytänkandet” skulle utveckla sig kring. Det skulle snart beröra, och gynna, byråkratin, regleringarna, lokala alternativ och en höjd service – var det tänkt. Bo Holmberg trodde att hans departement skulle bli ett försvar för medborgarna mot myndigheterna. Bo Holmbergs visioner linkades snart samman med finansminister Feldts visioner. Även Feldt var inne på att ”förnya” den svenska modellen. År 1983 tillsatte Bo Holmberg tre utredningar; Verksledningskommitén, Stat-kommunberedningen och Demokratiberedningen. Dessa kom med tiden att förändra den svenska offentliga sektorn i grunden – och det socialdemokratiska tänkandet kring välfärden över huvud taget. Nyckelbegreppen skulle bli dessa; ”bättre service, målstyrning, regelförenkling, avsektorisering, demokratisering, decentralisering och valfrihet”. Bo Holmberg trodde att medborgarna var redo att bortom marknaden organisera sig för att ”ta över den decentraliserade välfärden”. År 1985 var riktlinjerna klara; de anställda måste bli serviceinriktade, besluten skulle decentraliseras och delegeras, och folkrörelserna skulle få ökat ansvar för den kommunala servicen. Anders Mellbourn tolkade det hela som att ”den generella välfärdspolitiken ställdes mot den kommunala självstyrelsens och frihetens ideal”.
Tankegångarna kring alla dessa nya idéer hade Fäldt och Holmberg hittat hos de nyliberala tänkarna som då hade flaxat ut ifrån den nya amerikanska administrationens inriktning under president Ronald Reagan. Det var idéer som hämtats från olika håll, bland annat hos Milton Friedman, mannen som både var ”nobelpristagare” i ekonomi och hade hjälpt diktatorn Pinochet i Chile att stärka diktaturens finanser och dess inriktning mot ett nyliberalt samhälle. Även från annat håll plockades det in liberala och konservativa tankegångar, inte minst från Margaret Thatchers Storbritannien. Andra idéer fann man i olika korporativa skrifter och en del hämtades från exempelvis Ayn Rands tokerier. Allt köptes inte av de nya socialdemokraterna, men en hel del, och som det skulle visa sig – det räckte för att slå in på en mer odemokratisk väg också i Sverige. Tilläggas bör att det svenska privata näringslivet helt och fult köpte de nya idéerna som frodades i de anglosaxiska staterna på var sin sida av Atlanten. Nu började en långsiktig underminering av fackföreningsrörelsen och det folkliga deltagandet på den lokala nivån. Ledmotivet i denna nyliberala värld blev att tänka på sig själv och skita i andra – vilket rimmade illa med den svenska socialdemokratins hållning.
Det hela fortsatte och år 1991 kom SOU-betänkandet med än längre åtgärder, nu var det även okey med privatiseringar, och därmed hade grundsynen för den offentliga sektorn drivits igenom. Kommunala entreprenader blev på modet och lagar som hindrade en privatisering skulle bort. Samtidigt visar dessa socialdemokratiska strömningar hur väl de motsvarade SAF:s strategi under samma tid. Anders Johnssons bok, ”Släpp tjänsterna loss” (SAF, 1986) diskuterar hur man skall få folk att efterfråga privata tjänster. En huvudstrategi hos just SAF var att flytta ned kostnaderna på en lokal nivå, eftersom de märktes mer där. Att bekosta välfärden centralt var inget för SAF, eftersom kostnaderna då späds ut på många fler, och då märks det mindre. Det här var själva den ideologiska brytpunkten, en stark beslutande centralmakt garanterar de svagare grupperna och minoriteterna ett större skydd mot marknaden och kapitalismen. På lokal nivå blir det mycket svårare, och det förstod man på SAF. SAF menade att man måste gå stegvis fram, först skulle utrymme skapas för alternativen till den starka staten, därefter skulle alternativen användas som en hävstång för förändring. Exempel på sådana åtgärder är just entreprenader, service-checkar och avregleringar. En strategi som socialdemokraterna i praktiken kom att omfatta från mitten av 1980-talet och de första åren på 1990-talet. Maktförskjutningen i samhället har gynnat kommunerna och dess tjänstemän, samtidigt som samhällsplaneringen avstannat eftersom statens krav avtog. Vilket resulterat i att en rad välfärdsfrågor har förts bort från den nationella arenan, rent av från offentligheten och de offentliga samtalen. Allt detta insåg inte flertalet socialdemokrater, och de ledande inom partiet som insåg farorna försökte tona ned dem, och spred budskapet att det ändå inte var något att göra åt saken. Många socialdemokrater liksom folk inom facket fortsätter att tala om den starka staten och det starka samhället, också efter kommunallagsförändringen 1992, trots att denna starka stat ersatts av de starka kommunerna och det starka privata näringslivet.
Det hela skedde alltså under en tioårsperiod, från 1982 till genomförandet 1992. Det var främst två skilda strömningar i samhället som sammanstrålade mot slutet av 1980-talet. En slags ”förnyelse” i folkrörelseanda inom delar av socialdemokratin, som ville öka direktdemokrati och flexibilitet, och som ansåg staten vara alltför betungande och formalistisk.
Dessutom en nyliberal strömning som växt fram ur utländska förebilder med ”valfrihetscheckar”, privatiseringar och s.k. ”managementfilosofi”, d.v.s. ledarskapsteorier, ofta auktoritära teorier om att ”alla skall gå åt samma håll som ledaren”. Dessa tankegångar spred sig i kommunerna under 1980-talet då utbildningskurser för ledarskap blev populära och antalet ledarskapskonsulter ökade markant. Dessa tankegångar satte sina spår i Demokratiberedningen av år 1985 såväl som i propositionen om en ny kommunallag som växte fram under slutet av 1980-talet. Få insåg, eller ville inse, att denna marknadsorienterade förvaltningspolitik innebar att demokratifrågorna hamnade i skymundan. Forskaren Barbara Czarniawska-Joerges varnade för denna utveckling där karismatiska ledare får mer att säga till om, liksom politiker som borde vara mer inriktade på att spegla behov än att diktera dem, liksom tjänstemän som mer borde vara tjänare än att regera över ”själarna”.
Denna överkantring till marknadens fördel innebar även att 1980-talet blev en gyllene tidsålder för det privata näringslivet i Sverige. Enorma ekonomiska resurser flyttades över till det privata näringslivet, d.v.s. till de privata företagen. Inte sällan hade de så mycket pengar att de inte hittade avsättning för dem i Sverige. Något som skapade den enorma vågen av spekulationer utomlands, inte minst på fastighetsmarknaden i London och i Bryssel. Något som visar att näringslivet redan då hade fått klart för sig att socialdemokraternas ledare började svänga i EG-frågan, och nu var på väg att lotsa in landet i det som snart skulle kallas EU.
Samtidigt började staten dra in en mängd bidrag som de tidigare skjutit till för att stärka den kommunala ekonomin. De kommunala politikerna och tjänstemännen satt nu trångt, och avundades sina kollegor med högre löner, fallskärmsavtal och en massa förmåner inom det privata näringslivet. Näringslivets män hade ju dessutom fria händer, slapp att följa en massa regler, slapp gå den långa demokratiska vägen med konflikter och motsättningar. Kommunpolitikerna och kommuntjänstemännen hade ständiga problem med medborgarna som blev allt ilsknare ju mer den kommunala ekonomin försämrades. Dessa kommunala tjänare kastade sig över de nya teorier som framavlades både från socialdemokratiskt och nyliberalt håll – man såg helt enkelt sin chans att öka på både makt och ekonomisk ställning i dessa nya styrmodeller som blev kända i de kommunala kretsarna från mitten av 1980-talet.
Professor Nils Brunsson från handelshögskolan i Stockholm har sysslat med just organisationer i förändringar, och kommit fram till att förändringar som leder till reformer utgår från vardagliga problem. Exempelvis mellan politiker och tjänstemän i kommunerna. Så fort det framkommer nya teorier, hugger alla efter dem, eftersom de tror att dessa skall lösa deras problem. Det är en slags rutin, men än ett behov, menade Nils Brunsson. Han noterade att de många konsulter som det vimlade av i kommunerna under 1980-talet ofta drog igång den ena förändringen efter den andra men var sällan med själva när de skulle genomföras i praktiken. Det innebar att konsulterna sällan fick veta huruvida förändringarna blev lyckade eller ens gick att genomföra. ”Reformer” av denna typ tillhör mer idévärlden än den praktiska världen, menade Brunsson vidare.
De styrande var måna om att övertyga varandra, men hade alltid problem med att övertyga medborgarna, vilka alltmer såg som problematiska och hindrande för de grandiosa teoriernas sjösättningar. Det tog en tid, ja flera år faktiskt, innan de kunde manipulera medborgarna om det goda med de nya förändringarna. De talade om fördelarna med nya lagar, men inte att dessa förändringar i förlängningen hotade demokratin. Här hade man hjälp av Kommunförbundet, en ideell organisation och alls ingen myndighet som många tycktes tro då, och kanske tror ännu idag. Kommunförbundet försöker agera som en myndighet, exempelvis genom att ge ut små skrifter som utformas så att de skall se ut som rekommendationer från en myndighet. Man puffade även på för individuella lönesättningar i kommunerna, inte minst till lärarna som ju under denna tid blev kommunalanställda. Lärarna skulle bl.a. betygssättas i ”lojalitet”. Kommunförbundets agerande i början av 1990-talet har även gjort miljötjänstemännens jobb mer osäkert, menade miljöchefen i Landskrona, Högni Hansson. Kommunförbundets eget konsultföretag, Sensia, hade tillsammans med andra ledarskapsinstitut drivit på i förändringsarbetet under 1980-talets andra halva. Målet var att öka tjänstemännens maktbefogenheter i kommunerna. Ja, Kommunförbundet har servat osäkra politiker och tjänstemän runt om i kommunerna med hur de skulle tycka och tänka. Vanligast har detta varit i de små kommunerna, ofta i behov av någon lokal ”guru”! Dessutom samarbetade Kommunförbundet nära med civildepartementet mot slutet av 1980-talet, och här fick de in många av sina egna tankar. De manipulerade helt enkelt en del av landets styrande politiker.
Ingen mer full sysselsättning – det kan kapitalismen aldrig skapa
LO:s f d chefsekonom P-O Edin hävdar att den socialdemokratiska regeringen hade övergett den fulla sysselsättningens politik redan på hösten 1989, och istället anammat den nyliberala normpolitiken.
Peeter-Jaan Kask: "Vägen in i och ut ur krisen", 1997, s 65ff /
Stefan Koch: "Höger om!", Ordfront förlag 1999, s 130f
MVH
biggj - er textflanör i verklighetens brus.....
Den goda sidans försvarare
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster