Länk: Privatization in Western Europe
Länk: Effect of Institutional and Firm-Specific Characteristics on Post-Privatization Performance: Evidence from Developed Countries
Om det privata av diverse anledningar inte kan producera särskilt bra, borde perioden efter privatiseringen kännetecknas av sjunkande produktion, men så är inte fallet. Ett mer svepande studieresultat är Steve Hankes i Privatization & Development, där han jämför europeiska statliga samt privata företag:
These enterprises produce everything from pots and pans to cars and trucks. They even own hotel chains. As we would expect, these enterprises are quite different from their private counterparts. The most striking feature of nationalized enterprises is their politicization. Governments appoint the boards and top management and provide subsidies, since most nationalized lose money. Politicians must be consulted and approve major decisisons. Government therefore determines pricing, purchasing, plant location and close-down, diversification, incentive systems, executive compensation, product development and financial policies. Labor relations are also regulated by politicians, and contrary to popular beliefs they are much more stormy in nationalized than in private companies. Not surprisingly, the behavior of successful managers of nationalized enterprises resembles that of politicians rather than of businessmen. The public ownership of nationalized enterprises and accompanying politicization lead to an interesting set of comparisons between nationalized concerns and similar private concerns. Sales per employee are lower for nationalized firms. Adjusted profits per employee are lower. Physical production per employee is lower. Taxes payed per employee are lower. Costs per dollar of sales (operating expenses plus wages) are higher. Sales per dollar of investment are lower. Profits per dollar of total assets are lower. Profits per dollar of sales are lower. Sales per employee grow at a slower rate. And, with the exception of nationalized oil companies, virtually all nationalized companies generate accounting losses.
Det goa med dessa studier är att de inte ger något enstaka exempel vilket blåses upp till otroliga propagandaproportioner, utan de visar situationen generellt. Skulle jag visat för en socialist ett enda privat företag och jämföra det med ett enda statligt, ja då skulle socialisten faktiskt med rätta se detta som mycket dålig bevisföring. Men generella jämförelser då? Det går inte heller att säga att kapitalistiska bolag minsann även de går med förlust, så vi behöver inte tänka på statliga företags förluster. Men det Hanke gjorde var att jämföra nivån av förluster och produktion. Min erfarenhet säger att en och annan tar dessa studier på allvar, men överlag saknas självrannsakan, utan den glada kampen för socialismen fortsätter med oförminskad styrka. Det finns inga som helst erfarenheter att hämta ifrån Sovjet eller demokratiska nationer. Varifrån kommer den besynnerliga reaktionen?
Om man nu är så ivrig att se statliga företag, borde socialister känna till de företag som redan existerar, för det är ju trots allt statliga bolag de vill se: Sverige ser följande statliga företag med större omsättning:
Akademiska hus
Lernia
LKAB
Posten
Vasakronan AB
Green Cargo
SBAB
SJ
Specialfastigheter Sverige
Sveaskog
Swedcarrier
Teracom
Vattenfall
Vin & Sprit
Apoteket
Luftfartsverket
Samhall
Sjöfartsverket
Svenska kraftnät
Svenska spel
Systembolaget
Staten har även ägarandelar i följande bolag:
Telia Sonera
SAS
OMX
Nordea
Svensk bilprovning
Det finns inga som helst hinder för någon heroisk proletär här att ta reda på exempelvis:
* vilken statlig institution som har det yttersta ansvaret för driften av alla dessa företag
* affärsområde
* företagens omsättning
* styrelseledamöter
* gjorda och kommande investeringar
* statens ägarandelar
* tillskottet dessa företag ger statskassan
En kollektiv resurs är även AP-fonderna. Dessa fonder är nu ingen enorm hög med kontanter som ligger i Rosenbad.
* hur stora är AP-fonderna?
* hur är de investerade?
Min erfarenhet säger att ingen socialist som vill se en omfattande socialism känner till särskilt mycket av allt detta. Det finns i och med detta en bra formulering i Rands Och världen skälvde (jag tyckte denna bok överlag inte var så bra och jag rekommenderar den inte till någon annan), där handlingen lyder att ett tåg ska köra genom en järnvägstunnel, vilket skulle kanske sluta i katastrof (och så blev fallet). Rand beskriver olika passagerare, och i en vagn satt en kvinna som ansåg att hon hade absolut rätt att rösta fram politiker som hon inte kände särskilt bra till makten, så att politikerna skulle kunna sköta industrier vilka i sin tur politikerna inte kände till heller särskilt bra. Det Rand beskriver bra däremot, även om det är fiktion, är att företagen i en socialism kommer ha andra mål än produktion och vinst, precis vad de europeiska företagenupplevt. Men problemet med många, motstridiga mål är att inget av dem uppnås.
Det centrala betyder inte något för socialister, inte effekten av privatiseringar av industrier och inte heller driften av de statliga företag som existerar. Detta beteende förbryllade mig tidigare, i och med att några imponerande alternativ till den misslyckade socialismen aldrig presenterats. Detta beteende påminde om när jag arbetade inom psykiatrin några år, där man försökte t ex få reda på exakt vilka tabletter eller hur mycket sprit en patient missbrukade, eller exakt vad som stämde med paranoida personlighetsstörningar (vilka ofta förvränger sanningen för de tål den inte) eller med psykotiska där man för att få reda på graden av psykos gärna måste nysta ut om t ex grannarna verkligen spionerar på patienten eller inte, för dessa patienter kan gärna bo i områden med underliga grannar. Man hamnade därför i en katt och råttalek där man började skrapa på patientens svaga sidor, vilka upplevdes som ett hot och därför svarade patienten undflyende. Sanningen är att de socialistiska negligerande svaren ligger på ett likadant freudianskt plan. Jag fann svaren på mina funderingar dels i den berömde psykologen Erich Fromms Flykten från friheten, dels i Ayn Rands Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla. (Jag misstänker att i och med att jag använt mig av Rand, kommer svar att vi inte ska behöva bry oss om denna skrift, i och med att Rand är opålitlig, en hobbyfilosof, men de facto att Fromm och Rand kommit fram till nästan samma analys ska blankt ignoreras, precis som samtalsämnet statliga industrier i Europa ska undvikas; jag utelämnar Rands meningar, så att denna tråd inte börjar handla om henne utan om Fromm.) Alec Nove tangerar i Teori för en möjlig socialism psykoanalytiska teorier om socialisters syn på kollektivism, men han går inte in på ämnet så noga. Joseph Schumpeter nämner socialistens psyke på kringspridda ställen i Capitalism, Socialism & Democracy, men inte heller han gräver inte särskilt djupare. I alla fall ett intressant uttalande han gör lyder att "För socialisten smakar det socialistiska brödet mycket bättre än det privatkapitalistiska, även om de skulle finna möss i det". Denna mening tog jag tyvärr inte särskilt mycket på allvar första gången jag läste det för några år sedan, men det visar vad det är man ställs inför när det gäller debatt med socialister. Fromm är intressant i och med att hans studier sägs vara marxistiska. Hans ord är träffande när det gäller att förklara det besynnerliga beteendet hos socialister jag träffat på. I den följande texten, byt ut 'makt' mot 'samhälle/staten'; byt ut 'magisk hjälpare' mot 'felfri stat'. Han skriver vidare i kapitlet Flyktmekanismer:
Emellertid finns det en lindrigare form av av beroende som är så allmän i vår kultur att den tycks saknas endast undantagsfall. Detta beroende har icke sado-masocistens farliga och passionerade karaktär, men det är tillräckligt betydelsefullt för att icke kunna förbigås i detta sammanhang. Jag syftar på det slags människor vilkas hela liv på ett underfundigt sätt står i kontakt med en makt utanför dem själva. Allt vad de gör, känner eller tänker står på ett eller annat sätt i samband med denna makt. De hoppas på beskydd av 'den', de söker 'dess' bistånd, gör 'den' ansvarig för alla följder av sina handlingar. Ofta är detta beroende något som personen ifråga inte lägger märke till. Även om det finns en dunkel känsla av ett visst beroende, förblir den person eller den makt varav man är beroende ofta diffus. Man gör sig icke någon bestämd bild av denna makt. Dess väsentliga innebörd är att den representerar en viss funktion, nämligen att skydda, hjälpa och utveckla individen, att vara med honom och aldrig lämna honom ensam. Detta X som har dessa egenskaper kan kallas den magiske hjälparen. Ofta personifieras naturligtvis den magiske hjälparen, han kan uppfattas som Gud, som en princip eller som verkliga människor, t ex föräldrarna, mannen, hustrun eller överordnade.
...
Orsaken till att en person är bunden vid en magisk hjälpare är i princip densamma som vi funnit ligga till grund för de symbiotiska tendenserna - oförmågan att stå ensam och att helt och fullt ge uttryck åt sina egna individuella möjligheter. Hos de sado-masochistiska böjelserna leder denna oförmåga till en strävan att bli fri från det egna individuella jaget genom att underordna sig den magiske hjälparen - i de mildare former av beroende om vilka jag talat om senast leder det blott till en längtan efter ledning och beskydd. Styrkan av förhållandet till den magiske hjälparen står i omvänd proportion till förmågan att spontant ge uttryck för sina egna intellektuella, emotionella och sensuella möjligheter. Man hoppas med andra ord att få något som man väntar sig av livet tack vare den magiske hjälparen istället för genom egna handlingar. Ju mer detta blir fallet, desto mer förflyttas livets tyngdpunkt från den egna personligheten till den magiske hjälparen och hans personifikationer. Frågan blir då inte längre hur man själv ska leva, utan hur man måste handskas med honom för att icke förlora honom och hur man ska få honom att göra vad man önskar, ja rentav göra honom ansvarig för det man själv bär ansvaret för.
...
Om den magiske hjälparen personifieras i en verklig människa, leder den besvikelse som blir en följd av henns oförmåga att ge vad man väntar sig - och då förväntningen är illusorisk, kommer den verkliga människan alltid bli en besvikelse - jämte den förbittring som beror på att man känner sig förslavad till henne, till ständiga konfilkter. Dessa slutar stundom blott med en skilsmässa, som vanligen efterföljes av ett val av ett annat föremål, som väntas uppfylla alla de förhoppningar man förbinder med den magiske hjälparen. Om också detta förhållande visar sig vara ett misslyckande, kan det på nytt upplösas, eller också kommer den därav berörde att resignera och anse att livet är just sådant. Vad han icke förstår är det faktum att hans misslyckande principiellt icke är en följd av att han icke valt dfen rätte magiske hjälparen utan att det är en direkt följd av att han sökt uppnå något genom att handskas med en magisk kraft som individen endast kan uppnå med sina egna spontana handlingar.
...
Vi har redan nämnt att de sado-masocistiska tendenserna måste skiljas från de destruktiva, ehuru de för det mesta blandas med varandra. Destruktivitet är något annat, enär dess mål icke är aktiv eller passiv symbios utan att förinta sitt föremål. Men också den är grundad på oförmågan att uthärda den individuella maktlösheten och isoleringen. Jag kan undfly känslan av egen maktlöshet i förhållande till världen utan för jaget genom att förstöra denna. visserligen blir jag, om jag lyckas tillintetgöra den, ensam och isolerad, men jag kommer att leva i en splendid isolation, varvid jag icke kan krossas av av överväldigande makter hos tingen utanför mig. Att ödelägga världen är det sista, nästan desperata försöket att rädda mig från att krossas av den. Sadismen vill införliva sitt föremål med sig; destruktiviteten vill tillintetgöra det. Sadismen tenderar att stärka den till atom förvandlade individen genom makt över andra, den destruktiva hållningen genom att avlägsna allt hot utifrån. Ingen iakttagare av de personliga förhållandena på vår sociala skådeplats kan undgå att imponeras av hur mycken destruktivitet som anträffas överallt. För det mesta är den destruktiva hållningen icke medveten såsom sådan utan rationaliseras på olika sätt. I själva verket finns det prakiskt taget ingenting som inte begagnas som rationalisering av den destruktiva hållningen. Kärlek, plikt samvete, patriotism har använts och används alltjämt som förevändningar för att förstöra andra eller sig själv. Likväl måste vi skilja mellan två olika slag av destruktiva tendenser Det finns destruktiva tendenser som härrör ur en speciell situation, såsom reaktioner på angrepp mot vårt eget eller andras liv och frihet eller på ideer som vi omfattar. En destruktiv hållning av detta slag är den egna livsbejakningens naturlkiga och nödvändiga följeslagare. Men den destruktiva hållning vi här talar om är icke denna rationella - eller som man skulle kunna säga reaktiva - fientlighet utan en ständigt lurande tendens hos en människa vilken så att säga blott väntar på tillfälle att komma till uttryck. Om det inte finns något objektivt skäl att ge uttryck åt denna destruktiva hållning, kallar vi människan ifråga själsligt eller emotionellt sjuk (ehuru hon själv vanligen bygger upp en rationalisering av ett eller annat slag). Men i de flesta fall rationaliseras de destruktiva impulserna på ett sådant sätt att åtminstone några andra människor eller en hel samhällsgrupp blir delaktig i rationaliseringen, och på så sätt kommer de för medlemmarna av denna grupp att te sig 'realistiska'.
...
Med de mekanismer vi behandlat övervinner individen sin känsla av obetydlighet i förhållande till den överväldigande makten hos den omgivande världen antingen genom att avstå från sin individuella frihet eller genom att tillintetgöra andra, så att världen upphör att vara ett hot. Andra flyktmekanismer består i att så fullständigt dra sig undan världen att den förlorar sin hotfulla uppsyn (vi återfinner denna företeelse i vissa former av psykoser) och att psykologiskt sett blåsa upp sitt eget jag till sådana dimensioner att yttervärlden blir liten i jämförelse därmed.
Jag underströk en mening i det nyss citerade, att för dem personer som inte klarar av individualism finns en psykisk försvarsmekanism att ta till: arrogans, något jag stött på jag vet inte i hur stora mängder, vilket alltså bottnar i dålig självbild. Fromm menar att somliga individers ensamhet och just individualism medför att de känner sig övergivna, utsatta. Individualismen gör att det storskaliga privatkapitalistiska industrisamhället anses som ett extremt farligt hot, och det är därför socialistiska demokratiska misslyckade experiment inte betyder någonting för somliga personer. Det Rand beskriver är snarare en osjälvständig personlighetsstörning vilken dumpar ansvar på andra människor i omgivningen, fast Fromms och Rands meningar behöver inte utesluta varandra. Det de bägge beskriver är beroende av andra människor, ett vad socialisten anser bör vara lagstadgat, organiserat beroende. Socialistens alla olika utläggningar om ett system som kännetecknas av värme, solidaritet, omtänksamhet, osv, är en egoism. Han behöver det systemet för sin egna skull. Att socialismen för dessa människor inte handlar om någonting annat än den egna överlevnaden visas av att:
* socialister arbetar ogärna ideellt, för "det är systemet som ska tillgodose trygghet", alltså ett statligt reglerat system
* socialister skruvar på sig besvärat när frågan om omfördelningar dyker upp, för om det är orättvist att vi har högre inkomster i i-världen och att vi därför måste se omedelbara omfördelningar söderut, måste även socialisten inskränka sin konsumtion, något som inte sker med glädje
* socialisten kan gärna visa sin inre godhet och altruism av att ha arbetat i den offentliga sektorn; men denna sektor sysselsätter hundratusentals andra människor
Med andra ord är socialisten inte märkvärdigt mer altruistisk än vilken annan människa som helst. Det är därför som bristen på äkta medkänsla medför att somliga socialister blir glada och lutar sig tillbaka förnöjsamt i caféfotöljen med ett vargaleende om privatkapitalismen någonstans upplever en kris av vilket slag som helst, medan man samtidigt fördömer kapitalismen om den skulle fungera, alltså leverera en stigande mängd produkter. Kapitalismen skapar enligt socialisten antingen under- eller överkonsumtion, ingenting lagom, mitt emellan och därmed funktionabelt. Alec Nove skrev om detta fenomen, hatet mot kapitalismen:
"Det är vanligt att vänsteraktivister kräver löneökningar 'utan motprestationer', ofta med procenttal som ligger långt över varje produktivitetshöjning i den aktuella branschen eller i ekonomin som helhet. Deras motiv och graden av insikt kan växla. Somliga tror uppriktigt att de omfördelar kapitalistklassens inkomster, och de nyricardianska teoretikerna ger dem faktisk en viss grund genom sin behandling av bruttonationalproduktens uppdelning på löner och vinster: det som en vinner förlorar en annan. Det finns också pseudokeynesianer som tror att högre löner för framställningen av samma antal produkter stimulerar efterfrågan, och de överraskas när de finner att fördelarna upphävs genom kostnadsbaserade prishöjningar. De mer intelligenta revolutionärerna förstår mycket väl att de löneökningar som de kräver inte kan tillfredsställas, eller att de endast kan beviljas med hjälp av höjda priser. I den mån som det inte bara är fråga om ett gruppintresse (det vill säga komma förbi andra arbetare i löneligan) ser de militans, strejker, inflation och fabriksnedläggningar som bidrag till systemets sönderfall. De handlar som fiender till det. Engelska och amerikanska bombplan eller IRA-terrorister som spränger fabriker i Ruhrområdet respektive Belfast har ingen önskan att öka produktiviteten. Målet är förstörelse, att åstadkomma demoralisering och sammanbrott. Som en dogmatiker formulerat saken, 'vi måste kräva högre löner och sedan högre löner tills vi brutit ned hela lönesystemet'. Det är inte många av de andra medborgarna som önskar sig det resultatet, ja de flesta skulle säkert opponera sig om de förstod det. Men logiskt nog är det fortfarande detta mål som eftersträvas: dessa vänsterextremister vill störta systemet, de vill att det inte ska fungera, de har allt intresse av att produktiviteten sjunker eftersom detta 'skärper kampen'. För dem gäller 'ju värre desto bättre' tills de griper makten i en sann, socialistisk, proletär revolution. Sedan blir ju produktiviteten naturligtvis viktig. De tror att den kommer att öka när massorna inte längre blir utsugna, är befriade från kapitalismens tyglar och så vidare (även om de inte brukar ha den ringaste föreställning om hur en komplex industriell ekonomi fungerar eller skulle kunna fungera, och behandlar sådana undersökningar med öppet förakt)."
Socialister är öppna med att alla i deras samhälle ska omfattas av just socialism, det får inte finnas några besvärliga motståndsfickor i form av privatkapitalistiska, större företag. Socialism handlar i praktiken inte enbart uteslutande om vilken maskin eller vilken kunskap som ska tillhöra vilken person, den handlar även om övriga mänskliga relationer och beteenden. Att krossa kärnfamiljen är en form av reform som siktar att utplåna en viss relation; att motarbeta religion är ett sätt att motarbeta ett visst beteende; liksom att t ex lagstadga att alla barn i en region måste gå i skola och där måste syssla med slöjd, dans, gymnastik, bild eller vad det nu kan vara och att prestationerna i alla dessa ämnen ska likriktas så ingen olikhet uppstår. Den kollektivistiska/socialistiska synen säger att "alla ska med", det ska vara lika för alla. Mot den mer kollektivistiska synen har vi t ex Robert Nozick, som menar att den mest godtagbara moralen är individuella överenskommelser. Varför anses denna moral vara god? Jag tror att de flesta människor vill leva (ja, trots att man lever i ett kapitalistiskt samhälle), annars skulle man begå självmord. Att man vill leva betyder att man kommer stöta på andra människor och med eller utan mänskligt tvång och hot om våld ingå någon form av relationer med dem. Att det här överhuvudtaget dyker upp en filosofi hur regler för mänskligt beteende i relationer bör se ut bottnar i de facto att människor har olika åsikter. Vad är en stat? Denna fråga kan anses vara knepig, men jag tror att de flesta människor oavsett politisk inriktning kan enas i att en stat innebär att en organisation anser sig ha rätt till våldsmonopol, ingen annan individ eller organisation inom statens ramar får bestämma när och hur våld får användas. Vems åsikter bör avgöra hur organisationen bestämmer när våld ska användas? En fråga som väcks, i alla fall hos mig, i och med läsning av Robert Nozicks Anarki, stat och utopi är: "Varför har jag rätt att diktera exakt hur staten ska med våld ingripa i människors liv, medan ingen annan har rätt att bete sig så mot mig?" Jag misstänker att de allra flesta människor vill inte göra sig skyldiga till dubbelmoral. Jag tror att inte många människor anser sig begå något sådant (i alla fall jag har ingen lust till det) i och med att det är ens egna åsikter och därmed regler som gäller. Men att anse t ex att enbart jag har rätt att säga bestämma exakt hur våldsmonopolet ska användas och bli förnärmad om någon gör så mot mig är dubbelmoral. När i alla fall jag skalar bort exakt vilka regler som staten ska fastställa, exakt när våldsmonopolet ska nyttjas, vilka regler som alla människor med olika åsikter bör enas om (men inte i praktiken behöver göra det) och hur man beter sig för att undvika dubbelmoral, ligger det mer logik i Nozicks så kallade individuella överenskommelser, att individer gör överenskommelser sinsemellan. Statens roll i detta är att övervaka överenskommelserna, att de hålls. Det är således dubbelmoral att t ex jag anser att personer med hög utkomst ska betala mer i skatt till vad det nu kan vara (gärna till mig), men samtidigt anse att ingen har rätt att beskatta mig för ändamål jag inte behöver se skymten av. Det ligger ingenting moraliskt hedervärt i att mena att andra människor ska betala vad det nu kan vara. Det är dubbelmoral om jag anser att jag känner till exakt vilka ämnen barn ska läsa i skolan, men om någon har en läroplan som avviker mot min och vill på samma sätt som jag använda statens våld för att få denna plan genomförd är det upprörande.
Varför är kollektivism så rätt och individualism så fel, eller tvärtom? Här finns ingen objektiv värdeskala, utan det är upp till individen att avgöra vilken inriktning som uppskattas. Jag känner mig tryggare av reglerna rätten till liv, frihet och äganderätt än reglerna som säger att egentligen vilken åsikt som helst kan styra statens lagar och våld. För att kunna vara en felfri magisk hjälpare, måste staten känna till all relevant information om varande och kommande tillstånd, staten måste vara det allseende ögat, en term från kristendomen som menar att Gud ser och hör allt.
Det kollektivister gärna erkänner är att den socialistiska staten kan mycket lätt bli en organisation som avviker mot bilden hur en Frommsk magisk hjälpare bör agera; maktmissbruk är vanligt, liksom de facto att denne magiske hjälpare inte besitter all korrekt information. Och socialister verkar inte vara särskilt intresserade av att ta reda på hur något sådant kan inträffa, utan det gäller bara att gång på gång försöka införa socialism, tills den lyckas. Kan det inte finnas en kompromiss här? Skulle inte de människor som längar efter att fly från individuell frihet ända i samma region leva tillsammans med individualister? Socialister talar gärna om sitt samhälle där det ska råda mångfald och tolerans. Dessutom ska även individens intressen tillgodoses. Då gäller det att stå vid de orden. Fackföreningarna i kapitalistiska länder har enorma summor i tillgångar och med dessa kan arbetarkontrollerade företag bildas, och samordningen mellan dessa företag kan ske i en slags kommandocentral vilken styr företagens skötsel. Dessa kan med lätthet inriktas på 'andra mål' än monetär vinst. Fast Nozick skriver att särskilt ivriga är inte föreningar att bilda sådana företag. Vågar de inte? Ska alla med, ska alla existerande företag med våld inriktas på "andra mål än ekonomiska"? Bredvid dessa hypotetiska företag kan privatkapitalistiska existera och agera utefter samma spelregler som de fackföreningsägda, det är mångfald. Vidare mångfald: I en familj kan en person välja att vilja vara hemma med sina barn; man kan välja om man vill vara med och betala till en A-kassa eller inte; föräldrar kan välja om de vill placera sina barn i musikskola, slöjd, bild eller vad det nu kan vara. Individer är med Nozicks ord fria att ingå i vilken association de önskar.
Jag tänkte här till sist ta till vara möjligheten för socialister att starta eget i dagens samhälle. Det finns en tes hos somlig vänster som lyder att de mest förmögna människorna i samhället, alltså kapitalister, är högst improduktiva, de gör ingenting vettigt, ingenting förutom att mingla runt arbetsfritt och konspirera mot "folket". Tack vare att de besitter kapital, och kan därmed suga ut resten av folket, i slutänden tack vare den privata äganderätten som upprätthålls genom den förtryckande polisen. Andra bullar med investeringar och produktion blir det minsann i det socialistiska samhället! Folket kommer rentav göra kapitalisterna en stor tjänst, i och med att denne kommer i ett socialistiskt samhälle känna sig tryggare när att han slipper bekymra sig över investeringar i ett nyckfullt kapitalistiskt system; han slipper bete sig som en galen i sin sjukdom insiktsfull brevbärare, som inte lyckas posta ett enda brev rätt, pga det socialistiska systemets varma trygghet, tillförlitliga stabilitet och förutsägbarhet. Det finns en bok som undersöker USA:s mest förmögna: The millionaire next door, LÄNK. Författaren undersökte USA:s mest förmögna hushåll, studerade vad de arbetar med, hur de tänker, vad och hur mycket de konsumerar, etc. Med förmögna menades en nettoförmögenhet på en miljon dollar eller över, vilket 1996 sträckte sig till 3,5% av de amerikanska hushållen.
* medelåldern för de mest förmögna är 57 år
* 80% arbetar, 20 % är pensionärer
* de flesta arbetar 10 - 14 timmar varje dag
* enbart 19% får någon inkomst överhuvudtaget från finanskapital
* de flesta, 80%, har aldrig ärvt någonting alls utan har helt själva arbetat ihop sin egna förmögenhet; färre än 20% har ärvt 10% eller mer av sin förmögenhet; färre än 25% har fått någon gång en gåva överstigande 10 000$ från någon släkting; 91% har inte fått någon andel i ett företag från någon släkting; färre än 10% tror att de kommer få något arv i framtiden
* etniska minoriteter är överrepresenterade, relativt sett, utav de större minoriteterna, ryssar, ungrare och skottar; "Too many people think that America's affluent population is composed predominantly of direct descendants of the Mayflower voyagers."
* totalt sett konsumerar de i värde något, men inte alls mycket, mer än en medelamerikan
* 66% är egenföretagare, det kan röra sig om att personen ifråga driver företaget helt ensam eller att denne har anställda; varför en person inte är utsugare i ena fallet men är det i det andra är för mig okänt; oftast har personen varit anställd och arbetat med sitt område som företagare i några år innan han startade eget
* de studerar noga olika värdepappersmäklare för sina investeringar och är noggranna att forska kring mäklarens bakgrund, hans egna portfölj, skatteinbetalningar, etc
* de betalar något lägre skatt, i och med att de återinvesterar en stor del av sin inkomst; den som har högre inkomst och inte sparar kommer betala 30% inkomstskatt, till skillnad mot medelvärdet på 13%
* de investerar gärna i sina barns utbildning (vilket enligt marxistisk teori medför att denne kommer skapa högre värde i framtiden) och andelen egenföretagare för miljonärers barn uppgår till enbart 25%, de kommer bli anställda (kanske 'utsugna'?), gärna någon form av kunskapsarbetare som läkare, jurister, arkitekter, ingenjörer, etc.
Mången vänster jag talat med säger att det är enkelt att driva företag och produktion, kapitalistens roll är helt enkelt överflödig, onödig, rentav skadlig, och ersätts hur enkelt som helst av "folkets vilja". Är det enkelt att driva företag? Vad sägs då om att göra det? Vänstern har ju överlägsna insikter i nationalekonomi och sociologi, så vad väntar ni på? Tackar ni nej till att vara miljonärer? Det går inte att fegt och undflyende skylla på oligopol eller monopol för USA:s förmögna har till största delen skrapat ihop sina tillgångar själva. Snarare är orden om kapitalisters irrelevans utslag av avgrundsdjup avundsjuka på de förmögna och därmed talar man skit om det man inte är eller kan nå, vänstern har ingenting att komma med själva, och det ska slätas över, försvinna från allmänhetens känendom, grävas ned, döljas. Därför är de rika en spottkopp, som självterapi. Anfall är bästa försvar. Den enda arbetsfria klass som existerar är den som läser Proletären och annan tabloid. Socialister kan annars redan nu starta socialistiska företag, för socialister är ju enligt egen utsago helt otroliga ekonomer och organisationskonsulter. Fast att blanda kapitalistiska och arbetarstyrda företag verkar inte vara populärt. Varför vill vänstern se uteslutande socialistiska företag? Varför ska de kapitalistiska företagen stoppas undan som någon slags oäkta ful bastard i en gammal viktoriansk societetsfamilj? För att de privatkapitalistiska - om de tilläts - skulle konkurrera ut sina socialistiska grannar i ett nafs, för dessa socialistiska företag ska riktas in på något så kallat socialt ändamål, oklart vilket, och då krävs att alla företag är med i spelet. Annars är det "orättvist".
Socialistens drivkrafter ligger på ett psykologiskt plan. Den som vill omvända socialister bör till en början inte presentera statistik, utan istället studera kognitiv terapi, så att socialisten lär sig att handskas med livet, med verkligheten.
Nu har jag lagt ut en svada av analys av somliga socialister, och jag uppmanar läsaren att lägga märka till att jag menar inte alla socialister. Jag kan ha respekt för socialister som menar att man bör begrunda produktionen i socialismen, man ska ta på allvar de facto att västeuropeiska statliga bolag vilka var statliga pga socialism inte producerade lika mycket som privata, att man ska begrunda inflationens orsaker, man ska diskutera demokratifrågor om var okränkbart privatliv börjar någonstans. Men jag har inte någon respekt för resterande del vilken inte alls trots sin egna övertygelse är intellektuell, utan istället är intellektuellt bottenlöst white trash
