En historisk genomgång...

[biggj]

Hejsan!

Vi har gjort det förrut, men det är åter dax - för en större historisk genomgång där vi låter läsarna, och de många studenter och skolebarn vi vet läser våra texter, taga del och lära sig lite seriös historia! Det kommer att framavlas på ett kronologiskt sett, och är då utmärkt att kopiera av, eller klicka ut till små stencileringar av kunskaper. Glöm dock ej att de är från bigj - sajtens historiskt kunnige härförare...

Förmänniskornas sociala drivkrafter som ledde till den nutida människan

Schimpanser och babianer är sociala allätare med stor anpassningsförmåga. Båda arterna äter en mängd olika slags föda, de förra mest inriktade på frukter, de senare på frön, rötter och gräs. Vilket beror på att de bebor olika landskapstyper – schimpanserna bor främst i skogar, medan babianerna bor i öppnare landskap. Då och då äter de kött, men denna föda utgör bara 5 procent av dieten. Till skillnad mot människorna delar de inte med sig av födan, var och en skaffar sig sin egen föda, bortsett från ungarna som lärs upp och dias av honorna. Ibland, när schimpanser fångat en babianunge eller annan apa, kan de tolerera ett slags ”snatteri” då andra schimpanser tigger till sig byte eller knycker en köttbit av den som fångat bytet.

Forskaren Glynn Isaac, antropolog från University of California, anser att just att dela med sig av födan utgjorde grunden för förmänniskorna att ta steget över till - Homo Sapiens. När Isaac och hans kolleger undersökte ”Fyndplats 50” Nära Turkanasjön i norra Kenya, fann de ben från hominider och andra djur vilka var omkring 1,5 miljoner år gamla. Andra forskare trodde benens hackmärken berodde på mänsklig åverkan med verktyg. Närmare forskning tyder snarare på att hyenor och andra djur varit framme, liksom apor såsom babianer och schimpanser. Dock kan faktiskt förmänniskor ha använt sig av stenar att skära med, men det kan även babianer åstadkomma. En hypotes är att maten burits bort till en plats där man kunde mata sina ungar, och släktingar liksom makar. Redan för 1,5 miljoner år sedan. Huruvida de skaffat sig köttet från as eller jakat det vet vi inte.

En annan hypotes, framförd av antropologerna Sally Slocum, Adrienne Zihlman och Nancy Tanner, påpekade att dåtidens förmänniskor mest använde sig av redskap för att gräva; käppar, stenar för att knäcka nötter och frukter med hårda skal liksom behållare av flera slag. Redskap som främst honorna använde sig av. Jaktredskap existerade inte alls, vilket tyder på att människorna från början inte var jägare utan samlare och mestadels åt vegetabilier. Vilket i sin tyder på att människorna faktiskt från början var mindre våldsamma, hade långt till våld och istället prioriterade ett kollektivt liv tillsammans med en mindre grupp likasinnade. Jakten blev en möjlighet för främst männen för mindre än en halv miljon år sedan.

Glynn Isaac´s hypotes är dock lite annorlunda, och den utesluter inte helt Slocums, Zihlman´s och Tanner´s tankegångar, däremot utvidgar han den. Bägge hypoteserna utesluter dock helt jakten som en tidig förmänsklig företeelse. Isaac´s hypotes utgår ifrån att både kött och vegetabilier ingår. Det skulle innebära att födoresurserna ökar betydligt då man både har vegetabilier och kött att tillgå. Man får ett övertag gentemot grannar som har mer begränsade matvanor. Någonstans under tidens lopp kommer en individ på att stenar som slås sönder och får skarpa eggar kunde användas till att skära ut kött från döda djur man hittade. Ett sådant tillfälligt utnyttjande kan snart ha lett fram till ett mer aktivt sökande efter döda djur, och gamar i skyn kan ha fungerat som tecken på att något as fanns inom räckhåll. I ett öppet landskap, som en savann, kan ett sådant förändrat beteende ha utgjort ett värdefullt, om inte alltid regelbundet, tillskott i hominidernas (förmänniskornas) kost. En fördel som köttet otvivelaktigt har framför vegetabilierna är att det är en synnerligen koncentrerad källa till protein och fett. Ett tursamt fynd kan därmed ha inneburit ett överflöd av mat att frossa på, vilket gav mer tid över då man kunde göra annat. Jämför med de 75 procent av dagen som en elefant ägnar dagen åt att äta med det köttätande lejontes 15 procent, så anar man den potential som ligger i en sådan kostbreddning.
Hominider som övergick till en blandad kosthållning grundad på insamling av både kött och vegetabilier kunde därmed överge en del av sitt individuella oberoende för en ökad trygghet i hushållningen. Individerna kunde därmed bidra till och dra nytta av gruppens kollektiva insatser, vilket skulle gynna alla än om de försökte samla mat på egen hand. Asätande och insamling av vegetabilier är ett effektivt sätt att livnära sig. Mer kött innebar att man kunde ta steget till att gruppen kunde samla in mat för att ätas senare och fördelas i ett socialt nätverk gav hominiderna en avgörande fördel gentemot andra primater. Ett sådant beteende tvingar snart fram förändrade sociala vanor, och letandet efter as kan lätt gå över till ett mer aktivt jagande av villebråd. En slags arbetsfördelning uppstår då hannar går längre bort för att jaga medan honorna stannar kvar med ungarna i en större grupp för att samla in vegetabilier. En sådan arbetsfördelning har varit vanlig hos alla samlare och jägare i det senare mänskliga samhället.

Denna ”matfördelningshypotes” ligger förmodligen nära den forntida verkligheten. Det var detta som fick hominiderna att utvecklas i riktning mot den nutida människan – Homo Sapiens. Andra hominider som inte lyckades med en sådan övergång levde vidare några miljoner år sida vid sida med Homosläktet men dog så småningom ut, exempelvis Australopithecus africanus och Australopithecus robustus. Exakt varför dessa dog ut vet vi ännu inte, kanske de också använde sig av stenverktyg, eller tog med sig kött till boplatsen? Kanske Homosläktet överlevde tack vare en klimatologisk nyck? Eller av något annat skäl, som samtidigt innebar att övriga hominider dog ut?
Evolutionsprocessen är ”blind” – den ställer inte upp något speciellt mål för en art som är på väg att utvecklas. Homosläktet råkade passa in i en speciell ekologisk nisch tack vare den intellektuella kapacitet de begåvats med. Australopithecinerna kanske inte ens konkurrerades ut av Homosläktet, utan av andra – babianerna. Dessa bredde ut sig explosionsartat på den afrikanska savannen för cirka en miljon år sedan, precis do de förra dog ut. De verkar ha samma typ av föda, vilket ledde till en ökad konkurrens. Eller så konkurrerades de ut av både Homosläktet och babianerna. Efter australopithecinernas försvinnande för en miljon år sedan verkar det bara ha funnits en hominid-art kvar – Homo.
Källa: Richard E. Leakey, Människans ursprung, 1981

MVH
bigj

[Kallekula]

Kan du inte börja vid juraperioden istället så har några tusen inlägg att göra innan du kommer dit nu är nu. Du ska väl ha en så fullödig bild som möjligt.

[biggj]

Hejsan!

Kallekula funderar på varför vi har så många intresserade läsare? det beror ju på att eleverna, liksom läsarna gärna vill taga del av vårt smörgåsbord med kunskaper! En del kan erbjuda sådant, andra har lite svårare för samma sak.....

Vi kör vidare....in i dåtiden!  

Evolutionens krafter

Evolutionen sker genom processer som ökar respektive minskar variationen (mångfalden) i en genpool. Processer som ökar variationen är mutationer, rekombination och utbyte av gener mellan populationer och arter (t.ex genom retrovirus). Processer som minskar variationen är naturligt urval och genetisk drift. På grund av att nya gener tillförs populationen och gamla gener sorteras bort är genpoolen stadd i ständig förändring. När miljön är någorlunda konstant är förändringarna vanligtvis måttliga. Men när miljön ändras kan betydande förändringar ske på mindre än 100 000 år. En del egenskaper blir mer vanliga i populationen medan andra blir mindre vanliga och till och med försvinner. Bland processer som ändrar egenskaper eller dess vanlighet finns mutationer, genduplikation, genetisk drift, genflöde, och det naturliga urvalet.

Precis detta hände förmodligen när en del hominider anpassade sig till en ny och framgångsrik föda där köttet utgjorde en större del än tidigare. Och där maten bars hem och lagrades för framtida behov. Under denna process kan hominiderna av släktet Homo mycket väl ha kunnat evolvera, inte minst när klimat och landskap förändrades under den senaste årmiljonens istider, stäppernas och skogarnas utbredning ökade och minskade åtminstone fem, kanske åtta gånger den sista årmiljonen. Under denna process dog de flesta hominiderna ut – utom just Homo som anpassade sig och så att säga breddade födan att omfatta fler ingredienser av kött och vegetabilier. Samtidigt som denna process fortgår, utvecklas den intellektuella kapaciteten och muteringarna gynnas. Ofta gick det fel, men för några innebar det en väg framåt, mot Homo Sapiens Sapiens. Det tog kanske sammantaget nästan en miljon år att slutgiltigt anpassa sig till den milda grad att arten som sådan ändrade sig i riktning mot den nutida människan.

För omkring 200.000-300.000 år sedan uppenbarade sig till slut en ny art som främst verkar ha trivts i ett lite öppnare landskap, men där anpassningen till skogen inte var helt omöjlig. Före denna art hade förmodligen de s.k. neanderthalarna brett ut sig i områden som drabbades av istider och där de anpassade sig till de bistra förhållandena. De levde vidare men klarade troligen inte av att anpassa sig tillbaks till ett varmare klimat varje gång isen försvann och klimatet blev mycket varmare. Den nya arten i Afrikas varmare regioner överlevde förändringarna och vandrade åt olika håll från deras ”urhem” som förmodligen låg i Östafrika. Redan för 150.000 år sedan hade de trängt långt bort till Sydostasien, Europa och övertagit tidigare hominiders utbredningsområden. För 100.000 år sedan fanns de i södra Europa och västra Asien där de under de återkommande isperioderna började konkurrera med neanderthalarna och den föda som fanns. Här kan den sista evolveringen ha ägt rum, och frambringat den nutida kaukasiska rasen – Cromagnon – cirka 80.000-100.000 fKr.

Denna anpassning innebar att människorna kunde fortsätta leva i ett allt bistrare klimat, och efter tjugo-trettio tusen år framträder en ny människa i Europa och västra Asien. I Europa och västra Asien trädde Cromagnon-människan fram som en ny ras på det mänskliga trädet, mellan 90 000 och 50 000 f.Kr. Denna nya ras hade dessutom en fördel framför neanderthalarna – de hade på något sätt utvecklat en mutation i två gener som innebar att de kunde utveckla en talförmåga. Känt är att neandertalarna hade genen, FOXP2, som pekar framåt mot en bättre språkutveckling och inte minst grammatisk förståelse. Den moderna människan har även två mutationer i genens DNA-kod vilka båda är en förutsättning för utvecklad språkförmåga. Analyser av 40 000 år gamla neanderthal-fossil visar att även neanderthalare hade dessa två mutationer, men de verkar trots det inte haft en lika väl utvecklad språkförmåga.

Cromagnon-människan förebådade troligen också en ny mentalitet, mer utåtriktad och aktiv inställning till tillvaron. Denna människa utvecklade långsamt en kultur som har brett ut sig från Spanien ända bort till Ural och även där bortom. Liknande utvecklingar och evolveringar kan spåras till den svarta rasen i Afrika liksom till den gula rasen i Asien. På den euroasiatiska landmassan utvecklades det till en istidskultur som hade avancerade redskap och konstföremål. Denna kultur som verkar ha expanderat mest under de värmeperioder som förekom mellan istiderna då växtligheten var rikligare än under istiderna. En sådan varmare period infann sig efter 50 000 f.Kr, och det var då Cromagnon anpassade sig medan Neanderthalarna fick det allt svårare.

MVH
bigj - för ökade kunskaper....

[biggj]

Hejsan!

Vi hastar vidare...

Evolutionära processer, drift och selektion

Biologerna använder vanligen termen evolution i betydelsen av en bestående förändring, över generationer, av ärftliga egenskaper i en population. Vilka är då de processer som leder till att den här typen av förändringar sker? Med andra ord, vad är evolutionens drivkrafter? Vi skall titta närmare på evolutionens två centrala processer: drift och selektion, viktiga för uppkomsten av olika arter och för uppkomsten av skillnader inom en och samma art.

Driften……
Vi tror ofta att allt som sker i naturen sker på ett orsaksbundet sätt. Det intressanta är att i vissa fall kan faktiskt slumpen vara orsak till att förändringar sker …
Låt oss säga att vi har en population på 20 individer där hälften är röda och hälften är gröna. Varje år dör hälften av individerna, och ersätts av barn från de kvarvarande individerna. Låt oss dessutom anta att den färg individerna har inte på något sätt påverkar deras sannolikhet att överleva, eller hur många ungar de får. Trots detta kommer andelen röda individer att ändras, antingen blir andelen högre, eller så blir den lägre. Orsaken till detta är att även om dödligheten inte påverkas av färgen på individerna så dör det fler, eller färre, individer av en färg av ren slump. Vissa har tur, andra har otur. Fortsätter vi denna process över flera generationer ser vi en hel del förändringar, där de röda individerna kanske helt försvinner, eller blir de enda som är kvar, eller varierar över tiden. Det betyder att av ren slump kan vi få bestående förändringar över tiden, med andra ord evolution. Denna slumpprocess kallas drift.
Ökar vi populationen till 20 000 individer kommer vi att se samma fenomen, andelen röda varierar över tiden. Men nu är inte förändringarna speciellt stora procentuellt sett, och där andelen röda kunde variera mellan noll och hundra procent på några få generationer vid en populationsstorlek av 20 individer, varierar nu andelen med några enstaka procent även efter 30 generationer.

Ökar vi populationen till 500 000 individer så sker det inga större förändringar procentuellt sett ens över tusentals generationer. Detta leder till en viktig slutsats, nämligen att den evolutionära processen drift kan leda till stora förändringar, men bara i små populationer. Hur viktig denna process verkligen är i naturen beror på hur stora populationerna i naturen faktiskt är. Detta är mycket omdiskuterat men är helt och hållet en empirisk fråga. Genom modern DNA-teknik har man faktiskt upptäckt att många, till synes stora populationer, är uppdelade i många mindre delpopulationer där drift skulle kunna ha spelat en roll. Ett bra exempel är vår egen abborre som ofta är uppdelad i små populationer, som är så små att drift faktiskt skulle kunna vara en viktig faktor.

Selektionen(urvalet)…
Men om drift som evolutionär process bara fungerar när populationerna är tillräckligt små, kan det då vara den process som lett fram till den biologiska mångfald vi ser idag? Det är mycket tveksamt, och det finns en annan välkänd process som är mycket mer effektfull, nämligen selektionen – alltså urvalet. Låt oss anta att vi har en population av fröätande fåglar, och att populationen är tillräckligt stor för att drift inte betyder mycket (1000-tals). Vid en viss tidpunkt finns det tillräckligt med mat för att populationen ska vara mer eller mindre stabil vad gäller antalet. Av någon anledning, till exempel torka, minskar mängden frön kraftigt och det blir svårt att hitta mat. Små individer behöver inte hitta lika mycket frön som stora individer och överlever därför i en högre grad än de större som svälter ihjäl eftersom de inte hittar tillräckligt mycket frön. Det betyder att det finns ett orsakssamband mellan storlek och överlevnad, så att små överlever bättre därför att de är små, och de stora överlever sämre därför att de är stora. Det är det som är selektionen, alltså urvalet, ett orsakssamband mellan individernas egenskaper och dess överlevnad. Detta skiljer denna process från drift som enbart handlar om slump. Idag finns hundratals studier av selektion i naturen, just denna form av selektion när medeltalet förändras åt ett visst håll, i det här fallet medeltalet på fåglarnas storlek, kallas riktad selektion. Men selektion behöver inte verka för en förändring som i exemplet ovan. Det kan istället vara de medelstora individerna som hittar flest frön; de stora individerna hittar inte tillräckligt många, medan de minsta individerna inte kan äta alla frön som finns eftersom de är för stora. Det betyder att de största och de minsta individerna överlever sämst, och de medelstora överlever bäst. Detta i sin tur leder till att populationens medeltal är oförändrat men att variationen minskar, det vill säga individerna blir varandra väldigt lika. Ett bra klassiskt exempel på denna stabiliserande selektion är födelsevikt hos människor, där de största och de minsta barnen har lägre överlevnad under den första kritiska tiden.

Vi kan dessutom tänka oss att bara de största och de minsta individerna överlever. Denna process kallas disruptiv selektion och antas av forskarna vara av betydelse för artbildningen.
Många forskare har intresserat sig för evolutionen av så kallade ornament, alltså utsmyckning eller dekoration på ren bonnsvenska, som till exempel påfågelstjärtar. Redan Darwin fascinerades av detta och lade fram en teori om så kallad ”sexuell selektion” som en förklaring. Denna teori har sedan testats och förfinats och är nu allmänt accepterad bland forskarna. I korthet går den ut på att extrema ornament, även beteenden, kan ha betydelse i två sammanhang, dels i konkurrens mellan individer av ett kön om individer av det andra könet, och dels i val av partner av det andra könet. Vilket kön som konkurrerar och vilket som väljer är inte alls givet, utan bestäms av olika ekologiska faktorer.

Selektion, evolution, gener och ärftlighet...
Men selektion i sig leder inte till förändringar annat än från en tidpunkt till en annan i en och samma generation. För att det ska kunna ske en bestående förändring över generationer, d.v.s. evolution, krävs att den egenskap som är under selektion även har en genetisk bakgrund. Enbart om de små fåglarna som överlever bäst får ungar som i sin tur är små kan denna process leda till bestående förändringar.
Med andra ord, det måste finnas en ärftlig bas för egenskaperna. Likheten mellan föräldrar och deras ungar styr till stor del hur väl selektionen påverkar populationen. Om ärftligheten är låg, det vill säga en svag koppling mellan föräldrars och avkommas egenskaper, är resultatet av selektionen svagt, med andra ord, den evolutionära förändringen går långsamt. Å andra sidan, om det finns en stark likhet mellan föräldrar och avkomma som beror på en hög ärftlighet, går den evolutionära processen snabbt.
Källa: Ur en text av Mats Björklund, Uppsala universitet, bearbetat av UR, 2008.

MVH
bigj - för kunskaper, mot dumheter och nyliberalism...

[Fromm]

Denna nya ras hade dessutom en fördel framför neanderthalarna – de hade på något sätt utvecklat en mutation i två gener som innebar att de kunde utveckla en talförmåga. Känt är att neandertalarna hade genen, FOXP2, som pekar framåt mot en bättre språkutveckling och inte minst grammatisk förståelse. Den moderna människan har även två mutationer i genens DNA-kod vilka båda är en förutsättning för utvecklad språkförmåga. Analyser av 40 000 år gamla neanderthal-fossil visar att även neanderthalare hade dessa två mutationer, men de verkar trots det inte haft en lika väl utvecklad språkförmåga.

Läste en sannolik teori rörande det stora lyftet för den moderna människan. Förbättrade spegelneuroner underlättar nämligen språk + samarbete i större kulturer.

Some scientists consider mirror neurons one of the most important findings of neuroscience in the last decade.
Among them is V.S. Ramachandran, who believes they might be very important in imitation and language acquisition.[2]

[biggj]

Hejsan!

Vad jag läste har språket utkristaliserat sig enär talförmågans "dator" i hjärnan sitter nära den "dator" i samma hjärna som styr handens rörelser. Tänk dig att du skall pressa en tråd genom ett nålsöga! Gör det en gång, så upptäcker du att du omedvetet samtidigt hela tiden rör på tungan! Handen och talets utveckling ligger troligen samtida i utvecklingen, men då är vi långt tillbaks i tiden, kanske före neanderthalarnas tid (en halv miljon år sedan).

Nu vidare om historiens olika turer!

Från snälla individer till mördande och giriga egoister

Intressant är att barnen som fostras hos s.k. ”primitiva” samlare och jägare, inte minst hos San, Khoi, K´ung och andra grupper i Kalahari öknen och dess omkringliggande regioner i nuvarande Namibia, Botswana, Sydafrika och Angola uppfostrar sina barn nästan helt utan våldsinslag. Något som leder till att barnen erhåller en trygg och harmonisk uppväxt. Åtminstone så länge inte omgivande folk tränger sig på, vilket inte varit ovanligt allt sedan 1000-talet. När dessa nomadfolk väl får leva ostört, vilket de i praktiken fått sedan 1960-talet, har livet, och barnauppfostran, lett till harmoniska barn och harmoniska vuxna.
Kanske det helt enkelt är så att de mest ursprungliga i att vara människa både beror på arv och miljö, plus en komponent till – det nyfödda barnets förmåga att ty sig till den som är snäll mot barnet? Alltså en slags programmerad instinkt att både ty sig till de snälla, och att själv vara snäll tillbaka. Människan är rent av en av de snällaste arterna på jorden – om det bara tillåts utveckla sig åt det håll hon/han är programmerad åt! Det är kanske så att människobarnet i sin biologi och i sitt sociala arv har en medfödd förmåga att anpassa sig till en grupp av jämnåriga – för att i denna grupp leva sitt liv? En slag socialisering som delvis är ett av människans biologiska arv. Livet hos föräldrarna är bara en förberedelse på det kommande livet i en grupp jämnåriga!

Det skulle i så fall peka mot att människan, det vill säga Homo Sapiens, i sin roll som människa kanske till en början inte var våldsam, en mördare eller kannibal! Inte heller jägare, även om asätandet tillät ett visst intag av kött. Därmed är hon inte till sin natur våldsbenägen, utan sådant har kommit under den tid då människan som art tvingats till anpassningar som inneburit så stora påfrestningar att våldet kan ha tvingats fram av omständigheterna! Det verkar som om våra tidigaste förfäder, och förmödrar, föredrog att leva bland snälla människor, att själva vara snälla och därmed trygga.

Lasse Berg, som skrivit mycket om Afrika, har kommit ut med boken "Gryning över Kalahari" (2005). Att människan i grund och botten skulle vara en grym och maktlysten egoist är helt enkelt en ovetenskaplig hållning, anser Berg; åtminstone bör den ifrågasättas och utmanas av en ljusare bild som för den skull inte är en dubbelexponering av romantikens ädle vilde. De slutsatser han drar av evolutionspsykologin är att människan som art kännetecknas av genetiskt nedärvd fallenhet för monogami, solidaritet, jämställdhet, andligt färgad konst, rytmik, lättja och konfliktlösning genom samtal, inte våld. Att så mycket ändå har gått fel här i världen beror enligt Berg på att vi en gång övergav det liv som kringströvande jägare och samlare vi är anpassade till, för att i stället bli bofasta jordbrukare, med påföljande befolkningsexplosion och makthierarkier, både politiska och religiösa.

Genom hela boken återvänder han således till khiosan-folket i södra Afrikas torrområden, en jägar- och samlarkultur, en spillra bara, som kanske mer än någon annan folkgrupp på jorden lever i överensstämmelse med sin natur - som också är vår. "Sett ur ett evolutionsperspektiv måste väskan eller ränseln ha varit en absolut omvälvande uppfinning." Så skriver Lasse Berg. De lever ett samlarliv i små, sammanhållna grupper. Genetiska undersökningar pekar också mot att de har gemensamma släktrötter rakt ner till mänsklighetens gryning, minst 120 000 år bakåt. Khoisan-folkens vänlighet och fredliga, inre ordning, är slående. Kvinnorna har en något dominerande ställning. Man hanterar konflikter genom att prata, prata och prata.

Lever inte vår närmaste släkting, schimpansen, i grupper dominerade av självupptagna alfahannar? Jovisst, men liknelser med andra djur är alltid opålitliga - och dessutom var det först på 1990-talet man på allvar började forska på bonoboerna, aporna som är lika nära släkt med oss som schimpanserna men i många avseenden deras motsats. De är vänliga, lata och löser helst sina konflikter med sex. Lasse Berg lutar åt att de tidiga Homo Sapiens Sapiens liknar bonoboerna snarare än schimpanserna.

Han intervjuar rader av namnkunniga forskare, från Steven Pinker och Frans de Waal till den berömda förmodern Lucys upptäckare Donald Johanson. Med deras hjälp tecknar han en karta över människoarternas långa väg. Först de hominider som uppstod och dog ut, sedan vår egen som började följa kusterna norrut och tog sig över Röda havet - under den korta ödesperiod då klimatet råkade göra det möjligt - för att sedan fortsätta längs Asiens kuster, upp mot Centralasien och Europa och sedermera också till Amerika.
Och hur, längs hela denna väg, målningar i grottor och på klippor vittnar om människans eviga försök att tolka och besvärja det obegripliga; livet och döden, början och slutet. Lasse Berg ansluter sig till de forskare som hävdar att grottmålningarna inte är jaktmotiv så mycket som gestaltningar av en schamanistisk syn på tillvaron.

Problemen började med jordbruket, när människan blir bofast och börjar hävda äganderätt till jorden. Den i grunden rätt makliga varelse som i Afrikas paradis fiskat, samlat och jagat högst några timmar om dagen tvingas nu slita i sitt anletes svett - just som Bibelns Gud förkunnar i sin straffdom. Det är också nu som samhällsmakt i modern mening uppstår; skatteuppbörd, territoriella anspråk och krig (allra först i trakten av Irak).

Frågan om vårt ursprung blir inte mindre intressant av att forskningen alltmer kommit att peka på hur stor del av människans beteende och psyke som präglas av det arv som vi burit med oss sedan dess. Och nog för att generna är själviska, programmerade för överlevnad, men det behöver inte betyda att grottmänniskans innersta jag är inställt på konkurrens och slagsmål.
Tvärtom: smarta gener samarbetar. Hjärnans främsta bidrag var inte att den gjorde oss överlägsna på att tillverka verktyg och vapen, utan att den gjorde oss sociala. Den är inställd på samspel med andra hjärnor, på organisation och gruppdynamik - och får oss att prata, prata och prata.

Varför ser i så fall världen ut som den gör? Varifrån all denna förkärlek för ondska och brutalitet? Lasse Berg pekar på den uppenbara baksidan av människans sociala talanger - själva gruppsammanhållningen, även den genetiskt kodad: "Vår starkaste drift är att få tillhöra, få respekt." Den avgränsar och håller samman allt från familjer till religiösa sekter, från fotbollsklubbar till nationer. Den ger överlevnadsvärde men får också fasansfulla följder. Det har inte minst historien visat oss…

Källor:
Richard E. Leakey, Människans ursprung, 1981
Göran Burenhult, Speglingar av det förflutna, 1986.
Lasse Berg, Gryning över Kalahari", 2005
Mats Björklund, Uppsala universitet, bearbetat av UR, 2008

MVH
bigj - för kunskaper, mot dumheter.....

[Fromm]

Tvärtom: smarta gener samarbetar. Hjärnans främsta bidrag var inte att den gjorde oss överlägsna på att tillverka verktyg och vapen, utan att den gjorde oss sociala. Den är inställd på samspel med andra hjärnor, på organisation och gruppdynamik - och får oss att prata, prata och prata.

Genen är en enhet för information om ärftliga egenskaper.

Tyvärr ett gammalt och felaktigt synsätt på vår flexibla hjärna.
Gener är bara statiska egenskaper som inte förklarar hjärnans flexibilitet även i vuxen ålder.

Känslor får oss att samarbetar och prata strunt.  :wink:

Varför ser i så fall världen ut som den gör? Varifrån all denna förkärlek för ondska och brutalitet? Lasse Berg pekar på den uppenbara baksidan av människans sociala talanger - själva gruppsammanhållningen, även den genetiskt kodad: "Vår starkaste drift är att få tillhöra, få respekt." Den avgränsar och håller samman allt från familjer till religiösa sekter, från fotbollsklubbar till nationer. Den ger överlevnadsvärde men får också fasansfulla följder. Det har inte minst historien visat oss

Inte kan du förlita dig på "en författare, journalist och dokumentärfilmare." När du skall förstå hjärnan.  :lol:

[biggj]

Hejsan!

Visst kan jag förlita mig på forskare när det gäller hjärnans verksamheter, gör inte herr Fromm det? Eller förlitar sig Fromm på "filosoferna" i dessa sammanhang?  :)

Nu vidare i det historiska förloppet...stenåldern och det, jämfört med senare epoker, hyfsade livet....

Evolutionen och den sociala omdaningen...

Att vara social innebär för det första mer konkurrens om födan, men också att fler individer kan leta efter föda och till och med samarbeta om detta. En nackdel är att sociala djur är mer synliga för rovdjur, samtidigt som det också finns fler ögon som kan spana efter rovdjuren. Sociala djur konkurrerar hela tiden om födan och partners, fast samtidigt får de hjälp och stöd från sina släktingar. Sådana balansräkningar ligger till grund för huruvida djuren blir sociala eller ej. Primaterna är den djurgrupp som drivit det sociala beteendet längst. Alla aparter utom en enda lever i sociala grupper - undantaget är orangutangen. Tecken tyder dock på att även orangutangen faktiskt lever i ett glest nätverk av individer som den känner och umgås med. Kanske orangutangens sociala situation i verkligheten är ännu mer krävande än de mer direkt sällskapliga arternas sociala relationer som ofta skiftar timme för timme. I själva verket är det sociala levnadssättet en del av primaternas grundläggande anpassningar.

Därmed kommer vi in på de skilda sätt att organisera dessa sociala ”samhällen” som primaterna lever i. De begränsas av att hannar och honor har skilda fortplantningskostnader; hanarnas produktion av könsceller är billig vad gäller tid och energi, och hanens fortplantningspotential begränsas av tillgången på partners. Honorna producerar däremot dyrare liknande ting, nämligen ägg, och bär kostnaden av inre havandeskap och efterföljande digivning. Honans fortplantning är därför mer begränsad av tid och energi, via hennes kondition och näringsintag. Med tanke på dessa omständigheter är det ganska naturligt att det sociala levnadssättet domineras av fortplantningsbiologin. Honorna måste i första hand försäkra sig om tillgång på föda när hon beslutar sig för att para sig, för hannarna räcker det i stort sett med att ha så stor tillgång på honor som möjligt. Medan honorna fördelar sig kring födokällorna, fördelar sig hannarna kring honorna. Skillnaderna i dessa fördelningsmönster begränsar i sin tur variationen i social strategi och organisation. Bland primatarterna bygger flertalet fördelningsstrategier på sociala nätverk. Bland dessa fördelningsmönster utgör de besläktade honorna grunden för det sociala systemet i nästan hälften av samtliga arter. I dessa primatsamhällen håller honorna ihop med besläktade honor, och hannarna ansluter sig till dem så att det cirkulerar en eller ett fåtal hanar kring dessa grupper. Cirka en tredjedel av arterna tillämpar monogami, alltså en slags kärnfamiljer bestående av en hane och en hona samt deras ungar. Utöver dessa tillämpar varsin tjugondel av arterna antingen hanliga släktgrupper samt honliga harem (polyandri).

Helt saknas dock system där både hannar och honor håller ihop med sina släktingar hela livet. Något som pekar mot att primater har en slags allmän egenskap där individer av det ena könet lämnar sin födelsegrupp vid könsmogen ålder. Bland människorna är det vanligaste parvisa äktenskap inom en ram av större grupperingar med både manliga och kvinnliga släktingar. När släktingar av bara det ena könet stannar kvar är det oftast männen. Tidigare bör det ha varit tvärtom. Därmed kommer vi in på den sociala evolutionen, som kan sägas innebära övergångar från ett tillstånd till ett annat. Till skillnad från flertalet apor kan människan, och hennes hominida förfäder, leva i sociala grupper med både hannar och honor. Sålunda är mänskliga samhällen mindre konservativa än de andra primaternas, eller apornas, samhällen. De tenderar att i högre grad evolvera och förändras genom sociala nymodigheter än vad de besläktade aparternas ”samhällen” visar upp.  

Sociala grupper förekommer, och uppstår, när fördelarna med gruppliv överstiger kostnaderna. Kostnader som i stort sett är relaterade till förekomsten av föda. Detta ligger till grund för vad som kan betraktas som det sociala livets ekologi. Sociala grupper bildas när resurserna är koncentrerade i stora ”klumpar” eller likformigt och jämnt utspridda över landskapet. Därmed kan ett antal individer utnyttja resurserna samtidigt. När födan är utspridd, och av hög kvalitet, tenderar honorna att bli mer asociala eller solitära. Därför att varje individuellt område är för litet för att försörja mer än en individ. Ett område åt varje primat, blir då den bästa strategin. När ”klumparna” av föda är större, och inte minst ojämnt spridda, lönar det sig med gemensamt utnyttjande. Under sådana omständigheter växer det fram sociala grupper av besläktade honor. Då uppstår fördelarna med att vara flera honor med samma gener som både kan försvara sig och samarbeta för att finna föda. Är födan däremot av sämre kvalitet, tenderar sammanslutningarna att bestå av obesläktade honor. Stora koncentrationer av föda gynnar tillblivelsen av honliga släktgrupper som även tillåter hannar att få tillgång till födan, samtidigt som dessa hanar skyddar honorna mot andra honor - eller hannar.

Ur detta kan sedan alltmer intima förhållanden mellan honor och hannar växa fram - som kan hålla i längre eller kortare perioder, kanske tills de gemensamma ungarna klarar sig själva. För hannarna är visserligen födan viktig, men viktigare ur evolutionär synvinkel är tillgången på honor. För (vuxna) hannar utgör tillgången på honor det primära - och den begränsande resursen. När honorna är utspridda övergår hannarna till att markera revirförsvar. Ur detta kan sedan hanliga släktskapsgrupper växa fram. Vi bör även betänka att i samma stund som den sociala gruppen bildas, kommer det sociala levnadssättet i sig själv att utgöra ett av de förhållanden som påverkar kostnaderna och fördelarna med att bilda grupper, och därmed utveckla en egen inre mekanism. Sociala levnadssätt är förmodligen svårare att tillbakabilda när de en gång har evolverat. Ytterligare social evolution kan således påverkas av sociala faktorer, men fortfarande på grundval av de ursprungliga och aktuella ekologiska faktorerna. Sålunda kommer olika ekologiska förhållanden att ge upphov till olika sociala strategier, vilka i sin tur är beroende av individernas förmåga att hantera information. En förmåga som i sin tur är beroende av olika energimässiga begränsningar och leder därför tillbaka till de ekologiska förhållandena. Denna triangel visar varför det normalt sett inte förekommer en obruten uppåtstigande förändring mot allt mera komplexa sociala relationer och högre intelligens.
Källa:  Robert Foley  ”Varför människan blev människa”, 1998

MVH
bigj - för kunskaper, mot dumheter...

[Fromm]

Forskare är ett mycket vitt begrepp men Lars Berg cv innehöll inte ens det. http://sv.wikipedia.org/wiki/Lasse_Berg
Trodde jbig var skeptiskt till nationalekonomer. Tips våra hjärnforskare kallas neurologer.  :wink:

Då uppstår fördelarna med att vara flera honor med samma gener som både kan försvara sig och samarbeta för att finna föda.

Enäggstvillingar har samma gener. Fast liknande är också fel ordval.
Tror du att djur bryr sig om gener? Har de en genskanner månne.  :D

[biggj]

Hejsan!

Och vad menar Fromm skulle hindra Lasse Berg att i sina källor ha tagit del av vad forskare påstår? Även bigj citerar historiker, som ju i sin tur vägt in vad forskare påtalar! Brukar vara vanligt inom modern historisk forskning, kalls för tvärvetenskapligt tillvägagångssätt! Bigj är ej emot alla nationalekonomer, bara dem som är anställda av kapitalet!

Därmed går vi vidare!  :)

Steve Taylor söker sig på en annorlunda infallsvinkel, men hamnar där man brukar hamna.....vi gör en fri översättning av hans inlaga om det tidiga samhället och våra aggressioner, här nedan! Ur hans boh "The Fall", 2005

En hel "vetenskap" har vuxit upp kring mänsklighetens tidiga historia. Detta är en relativt ny disciplin av evolutionär psykologi, som försöker förklara alla de negativa sidorna av den mänskliga naturen som "anpassningar" som tidigt människor utvecklas, eftersom de hade en viss överlevnadsstrategi. Evolutionära psykologer förklarar närmast sjukliga beteenden såsom själviskhet och aggressivitet i termer av anpassningar. Livet var en sådan kamp som bara de mest själviska och aggressiva människorna överlevde och att deras gener sedan fördes vidare. De personer med ”milda och fredlig gener” som fanns har dött ut, de förlorade i kampen om överlevnaden. Evolutionära psykologer ser rasism och krig som naturliga företeelser. Det var oundvikligt att olika mänskliga grupper var fientligt inställda till varandra, eftersom en gång i tiden alla levde på gränsen till svält och tvingades slåss om de begränsade resurserna. Varje tendens att visa sympati för andra grupper skulle ha minskat den egna gruppens överlevnadschanser. Men lyckligtvis behöver vi inte tro på detta nonsens. Det finns numera en stor andel arkeologiska och antropologiska bevis som tyder på denna negativistiska syn på mänsklighetens historia är helt falskt. Livet för de förhistoriska människorna var mycket mindre dyster än vi kanske tror.

Var stenålderslivet en kamp för att överleva? Mycket tyder på att livet för de förhistoriska människorna var mycket enklare än för de senare jordbrukande folken som kom efter dem. Fram till omkring 8000 f Kr, levde alla människor som jägare-samlare. De överlevde genom jakt på vilda djur, eller as, (mannens jobb) och sökandet efter vilda växter, nötter, frukt och grönsaker (kvinnans jobb). När antropologerna i början av 1900-talet började undersöka hur samtida jägare-samlare använde sin tid, förvånades de över att dessa folk bara använde 12 till 20 timmar per vecka till att söka efter mat - mellan en tredjedel och hälften av den genomsnittliga moderna arbetsveckan! På grund av detta har antropologen Marshall Sahlins kallat jägaresamlarnas samhällen för ”De ursprungliga välfärdssamhällena.” Han noterade i sin berömda bok från 1974, att jägare-samlare i sin jakt på föda var så framgångsrika att människorna inte verkade veta vad de ska göra med all fritid.  

Hur konstigt det än kan låta - kosten som åts av jägare-samlare var bättre än vad många moderna människor stoppar i sig. Bortsett från den lilla mängd kött stenåldersmänniskorna åt, 10-20 % av kosten, var deras diet praktiskt taget identiskt med kosten en modern vegan idag äter - inga mejeriprodukter och ett brett utbud av frukt, grönsaker, rötter och nötter, allt förtärt utan tillagning, som näringsexperterna berättar för oss är det mest hälsosamma sättet att äta. Detta förklarar delvis varför skelett av forntida jägare-samlare är förvånansvärt stora och robusta, och visar få tecken på degenerativa sjukdomar eller tandröta. Som antropologen Richard Rudgley skriver: ”- Vi vet vad de åt, och villkoren för deras liv visar sig genom att deras skelett på det hela taget i ganska bra form.”  

De jägare-samlare som en gång levde i dagens Grekland och Turkiet hade en genomsnittlig längd ungefär som dagens människor i samma områden. Men efter införandet av jordbrukssamhället började människornas längd minska, från cirka 1.70-1.80 m till omkring 150-165 m under antiken. På samma sätt började livslängden förkortas ju närmare man kom antiken. En arkeologisk undersökning av ett område i nedre Illinois Valley i centrala USA, visar att när människorna började odla majs i stor skala, och bytte till en fastboende livsstil, ökade spädbarnsdödligheten, de vuxnas längd började minska efter några generationer, och en kraftig ökning av sjukdomar relaterade till undernäring drabbade befolkningarna.

Jägare-samlare var betydligt mindre sårbara för sjukdomar än vad sentida folk är. Faktum är att fram tills framstegen inom den moderna medicinen och hygien under 1800-1900-talen blev det bara sämre och sämre. Många av de sjukdomar som vi idag är mottagliga för, härstammar faktiskt från den tid när människorna började domesticera djuren och började leva nära dem. Djur sände en hel rad sjukdomar till oss som vi aldrig varit utsatta för tidigare. Grisar och ankor klarade influensaliknande sjukdomar, men gav människor förkylningar, kor och hästar gav människor smittkoppor och hundar gav människorna mässlingen. Senare, när mejeriprodukterna blev en del av vår kost, ökades vår exponering mot sjukdomen ännu mer genom att dricka mjölk, som överför minst 30 olika sjukdomar. Mot bakgrund av detta, är det inte förvånande att jordbrukssamhället i sig gjorde människors livslängd kortare.

Övergången från en nomadiserande jägarsamlar tillvaro till ett fast jordbrukssamhälle började i Mellanöstern omkring 8000 f Kr, (exakta årtal, ens på ett årtusende när, är av förklarliga skäl svåra att säkert ställa) spred sig sedan till Europa och Asien under de kommande årtusendena, samtidigt som ett slags jordbrukssamhälle utvecklades självständigt på andra platser såsom Amerika och södra Afrika och kanske östra Asien. Många av världens kulturer har myter som refererar till en tidigare tid då livet var mycket enklare, människorna var mindre materialistiskt inriktade och levde i större harmoni med naturen och varandra än vad fallet är idag. I antikens Grekland och Rom var denna avlägsna tid känd som ”den gyllene tiden”, i Kina var det ”de goda dygdernas tid”, i Indien var det Krita Yuga, ”den goda tiden”, medan den judisk-kristna traditionen har historien om ”Edens lustgård”. Dessa myter berättar för oss att, antingen som ett resultat av en lång tid av försämringar, eller ett plötslig och dramatisk ”fall,” något gick väldigt fel. Livet blev mycket svårare och fullt av lidande, och den mänskliga naturen blev förändrad till det sämre. I taoistiska termer, följde de tidigaste människorna ”himmelens väg” och de var en del av den naturliga harmonin i universum, senare blev människor skilda från Tao, och blev själviska och beräknande.

Många av dessa myter gör tydliga hänvisningar till jägaresamlares levnadssätt - till exempel påstod den grekiska historikern Hesiodus att under den ”gyllene tidsåldern” var jorden fruktbar och gav rikligt med frukt, medan den tidiga indiska texten Vaya Purana skriver att de tidiga mänskliga varelserna ”besöktes av berg och hav, och bodde inte i hus”, d.v.s. de levde på ett nomadiserande sätt. Myterna om livet i Edens lustgård tyder på detta. Ursprungligen åt Adam och Eva av frukter från kunskapens träd, tills de tvingades lämna trädgården och därefter tvingades ”arbeta hårt och svettas för att göra marken produktiv.” Det verkar som om, åtminstone delvis, dessa myter är en slags kollektivt ”folkminne” från en tid före jordbruket. Jordbrukssamhällets människor arbetade hårdare och längre, hade kortare livslängd och led av fler hälsoproblem, och måste ha uppfattat den gamla jägare-samlarkulturen som ett slags paradis. De hade förmodligen ibland möjligheter att se jägarsamlargrupper dra omkring i utkanterna av de ”civiliserade” regionerna.
Källor (utöver Taylor själv):
Stone Age Economics, av Marshall D Sahlins, 1974.
Barbarians: Secrets of the Stone Age, av Richard Rudgley, 2000

MVH
bigj - för kunskaper, mot dumheter....

[biggj]

Hejsan!

Vidare i vår sökning efter historien....Steven Taylor går vidare...

Krig och socialt förtryck

Det finns andra viktiga skäl till varför antikens människor såg tidigare samhällen som en gyllene tid. Det finns en hel del bevis som pekar mot att förhistoriska människor var mycket mindre krigsbenägna än senare tiders folk. Arkeologiska undersökningar i hela världen har knappast hittat några belägg alls för krigföring under hela jägarsamlarskedet av historien – som avslutades, beroende på var man är geografiskt, för cirka 200 år sedan medan de tidigaste övergångarna till jordbrukssamhället påbörjades för 8000-9000 år sedan. Det finns egentligen bara två odiskutabla fall av gruppvåld i samband under alla dessa tiotusentals år.

En del lämningar längs Nilens dalgång visar tecken på ett organiserat våld från omkring 12 000 f.Kr. Fyndplatsen Jebel Sahaba, hade en grav innehållande organ från över 50 personer som uppenbarligen dött en våldsam död. Likaså i sydöstra Australien där det finns vissa tecken på organiserat våld - liksom andra typer av socialt våld såsom deformerade kranier från barn - från flera olika platser från tidsspannet 11 000-7000 f.Kr. Lawrence Keeley framför i sin bok ”War Before Civilisation” flera andra exempel på förhistoriska våld och krig, men alla dessa är tvetydiga, och Keeley´s slutsatser har inte accepterats av andra forskare. Exempelvis ser Keeley skärmärken på människors ben som bevis för kannibalism, där andra forskare är mer benägna att misstänka att skärmärkena är resultat av förhistoriska begravningsritualer där köttet kring benen skurits bort av rituella orsaker. Keeley tolkar ytterst abstrakta och stiliserade teckningar i grottor i Australien som skildringar av strider, trots att de går att tolka på andra sätt. På detta sätt, som antropologen R. Brian Ferguson påpekar, överstiger Keeley´s retorik hans bevisföring när han påstår att krig är lika gammalt som mänskligheten själv.

Bristen på bevis för krigföring under den paleolitiska stenåldern är dock slående (dvs tiden före 10 000 f Kr). Det finns inga tecken på en våldsam död, inga tecken på skador eller förstörelse genom krigföring, och även om många artefakter har hittats, bland annat ett stort antal verktyg och krukor, är det en total avsaknad av vapen. När Ferguson påpekar att ”…det är svårt att förstå hur kriget kunde ha gemensamma tidigare i varje område och att så förbli osynlig. Arkeologer har hittat över 300 grottor med förhistoriska prylar, men inte en enda innehåller skildringar av krig, vapen eller krigare.” Antropologen Richard Gabriel skriver att ”- Homo Sapiens stenålder började för cirka 100 000 år sedan, och inte förrän efter drygt 90 000 år fanns det bevis för att man sysslar med krig eller organiserat gruppvåld. Det finns få uppgifter om att man alls dödade varandra under stenåldern.”  

Det tycks också ha funnits en slags jämlikhet mellan könen i förhistorisk tid. Det faktum att kvinnorna stod för större delen av livsmedelsanskaffningen tyder starkt på att de hade samma status som männen, eftersom det är svårt att se hur de kunde ha låg status när de utförde en så viktig ekonomisk roll som att skaffa föda åt gruppen. Den friska, öppna attityd forntida jägare-samlare hade till människokroppen och könet - som visas genom det stora antal sexuella bilder och föremål som arkeologer har funnit - tyder också på detta. Eftersom förtryck av kvinnor tycks vara nära kopplat till en känsla av avståndstagande från den mänskliga kroppen, och därmed negativa attityder till instinkter och kroppsliga processer, tenderar jordbrukssamhället att vara ett steg tillbaks vad gäller ett humant och gott liv.

Samtida ursprungsbefolkningar har också en stor grad av sexuell jämlikhet. Innan den europeiska erövringen och koloniseringen, kunde man spåra härkomst och ägande till moderns, snarare än faderns sida av familjen. Precis som antropologen Tim Ingold konstaterar, lever de flesta jägarsamlarsamhällena av en ”omedelbar avkastning”, det vill säga att människorna lever av att omedelbart förtära de livsmedel eller andra resurser som man samlar in, i stället för att lagra dem för senare användning. I sådana samhällen har männen ingen makt över kvinnorna. Kvinnor brukar välja sin egen äktenskapspartner, man beslutar gemensamt vilket arbete man skall syssla med och man arbetar närhelst man så önskar, och om ett äktenskap bryter samman har alltid kvinnorna vårdnaden över sina barn.

I förhistoriska samhällen fanns inga statusskillnader mellan individerna. Det fanns inga olika klasser eller kaster med personer som hade mer makt och ägodelar än andra. För arkeologerna är detta de mest uppenbara tecknen på social ojämlikhet när man finner skillnader i gravstorlek, gravars placering och de varor som är placerade inuti dem. Senare tiders jordbrukssamhällen har större och mer centrala gravar för viktiga och mäktiga personer, dessa gravar har också fler ägodelar. Män har i allmänhet större och innehållsrikare gravar än kvinnor. Men gravar från antika jägare-samlare är påfallande enhetliga, med små eller inga skillnader i storlek och gravar med förmögenhetsinnehåll existerar inte.

Nästan alla moderna jägare-samlare visar en slående brist på någon av de egenskaper som vi förknippar med social ojämlikhet. När antropologen James Woodburn talar om en slags ”genomgripande jämlikhetssträvan” hos de födosökande och jagande folken, och betonar att ingen annan form av mänskligt liv har lagt ned så stor tonvikt på jämställdhet.  

Födosökande folk är också påfallande demokratiska. De flesta samhällen fungerar inte utan en ledare av något slag, men deras makt är vanligtvis mycket begränsad hos samlare-jägare. Ledare kan lätt avsättas om resten av gruppen inte är nöjd med ledarskapet. Människor vill inte vara ledare i sådana samhällen - om någon visar tecken på en önskan om makt och rikedom i dessa samhällen blir de snabbt avsatta som ledare. Och även när en person blir ledare, har han inte rätt att fatta beslut på egen hand. Beslut kan bara fattas i samverkan med andra respekterade medlemmar i gruppen.

Källor utöver Taylors "The Fall 2005:
The Causes and Origins of Primitive Warfare, av R B Ferguson, 2000.
The Culture of War: Invention and Early Development. Richard Gabriel. 1990.
Hunters and Gatherers, Del 2: Property, Power and Ideology. T Ingold, D Riches & J Woodburn, (Red.) 1988
Egalitarian Societies, av J Woodburn, 1982.

MVH
bigj

[biggj]

Hejsan!

Vi färdas vidare i vår historiska exposé - än så länge är vi kvar i stenålderns slutskede....

Den egoistiska explosionen - av Steve taylor

Allt det vi idag vet om stenåldern strider starkt mot de gamla idéerna om att förhistoriska människor var brutala vildar vars enda intresse var att överleva, och vars liv var fulla av grymheter och konflikter, där männen tävlade mot varandra om mat och kvinnor. Även nyare historierevisionistiska tankegångar blir lika felaktiga i detta ljus. Krig, socialt förtryck och manlig dominans - och ett liv som var som ”otäckt, djuriskt och kort” - hör till en senare fas av mänsklighetens historia. Uppgifter från konsten, gravfälten och namngivna stridsplatser tyder på att det var frågan om ett ”utbrott” av starka sociala negativiteter under fjärde och femte årtusendet f.Kr, med början i Mellanöstern och Centralasien. Den grundläggande orsaken till denna förändring tycks ha varit en kraftig förändring av den ekologiska miljön. Under perioden 6000-4000 f Kr förändrades forna savanner och bördiga grässlätter som hade varit bördiga i tusentals år plötsligt till öken. Detta hände i hela Mellanöstern och Centralasien, och skapade det enorma bälte av torra eller ökenartade regioner som löper tvärs över från stäpperna i södra Ryssland till de arabiska och iranska öknarna. De då ganska stora grupper av människor som bodde i dessa områden - inklusive de ursprungliga indoeuropéerna och semiterna - var tvungna att flytta och söka nya bördig jordar, vilket leder till stora vågor av invandring. Inte minst till floddalarna som ännu hade tillgång till vatten, eller bergsområdena som också hade vatten. Eller så flyttade man norrut till kyligare regioner, eller i söder, mot ekvatorn och skogarna.

Denna ”miljökatastrof” verkar ha förändrat psyket på dessa folk. Innan hade de varit relativt fredliga och jämlika, nu blev de allt blev aggressiva, hierarkiska och patriarkala till sin natur, åtminstone männen. Under de följande århundradena spred de sig över Europa, Mellanöstern och Asien, utrotade eller fördrev de fredliga Gamla världens folk vars områden de tog över, inklusive de civilisationer som redan fanns i Europa (rekonstruerade av arkeologen Marija Gimbutas). Det hela började omkring 4000 f Kr, och pågick till cirka 500 f Kr. De folk som mer eller mindre erövrade hela Eurasien, lämnade endast kvar ett fåtal ursprungsbefolkningar såsom samerna i Skandinavien, olika stamfolk folk i Sibirien, och ursprungsbefolkningar i skogar och bergsregioner i Indien – vi känner dem idag som indoeuropéerna, våra egna förfäder. I det kontinentala Europa var de enda överlevande icke-indoeuropeiska ursprungsbefolkningarna baskerna i norra Spanien (som otroligt fortfarande överleva idag) och Etruskerna i mellersta Italien, de senare kom snart att utplånas av romarna.

I Steve Taylor´s bok ”The Fall”, försöker han att förklara hur indoeuropéerna skilde sig från de fredliga folk som fanns före dem. Taylor´s teori är att den miljökatastrof som tog sig i uttryck av uttorkning av tidigare bördiga jordar, orsakade samtidigt en ”egoistisk explosion”. De nya folk som uppträdde hade utvecklat en starkare och tydligare identitet, eller individualitet, vilket gjorde dem okänsliga för naturen och gentemot andra människor, och de var mycket mer aggressiva och suktade efter makt och status. De var förmodligen från början små grupper som samlades för att göra räder in mot till hälften bofasta grupper och röva bort både livsmedel och kvinnor. Vi - dagens moderna Euroasiater - är ättlingar av dessa folk, och vi verkar ha ärvt deras starka egoistiska känslor. Eller så inlärs vi i egoism från barndomen. Det är fortfarande stora skillnader mellan euroasiater och inhemska naturfolk såsom de ursprungliga amerikanerna, de australiska aboriginerna och folken i Oceanien. Skillnaden består i att ursprungsbefolkningarna har en mycket mer respektfull inställning till naturen än euroasiaterna, och en mycket mer andlig syn på universum. Våra starka egoistiska vibbar stöter bort oss från andra människor och från naturen, gör oss oförmögna att känna att världen omkring oss lever, och kan så småningom innebära vår egen bortrationalisering som art.

Det finns dock vissa tecken på att, som en del i vår kultur, vi sakta överskrider det egoistiska psyke som under så många generationer varit Euroasiernas värsta fiende. Sedan början av 1700-talet eller så, märks en ny anda av empati i främst Europa, vilket med tiden har lett till mindre grym behandling av barn och djur, mindre stränga straff för brottslingar, kvinnorörelsens uppkomst, avskaffandet av slaveriet, de socialistiska rörelsernas frammarsch, en ny respekt för naturen, en mer öppen och sund inställning till sex och så vidare. Och det har inpräntats en ny känsla för det heliga och om möjligheten att vi själva inte är så överlägsna andra kulturer som vi trott, vilket i sin tur har lett till en massiv ökning av intresse för esoteriska/andliga filosofier och metoder som hedendom, shamanism, buddhism, meditation och så vidare. Men det har sannerligen inte heller saknats bakslag - kolonialism, nazism, kapitalistisk girighetsmentalitet hos vissa och ständiga försök från de ekonomiskt starka att stänga ute de fattiga grupperna och försök att förminska demokratin.  

Det finns tecken på att vi kan återknyta kontakten med naturen, att återfå våra känslor för allt liv i världen och det mystiska men dolda kosmos. Egenskaperna hos den förhistoriska guldåldern kanske långsamt åter dykt upp? Frågan är bara om det finns tillräckligt med tid kvar för att dessa egenskaper framträder fullt ut, innan vårt destruktiva psyke leder oss till självförstörelse. Tanken att människans historia är en gradvis men kontinuerlig utveckling - från ett tillstånd av barbari, med generationer som långsamt gör tekniska och sociala framsteg, som tillåter oss passera andra kulturer och leder till den västeuropeiska civilisationens höjdpunkt - är en samling rester från den viktorianska eran, en del av samma koloniala mentalitet som såg "primitiva" ursprungsbefolkningar som undermänniskor vilka man med rätta dödade och stal land ifrån. I stället för ett ständigt avancemang, har de senaste 6000-8000 åren av krig, förtryck, misär och lidande snarare varit följden av en smärtsam degenerering från ett tidigare, friskare tillstånd. Vi kan äntligen gå vidare nu - men bara genom att göra en fullskalig cirkel, och återuppväcka den för-antika harmonin. Bara då kan vi gå vidare mot en bättre framtid, menar Steve Taylor.

Footnotes:
Steve Taylor is a writer and teacher who lives in Manchester, England. His main interests are transpersonal psychology and spiritual development. His first book was Out of Time, a study of the way human beings perceive time, which examines the possibility of expanding and transcending linear time. His second book, The Fall, was published recently and has had widespread acclaim. It was chosen as a book of the year in the Independent newspaper (UK) by Colin Wilson, who describes it as “an astonishing work.” The psychologist Elias Capriles has called it “one of the most notable books of the first years of this century, which I am convinced will be one the most important books of the whole century.”

MVH
bigj - för kunskaper, mot historierevideringar i nyliberal anda.....

[biggj]

Hejsan!

Vi går vidare i vår historiska genomgång.....

Generna – historiens ”urceller?

Gener finns hos oss alla, både djur och människor, även växter och blötdjur. Generna är både en styrmekanism, och ibland en förnyare av en art. Generna styr cellernas funktioner genom olika uppsättningar proteiner som de så att säga ”styr”. Olika gener samverkar i ett mycket komplicerat reglersystem, ungefär enligt mottot, bromsa eller kör. En del proteiner reglerar vilka gener som för tillfället ska vara aktiva, och vilka som skall ligga i ”dvala”. Trots att alla kroppscellerna innehåller samma gener, är olika gener aktiva i olika celler beroende på vilken roll den speciella cellen har. Regleringar av genernas funktioner sker främst genom att olika former av proteiner tillförs – man matar generna, skulle man kunna säga! När proteiner ej tillförs, ligger generna inaktiva, därför använder kroppen bara en mindre del av generna.

Generna styr cellerna, och i cellerna finns DNA som är styrande för vissa aktiviteter, inte minst för kromosomerna. Kromosomerna finns i flesta fall i två varianter, de ena från honan/modern och den andra kommer från hannen/fadern. X-kromosomen och Y-kromosomen däremot, är en egen variant, de är helt olika de andra och ansvarar för de proteiner som reglerar de sexuella skillnaderna mellan könen. När cellen delar sig, måste DNA-molekylerna klonas, alltså fördubblas. Det uppstår ibland spontana fel i denna process, då får vi mutationer, där en gen förändras så att aminosyresekvensen i det protein som förändras, blir annorlunda. Det kan i sällsynta fall leda till genbärarens död, men även innebära en ”förbättring” i något avseende.

Oftast har sådana genförändringar ingen betydelse för proteinets funktion, men ibland förändras eller förhindras proteinets funktionella verkan. Det leder till genetisk variation, en viss gen kan förekomma i en mängd olika varianter. De två upplagorna av en gen som finns i en normal kroppscell kan alltså vara olika. En genetisk variant som slår igenom även om den bara finns i ett exemplar kan bli dominerande – och börja kopiera sig självt. Gener kan alltså leda till förändringar hos en art, beroende på vilka gener som aktiveras när förhållandena ändras utanför genbäraren, eller kroppen; exempelvis när det blir kallare, varmare, blötare eller torrare. Eller när födan förändras, som man då måste anpassa sig till. När sådant går igång, kallar vi detta för biologisk evolution. I förlängningen leder det till nya djurarter, liksom växtarter på vår jord – eller nya människoarter.

MVH
bigj - för en faktabaserad historiebeskrivning...

[kWee]

Vi - dagens moderna Euroasiater - är ättlingar av dessa folk, och vi verkar ha ärvt deras starka egoistiska känslor. Eller så inlärs vi i egoism från barndomen.

Största delen egoism kommer väl ur kapitalet och orättvisa. Men och andra sidan kan man ju fråga sig som jag t.ex har väldigt svårt att Ljuga eller på annat sätt undanhålla något medvetet(hänvisar till tidigare skrivet inlägg -Från snälla individer till mördande och giriga egoister -) , varför skulle då inte dessa egoistiska drag vara nedärvda.

Intressant läsning behöver ju ej söka själv.

[biggj]

Hejsan!

Människan har en stor "repertoar" när det gäller beteenden. Vi kan bli såväl egoister som väldigt kollektiva - allt beror på uppfostran och de omkringliggande normerna för ett beteende. Våra beteenden är på detta sätt inlärda, men de är inte nedärvda i meningen att de skulle vara instinkter.

MVH
bigj