Hejsan!
Den ekonomiska krisen som drabbade Sverige och andra länder var ingen unik händelse, i själva verket lurar krisen dagligen i ett kapitalistiskt system!
Låt om oss göra en tillbakablick, varför blev det som det blev?
Kapitalistisk infarkt och en nyliberal härdsmälta – en ekonomisk teori och dess sönderfall…
Hösten 2008 slog slutligen den länge befarade nyliberala kolappsen till med full kraft. De mer insatta, och av kapitalet icke-köpta, ekonomerna såg krisen vara på väg redan under 2002-2003. Ekonomer värda namnet såsom britterna Ann Pettifor och Lester Brown, vilka intressant nog tog fram varningsrapporter om en kommande kris skrivna från vitt skilda utgångspunkter. De tog avstamp i exempel som den japanska finanskraschen 1989 då en finansiell bubbla byggd på bostadsmarknaden sprack, samt kraschen för IT-sektorn år 2000, då Nasdaq-indikatorn för högteknologiska aktier sjönk med 75 procent.
Lester Brown från Earth Policy Institute använde exemplen för att väcka tankar kring vad som väntar då bubblan som var byggd på ohållbart naturresursutnyttjande spricker. Då kommer inte bara människor i det industrialiserade väst och Japan att drabbas, utan hela världen.
Ann Pettifor från The New Economics Foundation använde exemplen för att visa på att det är konsumenter från medelklassen som kommer att få bära bördan av USAs och Storbritanniens oansvariga skuldsättning.
Tecken fanns redan år 2002 på att den finansiella bubbla som byggde på dollarns uppblåsta värde var på väg att spricka. Enligt dessa kritiker av det ekonomiska systemet fanns det redan då en långsiktig tendens att aktörer på finansmarknaden byter sina tillgångar i dollar mot euron, vars värde inte kan påverkas av enskilda länders centralbanker. Kritikerna Pettifor och Brown menar nämligen att skuldkrisen främst orsakats av valda politiker i de länder som hårdast motsatt sig en reglering av sina nationella centralbanker, och alltså inte bara finanskapitalets globalisering till följd av informationsteknologin eller multinationella företags spekulationer, två vanliga förklaringar till en möjlig ekonomisk kris åren 2000-2006. Även om naturligtvis spekulationen bland direktörer och andra figurer inom börsklipparklientelen var den drivande kraften bakom oron för en ekonomisk härdsmälta under dessa år under det tidiga 2000-talet. Politiker såsom Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Anders Borg i Sverige, men även f.d. presidenten G W Bush i USA, president Sarkozy i Frankrike och premiärminister Berlusconi i Italien, förbundskansler Märkel i Tyskland samt fifflarorganisationer såsom Världsbanken, IMF och andra med kapitalet och den totalitära sidan lierade övehets-skaror var de figurer som breddade vägen för den nyliberala spekulationskarusellen. Alltså i stort sett hela det nyliberala politiska patrasket i världen, sett ut ifrån en global utsikt.
MVH
bigj
Den ekonomiska krisens förhistorik...
Moderator: Moderatorgruppen
Den ekonomiska krisens förhistorik...
Den goda sidans försvarare
Hejsan igen!
Sub-prime-lånen
Nyliberaler som Greenspan och andra inom den nyliberala trusten i USA sökte göra ett alldeles säreget försök att göra alla till kapitalister i USA. Det gjordes genom att skapa privatiserade, tidigare offentliga, institut såsom Freddie Mac och Fanny Mae, vilka skulle låna ut pengar till alla fattiga amerikaner så att de skulle få äga sina bostäder. Detta för att säkra den republikanska majoriteten för årtionden framåt. Det gick till som så att man lånade ut massor med kosingar under 15 års tid, bankerna stod som garanter. Det hela skulle backas upp av att Wall Street därefter lät bankerna sälja dessa lån till utländska banker och lockade med goda räntor. Man kan med fog säga att sub prime-lånen, som startade den ekonomiska härdsmältan hösten 2008, var en gigantisk nyliberal spekulation med hela världen som gisslan. Vid en krasch skulle hela världen stå för notan. Men det sa man inte högt!
Höga hälsovårdskostnader och privata försäkringar det stora problemet
Men det underliggande problemet för USA:s underskott, och på sikt den variabel som kommer att helt underminera landets ekonomi, är de höga hälsovårdskostnaderna. Detta har inneburit att hälsovårdsförsäkringarna numera tar en ansenlig del av amerikanernas intjänade löner, de är väsentligt högre än i andra länder. De är så extremt höga att de förhindrar en sund ekonomisk utveckling, samtidigt som de är så dyra att fler och fler amerikaner hamnar utanför systemen. I USA lägger man omkring 15-16 procent av hela BNP på sjukvård- och hälsovård, Sverige omkring 7-8 procent under början av 2000-talet. Och trots att USA har en högre BNP/capita än i Sverige, är amerikaner sjukare än svenskar i genomsnitt, och flertalet amerikaner tvingas bekosta detta med närmare en sjättedel av sina inkomster. Det amerikanska hälsovårdssystemet är privatiserat i nyliberal anda, och detta har gjort systemet så ineffektivt, så dyrt och så skadligt för landets fortsatta utveckling. Åter ser vi att det nyliberala systemet är helt underlägset det som exempelvis fanns i Sverige, där statsmakten hade hand om hälsovården till största delen och det hela betalades över skatten. De höga kostnaderna för hälso- och sjukvården i USA tar en allt större del av medborgarnas inkomster och hotar på så sätt hela det amerikanska samhället. Det hela har varit känt länge, men den republikanske presidenten, Bush, stack likt strutsen huvudet i sanden och hoppades att det hela skulle försvinna av sig självt, vilket alltså inte inträffade utan det hela blev allt värre istället.
President Obama i USA: Krisen kräver sjukvårdsreform
”En översyn av sjukvården är central att få ekonomin på fötter, sade USA:s president Barack Obama på en presskonferens i går kväll. Han lovade att ett reformpaket ska drivas igenom i år. Enligt Obama är de skyhöga hälsovårdskostnaderna den starkaste kraften bakom landets ekonomisk underskott.
– Om vi inte kontrollerar dessa kostnader kommer vi inte att kunna kontrollera vårt underskott. Obama varnade för att om inget görs så kommer 14 000 amerikaner om dagen att fortsätta att förlora sina sjukvårdsförsäkringar.”
SVT Text, Torsdag 23 juli, 2009
”En översyn av sjukvården är central att få ekonomin på fötter, sade USA:s president Barack Obama på onsdagskvällens välbevakade presskonferens. Han lovade att ett reformpaket ska drivas igenom i år.
Enligt Obama är de skyhöga hälsovårdskostnaderna den starkaste kraften bakom landets ekonomisk underskott
- Om vi inte kontrollerar dessa kostnader kommer vi inte att kunna kontrollera vårt underskott, sade han.
Obama varnade för att om inget görs kommer 14 000 amerikaner om dagen att fortsätta att förlora sina sjukvårdsförsäkringar.
- Medan vi räddar ekonomin från att hamna i total kris, måste vi bygga upp den så att den blir starkare än förut. Och en sjukförsäkringsreform är nödvändig för det.
- Jag har också högtidligt lovat att reformen inte kommer att öka på underskottet under den kommande tioårsperioden - och jag menar det, sade Obama.
- Den föreslagna skattehöjningen för par som tjänar en miljon dollar borgar för att medelklassfamiljerna inte behöver bära kostnaderna för reformen.
Presidentens sjukvårdsreform- en av valets viktigaste frågor och det kanske största problemet att lösa under mandatperioden - har stött på patrull från både demokratiskt och republikanskt håll. Obama hoppas att debatten om den inte ska gå förlorad i det politiska spelet.
Men motståndet växer. Frågan om finansieringen har väckt bekymmer, sedan kongressens budgetkontor sagt att det saknas motsvarande 2 000 miljarder kronor av de omkring 8 000 miljarder som reformen beräknas kosta.
- Vi ska genomföra en reform som sänker kostnaderna, främjar valfriheten och erbjuder ett skydd som varje amerikan kan räkna med. Och vi ska göra det i år, sade presidenten.
Han poängterade ännu en gång att den debatt som rasar inte handlar om presidenten, han är välförsäkrad liksom varje kongressmedlem, utan om 47 miljoner amerikaner utan sjukförsäkring.
- De har inte råd att vänta på en reform längre. De räknar med att vi ska få det här gjort.
Enligt Obama finns det en bred enighet om en sjukförsäkringsreform samtidigt som det fortfarande finns en del saker som måste redas ut.”
SvD, 23 juli, 2009,
Källor:
The Legacy of Globalization: Debt and Deflation, Anne Pettifor (red), Palgrave Macmillan, 2003
Läkartidningen, 21/6-2006
http://www.lakartidningen.se/includes/0 ... cleId=4434
SvD, 23/7-2009
MVH
bigj
Sub-prime-lånen
Nyliberaler som Greenspan och andra inom den nyliberala trusten i USA sökte göra ett alldeles säreget försök att göra alla till kapitalister i USA. Det gjordes genom att skapa privatiserade, tidigare offentliga, institut såsom Freddie Mac och Fanny Mae, vilka skulle låna ut pengar till alla fattiga amerikaner så att de skulle få äga sina bostäder. Detta för att säkra den republikanska majoriteten för årtionden framåt. Det gick till som så att man lånade ut massor med kosingar under 15 års tid, bankerna stod som garanter. Det hela skulle backas upp av att Wall Street därefter lät bankerna sälja dessa lån till utländska banker och lockade med goda räntor. Man kan med fog säga att sub prime-lånen, som startade den ekonomiska härdsmältan hösten 2008, var en gigantisk nyliberal spekulation med hela världen som gisslan. Vid en krasch skulle hela världen stå för notan. Men det sa man inte högt!
Höga hälsovårdskostnader och privata försäkringar det stora problemet
Men det underliggande problemet för USA:s underskott, och på sikt den variabel som kommer att helt underminera landets ekonomi, är de höga hälsovårdskostnaderna. Detta har inneburit att hälsovårdsförsäkringarna numera tar en ansenlig del av amerikanernas intjänade löner, de är väsentligt högre än i andra länder. De är så extremt höga att de förhindrar en sund ekonomisk utveckling, samtidigt som de är så dyra att fler och fler amerikaner hamnar utanför systemen. I USA lägger man omkring 15-16 procent av hela BNP på sjukvård- och hälsovård, Sverige omkring 7-8 procent under början av 2000-talet. Och trots att USA har en högre BNP/capita än i Sverige, är amerikaner sjukare än svenskar i genomsnitt, och flertalet amerikaner tvingas bekosta detta med närmare en sjättedel av sina inkomster. Det amerikanska hälsovårdssystemet är privatiserat i nyliberal anda, och detta har gjort systemet så ineffektivt, så dyrt och så skadligt för landets fortsatta utveckling. Åter ser vi att det nyliberala systemet är helt underlägset det som exempelvis fanns i Sverige, där statsmakten hade hand om hälsovården till största delen och det hela betalades över skatten. De höga kostnaderna för hälso- och sjukvården i USA tar en allt större del av medborgarnas inkomster och hotar på så sätt hela det amerikanska samhället. Det hela har varit känt länge, men den republikanske presidenten, Bush, stack likt strutsen huvudet i sanden och hoppades att det hela skulle försvinna av sig självt, vilket alltså inte inträffade utan det hela blev allt värre istället.
President Obama i USA: Krisen kräver sjukvårdsreform
”En översyn av sjukvården är central att få ekonomin på fötter, sade USA:s president Barack Obama på en presskonferens i går kväll. Han lovade att ett reformpaket ska drivas igenom i år. Enligt Obama är de skyhöga hälsovårdskostnaderna den starkaste kraften bakom landets ekonomisk underskott.
– Om vi inte kontrollerar dessa kostnader kommer vi inte att kunna kontrollera vårt underskott. Obama varnade för att om inget görs så kommer 14 000 amerikaner om dagen att fortsätta att förlora sina sjukvårdsförsäkringar.”
SVT Text, Torsdag 23 juli, 2009
”En översyn av sjukvården är central att få ekonomin på fötter, sade USA:s president Barack Obama på onsdagskvällens välbevakade presskonferens. Han lovade att ett reformpaket ska drivas igenom i år.
Enligt Obama är de skyhöga hälsovårdskostnaderna den starkaste kraften bakom landets ekonomisk underskott
- Om vi inte kontrollerar dessa kostnader kommer vi inte att kunna kontrollera vårt underskott, sade han.
Obama varnade för att om inget görs kommer 14 000 amerikaner om dagen att fortsätta att förlora sina sjukvårdsförsäkringar.
- Medan vi räddar ekonomin från att hamna i total kris, måste vi bygga upp den så att den blir starkare än förut. Och en sjukförsäkringsreform är nödvändig för det.
- Jag har också högtidligt lovat att reformen inte kommer att öka på underskottet under den kommande tioårsperioden - och jag menar det, sade Obama.
- Den föreslagna skattehöjningen för par som tjänar en miljon dollar borgar för att medelklassfamiljerna inte behöver bära kostnaderna för reformen.
Presidentens sjukvårdsreform- en av valets viktigaste frågor och det kanske största problemet att lösa under mandatperioden - har stött på patrull från både demokratiskt och republikanskt håll. Obama hoppas att debatten om den inte ska gå förlorad i det politiska spelet.
Men motståndet växer. Frågan om finansieringen har väckt bekymmer, sedan kongressens budgetkontor sagt att det saknas motsvarande 2 000 miljarder kronor av de omkring 8 000 miljarder som reformen beräknas kosta.
- Vi ska genomföra en reform som sänker kostnaderna, främjar valfriheten och erbjuder ett skydd som varje amerikan kan räkna med. Och vi ska göra det i år, sade presidenten.
Han poängterade ännu en gång att den debatt som rasar inte handlar om presidenten, han är välförsäkrad liksom varje kongressmedlem, utan om 47 miljoner amerikaner utan sjukförsäkring.
- De har inte råd att vänta på en reform längre. De räknar med att vi ska få det här gjort.
Enligt Obama finns det en bred enighet om en sjukförsäkringsreform samtidigt som det fortfarande finns en del saker som måste redas ut.”
SvD, 23 juli, 2009,
Källor:
The Legacy of Globalization: Debt and Deflation, Anne Pettifor (red), Palgrave Macmillan, 2003
Läkartidningen, 21/6-2006
http://www.lakartidningen.se/includes/0 ... cleId=4434
SvD, 23/7-2009
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Biggj, kul att se dig igen.
Biggj. Du har postat detta tidigare, redan da forklarade jag for dig var du fattat fel. Men ok, vi tar det igen.
1. Fannie och Freddie skapades langt fore Greenspans tid. Dom ar government-sponsored enterprises (GSE) och alltsa understallda ett specifikt andamal. Nu ar dom bada i conservatorship efter ett federalt take over. Du kan inte kalla dom varken privata eller offentliga, anvand denna term (GSE) istallet annars blir det fel.
2. Fannie Mae och Freddie Mac lanar inte ut pengar till kunder. Dom koper kreditstockar fran bankerna, s.k conforming loans, alltsa lan som uppfyller vissa kriterier. Non-conforming loans behaller bankerna sjalva, s.k in-house portfolio. Hogriskkrediter typ jumbo loans finns exempelvis i den kategorin.
3. Bankerna (retail och mortgage) ar inte garanterna, det ar Fannie och Freddie som ar garanterna i sa fall. Dom koper risken av bankerna. Se punkt 2. Och nar Fannie och Freddie ger ut obligationer sa garanteras dom nu av staten, sa att investerare skall vaga kopa dom. Staten har aven tvingat banker till utlaning som dom inte velat ge av affarsmassiga skal, exempelvis via CRA. Om du daremot vill prata om rena investmentsbanks sa gar det bra. Dom ar namligen en aktor som koper CDO's, se punkt 5.
4. Vad har 15 ar med saken att gora ? Greenspan tilltradde redan 1987 som chef for the Fed, The Community Reinvestement Act har tex funnits sedan 1977. Avregleringar har skett anda sedan Jimmy Carters dagar. Forklara garna var du far exakt 15 ar fran.
5. Jag kan nog forklara probelmatiken lite battre. Lanen paketerades och saldes till investerare som sk CDO's, (collaterilized debt obligations) vilket ar sjalva summan av problematiken. Man litade till en form av diversity i paketeringen, de sakra investeringarna, prime loans, (AAA-ratade) blandades med mindre sakra krediter (sk subprime-loans) dar forsiktiga investerare lockades av diversifieringen (riskspridningen) samt de conforming loans som satt med laga LTV's (loan-to-value). Pa facksprak, olika tranches. Senior och junior. Investerarna (Wall Street, m.fl) skulle fa betalt forst i en forutbestamd trappa, beroende pa risken. Risksugna investerare lockades av diversifieringen geografiskt och bortsag fran att dom tog en hogre risk med mindre stabila krediter. Nar sa hela bostadsmarknaden kraschade pa en gang sa foll aven de AAA-ratade investeringarna vilket skapade en extra skjuts at krisen da lagriskinvesterarna nu satt sjalva i smeten och inte kunde radda de andra vilket normalt sker. Man hade inte raknat med att aven propertys med laga LTV's under 70 samt agare med creditscores runt 750 och stabila tillgangar skulle fallera nar vardet sjonk och mojligheten till re-financing var bortspolad av en likviditetskris pa marknaden. Om man inte tar upp CDO's och vad som hande med dom, da kan man aldrig forsta detta. Glom for all del inte bort ratingbolagens del i detta heller. Om dom gjort sin hemlaxa ordentligt sa hade inte triple-A investerarna agerat som dom gjorde.
Biggjs resonemang ar inte bara kraftigt forenklat och faktamassigt felaktigt, det saknar dessutom all nodvandig terminologi for att kunna forklara for en utomstaende vad allt egentligen handlar om. Man kan argumentera for och emot avregleringarna, man kan argumentera for och emot lagar av typen CRA. Nar man tar in alla bitar maste man aven se till ovriga institutioner ute pa marknaden som opererat utan reglering, helt enkelt darfor att det tidigare inte varit nodvandigt. Nagot som exempelvis Paul Krugman kallar for "shadow banking". Government interventions likt TARP har fortvivlat svart att na fram till shadow banking, vilket enbart forlanger krisen. Detta blandat med en klassisk "liquidity trap" likt den i Asien pa 90-talet dar expected inflation inte racker for att forhindra cashhoarding. Da far man en riktig soppa. Man maste agera oerhort kraftfullt, likt Japan pa 90-talet nar dom satte till ca 2 trillioner dollar (omraknat till idag, jamfor det med den forsta TARP-stimulansen pa 700 biljoner dollar sa forstar man) pa den bankkrisen. Ben Bernanke ar en av varldens basta "depression economists" idag och han gor vad han kan fran Feds sida nu, men det ar en svar uppgift han star infor. Det ar pa ratt hall i all fall, sa man kan borja se ljuset i tunneln igen. Manga indikatorer pekar pa att ytterligare krafttag behovs vad galler likviditeten, men det ar ett gott tecken i sig trots det bistra laget.
Jag hoppas att Obama far igenom sin sjukforsakringsplan. Sa dar ar jag val ganska sa overens med biggj, da spelade vi i alla fall oavgjort.
Varfor inte ha en liten tavling forresten. Det kan vara kul att liva upp med ibland. Narmast vinner. Fragan lyder :
Hur mycket i USD betalar jag per manad i sjukforsakring for mig sjalv, min fru och var son ? Da ingar sjukforsakring, tandvardsforsakring, synforsakring, langtidsvard, korttidsvard och olycksvard i mitt paket. Health, dental, vision, long term care, short term care and accidental pa engelska.
/Levee
biggj skrev:Hejsan igen!
Sub-prime-lånen
Nyliberaler som Greenspan och andra inom den nyliberala trusten i USA sökte göra ett alldeles säreget försök att göra alla till kapitalister i USA. Det gjordes genom att skapa privatiserade, tidigare offentliga, institut såsom Freddie Mac och Fanny Mae, vilka skulle låna ut pengar till alla fattiga amerikaner så att de skulle få äga sina bostäder. Detta för att säkra den republikanska majoriteten för årtionden framåt. Det gick till som så att man lånade ut massor med kosingar under 15 års tid, bankerna stod som garanter. Det hela skulle backas upp av att Wall Street därefter lät bankerna sälja dessa lån till utländska banker och lockade med goda räntor. Man kan med fog säga att sub prime-lånen, som startade den ekonomiska härdsmältan hösten 2008, var en gigantisk nyliberal spekulation med hela världen som gisslan. Vid en krasch skulle hela världen stå för notan. Men det sa man inte högt!
Biggj. Du har postat detta tidigare, redan da forklarade jag for dig var du fattat fel. Men ok, vi tar det igen.
1. Fannie och Freddie skapades langt fore Greenspans tid. Dom ar government-sponsored enterprises (GSE) och alltsa understallda ett specifikt andamal. Nu ar dom bada i conservatorship efter ett federalt take over. Du kan inte kalla dom varken privata eller offentliga, anvand denna term (GSE) istallet annars blir det fel.
2. Fannie Mae och Freddie Mac lanar inte ut pengar till kunder. Dom koper kreditstockar fran bankerna, s.k conforming loans, alltsa lan som uppfyller vissa kriterier. Non-conforming loans behaller bankerna sjalva, s.k in-house portfolio. Hogriskkrediter typ jumbo loans finns exempelvis i den kategorin.
3. Bankerna (retail och mortgage) ar inte garanterna, det ar Fannie och Freddie som ar garanterna i sa fall. Dom koper risken av bankerna. Se punkt 2. Och nar Fannie och Freddie ger ut obligationer sa garanteras dom nu av staten, sa att investerare skall vaga kopa dom. Staten har aven tvingat banker till utlaning som dom inte velat ge av affarsmassiga skal, exempelvis via CRA. Om du daremot vill prata om rena investmentsbanks sa gar det bra. Dom ar namligen en aktor som koper CDO's, se punkt 5.
4. Vad har 15 ar med saken att gora ? Greenspan tilltradde redan 1987 som chef for the Fed, The Community Reinvestement Act har tex funnits sedan 1977. Avregleringar har skett anda sedan Jimmy Carters dagar. Forklara garna var du far exakt 15 ar fran.
5. Jag kan nog forklara probelmatiken lite battre. Lanen paketerades och saldes till investerare som sk CDO's, (collaterilized debt obligations) vilket ar sjalva summan av problematiken. Man litade till en form av diversity i paketeringen, de sakra investeringarna, prime loans, (AAA-ratade) blandades med mindre sakra krediter (sk subprime-loans) dar forsiktiga investerare lockades av diversifieringen (riskspridningen) samt de conforming loans som satt med laga LTV's (loan-to-value). Pa facksprak, olika tranches. Senior och junior. Investerarna (Wall Street, m.fl) skulle fa betalt forst i en forutbestamd trappa, beroende pa risken. Risksugna investerare lockades av diversifieringen geografiskt och bortsag fran att dom tog en hogre risk med mindre stabila krediter. Nar sa hela bostadsmarknaden kraschade pa en gang sa foll aven de AAA-ratade investeringarna vilket skapade en extra skjuts at krisen da lagriskinvesterarna nu satt sjalva i smeten och inte kunde radda de andra vilket normalt sker. Man hade inte raknat med att aven propertys med laga LTV's under 70 samt agare med creditscores runt 750 och stabila tillgangar skulle fallera nar vardet sjonk och mojligheten till re-financing var bortspolad av en likviditetskris pa marknaden. Om man inte tar upp CDO's och vad som hande med dom, da kan man aldrig forsta detta. Glom for all del inte bort ratingbolagens del i detta heller. Om dom gjort sin hemlaxa ordentligt sa hade inte triple-A investerarna agerat som dom gjorde.
Biggjs resonemang ar inte bara kraftigt forenklat och faktamassigt felaktigt, det saknar dessutom all nodvandig terminologi for att kunna forklara for en utomstaende vad allt egentligen handlar om. Man kan argumentera for och emot avregleringarna, man kan argumentera for och emot lagar av typen CRA. Nar man tar in alla bitar maste man aven se till ovriga institutioner ute pa marknaden som opererat utan reglering, helt enkelt darfor att det tidigare inte varit nodvandigt. Nagot som exempelvis Paul Krugman kallar for "shadow banking". Government interventions likt TARP har fortvivlat svart att na fram till shadow banking, vilket enbart forlanger krisen. Detta blandat med en klassisk "liquidity trap" likt den i Asien pa 90-talet dar expected inflation inte racker for att forhindra cashhoarding. Da far man en riktig soppa. Man maste agera oerhort kraftfullt, likt Japan pa 90-talet nar dom satte till ca 2 trillioner dollar (omraknat till idag, jamfor det med den forsta TARP-stimulansen pa 700 biljoner dollar sa forstar man) pa den bankkrisen. Ben Bernanke ar en av varldens basta "depression economists" idag och han gor vad han kan fran Feds sida nu, men det ar en svar uppgift han star infor. Det ar pa ratt hall i all fall, sa man kan borja se ljuset i tunneln igen. Manga indikatorer pekar pa att ytterligare krafttag behovs vad galler likviditeten, men det ar ett gott tecken i sig trots det bistra laget.
Jag hoppas att Obama far igenom sin sjukforsakringsplan. Sa dar ar jag val ganska sa overens med biggj, da spelade vi i alla fall oavgjort.
Varfor inte ha en liten tavling forresten. Det kan vara kul att liva upp med ibland. Narmast vinner. Fragan lyder :
Hur mycket i USD betalar jag per manad i sjukforsakring for mig sjalv, min fru och var son ? Da ingar sjukforsakring, tandvardsforsakring, synforsakring, langtidsvard, korttidsvard och olycksvard i mitt paket. Health, dental, vision, long term care, short term care and accidental pa engelska.
/Levee
Hejsan!
Se där, Levee dök upp igen, ni vet han som påstår att han bor i USA, men som vi avslöjade redan för några år sedan var boendes i - Sverige! Att våran Levee sedan inte erkänner att det förelåg en kris i den nyliberala ekonomin hösten 2008 är ju även det lite tragiskt - att likt strutsen sticka ned huvudet i jorden bara för att slippa se verkligheten hjälper inte i längden! I övrigt får han gärna kommentera mina inlagor med sina egenhändiga alster, själv håller jag mig dock till fakta!
Nyliberal chockterapi ledde till ständiga kollapser
Efter år 2000 har det nyliberala experimentet allt mer drag av ett system där demokratin måste pressas tillbaka om den nuvarande ekonomiska ordningen skall kunna fortleva. De finansiella kriserna blir allt fler och allvarligare. Demokratin hotas helt enkelt av detta kapitalistiska system. Fler och fler inser att marknaden måste återregleras, annars står vi för en spiral som för bakåt, inte framåt. Den ekonomiska härdsmältan hösten 2008 var ett globalt tecken på att den nuvarande ekonomiska utvecklingen inte längre fungerar - om den någonsin gjort det, sett ur global synvinkel? Vi följer ekonomen Kenneth Hermeles lilla skrift ”Det globala kasinot” (2001) där en del av underlaget till framställningen kan hittas. Andra som också har legat till underlag för framställningen är Walter Korpi, Amartya Sen, Johan Willner och en rad andra ekonomer och forskare insatta i ämnet.
Kapitalismen har skapat minst 114 bank- och finanskriser under perioden 1980-2000. Allt enligt Världsbanken, en organisation med ett icke helt fläckfritt förflutet. Men dessa siffror kan dock användas såsom ett minimiscenario till de kriser kapitalismen skapat!
Och orsaken till kriserna verkar överallt vara den samma - avregleringarna som sköljde över världen under 1980-talet, men även under 1990-talet! Mexiko, som redan i början av 1980-talet genomgick en liknande kris, tvingades av Världsbanken avreglera sina finansmarknader 1993 - året efter hamnade landet i finansiell kris. Sydkorea tvingades också att avreglera sin finansmarknad, år 1997. Året efter hamnade landet i finansiell kris!
Vad kostar då dessa finansiella kriser?
När exempelvis 4 privata och 6 offentliga banker i Elfenbenskusten drabbades av finansiell kris åren 1988-1991, kostade detta 25 % av landets BNP.
När Indonesien år 1997 drabbades av att 61 banker stängdes så kostade detta 50-55 av BNP.
Men samtidigt vet vi lite om bankkriserna i Kanada, Storbritannien och Frankrike under 1990-talet, beroende på att siffrorna ej utlämnats av både de drabbade bankerna liksom regeringarna.
Intressant är att medan Världsbanken i vissa av sina dokumentationer påstår att fattigdomen i världen minskade under 1990-talet, så visar deras dokument från finanskrisernas Indonesien och Mexiko från åren 1998 respektive 1996, att andelen fattiga, enligt ländernas egna beräkningar, istället ökade dramatiskt. I Indonesien låg fattigdomsandelen av befolkningen på cirka 11 % före krisen, sedan ökade fattigdomsandelen med 67 % och utgjorde efter krisen 19 % av befolkningen. För Mexiko gällde 36 % fattiga i befolkningen före krisen, sedan ökade den med 19 % och var efter krisen uppe i 43 % av befolkningen.
Och då skall vi komma ihåg att de fattigdomsgränser dessa båda länder använder sig av, skulle i en mer civiliserad värld tolkas som slaveribetonat utnyttjande av människor.
För övrigt har Världsbanken manipulerat våldsamt i sina beräkningar av fattigdomen. En fattigdom Världsbanken påstår har minskat när den egentligen har mer än fördubblats sedan 1980-talet. Flera ekonomer har påtalat detta, bland andra Thomas W. Pogge och Sanjay G. Reddy i deras lilla skrift ” Unknown: The Extent, Distribution, and Trend of Global Income Poverty”.
Dessa fick betala för kapitalismens krav på avregleringar! Precis som vi så ofta påmint läsarna om! IMF:s politik har alltså skapat mer fattigdom än som tidigare fanns! Men börjar kriserna först när de är ett faktum? Eller börjar kriserna när de processer som lägger grunderna för katastroferna startar? Det är detta vi skall undersöka närmare. Under 1970-talets andra halva hade bankerna i västvärlden prånglat ut så mycket pengar det gick av de pengar oljeländerna placerat på den överlikvida och oreglerade eurodollarmarknaden som strömmade till efter den första oljekrisen 1973. Och de fortsatte med samma sak efter oljekrisåret 1979. Det fanns ingen samordning för vad kosingen skulle användas till, inte heller visste någon om låntagarna skulle klara räntor och amorteringar. Här ligger det första felet i den skulduppbyggnad som genom bankernas försorg hamnade ute i världen.
Dels hade många av låntagarna då pengarna flödade och räntorna var låga använt sina lånade medel på ett improduktivt och kortsiktigt sätt. Åren 1977-1983 steg låntagarnas exportpriser, vilket gynnade dem, men därefter vände det rejält och exportpriserna började falla medan räntorna på lånen höjdes kraftigt. Lånen var dessutom oftast tagna till rörlig ränta, vilket skulle förvärra problemen snabbt.
Samtidigt hände andra saker under 1980-1990-talen – avregleringarna sköljde som DDT över världen. Och det som garanterat skapar en finanskris är just avreglerade finansmarknader i ett land, särskilt ett utvecklingsland. Mexiko, Indonesien och Sydkorea är nämnda, men det finns fler än hundra exempel utöver dessa tre stater.
Länder som Kina, Vietnam och Indien, vilka stått emot kraven på avregleringar, har klarat sig långt bättre och sluppit det enorma kaoset när finansmarknaderna har kokat över. Vilket berodde på att dessa tre nämnda staters finanser hölls i strama statliga tyglar.
Bakom dessa avregleringar ligger det faktum att de som genomdrev dem glömde bort skillnaden mellan handel med varor och handel med valutor och värdepapper. Nyliberalerna intalade marknadsaktörerna att pengar och aktier var som vilka varor som helst – och därför inte skulle hanteras på annat sätt. Pengar var som tvål. Att denna handel snabbt skulle få spekulativa förlopp verkade förvåna alla inom ”den enda vägens politik”. Marknadens aktörer hade på samma sätt glömt bort att alla spekulativa bubblor har en sak gemensamt – de brister till slut.
Man bör dessutom skilja på kortsiktiga och långsiktiga penningplaceringar. Vanligen är det de kortsiktiga som skapar problem, medan de långsiktiga oftast är till nytta för ett land och dess utveckling. Till detta kommer att det föreligger vissa skarpa skillnader mellan inhemska och utländska, internationella, penningplacerare – eller riskkapital som det också kallas. De inhemska placerarna har oftast något större social och kulturell förbindelse med det land de placerar i, medan de internationella placerarna inte har några bindningar alls – deras grej är att tjäna pengar, oavsett hur det går till eller med vilka medel.
Finanskriserna under 1980-1990-talen berodde dock inte på rörliga valutakurser, snarare tvärtom. Nästan samtliga stater som har haft finanskriser har också haft fasta eller halvfasta växelkurser. Vilket beror på att fasta växelkurser i samspel med öppna kapitalmarknader gynnar spekulation på två sätt.
1. Man kan inte förlora om man spekulerar i en växelförändring. Om kursen ändras vinner man, om kursen står emot spekulationen förlorar man inget.
2. En fast växelkurs ihop med hög ränta inbjuder till lättförtjänta pengar. Man kan exempelvis låna till låg ränta i USA och sedan placera lånet till hög ränta i Mexiko. Med fast ränta tjänar man gott om kosing utan risk, åtminstone så länge kursen står stilla.
MVH
bigj
Se där, Levee dök upp igen, ni vet han som påstår att han bor i USA, men som vi avslöjade redan för några år sedan var boendes i - Sverige! Att våran Levee sedan inte erkänner att det förelåg en kris i den nyliberala ekonomin hösten 2008 är ju även det lite tragiskt - att likt strutsen sticka ned huvudet i jorden bara för att slippa se verkligheten hjälper inte i längden! I övrigt får han gärna kommentera mina inlagor med sina egenhändiga alster, själv håller jag mig dock till fakta!
Nyliberal chockterapi ledde till ständiga kollapser
Efter år 2000 har det nyliberala experimentet allt mer drag av ett system där demokratin måste pressas tillbaka om den nuvarande ekonomiska ordningen skall kunna fortleva. De finansiella kriserna blir allt fler och allvarligare. Demokratin hotas helt enkelt av detta kapitalistiska system. Fler och fler inser att marknaden måste återregleras, annars står vi för en spiral som för bakåt, inte framåt. Den ekonomiska härdsmältan hösten 2008 var ett globalt tecken på att den nuvarande ekonomiska utvecklingen inte längre fungerar - om den någonsin gjort det, sett ur global synvinkel? Vi följer ekonomen Kenneth Hermeles lilla skrift ”Det globala kasinot” (2001) där en del av underlaget till framställningen kan hittas. Andra som också har legat till underlag för framställningen är Walter Korpi, Amartya Sen, Johan Willner och en rad andra ekonomer och forskare insatta i ämnet.
Kapitalismen har skapat minst 114 bank- och finanskriser under perioden 1980-2000. Allt enligt Världsbanken, en organisation med ett icke helt fläckfritt förflutet. Men dessa siffror kan dock användas såsom ett minimiscenario till de kriser kapitalismen skapat!
Och orsaken till kriserna verkar överallt vara den samma - avregleringarna som sköljde över världen under 1980-talet, men även under 1990-talet! Mexiko, som redan i början av 1980-talet genomgick en liknande kris, tvingades av Världsbanken avreglera sina finansmarknader 1993 - året efter hamnade landet i finansiell kris. Sydkorea tvingades också att avreglera sin finansmarknad, år 1997. Året efter hamnade landet i finansiell kris!
Vad kostar då dessa finansiella kriser?
När exempelvis 4 privata och 6 offentliga banker i Elfenbenskusten drabbades av finansiell kris åren 1988-1991, kostade detta 25 % av landets BNP.
När Indonesien år 1997 drabbades av att 61 banker stängdes så kostade detta 50-55 av BNP.
Men samtidigt vet vi lite om bankkriserna i Kanada, Storbritannien och Frankrike under 1990-talet, beroende på att siffrorna ej utlämnats av både de drabbade bankerna liksom regeringarna.
Intressant är att medan Världsbanken i vissa av sina dokumentationer påstår att fattigdomen i världen minskade under 1990-talet, så visar deras dokument från finanskrisernas Indonesien och Mexiko från åren 1998 respektive 1996, att andelen fattiga, enligt ländernas egna beräkningar, istället ökade dramatiskt. I Indonesien låg fattigdomsandelen av befolkningen på cirka 11 % före krisen, sedan ökade fattigdomsandelen med 67 % och utgjorde efter krisen 19 % av befolkningen. För Mexiko gällde 36 % fattiga i befolkningen före krisen, sedan ökade den med 19 % och var efter krisen uppe i 43 % av befolkningen.
Och då skall vi komma ihåg att de fattigdomsgränser dessa båda länder använder sig av, skulle i en mer civiliserad värld tolkas som slaveribetonat utnyttjande av människor.
För övrigt har Världsbanken manipulerat våldsamt i sina beräkningar av fattigdomen. En fattigdom Världsbanken påstår har minskat när den egentligen har mer än fördubblats sedan 1980-talet. Flera ekonomer har påtalat detta, bland andra Thomas W. Pogge och Sanjay G. Reddy i deras lilla skrift ” Unknown: The Extent, Distribution, and Trend of Global Income Poverty”.
Dessa fick betala för kapitalismens krav på avregleringar! Precis som vi så ofta påmint läsarna om! IMF:s politik har alltså skapat mer fattigdom än som tidigare fanns! Men börjar kriserna först när de är ett faktum? Eller börjar kriserna när de processer som lägger grunderna för katastroferna startar? Det är detta vi skall undersöka närmare. Under 1970-talets andra halva hade bankerna i västvärlden prånglat ut så mycket pengar det gick av de pengar oljeländerna placerat på den överlikvida och oreglerade eurodollarmarknaden som strömmade till efter den första oljekrisen 1973. Och de fortsatte med samma sak efter oljekrisåret 1979. Det fanns ingen samordning för vad kosingen skulle användas till, inte heller visste någon om låntagarna skulle klara räntor och amorteringar. Här ligger det första felet i den skulduppbyggnad som genom bankernas försorg hamnade ute i världen.
Dels hade många av låntagarna då pengarna flödade och räntorna var låga använt sina lånade medel på ett improduktivt och kortsiktigt sätt. Åren 1977-1983 steg låntagarnas exportpriser, vilket gynnade dem, men därefter vände det rejält och exportpriserna började falla medan räntorna på lånen höjdes kraftigt. Lånen var dessutom oftast tagna till rörlig ränta, vilket skulle förvärra problemen snabbt.
Samtidigt hände andra saker under 1980-1990-talen – avregleringarna sköljde som DDT över världen. Och det som garanterat skapar en finanskris är just avreglerade finansmarknader i ett land, särskilt ett utvecklingsland. Mexiko, Indonesien och Sydkorea är nämnda, men det finns fler än hundra exempel utöver dessa tre stater.
Länder som Kina, Vietnam och Indien, vilka stått emot kraven på avregleringar, har klarat sig långt bättre och sluppit det enorma kaoset när finansmarknaderna har kokat över. Vilket berodde på att dessa tre nämnda staters finanser hölls i strama statliga tyglar.
Bakom dessa avregleringar ligger det faktum att de som genomdrev dem glömde bort skillnaden mellan handel med varor och handel med valutor och värdepapper. Nyliberalerna intalade marknadsaktörerna att pengar och aktier var som vilka varor som helst – och därför inte skulle hanteras på annat sätt. Pengar var som tvål. Att denna handel snabbt skulle få spekulativa förlopp verkade förvåna alla inom ”den enda vägens politik”. Marknadens aktörer hade på samma sätt glömt bort att alla spekulativa bubblor har en sak gemensamt – de brister till slut.
Man bör dessutom skilja på kortsiktiga och långsiktiga penningplaceringar. Vanligen är det de kortsiktiga som skapar problem, medan de långsiktiga oftast är till nytta för ett land och dess utveckling. Till detta kommer att det föreligger vissa skarpa skillnader mellan inhemska och utländska, internationella, penningplacerare – eller riskkapital som det också kallas. De inhemska placerarna har oftast något större social och kulturell förbindelse med det land de placerar i, medan de internationella placerarna inte har några bindningar alls – deras grej är att tjäna pengar, oavsett hur det går till eller med vilka medel.
Finanskriserna under 1980-1990-talen berodde dock inte på rörliga valutakurser, snarare tvärtom. Nästan samtliga stater som har haft finanskriser har också haft fasta eller halvfasta växelkurser. Vilket beror på att fasta växelkurser i samspel med öppna kapitalmarknader gynnar spekulation på två sätt.
1. Man kan inte förlora om man spekulerar i en växelförändring. Om kursen ändras vinner man, om kursen står emot spekulationen förlorar man inget.
2. En fast växelkurs ihop med hög ränta inbjuder till lättförtjänta pengar. Man kan exempelvis låna till låg ränta i USA och sedan placera lånet till hög ränta i Mexiko. Med fast ränta tjänar man gott om kosing utan risk, åtminstone så länge kursen står stilla.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Namen biggj. Det har forvantade jag mig inte. Vilken overraskning.
Jo, jag vet att du standigt tror att jag ar en den ene, an den andre, an den tredje och du tror att jag bor pa alla mojliga stallen. Tyvarr biggj, jag bor fortfarande i USA. Att du inte fattat det annu ar for mig en gata. Men det ar inte mitt problem utan biggj's, sa jag gar glatt vidare.
Jag har just forklarat hur subprime/bolanekrisen uppkom i nagra korta meningar. Orsaker, utveckling och resultat. Det blir lite svart for dig att saga att jag fornekar nagot nar jag just forklarat dess hela uppkomst, tycker du inte det, Herr Motsagelsefull ?
Tyvarr ar det svart att forklara det hela enklare, ett visst matt av facksprak maste jag anvanda. Vad galler fakta i mitt inlagg sa uppmanar jag alla tvivlare att googla alla uppgifter i det och kontrollera sjalva. Finns inget dar som inte ar allman kannedom och allmanna vedertagna fakta.
Skall du inte gissa i tavlingen forresten ? Vilken besvikelse. Sa mycket som du pastar dig veta, da bor du ju vinna detta latt.
/Levee
biggj skrev:Hejsan!
Se där, Levee dök upp igen, ni vet han som påstår att han bor i USA, men som vi avslöjade redan för några år sedan var boendes i - Sverige! Att våran Levee sedan inte erkänner att det förelåg en kris i den nyliberala ekonomin hösten 2008 är ju även det lite tragiskt - att likt strutsen sticka ned huvudet i jorden bara för att slippa se verkligheten hjälper inte i längden! I övrigt får han gärna kommentera mina inlagor med sina egenhändiga alster, själv håller jag mig dock till fakta! :)
Jo, jag vet att du standigt tror att jag ar en den ene, an den andre, an den tredje och du tror att jag bor pa alla mojliga stallen. Tyvarr biggj, jag bor fortfarande i USA. Att du inte fattat det annu ar for mig en gata. Men det ar inte mitt problem utan biggj's, sa jag gar glatt vidare.
Jag har just forklarat hur subprime/bolanekrisen uppkom i nagra korta meningar. Orsaker, utveckling och resultat. Det blir lite svart for dig att saga att jag fornekar nagot nar jag just forklarat dess hela uppkomst, tycker du inte det, Herr Motsagelsefull ?
Tyvarr ar det svart att forklara det hela enklare, ett visst matt av facksprak maste jag anvanda. Vad galler fakta i mitt inlagg sa uppmanar jag alla tvivlare att googla alla uppgifter i det och kontrollera sjalva. Finns inget dar som inte ar allman kannedom och allmanna vedertagna fakta.
Skall du inte gissa i tavlingen forresten ? Vilken besvikelse. Sa mycket som du pastar dig veta, da bor du ju vinna detta latt.
/Levee
Hejsan!
Levee fortsätter att i sin frustration att förneka verkligheten, i vanlig ordning, det får han gärna hålla på med, men vi har viktigare saker för oss dock! :)
Fortsättning från föregående inlaga.....
Men det fanns fler varningstecken redan under tidigt 1980-tal. Enligt ekonomen Romilly Green, hade den totala mängden av finansiella tillgångar i fem av världens största ekonomier, vilka uppgick till cirka $ 20 000 miljarder under slutet av 1980-talet, eller fem gånger deras samlade bruttonationalprodukter (BNP), stigit till nästan $ 140 000 miljarder år 2000, vilket motsvarar 10 gånger deras BNP. I vissa länder var ökningen var ännu högre. Japan upplevde en ökning av landets finansiella tillgångar från sex till nio gånger BNP mellan1980 och 1990, medan Storbritanniens finansiella tillgångar ökade till nästan 15 gånger BNP mellan 1980 och år 2000. Green påpekar att sedan slutet av 1970-talet och början av 1980-talet bestod de finansiella tillgångarna fortfarande av "verkliga rikedomar", som definieras som fysiskt kapital, humankapital och forskning och utveckling vilket var i stort sett det samma. Men i början av 2000-talet, började det gå över i något annat, de finansiella tillgångar var då värda omkring tre gånger värdet av de reala tillgångar som ligger till grund för dem. Detta innebar en total skilsmässa från den ekonomiska verkligheten.
Ekonomiforskaren Peter Warburton, författare till boken ”Debt and Delusion” (1999), behandlar betydelsen av de ökade skulderna i de avancerade kapitalistiska länderna under 1990-talet. Bolagsaktiernas standardvärden har kraftigt ökat, både i antal och storlek, samtidigt som telekommunikations- och energisektorerna har hamnat i förlustklass. Personliga såväl som företagskonkurser ökar i hela den utvecklade världen när låntagare sökt skydda sig mot sina fordringsägare. De så kallade sub-prime-inteckningarna i USA upplevde sin värsta kris någonsin och de obetalda konsumentkreditsskulderna i Europa och Nordamerika ökade hela tiden. Europeiska banker och försäkringsbolag är tvingade till enorma nedskrivningar av sina vinster.
Warburton varnade för att de ökande kreditnivåerna kan utlösa en stor ekonomisk kris. ”I sanning är toleransnivåerna i världens finansiella system mycket höga. När en procent av de årliga skuldandelarna inte betalas in, minskar värdet på skulden också med en procent, vilket sätter sina spår i hela utlåningssystemet, och bankernas lönsamhet kan ifrågasätts. Om betalningsförsummelsen når två procent, är sannolikheten för en finansiell kris uppenbar. Enligt mina beräkningar är den första av dessa faser redan passerad.”
En av de mer märkliga påståenden från försvararna av den nuvarande ekonomiska ordningen är att den "fria marknaden" främjar ekonomisk tillväxt och därmed är det enda säkra motgiftet mot den globala fattigdomen. Kalla fakta visar att dessa påståenden mest är ljug.
Ett bidrag till debatten från Alan Freeman visade än mer intressanta saker, bl.a att den globala per capita tillväxten var cirka 3,76 procent under 1970-talet, men på 1980-talet minskade den till endast 0,7 procents tillväxt. Under perioden 1990-2000 sjönk den ännu mer och hamnade på minus 0,2 procent för hela decenniet. I de f.d. stalinistiskt styrda länderna, som idag (2003) betecknas som "övergångssländer" minskade faktiskt BNP per capita med mellan 50 och 75 procent under 1990-talet. Freeman påpekar att skillnaderna mellan de stora kapitalistiska ekonomierna och de så kallade utvecklingsländerna ökar. Inte bara en ökning av den relativa fattigdomen, även den ”absoluta fattigdomen” ökar åter. År 1980 upplevde 118 miljoner människor i nio länder en absolut nedgång i BNP per capita under de senaste tio åren. År 1998 fanns det däremot hela 60 sådana länder med vikande BNP/capita, med en sammanlagd befolkning på 1,3 miljarder.
En av de viktigaste faktorerna i denna process är att visa att det globala finansiella systemet genererar överföringar av rikedomar från de fattiga till de rika. Romilly Green skriver följande: ”kapitalet borde flödet från länder där det finns gott om rikedomar, till sådana där det existerar få rikedomar” alltså till den fattiga världen. Men tyvärr sker det motsatta. Även Världsbanken, inte precis känd för sin radikala kritik av globaliseringen, har äntligen erkänt att… på nettobasis flödar inte längre kapital från höginkomstländerna till ekonomier som behöver kapital för att upprätthålla sina framsteg i strävandena att nå FN:s millenniemål.” Vad banken egentligen säger, i princip, är att de fattiga subventionerar de rika .
MVH
bigj
Levee fortsätter att i sin frustration att förneka verkligheten, i vanlig ordning, det får han gärna hålla på med, men vi har viktigare saker för oss dock! :)
Fortsättning från föregående inlaga.....
Men det fanns fler varningstecken redan under tidigt 1980-tal. Enligt ekonomen Romilly Green, hade den totala mängden av finansiella tillgångar i fem av världens största ekonomier, vilka uppgick till cirka $ 20 000 miljarder under slutet av 1980-talet, eller fem gånger deras samlade bruttonationalprodukter (BNP), stigit till nästan $ 140 000 miljarder år 2000, vilket motsvarar 10 gånger deras BNP. I vissa länder var ökningen var ännu högre. Japan upplevde en ökning av landets finansiella tillgångar från sex till nio gånger BNP mellan1980 och 1990, medan Storbritanniens finansiella tillgångar ökade till nästan 15 gånger BNP mellan 1980 och år 2000. Green påpekar att sedan slutet av 1970-talet och början av 1980-talet bestod de finansiella tillgångarna fortfarande av "verkliga rikedomar", som definieras som fysiskt kapital, humankapital och forskning och utveckling vilket var i stort sett det samma. Men i början av 2000-talet, började det gå över i något annat, de finansiella tillgångar var då värda omkring tre gånger värdet av de reala tillgångar som ligger till grund för dem. Detta innebar en total skilsmässa från den ekonomiska verkligheten.
Ekonomiforskaren Peter Warburton, författare till boken ”Debt and Delusion” (1999), behandlar betydelsen av de ökade skulderna i de avancerade kapitalistiska länderna under 1990-talet. Bolagsaktiernas standardvärden har kraftigt ökat, både i antal och storlek, samtidigt som telekommunikations- och energisektorerna har hamnat i förlustklass. Personliga såväl som företagskonkurser ökar i hela den utvecklade världen när låntagare sökt skydda sig mot sina fordringsägare. De så kallade sub-prime-inteckningarna i USA upplevde sin värsta kris någonsin och de obetalda konsumentkreditsskulderna i Europa och Nordamerika ökade hela tiden. Europeiska banker och försäkringsbolag är tvingade till enorma nedskrivningar av sina vinster.
Warburton varnade för att de ökande kreditnivåerna kan utlösa en stor ekonomisk kris. ”I sanning är toleransnivåerna i världens finansiella system mycket höga. När en procent av de årliga skuldandelarna inte betalas in, minskar värdet på skulden också med en procent, vilket sätter sina spår i hela utlåningssystemet, och bankernas lönsamhet kan ifrågasätts. Om betalningsförsummelsen når två procent, är sannolikheten för en finansiell kris uppenbar. Enligt mina beräkningar är den första av dessa faser redan passerad.”
En av de mer märkliga påståenden från försvararna av den nuvarande ekonomiska ordningen är att den "fria marknaden" främjar ekonomisk tillväxt och därmed är det enda säkra motgiftet mot den globala fattigdomen. Kalla fakta visar att dessa påståenden mest är ljug.
Ett bidrag till debatten från Alan Freeman visade än mer intressanta saker, bl.a att den globala per capita tillväxten var cirka 3,76 procent under 1970-talet, men på 1980-talet minskade den till endast 0,7 procents tillväxt. Under perioden 1990-2000 sjönk den ännu mer och hamnade på minus 0,2 procent för hela decenniet. I de f.d. stalinistiskt styrda länderna, som idag (2003) betecknas som "övergångssländer" minskade faktiskt BNP per capita med mellan 50 och 75 procent under 1990-talet. Freeman påpekar att skillnaderna mellan de stora kapitalistiska ekonomierna och de så kallade utvecklingsländerna ökar. Inte bara en ökning av den relativa fattigdomen, även den ”absoluta fattigdomen” ökar åter. År 1980 upplevde 118 miljoner människor i nio länder en absolut nedgång i BNP per capita under de senaste tio åren. År 1998 fanns det däremot hela 60 sådana länder med vikande BNP/capita, med en sammanlagd befolkning på 1,3 miljarder.
En av de viktigaste faktorerna i denna process är att visa att det globala finansiella systemet genererar överföringar av rikedomar från de fattiga till de rika. Romilly Green skriver följande: ”kapitalet borde flödet från länder där det finns gott om rikedomar, till sådana där det existerar få rikedomar” alltså till den fattiga världen. Men tyvärr sker det motsatta. Även Världsbanken, inte precis känd för sin radikala kritik av globaliseringen, har äntligen erkänt att… på nettobasis flödar inte längre kapital från höginkomstländerna till ekonomier som behöver kapital för att upprätthålla sina framsteg i strävandena att nå FN:s millenniemål.” Vad banken egentligen säger, i princip, är att de fattiga subventionerar de rika .
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
biggj skrev:Hejsan!
Levee fortsätter att i sin frustration att förneka verkligheten, i vanlig ordning, det får han gärna hålla på med, men vi har viktigare saker för oss dock!
Ojojoj, viktiga saker pa gang. Ja, det ar val anstrangande att skriva om alla dina teorier hela tiden nar nagon annan kommer in och patalar vad du forbisett. Det marks ju inte minst pa att du inte med ett enda ord kan motbevisa nagot av det jag skrivit. Vilket alla som laser denna trad sjalva kommer att inse, sa kor pa du bara. Keep on rocking.
/Levee
Hejsan!
Ja det är rätt Levee, läs och begrunda det vi framför, därur kanske du kan lära dig något, vem vet? Allt hittar man inte på Wikipedia.....
Nu vidare i våran analysering av den senaste krisens förlagor!
Vad hände i Sverige under 1980-1990-talen?
När finansminister Feldt mot slutet av 1980-talet tvingade in Sverige på en bana mot en avreglerad finansmarknad hamnade man samtidigt på den nyliberala ”enda vägen” - därmed var det en tidsfråga innan krisen skulle slå till. Med ingen koll alls på vad som hände på en, som man trodde, självskötande marknad, ökade riskerna år från år, och år 1992 var krisen ett faktum. Finanskriserna förbereddes på flera sätt; staterna svek eller tvingades överge sitt ansvar mot medborgarna, banker och kreditinstitut visste knappt vad de sysslade med och någon koll fanns inte. Alla verksamma parter övergav regleringstänkandet nästan samtidigt, man skulle ”pressa tillbaka staten”. När det sedan gällde att ta hand om följderna av denna nya trend var det åter dags för staten att gripa in. I Sverige tvingades staten både rädda banker och penningvärde genom att man tvingade ut närmare en halv miljon människor i arbetslöshet åren 1991-1993. Dessa medel har ännu inte återbetalats av direktörerna.....
Vad som drev igång övergången från ett demokratiskt styre av kommunerna till ett marknadsanpassat kundsystem är alltjämt höljt i dunkel. Varför övergav socialdemokraterna den demokratiska vägen för att istället byta spår till en mer folkfientlig stig? Ingredienserna har varit flera och alla har de saknat acceptans hos medborgarnas flertal.
Avskaffandet av valutaregleringen innebar att vi förlorade kontrollen över vår ekonomi och därmed utlandsskulden. Avskaffandet av bankregleringarna orsakade därefter bankernas spekulationshysteri. EES-avtalet innebar en icke folkligt förankrad EU-anpassning, skattereformen innebar ett övergivande av den solidariska skattepolitiken, därefter EG-ansökningen som hållits utanför alla valrörelser och inlämnades mot majoritetens önskemål. Krispaketen som inte diskuterades utan beslutades av en liten grupp politiker helt utan insyn och demokratisk debatt.
Makthavarna under 1980-talet agerade som om de helt hade glömt bort att demokrati också handlar om delaktighet, istället handlade de allt mer som en slags direktörer, inte som representanter för folkviljan. Landshövding Ingemar Eliasson påpekade en gång i D-N att den svenska förvaltningsmodellen med problembeskrivning, debatt och därefter beslut ersatts av en ny modell – ”Gärna debatt men först ett rejält beslut”. Eliasson skrev vidare att den traditionella vägen ”ibland var en trög process”. Demokratin var helt enkelt i vägen, ansåg dessa tjänstemän inom de kommunala sektorerna - och naturligtvis sneglade de på de nyliberala snabba besluten och den "smidighet" dessa ansågs ha!
”Despoti är ett legitimt styrelsesätt då det gäller barbarer, förutsatt att målet är deras bättring.”
Uttryckt av John Stuart Mill i sin skrift ”On Liberty” – en av nyliberalernas grundfäder.
MVH
bigj
Ja det är rätt Levee, läs och begrunda det vi framför, därur kanske du kan lära dig något, vem vet? Allt hittar man inte på Wikipedia.....
Nu vidare i våran analysering av den senaste krisens förlagor!
Vad hände i Sverige under 1980-1990-talen?
När finansminister Feldt mot slutet av 1980-talet tvingade in Sverige på en bana mot en avreglerad finansmarknad hamnade man samtidigt på den nyliberala ”enda vägen” - därmed var det en tidsfråga innan krisen skulle slå till. Med ingen koll alls på vad som hände på en, som man trodde, självskötande marknad, ökade riskerna år från år, och år 1992 var krisen ett faktum. Finanskriserna förbereddes på flera sätt; staterna svek eller tvingades överge sitt ansvar mot medborgarna, banker och kreditinstitut visste knappt vad de sysslade med och någon koll fanns inte. Alla verksamma parter övergav regleringstänkandet nästan samtidigt, man skulle ”pressa tillbaka staten”. När det sedan gällde att ta hand om följderna av denna nya trend var det åter dags för staten att gripa in. I Sverige tvingades staten både rädda banker och penningvärde genom att man tvingade ut närmare en halv miljon människor i arbetslöshet åren 1991-1993. Dessa medel har ännu inte återbetalats av direktörerna.....
Vad som drev igång övergången från ett demokratiskt styre av kommunerna till ett marknadsanpassat kundsystem är alltjämt höljt i dunkel. Varför övergav socialdemokraterna den demokratiska vägen för att istället byta spår till en mer folkfientlig stig? Ingredienserna har varit flera och alla har de saknat acceptans hos medborgarnas flertal.
Avskaffandet av valutaregleringen innebar att vi förlorade kontrollen över vår ekonomi och därmed utlandsskulden. Avskaffandet av bankregleringarna orsakade därefter bankernas spekulationshysteri. EES-avtalet innebar en icke folkligt förankrad EU-anpassning, skattereformen innebar ett övergivande av den solidariska skattepolitiken, därefter EG-ansökningen som hållits utanför alla valrörelser och inlämnades mot majoritetens önskemål. Krispaketen som inte diskuterades utan beslutades av en liten grupp politiker helt utan insyn och demokratisk debatt.
Makthavarna under 1980-talet agerade som om de helt hade glömt bort att demokrati också handlar om delaktighet, istället handlade de allt mer som en slags direktörer, inte som representanter för folkviljan. Landshövding Ingemar Eliasson påpekade en gång i D-N att den svenska förvaltningsmodellen med problembeskrivning, debatt och därefter beslut ersatts av en ny modell – ”Gärna debatt men först ett rejält beslut”. Eliasson skrev vidare att den traditionella vägen ”ibland var en trög process”. Demokratin var helt enkelt i vägen, ansåg dessa tjänstemän inom de kommunala sektorerna - och naturligtvis sneglade de på de nyliberala snabba besluten och den "smidighet" dessa ansågs ha!
”Despoti är ett legitimt styrelsesätt då det gäller barbarer, förutsatt att målet är deras bättring.”
Uttryckt av John Stuart Mill i sin skrift ”On Liberty” – en av nyliberalernas grundfäder.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
biggj skrev:Hejsan!
Ja det är rätt Levee, läs och begrunda det vi framför, därur kanske du kan lära dig något, vem vet? Allt hittar man inte på Wikipedia.
Joda, nog laser jag och begrundar alltid. Om jag kan lara mig nagot tvivlar jag pa men man vet aldrig. Ingen ar nagonsin fullard. Wikipedia anser jag knappast behova i detta fallet. Jag har en ekonomiexamen i ryggen, mangarig internationell arbetslivserfarenhet rorande det specifika omradet och for narvarande jobbar jag pa en av USA's storsta banker som specialist inom kreditbranschen. Jag tror jag klarar mig ratt bra utan Wikipedia nar vi pratar om amerikanska bolanekriser.
De ekonomiska alster du framfor haller knappt svensk gymnasieniva sett till den ekonomiska terminologin, slutledningarna och svarighetsgraden. Vill du imponera pa mig och lara mig nagot sa maste du hoja din niva avsevart. Sorry, men det ar den bittra sanningen. Historia ar nog mera din grej.
Inget svar till tavlingen annu ? Kom igen nu, jag hade ju sa hoga forvantningar pa dig.
/Levee
Här är vänsterns problem i ett nötskal. Självgodheten, de har bevisligen inte har en susning vad de snackar om (annat än lite hopasnickarde konspirationsteorier och lättwikipediafläsk på benen). Varför? Det blir ju presentationer på 15årsnivå. Varför, är de inte seriösa? Eller vad är det med dem? Det liknar tråden med tomten som inte tror på månlandningen som jag tjafsat med. De kanske har något att komma med, vänsteristerna, men det framkommer ju aldrig. Bara gamla teorier som inte har någon betydelse. Gamla skrifter, religösa för vänsterns del. Men ingen direkt tyngd.
Nåväl det är inte mitt problem, men varför inte bli lite mer vassa. Ta bara cevianmannen som i rätten pedagogiskt visat upp sin sida, med powerpointpresentationer, och rätten (det offentliga Sverige) satt mållösa över presentationen. Men vad fan det är väl som vilken annan presentation, som alla inom det privata pyslar med varje dag. Dock det offentliga Sverige verka ju leva i stenålderslimbo.Ett ideal som vänstern efterapar (70 talet är över) men se det funkar inte. Vänstern ni behöver bli vassare.
Vi behöver en vassare verklighetsbaserad mindre fummig vänster. Kunskap och efterforskning kom igen. Annars blir det ju bara AV och SUCH av det hela, dvs att förhålla sig till religösa texter.
Ska se om jag hittar länken.
Nåväl det är inte mitt problem, men varför inte bli lite mer vassa. Ta bara cevianmannen som i rätten pedagogiskt visat upp sin sida, med powerpointpresentationer, och rätten (det offentliga Sverige) satt mållösa över presentationen. Men vad fan det är väl som vilken annan presentation, som alla inom det privata pyslar med varje dag. Dock det offentliga Sverige verka ju leva i stenålderslimbo.Ett ideal som vänstern efterapar (70 talet är över) men se det funkar inte. Vänstern ni behöver bli vassare.
Vi behöver en vassare verklighetsbaserad mindre fummig vänster. Kunskap och efterforskning kom igen. Annars blir det ju bara AV och SUCH av det hela, dvs att förhålla sig till religösa texter.
Ska se om jag hittar länken.
Fridens Liljor
Hejsan!
Vi noterar att frustrationen bland de nyliberala och totalitära sprider sig av våra skrivningar, det är bra! Vi gillar ju att framföra obehagliga sanningar som sänker dem! Kallekula har också börjat oroa sig, det gillar vi också!
Levee har graderat upp sig, kolla bare:
"Jag har en ekonomiexamen i ryggen, mangarig internationell arbetslivserfarenhet rorande det specifika omradet och for narvarande jobbar jag pa en av USA's storsta banker som specialist inom kreditbranschen."
Ho ho ho ho.....inte dåligt av någon som inte ens bor i USA! :lol:
Nu går vi vidare i våran utförliga historik om ekonomikrisens förspel!
Utvecklingstankarna i Bretton Woods år 1944
År 1944, mitt under brinnande krig, samlades USA:s och Storbritanniens ledare i Bretton Woods för att diskutera en ny världsordning. Samma år kom Karl Polanyis analys om hur marknader uppstår och fungerar i olika samhällen. Han varnade för en otyglad marknad som lämnas fri snart kommer att styra människor likt en diktatur samtidigt som den leder till en ekologisk katastrof. När människor i sådana samhällen känner sig hotade, då griper de efter alla möjliga tillgängliga försvarsredskap – en del av dem auktoritära eller totalitära. Polanyi kom till slutsatsen at om en liberal kapitalism skulle kunna överleva i längden, måste den omfattas av omfattande regelverk så att demokratin och öppenheten skall kunna fortleva. Utan dessa styrmedel hamnar vi snart i handelskrig och avskärmningar, menade Polanyi vidare.
Sociologen Manuel Castells noterade på liknande sätt hur informationssamhället kan skapa motstånd mot en kapitalism, och en marknad, som skenar iväg och leder till upplösning av sociala, kulturella och nationella sammanhang, välfärdsstatens försvagning och arbetslöshet. Sådan upplösning tenderar att frammana fundamentalistiska rörelser som försvar i en situation när statsmakten övergivit ambitionen att styra marknaden.
Även nationalekonomen Keynes hade liknande perspektiv som Polanyi, Castells eller för den delen svensken Gunnar Myrdal, och samtliga var kritiska mot Adam Smiths budskap som gick ut på att kapitalismen räcker till för att ta ett samhälleligt ansvar, bara konkurrens råder och att sambandet mellan marknadens aktörer är tillräckligt nära. Keynes menade att kapitalismen på sin höjd kan tvingas att ta sitt ansvar – om den regleras och styrs. Keynes hade redan varit kritiskt till Tysklands stora skadestånd efter första världskriget, och var lika kritisk till liknande åtgärder efter det andra världskriget. Denna gång lyssnade segerherrarna på honom i Bretton Woods – man beslutade att ger Tyskland krediter så att efterfrågan på varor och tjänster kunde hållas uppe och ekonomierna åter kom igång. Här växte välfärdssamhällets konturer fram, där marknad, människors kulturella och sociala behov skulle tillfredsställas. Men detta skedde bara i det krigsdrabbade Västeuropa. I Bretton Woods gjordes redan tidigt en klar skillnad mellan varuflöden och penningflöden. Keynes ansåg att länder med överskott levde över sina tillgångar – och att dessa överskott drog undan efterfrågan från världsmarknaden och resulterade i att tillväxt och sysselsättning hölls nere. Men Keynes, liksom flertalet ekonomer som var inblandade vid Bretton Woods menade att en oreglerad penningmarknad var ännu farligare än hinder för det fria varuflödet. Man menade följande:
Dels riskerade spekulationen som uppstod vid fria penningflöden att öka kraven på protektionism, som därmed kunde drabba varuflödena…..
Dels skulle en oreglerad finansmarknad försvåra en aktiv statlig välfärdspolitik, något som i längden kunde hota hela den politiska och sociala stabiliteten efter kriget – och leda till att kapitalismen riskerade att avföras från dagordningen….
Men det fanns ännu ett argument mot fria penningflöden – fasta växelkurser bidrog till ett ökat flöde av varor och tjänster, men de var inte förenliga med öppna kapitalmarknader. Därför ansåg dessa ekonomer att både handeln och stabiliteten krävde att en åtskillnad gjordes mellan finansmarknad, även valutahandeln, samt varu- och tjänstehandeln. Bretton Woods-konferensen stod därmed bakom en fri varuhandel, men man var restriktiv vad gällde de finansiella flödena. Staterna fick rätt att kontrollera kapitalflödena. Orsaken var den man sedan 1980-talet varit väl medveten om: finansmarknader är instabila och leder med ojämna mellanrum till finanskriser och andra skadliga överdrifter.
Men alla var inte instämmande, Wall Street och det dåtida storkapitalet främst i USA ville redan år 1944 se en avreglering av finansmarknaderna. Deras syn var att banker och storbolag borde styra politiken än tvärtom. Dessa särintressen ansåg att man inte borde lyssna på politiska opinioner utan enbart de ”ekonomiska lagarna” – demokratin skulle inte få stå över ekonomins ”normer”. Exempelvis IBM samarbetade med Nazityskland i deras utrotningsläger samtidigt som USA var i krig med nämnda land. Dessa företagsledare och ägare var inte demokratiskt sinnade. Exempelvis IBM samarbetade med Nazityskland i deras utrotningsläger samtidigt som USA var i krig med nämnda land. Och det fanns fler exempel på att företagarna och storkapitalisterna samarbetade med vem som helst - bara det gav pengar, och oavsett om det drabbade andra.*
För kapitalister går möjligheterna att tjäna pengar alltid före andra människors liv. Deras budskap skilde sig i praktiken inte så mycket från de totalitära ideologier som deras egna regeringar samtidigt bekämpade år 1944.
(* IBM hade kontrakt med tyskarna vilka använde företagets hålkortssystem när de sorterade människor i utrotningslägren under kriget. Det visade sig att IBM:s hålkorts- och andra affärsmaskiner (som var väldigt bra på att hålla ordning på poster, summera, sortera etc) användes av nazisterna för att registrera Europas judar. Och IBM-maskiner underlättade därmed i hög grad att samla ihop dem och sända dem till dödsläger. Efter kriget erhöll IBM betalning för detta, fantastiskt nog.)
Keynes hade personligen argumenterat för en internationell handelsorganisation, ITO, som skulle ha till uppgift att reglera priserna på världens råvarumarknader, liksom stabilitet av, och styrning av, finansmarknaderna. Han fick inget stöd från USA:s sida, utan denna stat bildade några år senare ett allmänt hållet tull- och handelsavtal ”General Agreement on Tariffs and Trade”, förkortat till GATT. GATT:s uppgift var i stort sett bara att underlätta handeln genom tullsänkningar och ta bort olika handelshinder, men någon egentlig styrande roll fick denna uppgörelse inte. GATT blev därmed det första steget på den väg som skulle leda till den avregleringspolitik som från 1980-talet blivit så förödande i världen. I Bretton Woods skapades även Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) vilka delvis stödde Keynes linje om regleringar och stöd för återuppbyggnaden av Europa efter kriget. Dessa organisationer gjorde under de första decennierna en klar åtskillnad mellan handel med varor/tjänster och handel med pengar. Därmed lades grunden för efterkrigstidens välfärdsinriktade kapitalism i västvärlden.
Därmed styrdes marknaden av en filosofi där de flesta ekonomer och styrande tyckte likadant i de västliga staterna. Jämfört med 1900-talets första halva fick man igång en positiv utveckling några år efter 1945 och en nästan oavbruten högkonjunktur fram till början av 1970-talet. Därefter började problemen igen…
Källor i övrigt som ovan, Kenneth Hermele, 2001....
MVH
bigj
Vi noterar att frustrationen bland de nyliberala och totalitära sprider sig av våra skrivningar, det är bra! Vi gillar ju att framföra obehagliga sanningar som sänker dem! Kallekula har också börjat oroa sig, det gillar vi också!
Levee har graderat upp sig, kolla bare:
"Jag har en ekonomiexamen i ryggen, mangarig internationell arbetslivserfarenhet rorande det specifika omradet och for narvarande jobbar jag pa en av USA's storsta banker som specialist inom kreditbranschen."
Ho ho ho ho.....inte dåligt av någon som inte ens bor i USA! :lol:
Nu går vi vidare i våran utförliga historik om ekonomikrisens förspel!
Utvecklingstankarna i Bretton Woods år 1944
År 1944, mitt under brinnande krig, samlades USA:s och Storbritanniens ledare i Bretton Woods för att diskutera en ny världsordning. Samma år kom Karl Polanyis analys om hur marknader uppstår och fungerar i olika samhällen. Han varnade för en otyglad marknad som lämnas fri snart kommer att styra människor likt en diktatur samtidigt som den leder till en ekologisk katastrof. När människor i sådana samhällen känner sig hotade, då griper de efter alla möjliga tillgängliga försvarsredskap – en del av dem auktoritära eller totalitära. Polanyi kom till slutsatsen at om en liberal kapitalism skulle kunna överleva i längden, måste den omfattas av omfattande regelverk så att demokratin och öppenheten skall kunna fortleva. Utan dessa styrmedel hamnar vi snart i handelskrig och avskärmningar, menade Polanyi vidare.
Sociologen Manuel Castells noterade på liknande sätt hur informationssamhället kan skapa motstånd mot en kapitalism, och en marknad, som skenar iväg och leder till upplösning av sociala, kulturella och nationella sammanhang, välfärdsstatens försvagning och arbetslöshet. Sådan upplösning tenderar att frammana fundamentalistiska rörelser som försvar i en situation när statsmakten övergivit ambitionen att styra marknaden.
Även nationalekonomen Keynes hade liknande perspektiv som Polanyi, Castells eller för den delen svensken Gunnar Myrdal, och samtliga var kritiska mot Adam Smiths budskap som gick ut på att kapitalismen räcker till för att ta ett samhälleligt ansvar, bara konkurrens råder och att sambandet mellan marknadens aktörer är tillräckligt nära. Keynes menade att kapitalismen på sin höjd kan tvingas att ta sitt ansvar – om den regleras och styrs. Keynes hade redan varit kritiskt till Tysklands stora skadestånd efter första världskriget, och var lika kritisk till liknande åtgärder efter det andra världskriget. Denna gång lyssnade segerherrarna på honom i Bretton Woods – man beslutade att ger Tyskland krediter så att efterfrågan på varor och tjänster kunde hållas uppe och ekonomierna åter kom igång. Här växte välfärdssamhällets konturer fram, där marknad, människors kulturella och sociala behov skulle tillfredsställas. Men detta skedde bara i det krigsdrabbade Västeuropa. I Bretton Woods gjordes redan tidigt en klar skillnad mellan varuflöden och penningflöden. Keynes ansåg att länder med överskott levde över sina tillgångar – och att dessa överskott drog undan efterfrågan från världsmarknaden och resulterade i att tillväxt och sysselsättning hölls nere. Men Keynes, liksom flertalet ekonomer som var inblandade vid Bretton Woods menade att en oreglerad penningmarknad var ännu farligare än hinder för det fria varuflödet. Man menade följande:
Dels riskerade spekulationen som uppstod vid fria penningflöden att öka kraven på protektionism, som därmed kunde drabba varuflödena…..
Dels skulle en oreglerad finansmarknad försvåra en aktiv statlig välfärdspolitik, något som i längden kunde hota hela den politiska och sociala stabiliteten efter kriget – och leda till att kapitalismen riskerade att avföras från dagordningen….
Men det fanns ännu ett argument mot fria penningflöden – fasta växelkurser bidrog till ett ökat flöde av varor och tjänster, men de var inte förenliga med öppna kapitalmarknader. Därför ansåg dessa ekonomer att både handeln och stabiliteten krävde att en åtskillnad gjordes mellan finansmarknad, även valutahandeln, samt varu- och tjänstehandeln. Bretton Woods-konferensen stod därmed bakom en fri varuhandel, men man var restriktiv vad gällde de finansiella flödena. Staterna fick rätt att kontrollera kapitalflödena. Orsaken var den man sedan 1980-talet varit väl medveten om: finansmarknader är instabila och leder med ojämna mellanrum till finanskriser och andra skadliga överdrifter.
Men alla var inte instämmande, Wall Street och det dåtida storkapitalet främst i USA ville redan år 1944 se en avreglering av finansmarknaderna. Deras syn var att banker och storbolag borde styra politiken än tvärtom. Dessa särintressen ansåg att man inte borde lyssna på politiska opinioner utan enbart de ”ekonomiska lagarna” – demokratin skulle inte få stå över ekonomins ”normer”. Exempelvis IBM samarbetade med Nazityskland i deras utrotningsläger samtidigt som USA var i krig med nämnda land. Dessa företagsledare och ägare var inte demokratiskt sinnade. Exempelvis IBM samarbetade med Nazityskland i deras utrotningsläger samtidigt som USA var i krig med nämnda land. Och det fanns fler exempel på att företagarna och storkapitalisterna samarbetade med vem som helst - bara det gav pengar, och oavsett om det drabbade andra.*
För kapitalister går möjligheterna att tjäna pengar alltid före andra människors liv. Deras budskap skilde sig i praktiken inte så mycket från de totalitära ideologier som deras egna regeringar samtidigt bekämpade år 1944.
(* IBM hade kontrakt med tyskarna vilka använde företagets hålkortssystem när de sorterade människor i utrotningslägren under kriget. Det visade sig att IBM:s hålkorts- och andra affärsmaskiner (som var väldigt bra på att hålla ordning på poster, summera, sortera etc) användes av nazisterna för att registrera Europas judar. Och IBM-maskiner underlättade därmed i hög grad att samla ihop dem och sända dem till dödsläger. Efter kriget erhöll IBM betalning för detta, fantastiskt nog.)
Keynes hade personligen argumenterat för en internationell handelsorganisation, ITO, som skulle ha till uppgift att reglera priserna på världens råvarumarknader, liksom stabilitet av, och styrning av, finansmarknaderna. Han fick inget stöd från USA:s sida, utan denna stat bildade några år senare ett allmänt hållet tull- och handelsavtal ”General Agreement on Tariffs and Trade”, förkortat till GATT. GATT:s uppgift var i stort sett bara att underlätta handeln genom tullsänkningar och ta bort olika handelshinder, men någon egentlig styrande roll fick denna uppgörelse inte. GATT blev därmed det första steget på den väg som skulle leda till den avregleringspolitik som från 1980-talet blivit så förödande i världen. I Bretton Woods skapades även Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) vilka delvis stödde Keynes linje om regleringar och stöd för återuppbyggnaden av Europa efter kriget. Dessa organisationer gjorde under de första decennierna en klar åtskillnad mellan handel med varor/tjänster och handel med pengar. Därmed lades grunden för efterkrigstidens välfärdsinriktade kapitalism i västvärlden.
Därmed styrdes marknaden av en filosofi där de flesta ekonomer och styrande tyckte likadant i de västliga staterna. Jämfört med 1900-talets första halva fick man igång en positiv utveckling några år efter 1945 och en nästan oavbruten högkonjunktur fram till början av 1970-talet. Därefter började problemen igen…
Källor i övrigt som ovan, Kenneth Hermele, 2001....
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Det verkar som den av arbetsförmedlingens kurs i självinsikt inte betalade sig för biggen, men det det är lugnt biggen kör på du. Det är bara bra.
Ungefär som en tvärsäker 15 åring som anser sig mattekunnig snackar med någon som pluggat matte på universitetet. Därav Levees lite loja och snälla attityd mot dig biggen (ja vi ser det alla). Det är ju detta som är komiken i det hele.
Tänk att vänstern aldrig lär sig. Nu lanserar de ju Mona som ledare. :lol: Återigen jobbigt för vänstern med det nuvarande skolsystemet.
Ungefär som en tvärsäker 15 åring som anser sig mattekunnig snackar med någon som pluggat matte på universitetet. Därav Levees lite loja och snälla attityd mot dig biggen (ja vi ser det alla). Det är ju detta som är komiken i det hele.
Tänk att vänstern aldrig lär sig. Nu lanserar de ju Mona som ledare. :lol: Återigen jobbigt för vänstern med det nuvarande skolsystemet.
Fridens Liljor
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Inte tack vara trots.
aha du ändrade din text själv, till trots. Bra jobbat.
Klart du är en vänstertomte. Ska vi snacka självklarheter nu?
80 p matte på universitetet kan man ju alltid läsa in, som hobby. Fixar vem som helst.
p.s farsan gjorde det på slutet 60 talet, UU, mest för skoj skull (fick betalt från jobbet).
aha du ändrade din text själv, till trots. Bra jobbat.
Klart du är en vänstertomte. Ska vi snacka självklarheter nu?
80 p matte på universitetet kan man ju alltid läsa in, som hobby. Fixar vem som helst.
p.s farsan gjorde det på slutet 60 talet, UU, mest för skoj skull (fick betalt från jobbet).
Fridens Liljor
Hejsan!
Det är roligt att se att fler aktiverar sig i vår tråd, ett säkert tecken på att den framför fakta som således behövs! Synd bara att texten ligger på en något för hög nivå för vissa!
Nu vidare i det väsentliga, historike före krisen! Och vi backar ända till sista stora krigets dagar!
Misstron mot Keynes idéer och de totalitära idéernas återkomst…
Problemen började alltmer visa sig och den keynesianska politikens motståndare började mot slutet av 1960-talet åter bli rumsrena. Denna minskande tilltro till Keynes och hans ekonomiska linje berodde på flera orsaker.
För det första bröts den långa högkonjunkturen mot slutet av 1960-talet eftersom de krafter som verkade drivande för tillväxten förlorade sin dynamiska kraft. En ständigt pågående tillväxt enbart i Europa och Japan kunde inte hur länge som helst hållas uppe om inte tredje världens ekonomier kom med – vilket krävde en inkomstöverföring från Nord till Syd. Välfärden trängde inte ned till Syd, och inte heller tillkom det några nya tillväxtfrämjande tekniker såsom skett när Europa och USA gynnades av exempelvis ångkraften och elektriciteten. Tillväxten ökade inte under 1960-talets andra halva.
För det andra kollapsade Bretton Woods-systemet i och med att tillväxten planade ut i början av 1970-talet – man struntade alltmer i att upprätthålla de fasta växelkurserna. Problemet uppstod i USA, som till dess hade kunnat koppla de västliga valutorna till dollarn, med kursen 35 dollar per uns guld. En ordning som kallades för ”dollar-guldmyntsfoten”. USA:s ledande politiker hade under president Johnsons styre missbrukat dollarns ställning som finansiell universalvaluta genom att trycka upp för många sedlar. Man ville kyla ned rasmotsättningarna och de sociala problemen i landet med att trycka upp pengar, för att undvika skattehöjningar. Även Vietnamkriget finansierades med än mer upptryckta dollarsedlar – istället för skattehöjningar. År 1971 övergav president Richard Nixon de utfästelser om garanterat utbyte dollar-guld som USA hade gjort vid Bretton Woods. Nu tilläts valutorna flyta och hela marknadssystemet fick ta hand om sig själv.
För det tredje innebar denna upptryckning av dollar i USA att ett överflöd av dollar på världsmarknaden vilket dels minskar dollarns värde gentemot andra valutor, dels ökar inflationen i USA och snart på många andra håll där handeln med USA är viktig. Detta leder till att världens första avreglerade finansmarknader bildas, eurodollarmarknaden i London. Där handlar man med pengar och lån knutna till USA-dollarn som varken är styrd eller kontrollerad av vare sig USA eller Storbritannien. Det är på denna marknad som oljeländernas dollaröverskott placeras efter OPEC:s prishöjningar av oljan åren 1973-1974. Vad värre var, det var här tredje världens stater påbörjade den lånekarusell som satte fart under 1970-talets andra halva.
Följden av allt detta blev snart en mycket instabil ekonomisk period, samtidigt som den keynesianska världsordningen allt mer ifrågasattes från främst det nyliberala hållet, men inte bara från detta håll, även från vänster kritiserades Keynes idéer. När Milton Friedman fick sitt ”Nobelpris” i ekonomi vid mitten av 1970-talet ökade de nyliberala ekonomernas slagkraft i debatten och än mer gehör fick de mot slutet av 1970-talet och början av 1980-talet när nyliberala politiker valdes fram i Storbritannien och snart även i USA. Redan i början av 1980-talet var det ideologiska skiftet fullbordat och en ny era, den nyliberala, träder fram. Carl Bildt, den svenske högerpolitikern som mest lyssnade till dessa nyliberala locktoner, formulerade sig på så sätt att det endast fanns en väg att vandra, vare sig det gällde – ”den enda vägen”. Ett uttryck han lånat från sin förebild Margaret Thatcher i Storbritannien som kallade sin väg för TINA – ”There Is No Alternative”.
Vad innebar då denna enda vägs politik? Jo, detta:
Negativ inställning till statlig styrning och förordandet av marknadslösningar. Vilket innebär avregleringar av tidigare offentligt styrd och driven verksamhet, vare sig det gäller handel med valutor, bankernas kreditpolitik eller skydd av hemmaindustrier.
Även en negativ inställning till offentligt driven verksamhet där slagordet blev ”Det offentliga är ineffektivt”. Lösningen var alltså privatiseringar, vare sig det gäller skolor, sjukvård, kultur eller media.
Man erkände inte heller hemmamarknadens betydelse för samhällsutvecklingen eftersom hemmaplan inte längre skulle skyddas eller särbehandlas. Exportnäringen skall därmed premieras av staten på bekostnad av sådant som bara vänder sig till en krympande inhemsk marknad, menade nyliberalerna vidare.
Detta var en politik som från början gav en bitter eftersmak, då den ju drabbade människor och deras försörjning. Detta erkände nyliberalerna och deras påhejare, men det var en nödvändig chockterapi, för att alla skulle gå igenom marknadens stålbad. Världsbankens och IMF:s ekonomer ansåg att detta var en kortsiktig pina för att uppnå en långsiktig lycka. Idag hörs inte längre sådana tongångar från dessa ekonomer – verkligheten har kommit ikapp dem.
Den nya strömfåra som bröts fram av nyliberalerna under åren kring 1980 handlade inte bara om åsikter, utan lika mycket om makt att se till att åsikterna genomfördes. År 1983 tog USA initiativ i samarbetsorganisationen OECD att samordna biståndsflödena med kreditströmmarna så att de som erhöll bistånd tvingades acceptera den rätta vägens politik. Orsaken var att Mexiko och nästan samtliga länder i Latinamerika och Afrika hade inställt sina utrikesbetalningar år 1982. Tredje världen hade hamnat i skuldkrisen. I-länderna utsåg Valutafonden, IMF, och Världsbanken till samordnare för att se till att länderna höll sig till den nyliberala vägens snäva markeringar. De två tidigare Bretton Woods-lojala organisationerna gick nu över till den nya strömfåran. Denna samordning gick i stort sett till på följande sätt:
De kommersiella långivarna samlades i den s.k. ”Londonklubben”, där fordringar på kreditvärdiga länder, främst i Latinamerika, skulle omförhandlas. IMF avgjorde vilka som ansågs kreditvänliga och mindre kreditvärdiga, eller inte kreditvärdiga alls.
De kreditvärdiga staterna behövde ha statliga garantier, vanligen i form av exportkrediter, eftersom bankerna annars tvingades ta risker de ej ville ta för att låna ut pengar. Dessa offentligt garanterade krediter hanterades sedan i den s.k. ”Parisklubben”, där de offentliga fordringsägarna fanns (i Sveriges fall Exportkreditnämnden). Afrikanska och östeuropeiska länders skulder hanterades där, och hanteras fortfarande där. Villkoret för behandling var länge ett gott betyg av IMF. Några år in på 2000-talet, har allt detta tonats ned eftersom de många kriserna hela tiden tycks bero på den ekonomiska politik som IMF har tvingat sina klientländer att föra sedan slutet av 1980-talet. Efter finanskrisen hösten 2008 är det tystnad som gäller hos de nyliberala förespråkarna, deras idéer har ju hel kollapsat efter denna höst. I Paris finns även den av Världsbanken styrda ”Konsultativa gruppen”, som behandlar biståndsflödet till tredje världen och Östeuropa. Världsbankens vitsord var även här avgörande, men idag mer nedtonat. Världsbanken är idag ganska solkad av den kritik alla dess dåliga råd inneburit för de regeringar och folk man tvingat att införa dess ekonomiska politik och som sedan råkat illa ut.
MVH
bigj
Det är roligt att se att fler aktiverar sig i vår tråd, ett säkert tecken på att den framför fakta som således behövs! Synd bara att texten ligger på en något för hög nivå för vissa!
Nu vidare i det väsentliga, historike före krisen! Och vi backar ända till sista stora krigets dagar!
Misstron mot Keynes idéer och de totalitära idéernas återkomst…
Problemen började alltmer visa sig och den keynesianska politikens motståndare började mot slutet av 1960-talet åter bli rumsrena. Denna minskande tilltro till Keynes och hans ekonomiska linje berodde på flera orsaker.
För det första bröts den långa högkonjunkturen mot slutet av 1960-talet eftersom de krafter som verkade drivande för tillväxten förlorade sin dynamiska kraft. En ständigt pågående tillväxt enbart i Europa och Japan kunde inte hur länge som helst hållas uppe om inte tredje världens ekonomier kom med – vilket krävde en inkomstöverföring från Nord till Syd. Välfärden trängde inte ned till Syd, och inte heller tillkom det några nya tillväxtfrämjande tekniker såsom skett när Europa och USA gynnades av exempelvis ångkraften och elektriciteten. Tillväxten ökade inte under 1960-talets andra halva.
För det andra kollapsade Bretton Woods-systemet i och med att tillväxten planade ut i början av 1970-talet – man struntade alltmer i att upprätthålla de fasta växelkurserna. Problemet uppstod i USA, som till dess hade kunnat koppla de västliga valutorna till dollarn, med kursen 35 dollar per uns guld. En ordning som kallades för ”dollar-guldmyntsfoten”. USA:s ledande politiker hade under president Johnsons styre missbrukat dollarns ställning som finansiell universalvaluta genom att trycka upp för många sedlar. Man ville kyla ned rasmotsättningarna och de sociala problemen i landet med att trycka upp pengar, för att undvika skattehöjningar. Även Vietnamkriget finansierades med än mer upptryckta dollarsedlar – istället för skattehöjningar. År 1971 övergav president Richard Nixon de utfästelser om garanterat utbyte dollar-guld som USA hade gjort vid Bretton Woods. Nu tilläts valutorna flyta och hela marknadssystemet fick ta hand om sig själv.
För det tredje innebar denna upptryckning av dollar i USA att ett överflöd av dollar på världsmarknaden vilket dels minskar dollarns värde gentemot andra valutor, dels ökar inflationen i USA och snart på många andra håll där handeln med USA är viktig. Detta leder till att världens första avreglerade finansmarknader bildas, eurodollarmarknaden i London. Där handlar man med pengar och lån knutna till USA-dollarn som varken är styrd eller kontrollerad av vare sig USA eller Storbritannien. Det är på denna marknad som oljeländernas dollaröverskott placeras efter OPEC:s prishöjningar av oljan åren 1973-1974. Vad värre var, det var här tredje världens stater påbörjade den lånekarusell som satte fart under 1970-talets andra halva.
Följden av allt detta blev snart en mycket instabil ekonomisk period, samtidigt som den keynesianska världsordningen allt mer ifrågasattes från främst det nyliberala hållet, men inte bara från detta håll, även från vänster kritiserades Keynes idéer. När Milton Friedman fick sitt ”Nobelpris” i ekonomi vid mitten av 1970-talet ökade de nyliberala ekonomernas slagkraft i debatten och än mer gehör fick de mot slutet av 1970-talet och början av 1980-talet när nyliberala politiker valdes fram i Storbritannien och snart även i USA. Redan i början av 1980-talet var det ideologiska skiftet fullbordat och en ny era, den nyliberala, träder fram. Carl Bildt, den svenske högerpolitikern som mest lyssnade till dessa nyliberala locktoner, formulerade sig på så sätt att det endast fanns en väg att vandra, vare sig det gällde – ”den enda vägen”. Ett uttryck han lånat från sin förebild Margaret Thatcher i Storbritannien som kallade sin väg för TINA – ”There Is No Alternative”.
Vad innebar då denna enda vägs politik? Jo, detta:
Negativ inställning till statlig styrning och förordandet av marknadslösningar. Vilket innebär avregleringar av tidigare offentligt styrd och driven verksamhet, vare sig det gäller handel med valutor, bankernas kreditpolitik eller skydd av hemmaindustrier.
Även en negativ inställning till offentligt driven verksamhet där slagordet blev ”Det offentliga är ineffektivt”. Lösningen var alltså privatiseringar, vare sig det gäller skolor, sjukvård, kultur eller media.
Man erkände inte heller hemmamarknadens betydelse för samhällsutvecklingen eftersom hemmaplan inte längre skulle skyddas eller särbehandlas. Exportnäringen skall därmed premieras av staten på bekostnad av sådant som bara vänder sig till en krympande inhemsk marknad, menade nyliberalerna vidare.
Detta var en politik som från början gav en bitter eftersmak, då den ju drabbade människor och deras försörjning. Detta erkände nyliberalerna och deras påhejare, men det var en nödvändig chockterapi, för att alla skulle gå igenom marknadens stålbad. Världsbankens och IMF:s ekonomer ansåg att detta var en kortsiktig pina för att uppnå en långsiktig lycka. Idag hörs inte längre sådana tongångar från dessa ekonomer – verkligheten har kommit ikapp dem.
Den nya strömfåra som bröts fram av nyliberalerna under åren kring 1980 handlade inte bara om åsikter, utan lika mycket om makt att se till att åsikterna genomfördes. År 1983 tog USA initiativ i samarbetsorganisationen OECD att samordna biståndsflödena med kreditströmmarna så att de som erhöll bistånd tvingades acceptera den rätta vägens politik. Orsaken var att Mexiko och nästan samtliga länder i Latinamerika och Afrika hade inställt sina utrikesbetalningar år 1982. Tredje världen hade hamnat i skuldkrisen. I-länderna utsåg Valutafonden, IMF, och Världsbanken till samordnare för att se till att länderna höll sig till den nyliberala vägens snäva markeringar. De två tidigare Bretton Woods-lojala organisationerna gick nu över till den nya strömfåran. Denna samordning gick i stort sett till på följande sätt:
De kommersiella långivarna samlades i den s.k. ”Londonklubben”, där fordringar på kreditvärdiga länder, främst i Latinamerika, skulle omförhandlas. IMF avgjorde vilka som ansågs kreditvänliga och mindre kreditvärdiga, eller inte kreditvärdiga alls.
De kreditvärdiga staterna behövde ha statliga garantier, vanligen i form av exportkrediter, eftersom bankerna annars tvingades ta risker de ej ville ta för att låna ut pengar. Dessa offentligt garanterade krediter hanterades sedan i den s.k. ”Parisklubben”, där de offentliga fordringsägarna fanns (i Sveriges fall Exportkreditnämnden). Afrikanska och östeuropeiska länders skulder hanterades där, och hanteras fortfarande där. Villkoret för behandling var länge ett gott betyg av IMF. Några år in på 2000-talet, har allt detta tonats ned eftersom de många kriserna hela tiden tycks bero på den ekonomiska politik som IMF har tvingat sina klientländer att föra sedan slutet av 1980-talet. Efter finanskrisen hösten 2008 är det tystnad som gäller hos de nyliberala förespråkarna, deras idéer har ju hel kollapsat efter denna höst. I Paris finns även den av Världsbanken styrda ”Konsultativa gruppen”, som behandlar biståndsflödet till tredje världen och Östeuropa. Världsbankens vitsord var även här avgörande, men idag mer nedtonat. Världsbanken är idag ganska solkad av den kritik alla dess dåliga råd inneburit för de regeringar och folk man tvingat att införa dess ekonomiska politik och som sedan råkat illa ut.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster