Sceptisk skrev:Om det är något som vänsterintellektuella (oppositionella) är duktiga på så är det att generera teorier. Vi har utilitarism, hedonism, ateism, darwinism, materialism, socialism, kollektivism, egalitarianism, feminism, subjektivism, moralrelativism, kulturrelativism, neutralism, evolutionsteori, genusteori, utilitarism, humanism, . Alla dessa teoribyggen som falskt går under ismerna modernism och postmodernism. Den kanske falskaste kategorin av dem alla, som inledde alla dessa ismer "upplysningstiden".
En tänkande person inser att alla dessa ismer inte uppkommit utan anledning, det finns skäl till varför alla dessa teoribyggen uppkommit och det är i grunden inte en fråga om nyfikenhet. Nyfikenheten är underordnad syftet. Syftet är att försöka att på teoretisk väg övertyga massorna om att sättet dom lever på och de saker som de tror på är förtryckande.
Detta är i sig inget nytt. Alla vet att det enda vänstern egentligen säger är att den ursprungliga konservativa västerländska livsstilen och värderingarna är förtryckande. Vänstern manar ensidigt in sig i tänkandet om att de själva - och alla andra (utom kapitalisterna) är offer inför omständigheter som de inte kan rå på.
Vi är förtryckta av klasskilnaderna, av ekonomiska orättvisor, av könsskillnader, osv. Den röda tråden tycks vara just SKILLNADER. Det är det faktum att det finns skillnader som enligt vänsteranhängaren gör att det finns förtryck. Alltså går alla teorier ut på att försöka utjämna alla skillnader. Desto mera vänster man är, desto mera har man denna längtan att utplåna skillnaderna.
Men låt oss tänka oss in i vad detta skulle leda till i förlängningen. Vänsteranhängaren har en typisk fallenhet för att vilja leva i nuet. Det finns ingen längtan att förstå historien och det enda som existerar i framtidsvisionen är jämställdhetsutopin. Så att kunna leda en rörelse och hur dess idéer utvecklas, vilka implikationer en idé har och hur den kommer att fortsrkida och utkristalliseras och förändras över tid, är ganska avlägset för den oppositionelle.
Så därför som en pedagogisk nödvändighet måste jag här påpeka att alla idéer, om de införlivas, följer en viss väg och får konsekvenser. Och alla vägar har ett slutmål, en destination, även om det skulle vara avgrunden eller liknande.
Så vart leder idén om att utplåna alla skillnader ifall den omsattes i praktiken? Vilken är dess absoluta slutdestination? Från det samhälle vi har idag; som består av ungefär 50% av befolkningen som vill följa vägen att rikta in sig på en utplåning av skillnader, till den framtida "utopiska" destinationen som vi kan kalla för det 'absolut jämlika samhället'.
Idag finns fortfarande skillnader i hur folk talar, det finns skillnader i dialekter, skillnader i utseenden, skillnader i ekonomi, kön, klädstilar, ursprung, historia, sätt att föra sig, stil, intelligens, osv osv osv.
I det absolut jämlika samhället får naturligtvis dessa skillnader inte förekomma. Men eftersom det inte är praktiskt genomförbart att utplåna alla skillnader så gör man istället så gott man kan för att utplåna dom. Man måste införa heltäckande uniformer eller overaller, man rakar all kroppsbehåring så att man inte ska ser könsskillnaderna lika tydligt. Man genmanipulerar alla till att ha samma hudfärg, man tar barnen från sina föräldrar så fort dom föds och placerar dom i institutioner som alla är likadana till form, färg och innehåll. Alla får lära sig exakt samma saker så att ingen kan veta varken mer eller mindre än någon annan. Pengar får inte förekomma utan alla tilldelas en bestämd och exakt likadan mängd resurser som mat och overaller och skor. Namn får inte längre finnas, istället inför man bokstavs och sifferkombinationer på ett sådant sätt att det inte kan finnas några synliga tecken till rang eller någon annan skillnad. Det går dock inte att genomföra att alla ska jobba med samma sak, men att jobba är den tvingande ordningen. Det existerar inte längre någon rättvisa i bemärkelsen att det finns bestraffningar för brott. Istället används enbart terapi och medicinering för att behålla alla i ett känslomässigt tillstånd av total samstämmighet. Ingen får vara mer glad eller ledsen än någon annan, så det praktiskt mest genomförbara är att odla fram känslomässig likgiltighet via medicinering. Rasskillnader får inte förekomma, men eftersom det redan finns rasskillnader så attackerar man istället begreppet ras och förnekar att det skulle kunna existera skillnader mellan raser eller skillnader mellan individer i en ras. Detta är att då betrakta som en slags diplomati mot verkliga skillnader som inte går att omedelbart utplåna. Märk väl att jag inte förordar någon raslära, men att det absolut jämställda samhället förordar en antiras-lära, tills dess att alla skillnader utplånats på naturlig väg, eller inte. Om man är beredd att förneka realiteten i att det finns skillnader så torde man vara beredd att förneka att den solida gemenskapen skulle kunna utföra utrotning av oliktänkande eller dom av andra raser.
Tillfälliga känslostormar får inte förekomma, ilska får inte förekomma, kärlek får inte förekomma, avundsjuka får inte förekomma, misslyckanden får inte förekomma och inte heller får ingen projicera att dom har lyckats med något. Personliga tillhörigheter får inte förekomma, all materiell tillhör den absolut likriktade "gemenskapen". Att vara avvikande får såklart inte förekomma, att tycka annorlunda får inte förekomma. Gudstro får inte förekomma (det skulle innebära en relation som sträcker sig utanför kollektivet). Övervakning är något kan genomföras av "hänsyn" till att se till att alla har det lika jämlikt. Allas liv spelas in på band och analyseras av en specialistgrupp som ser till att alla lever helt jämställt och att alla tar sin medicin och går på sina terapisessioner.
Jag ni kanske ser vartåt det leder. Detta är den absoluta slutdestinationen för det jämställda samhället. Det är ett heltigenom identitetslöst samhälle, där det inte finns någon med personlighet eller integritet. Det är ett samhälle där man inte får vara den man är. Det krävs också ett byråkratiskt maskineri som håller hela denna ordning i rullning och denna blir mer och mer teoretisk och mekanisk.
Om man försöker att utplåna alla skillnader så är detta nog detta som jag målar upp den situation som är åtminstone praktiskt genomförbar. Men det skulle ju kunna innebära att den vetenskap som bedrivs inom detta kollektiv är inriktat enbart på att utplåna skillnader och därigenom så förlängs rädslan för skillnader in i det teoretiska, sedan in i människornas abstrakta tankevärld och till sist blir det omöjligt att kunna ens tänka en tanke som gick emot själva den utstakade riktning som man tagit in på. Att tänka annorlunda kommer kännas som ett brott mot gemenskapen, faktiskt som ett slags förräderi. Om det är ett brott att vara annorlunda, så givetvis blir det också ett brott att tänka annorlunda. Att vara kritisk mot jämställdheten eller att vara Gudstroende torde antagligen ses som högförräderi. Alltså eftersom nästan vad som helst kan anses som specifikt på något sätt genom att peka på skillnader och därför vara diskriminerande så krävs att det blir en tystnadens kultur.
Det rättvisebegrepp som används inom denna samhällsordning är såklart också anpassad att verka utplånande mot skillnader; grunduppfattningen på vad rättvisa är blir därför att man inte får diskriminera. Utifrån denna rättsuppfattning så följer hela samhället och alla dess institutioner färg. Att inte få diskriminera är ju i förlängningen detsamma som att vilja utplåna alla skillnader. Diskriminering är ju inte möjligt ifall det inte fanns några skillnader.
Mot detta ställer vi då den liberala vägen. Dom som vill ha frihet, men som inte anser att jämställdhet är den väg som leder till frihet. Istället förordar dessa individualism och rättigheter som ett skydd mot förtrycket.
Observera nyckelfrasen: förtryck. Det som vänstern vänder sig emot i alla sammanhang, vilket gör liberalism till en vänsterföreteelse.
Dock i Sverige kallas detta för höger. Något som står till höger om detta kallas därför för "extrem" höger. Detta är ett politiskt grepp också eftersom ordet "extrem" anses oaptitlig i ett jämställt samhälle. I ett jämställt samhälle ska man inte vara extrem, man ska vara likadan och omvänt, ifall andra är likadan som en själv då kan man känna samhörighet med dom. Personer som inte är som en själv stämplas som extrema. Notera att genom att kalla någon för "fanatisk" eller "extrem" så är detta ett listigt sätt att kringgå risken att bli beskylld för att diskriminera.
Åter till ämnet. Liberalerna (pseudo-högern) anser att förtrycket består i att underkasta sig någon annan. Liberalen propagerar därför för fler och fler rättigheter och mer och mer individualism för att skydda sig från risken att måsta underordna sig en annan människas vilja eller åsikt. Skyddet för det individuella valet består i rättigheterna. Detta låter ju såklart väldigt nyttigt. Låt oss se vart det leder om vi följer liberalens strävan mot dess absoluta slutdestination.
Den dominerande kraften i detta samhället blir förmodligen domstolarna och advokater. Eftersom det hela tiden kommer uppkomma nya former av tänkbara förtryckarformer så måste också hela tiden nya rättigheter institutionaliseras och det måste också finnas en stor och stark och billig stab av advokater och försvarare som kan skydda individen från förtrycket. Förtryck i liberalens synsätt är framförallt maktmissbruk. Så alla med makt kommer att bli granskade i allt. Men även i denna syn så är diskriminering ett slags förtryck, men istället för att söka utplåna skillnaderna så söker man istället efter att förstärka dom. Istället så ses rättvisa i att alla ska ha samma rättigheter. Är du homosexuell eller på något annat sätt avvikande så ska du stå för det och helst driva politisk kamp kring det. Om du har en önskan så ska du ha rätt att förverkliga den. Att tro att rättigheter löser alla problem innebär ju också att man lämnar över all makt till advokaterna och det behöver inte alls innebära att den vanliga individen känner sina rättigheter eller lagen eller har någon egen förmåga att argumentera för sina rättigheter. Men det kan också innebära att alla kämpar för sina viljor och är oförmögna att kompromissa om något.
Den praktiskt genomförbara slutdestinationen verkar alltså bli ett advokatvälde. För att kunna betala advokatkostnaderna så måste detta samhälle ständigt vara högpresterande och ha en helt fri konkurrens. Det finns inga samhällstjänster, istället baseras allting på pengahandel. Så även om man i teorin har rättigheter, så i praktiken om man inte har några pengar så kan man inte ha råd med rättighetssystemet. Människors målsättning i detta samhälle blir därför att tjäna så mycket pengar som möjligt och köpa sig friheten. Så i praktiken så blir detta ett samhälle med många extremt fattiga och ett fåtal extremt rika. Vad som sedan sker är att de som ser sig som fattiga börjar tycka att det är orättvist att kunna köpa sig rättigheter och vill därför driva igenom ett system där alla ska ha samma tillgång till rättigheterna och så hamnar vi återigen vid vänsterns yrkande på jämställdhet. Eftersom de som vill ha rättigheter är fler än de som har rättigheterna så kan de genomföra en statskupp eller få fram de politiker de vill ha som då kan börja styra samhället mot den jämställda modellen (som vi ser Obama göra nu i USA).
Finns det inga andra alternativ?
Jo det gör det faktiskt. Men det är inte lika välkänt utan är desto mer demoniserat av dessa två tidigare idéer om jämlikhet och frihet. Det tredje alternativet är den konservativa vägen.
Den konservativa vägen bygger inte på en idé som slutmål. Den konservativa modellen bygger på kärnfamilj, släkt, kyrka och monark. Monarken är helt enkelt den främste bland de främsta. Alltså den främste bland de främsta familjerna i hela samhället. Det är den som fått eller tagit på sig det största ansvaret i att leda samhället och försöka styra det på ett sådant sätt som ger samhället stabilitet och riktning. Alltså bygger riktningen inte på en utopisk idé om vad framtiden ska vara, utan på de val som monarken gör utifrån sin grad av framsynthet och vishet i samråd med sina rådgivare och utsända representanter för de olika landsdelarna.
De värderingar som kännetecknar den konservativa vägen är plikt, lojalitet, dygdighet, etc. Samhället har som sagt ingen given slutdestination utom den som monarken anser vara den bästa vägen. Det konservativa samhället kännetecknas som en organisk rörelse som består av dess församlingsmedlemmar och det är genomgående ett samhälle som tror att Gud är den som ytterst styr över skapelsen och att monarken styr tillfällgt i denna världen, men denna världen är inte slutdestinationen för den konservative eftersom han tror att själen överlever döden och väljer därför att leva på ett moraliskt sätt för att försöka få en bra plats i himlen.
Det konservativa samhället försöker att motstå genomgripande omvälvningar som revolutioner eftersom man anser att det som håller i längden är det bästa och bör behållas och att det är farligt att göra sig av med saker som man inte vet ifall man senare kan komma att behöva. Det finns en naturlig uppmuntran till var och en att göra sitt bästa med de talanger som de blivit givna av Gud.
Skillnader är alltså helt normalt och välkommet om de kan bidra till samhället på något sätt. Rätten bygger på lagar som är instiftade av kungen, oftast då i samråd med prästerna så att de följer religionens allmänna moraluppfattning. Det konservativa samhället värderar alltså helt naturligt lärande och särskilt av historia, religion och filosofi.
Livet är heligt eftersom det är en gåva från Gud. Det är därför fel att mörda, göra abort, kidnappa (läs manipulera), osv och bestraffas med kroppsstraff. Eftersom kroppsstraffet är ett omedelbart och tydligt avståndstagande mot tendenser som söker att förstöra eller pervertera skapelsen. Rättvisa är därför helig och bygger på respekten för livet och ett djupt hat mot sådant som går emot livet; sådant som vill förslava, förstöra och manipulera livet. Det man försöker att identifiera för att skydda är alltså livets ordning och försöker att också följa naturlagarna.
Bestraffningarna och kraven på medlemmarna i detta system kan därför te sig som stränga eller grymma för de som lever i de två tidigare systemen. Men om man älskar livet så finns det ett naturligt hat mot sådant som försöker att döda och förneka livet och bestraffningen motsvarar därför detta hat. Man kan kanske därför säga att desto strängare straff för mord som ett samhälle har, desto mer värderar det livet och avskyr det moraliskt förfallna, det sjuka, det onda. Konservatismen är patriotisk och älskar sitt land, eftersom själva marken är förutsättningen för fortlevnad och välstånd och är också platsen för historiens händelser som bidrar till dels den nationella identiteten men också till den individuella identiteten, platsen man kommer ifrån osv.
Så som en sammanfattning, vänsterns utopi är jämställdhet genom utplåning av skillnader. Liberalernas (pseudo-högerns) utopi är ett helt och hållet fritt samhälle regerat av domstolar. Och båda dessa demoniserar eller tar avstånd från den tredje vägen som är det konservativa samhället.
Klumpa inte ihop utilitarismen med vänster. Utilitarismen ger inte alls att "alla ska ha det lika dåligt". Om t.ex. nio personer ligger på -5 i lidande (på en skala -10 till +10) och en person ligger på +8 i lycka, finns det ingen anledning, utifrån utilitarism, att dra ned den lyckliga personen till de lidandes måendenivå bara för att öka jämlikheten. Snarare ska man enligt utilitarismen försöka dra upp de som lider, så att de blir lyckliga. Det kan i viss mån behöva ske på den lyckliges bekostnad, men ofta är sådana kompromisser inte nödvändiga, och de är absolut inget självändamål. Egentligen vet jag inte om det finns någon i vänstern som tycker att man ska dra ner någon människa som har det relativt bra till övriga människors lägre nivå bara för att jämlikheten ska öka.
Ren vänster är nog inte alls optimalt. Ren liberalism är inte heller optimalt. Mycket bättre än båda dessa ytterligheter är nog i så fall ett mellanting mellan vänster och liberalism. Du framställer det som om det skulle behöva råda en ständig kamp mellan vänster och liberalism. Men det finns ju något som heter socialliberalism!
Konservatism har en god sida: det som är beprövat vet man fungerar, åtminstone. Det enda som konservatism egentligen ska betyda är väl att man konserverar det gamla och är försiktig med att förändra något. Tänk om makthavarna kunde uppvisa konservativ politik - i ordets rätta bemärkelse: trögföränderlighet - när det gäller storebrorssamhällets framväxt, så att de inte rusade fram så vansinnigt fort med mer och mer övervakning och mer och mer censur av internet, som de gör nu! Lite konservativ sans vore sannerligen välkommet där!
Däremot gillar jag inte den kristna konservatism där man t.ex. värdesätter embryon lika högt som vuxna kvinnor, och bygger samhället så att alla andra familje- och samlevnadsformer än den traditionella kärnfamiljen får det onödigt svårt. För att inte tala om hur kristna konservativas föreställning att embryon har rättigheter har bromsat viktig stamcellsforskning i USA i många år, och stått och alltjämt står i vägen för att ge kryoniserade människor juridiska rättigheter som människor. Med mera.
Som sagt den som på förhand inte håller med biggen blir hans måltavlaför all sköns person angrepp oavsett om denne har eller inte har skrivit nått. Arbiggen, mannen som gapar och skriker efter censur av andra beklagar sig samtidigt att det inte råder yttrandefrihet på FF.
Det finns en orsak varför du är de facto utslängd från i stort sett varenda politiskt och filosofiskt forum i detta land biggen och det har inte med din politiska eller filosofiska agenda att göra utan din rövhåls attityd mot andra, en slags psykopati!
Ville bara rätta till