GBA-behandling av risker?

[Justin Case]

Skulle man kunna tänka sig en lagstiftning som innebär att man, när man fattat ett beslut för vilket man ställts inför rätta, aldrig döms på basis av någon av samhället hållen föreställning om vilka konsekvenser den "typ av" beslut man fattade brukar riskera få när "man"/"någon"/"vemsomhelst"/"medelsvensson" fattar "samma typ av" beslut i "samma eller liknande typ av situationer", utan alltid bara på basis av vad just ens eget beslut, i just den aktuella, specifika, unika situation man befann sig i, faktiskt fick för konsekvenser? Vad vore det för fel på en sådan lagstiftning? Vore inte en sådan lagstiftning att föredra, då den skulle föra över ansvaret, för att se till att konsekvenserna blir goda, till den individ som förmodligen oftast med större precision än någon annan individ kan uppfatta förhållandena och påverka händelseutveckligen i de situationer just hon själv hamnar i - snarare än att låta detta ansvar stå tillbaka för den förfelade trotsföreställningen att kartan är mer korrekt än verkligheten, en trosföreställning som fokuserar på vad man tror skulle ha kunnat hända snarare än på vad som verkligen hände? Betänk t.ex. Tage Danielsson och hans reflektion att det som hände i Harrisburg "var så osannolikt, så det har nog egentligen inte hänt"!

Idag döms den, som blir påkommen med att köra bil full, till ett hårt straff även om han/hon inte skadat någon. Hon/han döms för att hon/han betett sig på ett sätt som, när andra betett sig "på det sättet" (eller egentligen: "på sätt som av/enligt samhället upplevs/anses likna det sättet"), fått konsekvensen att andra skadat folk.

Att döma en bilist för... inte vad vederbörande själv orsakat... utan för vad andra orsakat... är inte det kollektiv bestraffning?

Ett tagande av en risk, om än mycket stor, följt av att risken i fråga inte slår in, skadar ju faktiskt ingen så värst mycket! Just det unika risktagandet, som unikt engångsbeslut, skadar i vart fall ingen så värst mycket. Och andra risktaganden är ju andra risktaganden, de får väl stå för sig.

Att bestraffas både när man bara riskerat orsaka en viss typ av olycka och därefter bli bestraffad även när man verkligen orsakat den, är inte det att bli dubbelt bestraffad för en olycka man bara orsakat en gång?

Om folk läser i tidningen att en person åkt fast för rattfylla där de bor, kan de visserligen känna olust. Den olusten kan kanske, i den mån de inte enkelt kan välja bort att känna den, ses som en sorts skada som de orätt drabbas av och som fler läsare drabbas av mer ju fler människor som kör fulla och vars rattfylleri nämns i media och på andra sätt kommer till folks kännedom. Genom att köra full skapar man en del sådan "skada". Men denna "skada", i form av olust hos de som nås av sådan information / sådana påståenden, är ändå - så länge man inte orsakar någon trafikolycka - knappast en så värst mycket större olust än vad många helt lagliga handlingar framkallar - t.ex. handlingen att posta kontroversiella inlägg som retar gallfeber på ett motsvarande antal läsare. Logiskt sett tycks detta innebära att sådan rattfylla, som inte leder till någon trafikolycka, inte borde bestraffas så värst mycket hårdare än postande av kontroversiella inlägg som retar gallfeber på folk.

Ändå bestraffas sådan rattfylla hårdare. Är tanken att de, som kör rattfulla utan att orsaka någon trafikolycka, ska ha även en del av det straff de människor bör ha som genom att köra rattfulla kör ihjäl (eller med andra allvarliga konsekvenser kör på) någon? Det tycks så, men... ska inte dessa sistnämnda rattfyllerister ha hela sitt straff själva?

Att behandla de kolossala lidanden, de kolossala mängder sorg, som de rattfyllerister orsakar som kör ihjäl folk, som något som även de rattfyllerister bör sota för som inte ställer till med några trafikolyckor alls - är inte det guilt by association?

[Zokrates]

Väldigt många lagar tjänar syftet att vara just avskräckande, därmed är det oundvikligt att en form av kollektiv bestraffning blir en följd av just detta, dvs att den som straffas får sitt straff inte för att något hände utan för att något kunde skett. Detsamma gäller ju även brottet uppsåt, vilket vi diskuterade i en annan tråd. Nisse har planlagt att döda kalle, men innan han hinner göra detta så dör kalle i en olycka. Brottet mord har ju inte i detta fallet hunnit ske, men själva planeringen, inte genomförandet, är straffbart, men vad om kalle ångrar sig, skall han ändå straffas?
En del anser inte att det skall vara brottsligt att planera brott som aldrig blir av, medan andra tycker att det skall vara det. Får man önska livet av andra ens? Ja, men vad är skillnaden om jag fantiserar, eller skriver ned fantasierna, när blir det ett reellt hot, borde det inte vara när planen sätts i verket på fullt allvar?
Nisse får kontakt med en bitch som han bjuder hem till sig på kvällen. Hon vill senare inte ha sex med honom varpå han innan hon går utbrister besviket, - Men jag som hade planerat att vi skulle knulla!
Skall detta ses som en förberedelse till sexuellt utnyttjande trots att de aldrig hade sex? Knappast, men däremot kan hon anmäla Nisse och säga att hon blivit kränkt av hans sätt att betrakta henne, att hon känner sig förnedrad. Än värre blir det om Nisse innan gjort tafatta närmanden i form av beröringar eller sexuella anspelningar under kvällen. Var går gränsen till att någon scorar, eller blir anmäld för sexuella trakasserier, hänger det inte enbart på om mannen har framgång och får en positiv respons, dvs lyckas i sitt uppsåt? Den som misslyckas riskerar alltid att bli dömd för sitt försök och värre lär det bli när vi i en snar framtid till och med riskerar att  ställas till svars för tankebrott.

[Fry]

Lagstiftarna tänker ju sig att brott där någon blir utsatt för fara, men där handlingen inte nödvändigtvis resulterar i skador, ska bli straffbara som en förebyggande åtgärd, i avskräckande syfte. Om det blir lagligt att köra rattfull så länge ingen skadas, så kommer antagligen många fler ta risken och ge sig ut på vägarna packade, och följaktligen kommer fler personer bli skadade och dödade. Så det är inte säkert att lagstiftarna tycker att rattfylla är dåligt i sig, utan dessa lagar är en preventiv åtgärd som inte primärt är till för själva bestraffningen, utan snarare för att få folket att inte ta risker eftersom dem då kan åka fast. I fallet rattfylla kan jag nog tycka att det är rimligt med förbud trots att ingen skadas, men någonstans måste det ju dras en gräns. Man utsätter ju andra för fara om man kör samtidigt som man är sömnig också (eller är ouppmärksam på grund av nåt annat), men då resulterar det oftast inte i straff. Så det blir rätt godtyckligt och orättvist här. En person som ligger precis på alkolholgränsen för rattfylla kan säkert ha bättre omdöme än någon som inte har sovit på 48h. Den förstnämnda kan bli hårt straffad och nekas jobb/bostad osv, medan den andra kan gå helt fri.

Så jag kan helt klart förstå din poäng. Det är ju en sorts kollektiv bestraffning och guilt by association. Men om lagen medför att oskyldiga straffas kan man ju tänka sig att din strikt konsekventialistiska linje medför att det kommer bli fler offer (i alla fall vad gäller rattfylla)? Vi kan förstås aldrig veta säkert eftersom det handlar om kontrafaktiska hypoteser här.