http://www.dn.se/kultur-noje/gunter-wal ... -1.1036083
wallraff är genial
Wallraff
Moderator: Moderatorgruppen
Wallraff
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
På den sajt "nytt namn" länkade till står att läsa:
Om man som affärsföreståndare eller -expedit har fått intrycket - eller har fått höra av andra affärsidkare som har den erfarenheten - att mörkhyade människor klart oftare än ljushyade människor tenderar försöka begå stölder, vad är då så konstigt med att man håller hårdare i de dyrbara saker man säljer när en mörkhyad människa säger sig vilja titta på dem än när en ljushyad människa säger sig vilja titta på dem?
Borde en mor, vars femåriga barn leker i sandlådan, inte vara mer på sin vakt när en främmande man kommer fram och börjar prata med hennes barn än när det femåriga grannbarnet kommer fram och börjar prata med hennes barn?
Vad skiljer den situationen, principiellt, från Wallraffs klockbutikssituation?
Günter Wallraffs läsning ur nya boken äger rum i Kulturfabriken i den lilla staden Fürstenwalde i före detta DDR. Scenen med båtutflykten filmades också i östra Tyskland. Även staden Cottbus ligger i östra Tyskland. Där går Günter Wallraff, utklädd till Kwami Ogonno, in i en uraffär och ber att få se på en exklusiv klocka med stoppur. Den till synes vettskrämda expediten håller uret krampaktigt i sina händer, vägrar att lämna över det till kunden.
Om man som affärsföreståndare eller -expedit har fått intrycket - eller har fått höra av andra affärsidkare som har den erfarenheten - att mörkhyade människor klart oftare än ljushyade människor tenderar försöka begå stölder, vad är då så konstigt med att man håller hårdare i de dyrbara saker man säljer när en mörkhyad människa säger sig vilja titta på dem än när en ljushyad människa säger sig vilja titta på dem?
Borde en mor, vars femåriga barn leker i sandlådan, inte vara mer på sin vakt när en främmande man kommer fram och börjar prata med hennes barn än när det femåriga grannbarnet kommer fram och börjar prata med hennes barn?
Vad skiljer den situationen, principiellt, från Wallraffs klockbutikssituation?
Justin Case skrev:På den sajt "nytt namn" länkade till står att läsa:Günter Wallraffs läsning ur nya boken äger rum i Kulturfabriken i den lilla staden Fürstenwalde i före detta DDR. Scenen med båtutflykten filmades också i östra Tyskland. Även staden Cottbus ligger i östra Tyskland. Där går Günter Wallraff, utklädd till Kwami Ogonno, in i en uraffär och ber att få se på en exklusiv klocka med stoppur. Den till synes vettskrämda expediten håller uret krampaktigt i sina händer, vägrar att lämna över det till kunden.
Om man som affärsföreståndare eller -expedit har fått intrycket - eller har fått höra av andra affärsidkare som har den erfarenheten - att mörkhyade människor klart oftare än ljushyade människor tenderar försöka begå stölder, vad är då så konstigt med att man håller hårdare i de dyrbara saker man säljer när en mörkhyad människa säger sig vilja titta på dem än när en ljushyad människa säger sig vilja titta på dem?
Borde en mor, vars femåriga barn leker i sandlådan, inte vara mer på sin vakt när en främmande man kommer fram och börjar prata med hennes barn än när det femåriga grannbarnet kommer fram och börjar prata med hennes barn?
Vad skiljer den situationen, principiellt, från Wallraffs klockbutikssituation?
Skillnaden i bådadera exemplen är hårfin, men en skillnad finns det absolut.
Om en främmande vuxen börjar prata med en femåring, och inte i association med sitt eget barn dvs, så kan situationen te sig egendomlig, vilket den i vissa sammanhang är.
Motivet från den främmande individen verkar som basis till oro för föräldern. Vad för koppling kan individen ha till barnet? Utbytet mellan barnet och den främmande individen är ju obefintliga, vad för motiv ligger bakom hans kommunikation? Situationen kan ju förståeligt neutraliseras till en viss grad om den främmande individen har ett barn med sig. Utbytet blir således tydligt(tex, Vill du leka med mitt barn?).
Problemet med den oron från butiksägaren är ju att den är fördomsbaserad, och därmed omotiverad. Butiksägaren X har inte haft erfarenhet med Typen Y, och uppfattar således situationen hotfull på grund av den allmänna uppfattningen om att svarta stjäl/våldtar/mördar etc .
Det man egentligen ska stå emot här är den allmänna uppfattningen om en viss typ, inte att det endast existerar en personlig uppfattning. När butiksägaren vet av EGEN erfarenhet att svarta har rånat hans butik åtta av de tio rånen som har skett under hans livstid, ja då kan han ställa sig misstänksam när näste svart man frågar efter den mest exklusiva klockan butiksägaren har. Men att behandla individen på det viset visar ju att uppfattningen endast är en omotiverad fördom, inte en personlig erfarenhet, vilket i sig leder i att svarta kan känna sig alienerade i vissa sammanhang(sociala, politiska eller ekonomiska).
Nu kan man ju så klart inte bemöta en fördom med statistik. Så enkelt går det inte att bota sjukdomen. Fobin för spindlar kan till exempel inte botas med statistik på hur många som överlever spindelbet: 99.9 %! Så fungerar det inte riktigt.
Men så som Günter Wallraff gör belyser åtminstone problemet. Det är ett steg i rätt riktning emot omotiverad fördom.
"I would not know what the spirit of a philosopher might wish more to be than a good dancer." - Fredrich Nietzsche
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Plecto skrev:Motivet från den främmande individen verkar som basis till oro för föräldern. Vad för koppling kan individen ha till barnet?
Modern anses göra rätt som behandlar mannen i fråga med misstänksamhet när det inte är uppenbart för henne att det finns en sådan koppling mellan mannen och barnet som gör mannens beteende legitimt. Men den mörkhyade mannen som vill titta på (hålla i) den dyraste klockan i butiken får tydligen inte behandlas med misstänksamhet oavsett om han har någon uppenbart legitimerande koppling till den dyraste klockan i butiken eller inte. Är inte det inkonsekvent?
Utbytet mellan barnet och den främmande individen är ju obefintliga,
Är utbytet av kommunikation mellan människor som inte känner varandra per automatik obefintligt? Varför kommunicerar du då med folk på filosofiforum du inte känner?
vad för motiv ligger bakom hans kommunikation?
Samma fråga ställer sig butiksägaren, kanske med rätta, om den mörkhyade mannen.
Situationen kan ju förståeligt neutraliseras till en viss grad om den främmande individen har ett barn med sig. Utbytet blir således tydligt(tex, Vill du leka med mitt barn?).
Ungefär som om den mörkhyade mannen i klockbutiken hade haft fru och barn med sig.
Problemet med den oron från butiksägaren är ju att den är fördomsbaserad, och därmed omotiverad.
Butiksägaren kan ha läst rapporter om att mörkhyade är överrepresenterade i statistiken över butiksstölder. Det som avgör huruvida butiksägaren är fördomsfull om han tror på sådana rapporter inte inte huruvida rapporterna är sanna, utan huvurida han, utifrån ett öppet sinne och en fördomsfri informationsinhämtning, kan förväntas tro minst lika mycket på sådana rapporter (om han läst sådana rapporter) som på de mer politiskt korrekta påståendena om att sådan statistik är felaktig. Vi kan inte veta om någon enskild butiksägare om han baserar sin misstänksamhet mot mörkhyade på en fördomsfull informationsinhämtning eller en fördomsfri informationsinhämning.
Kan man för övrigt ens vara säker på att rapporter som visar att mörkhyade begår stölder oftare än ljushyade verkligen är så värst felaktiga? De kanske åtminstone inte är mer felaktiga än vad den idag ganska utbredda föreställning är som går ut på att en man, som går fram och pratar med ett barn han inte känner, måste ha ont uppsåt?
Butiksägaren X har inte haft erfarenhet med Typen Y,
Motsvarande kan sägas om modern och den okände mannen som går fram till hennes barn.
och uppfattar således situationen hotfull på grund av den [i]allmänna uppfattningen om att svarta stjäl/våldtar/mördar etc.
"Den allmänna uppfattningen om att svarta stjäl/våldtar/mördar etc" (som väl för övrigt inte längre är särskilt allmänt utbredd, vare sig i Sverige eller Tyskland; Sd har inte på långa vägar en majoritet av svenska folket med sig, till exempel) är inte det enda skälet för butiksinnehavaren att vara på sin vakt. Även det faktum att relativt få mörkhyade är så rika att de kan köpa de dyraste klockorna är ett sådant skäl. Detta är analogt med att ytterst få män alls går fram till barn de inte känner och börjar prata.
Det man egentligen ska stå emot här är den allmänna uppfattningen om en viss typ,
Hur ska då mödrar kunna skydda sina barn från potentiella barnvåldtäktsmän? Lära känna varenda man i hela världen? Det har de inte tid med. De upplever därför att de måste generalisera. Det får dock inte gå för långt. Om mödrar skulle skicka polisen på varje främmande man som frågade hennes barn var den eller den skolan ligger och liknande, skulle de gå för långt (mannen kan t.ex. vara en lärarvikarie som gått vilse), liksom butiksägaren skulle gå för långt om han skickade polisen på varje mörkhyad som närmade sig hans butik.
Observera att butiksinnehavaren inte måste tro - i betydelsen bedöma som minst 50% sannolikt - att den mörkhyade kommer att stjäla klockan om han får tillfälle. Det räcker kanske med att den risken är ca 25% per mörkhyad kund som ber att få hålla i den dyraste klockan, så blir det en genomsnittlig förlust, över tid, att låta dessa hålla i klockorna i fråga. Vem är du eller jag att säga att hans riskbedömning är felaktig? Vad vet vi om det? Ska vi börja lägga oss i hans riskbedömningar vid hans val av klocksortiment också, och hävda att han diskriminerar fattiga genom att inte ha tillräckligt billiga klockor i sitt sortiment? Varför anses diskriminering av fattiga som mer okej än diskriminering av mörkhyade?
inte att det endast existerar en personlig uppfattning. När butiksägaren vet av EGEN erfarenhet att svarta har rånat hans butik åtta av de tio rånen som har skett under hans livstid, ja då kan han ställa sig misstänksam när näste svart man frågar efter den mest exklusiva klockan butiksägaren har. Men att behandla individen på det viset visar ju att uppfattningen endast är en omotiverad fördom, inte en personlig erfarenhet, vilket i sig leder i att svarta kan känna sig alienerade i vissa sammanhang(sociala, politiska eller ekonomiska).
Om alla människor bara skulle behandla andra människor utifrån sin EGEN erfarenhet av dessa andra människor, skulle:
...försäkringskassans alla handläggare behöva utbilda sig själva till läkare för att kunna fatta beslut om sjukpenning.
...alla som vill bli läkare behöva införskaffa allt från grundskolans lärdomar till läkarlinjens digra kunskapsmassa endast genom egna experiment och inte alls genom att lyssna på några lärare eller läsa några böcker.
...varje ny läkare en patient kommer till behöva undersöka patienten från scratch, göra om alla undersökningar som tidigare gjorts på patienten, oavsett hur många gånger andra läkare gjort det, och ställa diagnos endast utifrån dessa egna undersökningar och inte ett dugg utifrån vad mänsklighetens medicinska samlade erfarenhet har att säga om olika symtom som liknar eller rentav är precis likadana som patientens.
...inte särskilt många brottslingar i fängelserna kunna hållas kvar i fängelserna (alternativt inte få någon mat) eftersom dessas brottsoffer och vittnen, som är de enda som har egen erfarenhet av att brottslingarna i fråga alls begått brott, har annat att göra än att arbeta som fångvårdare.
...ingen läsa, titta på eller lyssna på nyheter i tidningar, radio, tv och på internet, eftersom allt sådant bara är andrahandsinformation.
Och så vidare.
Skulle du vilja ha ett sådant samhälle?
Nu kan man ju så klart inte bemöta en fördom med statistik. Så enkelt går det inte att bota sjukdomen. Fobin för spindlar kan till exempel inte botas med statistik på hur många som överlever spindelbet: 99.9 %! Så fungerar det inte riktigt.
Men så som Günter Wallraff gör belyser åtminstone problemet. Det är ett steg i rätt riktning emot omotiverad fördom.
Hur vet du att det Wallraff avslöjade bara är en fördom mot mörkhyade, men att det som modern till barnet i sandlådan låter sig styras av inte alls är en fördom mot män?
Det må vara extremt ovanligt idag att en man som kommer fram och pratar med ett barn han inte känner har gott uppsåt, ja, det är idag överhuvudtaget ovanligt att en man kommer fram och pratar med ett barn han inte känner. Men det är nog ungefär lika ovanligt att en mörkhyad man kommer in i en exklusiv klockbutik och säger att han vilja titta på (hålla i och prova) den dyraste klockan i butiken. Så jag ser fortfarande inte vari den avgörande skillnaden skulle bestå, om det finns någon.
Förresten undrar jag varför man ska betrakta en butik annorlunda än hur man betraktar t.ex. någons trädgård. Om en sverigedemokrat bjuder hem vänner till grillfest hemma i trädgården, och det kommer en för honom okänd mörkhyad man (inte som "bihang" till någon av de inbjudna utan bara så där från ingenstans) och vill vara med, är värden i sin fulla rätt att vägra den mörkhyade mannen tillträde till hans trädgård och grillkotletter. Inte ens om den mörkhyade mannen erbjuder sig att betala för sig har värden någon skyldighet att släppa in honom. Man har rätt att - på fördomsfulla grunder om man så vill - välja vilka man vill ha i sin trädgård. Varför ska man då inte ha rätt att på samma grunder välja vilka man vill ha i sin butik? Och varför ska man inte ens få välja vilka man vill låta hålla i ens dyra klockor? Varför får man diskriminera på basis av hudfärg vid sin vägran att ge vissa människor tillträde till ens trädgård, men inte vid sin vägran att ge vissa människor tillträde till ens butik, klockor, krog, bank, resebyrå, flygplan, tåg etc (om man äger sådana alltså)?
Han ser ju konstig ut också, mörkhyade människor ser inte ut som en europe med färglagd hud. Dessutom sätter ju det faktum att han spelar en roll med ett visst syfte ofrånkomligen sin prägling på stämningen.
Är helt ok det han gör, men dessa faktorer spelar in mycket. Det ger inte samma reklam/intressesäljande effekt om man nyanserar det för mycket.
Är helt ok det han gör, men dessa faktorer spelar in mycket. Det ger inte samma reklam/intressesäljande effekt om man nyanserar det för mycket.
Justin
Han är ju en kund för guds skull! Klart han har en koppling till den dyraste klockan i butiken, i likhet med vilken annan människa som helst. Nu bedöms han ju efter sin hudfärg, och endast sin hudfärg, vilket var min protest i mitt förra inlägg. Inte klädseln, eller beteendet, utan endast hudfärgen. Det skulle nästintill bli absurt om vi applicerade samma premisser på mamman-och-barnet-exemplet ovan.
Förklaringen,-
Mamman har all anledning att vara orolig ifall hon ser en äldre man i kommunikation med hennes barn(med obefintliga, till det yttre, motiv), och därav agerar hon misstänksam(inte på en fördomsfull basis)! Det scenariot som utspelar sig här, och dess reaktion är ju en förnuftig sådan. Det kan vi bägge två instämma i, inte sant?
Låt oss nu applicera samma premisser som butiksinnehavaren-exemplet innefattar.
Det är att Mamma-Y, till skillnad från den förra mamman, inte har emot att främlingar pratar med sitt barn. Tvärtom, hon ser det som en erfarenhetsgivande upplevelse för barnet - och därav tillåter hon detta fortske, hon protesterar inte mot mannens handling så att säga. Den här reaktionen, lik den förra, är också acceptabel(om än ovanlig). Det som vore absurt är ju ifall Mamma-Y tillåter att främlingar talar med sitt barn, men att i samma veva så blir människor med hudfärgen-X automatiskt utsatta till hennes misstänksamhet, och följaktligen hennes protest.
I samma anda kan man applicera dessa parametrar på butiksinnehavaren. Antingen tillåter han kunder strömma in(som Mamma-Y), eller så stänger han sin butik och önskar sig inga kunder alls(som Mamma-X). Att behandla kunder annorlunda på en hudfärgsbasis är ju rent absurt.
Då butiksinnehavaren egentligen söker sig en sak, ett varuköp, så bemöter han kunden efter dess kapacitet till att fylla hans intresse, alltså köpa de utbudet han erbjuder. Det intresset är ju anledningen till varför butiksinnehavaren har sin butik öppen. Nu finns det ju givetvis parametrar butiksinnehavaren kan inneha, för att sålla bort de kapabla köpare från de icke-kapabla.
Butiksägaren till en exklusiv klockaffär är inte intresserad av att se barn besöka hans affär, och han vet personligen att barn inte kan uppfylla det ovanstående villkoret. Samma gäller till exempel uteliggare, deras klädsel påvisar att de inte heller kan uppfylla det ekonomiska villkoret till att införskaffa sig hans exklusiva klockor - och därav en misstänksamhet mot bådadera av grupperna.
(Faller svarta människor under samma parametrar som barnet och uteliggaren? Min argumentation för det ovanstående fortsätter senare)
Du är rolig du Justin! När har jag sagt att motivet till kommunikation mellan främlingar är per automatik obefintligt? Mamma-barnet-exemplet innehar två premisser som följaktligen gör henne misstänksam. 1) Personen är en främling OCH 2) Personen är äldre, därav ingen koppling(utbyte) till barnet. Givetvis kan du inte använda dessa premisser till misstänksamhet för alla andra instanser. Kontext(tro det eller ej) är en viktig faktor i frågan. Filosofiforumet innefattar både 1) och 2) - Men behöver det betyda att var och en behöver bli misstänksam? Absolut inte! Och det är exakt det jag försöker argumentera för: Villkor 1) och 2)(vilket följer Mamma-barnet-exemplet) kan således inte bemötas på ett likartat sätt som hos butiksinnehavaren, och därav kan man inte tillskriva bägge fallen som lika oskyldiga i sin oro.
Javisst, svarta människor är inte kapabla av att köpa sig exklusiva klockor. Så står det ju i Första Moseboken! Jäpp Jäpp!
Nu lägger du verkligen krokben för dig själv. Du menar att jag ska ta ovanstående exempel seriöst? Om du ska köpa en fin diamantring, eller i det här fallet en exklusiv klocka, vem i fan tar med sig sin familj för ett sådant köp?
Däri ligger problemet Justin. Hur man än vrider och vänder på det så blir den svarte personen alltid, och detta på fel basis, misstänksam. Skulle den svarte mannen ta med sig en kompis(svart förståeligt), ja då skulle det ju bli hans kompanjon, javisst ja! En avleder butiksinnehavaren den andra roffar åt sig! Javisst, javisst! Skulle han komma med familj faller det under samma banala förklaring. Det enda som verkar mindre misstänksamt är ju om mannen i fråga far till butiken ensam! Ironiskt nog är det just det enda sättet situationen kan neutraliseras. Men just där faller han enligt dig! Vad ska en svart person ta sig till ifall han vill inhandla en exklusiv klocka. Ringa sin vite kompis?
Jag tar förgivet att rapporter från säkra källor är oftast trovärdiga rapporter. Det ser jag inget fel i att ta förgivet. Hade jag bott i Harlem så hade varenda svart person varit misstänksam i mina ögon, med eller utan rapport. Men i den rökridån försöker varken jag eller du argumentera.
Alla muslimer är inte terrorister, men alla terrorister är muslimer! Kan ju följaktligen ha en praktisk nyans från människor på, till exempel, en buss. Rapporter hänvisar till det - Media hänvisar till det - Cafésnacket hänvisar till det! Så, därav ska varenda muslim(förståeligt enligt dig med de svarta) behandlas efter dessa säkra källor - vilket de stundom kan vara. Ett sådant samhälle vill jag definitivt inte bo i!
"Men betyder det att man ska bemöta varje lejon, tiger eller något annat rovdjur med ett oskrivet, fördomsfritt blad? Haha, där ser du att din logik faller!" - Detta kan ju människor ha som motargument för mig.
(I likhet med Justins
Men att dra allt in absurdum hjälper ju inte din sak. Jag är mycket medveten att svarta människor kanske har en högre statistisk benägenhet till brott. Men fortfarande håller jag i min åsikt, och försöker belysa människor omkring mig med det: Bemöt personen för vad han är, inte för vad han möjligen, enligt statistik, kan vara. Visst, man kanske missar en på tusen. Men jag är mer än villig att offra detta för att bemöta alla på det viset de rätteligen förtjänar.
Men så är får ju alltid motargumentet så klart;
Just däri ligger det sunda förnuftet. Den svarte personen vill jag erinra mig har ett motiv, en berättigad sådan, till att vara i en exklusiv klockbutik. Mannen har inget befintligt, till det yttre, motiv till att prata med barnet. Så vad är skillnaden då? Jo, vad det bottnar i, förstår jag av Justin, är att den svarte mannen är mindre kapabel av att inhandla en exklusiv klocka(till skillnad från sin motpart, den vite mannen) och bör därav misstänkas för ett annat motiv(att stjäla).
Men om statistiken påvisar att rikedomen fördelar sig, 9 rika vita män för varje 1 rik svart - så kommer ju verkligheten kanske anpassa sig därefter. Nu är det ju väldigt svårt att bedöma, lokalt eller på en riksnivå, hur det stämmer överense med ens egen butik. Men faktumet kvarstår i att svarta(inte kanske i den utsträckningen de vita är kapabla av) kan inhandla diverse dyra föremål. Tro det eller ej.
Fastän jag har påvisat att det här ter sig om två olika företeelser så kan jag förklara det igen. Att avslå en överviktig person till ett modelljobb är ju inte diskriminering. Att avslå en svart person som skådespelare för rollen som Adolf Hitler i filmen Der Untergang är inte det heller diskriminering. Och att vara misstänksam, och protestera, mot en främling som talar med ens eget barn är inte heller diskriminering. Varför? Det är där sunt förnuft, och läran om kontext kommer in i bild. Bortsett från den egenskapen en person kan inneha(svart, gammal, ful) så måste man bedöma kontexten, sammanhanget, i sin helhet. En ny-nazist avslår ju förståeligt alla judar från att medverka i hans privata fest, och detta är ju förståeligt. Men att samma ny-nazist ska motarbeta en judes försök till att besöka en biosalong är ju bara absurd, och olagligt.
Det du, Justin, försöker säga mig(Med ditt Sverigedemokraterna-exempel) är att: Man kan ju bevilja vem man vill till ens egendom! Det kan jag fullkomligt instämma i. Men öppnar man en butik på Eriksgatan för allmänheten, med intresse för ett varuköp från allmänheten, ja då ska det inte ske någon misstänksamhet i dess diverse former ifall en person FRÅN allmänheten steg sig in i ens butik. Dess mindre ska man grunda sina parametrar till köp på hudfärgen, och de associationer som följer därav.
Så är det butiksinnehavaren som är syndabocken i sammanhanget då? Absolut inte, det vill jag inte påstå. Däremot så behöver den personen, och allmänheten, upplysas med det obehag de ställer till med för andra. Hur bekvämt är det som person att se en butiksinnehavare vända och vrida på sig så fort man kommer in i hans affär? Tro det eller ej, men människor märker dessa (som för er ter subtila ut) rörelser.
Du skämtar Justin? Säg mig att du gör. Vill du införa Jim Crow lagarna bland oss svenskar som basis till eget tycke? Är du riktigt seriös? Sverige, från nord till syd, är ju i realitet egendomar. Vare sig de ägs av staten eller om de ägs privat. Förstår du vilka praktiska implikationer ditt fritänkande kan ha?
Gör mig lite besviken att det fortfarande kan florera sådana tankar i vår tid.
Slutligen vill jag även säga att artikeln som behandlar ämnet Gunter Wallraff inte ger en utförlig förklaring till hur situationen såg ut. Var Wallraff dåligt kädd? Betedde han sig på ett misstänksamt sätt? Det är många frågor som kan ställas här.
Men samtidigt förkastar inte ovanstående frågor att situationer som denna ändå kan förekomma(och det behöver inte ens ha med exklusiva klockaffärer att göra, det kan vara en livsmedelsbutik till exempel).
(Om det finns kvarstående argument som jag inte ha bemött Justin, påminn mig om vilka är du snäll)
Modern anses göra rätt som behandlar mannen i fråga med misstänksamhet när det inte är uppenbart för henne att det finns en sådan koppling mellan mannen och barnet som gör mannens beteende legitimt. Men den mörkhyade mannen som vill titta på (hålla i) den dyraste klockan i butiken får tydligen inte behandlas med misstänksamhet oavsett om han har någon uppenbart legitimerande koppling till den dyraste klockan i butiken eller inte. Är inte det inkonsekvent?
Han är ju en kund för guds skull! Klart han har en koppling till den dyraste klockan i butiken, i likhet med vilken annan människa som helst. Nu bedöms han ju efter sin hudfärg, och endast sin hudfärg, vilket var min protest i mitt förra inlägg. Inte klädseln, eller beteendet, utan endast hudfärgen. Det skulle nästintill bli absurt om vi applicerade samma premisser på mamman-och-barnet-exemplet ovan.
Förklaringen,-
Mamman har all anledning att vara orolig ifall hon ser en äldre man i kommunikation med hennes barn(med obefintliga, till det yttre, motiv), och därav agerar hon misstänksam(inte på en fördomsfull basis)! Det scenariot som utspelar sig här, och dess reaktion är ju en förnuftig sådan. Det kan vi bägge två instämma i, inte sant?
Låt oss nu applicera samma premisser som butiksinnehavaren-exemplet innefattar.
Det är att Mamma-Y, till skillnad från den förra mamman, inte har emot att främlingar pratar med sitt barn. Tvärtom, hon ser det som en erfarenhetsgivande upplevelse för barnet - och därav tillåter hon detta fortske, hon protesterar inte mot mannens handling så att säga. Den här reaktionen, lik den förra, är också acceptabel(om än ovanlig). Det som vore absurt är ju ifall Mamma-Y tillåter att främlingar talar med sitt barn, men att i samma veva så blir människor med hudfärgen-X automatiskt utsatta till hennes misstänksamhet, och följaktligen hennes protest.
I samma anda kan man applicera dessa parametrar på butiksinnehavaren. Antingen tillåter han kunder strömma in(som Mamma-Y), eller så stänger han sin butik och önskar sig inga kunder alls(som Mamma-X). Att behandla kunder annorlunda på en hudfärgsbasis är ju rent absurt.
Då butiksinnehavaren egentligen söker sig en sak, ett varuköp, så bemöter han kunden efter dess kapacitet till att fylla hans intresse, alltså köpa de utbudet han erbjuder. Det intresset är ju anledningen till varför butiksinnehavaren har sin butik öppen. Nu finns det ju givetvis parametrar butiksinnehavaren kan inneha, för att sålla bort de kapabla köpare från de icke-kapabla.
Butiksägaren till en exklusiv klockaffär är inte intresserad av att se barn besöka hans affär, och han vet personligen att barn inte kan uppfylla det ovanstående villkoret. Samma gäller till exempel uteliggare, deras klädsel påvisar att de inte heller kan uppfylla det ekonomiska villkoret till att införskaffa sig hans exklusiva klockor - och därav en misstänksamhet mot bådadera av grupperna.
(Faller svarta människor under samma parametrar som barnet och uteliggaren? Min argumentation för det ovanstående fortsätter senare)
Är utbytet av kommunikation mellan människor som inte känner varandra per automatik obefintligt? Varför kommunicerar du då med folk på filosofiforum du inte känner?
Du är rolig du Justin! När har jag sagt att motivet till kommunikation mellan främlingar är per automatik obefintligt? Mamma-barnet-exemplet innehar två premisser som följaktligen gör henne misstänksam. 1) Personen är en främling OCH 2) Personen är äldre, därav ingen koppling(utbyte) till barnet. Givetvis kan du inte använda dessa premisser till misstänksamhet för alla andra instanser. Kontext(tro det eller ej) är en viktig faktor i frågan. Filosofiforumet innefattar både 1) och 2) - Men behöver det betyda att var och en behöver bli misstänksam? Absolut inte! Och det är exakt det jag försöker argumentera för: Villkor 1) och 2)(vilket följer Mamma-barnet-exemplet) kan således inte bemötas på ett likartat sätt som hos butiksinnehavaren, och därav kan man inte tillskriva bägge fallen som lika oskyldiga i sin oro.
Samma fråga ställer sig butiksägaren, kanske med rätta, om den mörkhyade mannen.
Javisst, svarta människor är inte kapabla av att köpa sig exklusiva klockor. Så står det ju i Första Moseboken! Jäpp Jäpp!
Ungefär som om den mörkhyade mannen i klockbutiken hade haft fru och barn med sig.
Nu lägger du verkligen krokben för dig själv. Du menar att jag ska ta ovanstående exempel seriöst? Om du ska köpa en fin diamantring, eller i det här fallet en exklusiv klocka, vem i fan tar med sig sin familj för ett sådant köp?
Däri ligger problemet Justin. Hur man än vrider och vänder på det så blir den svarte personen alltid, och detta på fel basis, misstänksam. Skulle den svarte mannen ta med sig en kompis(svart förståeligt), ja då skulle det ju bli hans kompanjon, javisst ja! En avleder butiksinnehavaren den andra roffar åt sig! Javisst, javisst! Skulle han komma med familj faller det under samma banala förklaring. Det enda som verkar mindre misstänksamt är ju om mannen i fråga far till butiken ensam! Ironiskt nog är det just det enda sättet situationen kan neutraliseras. Men just där faller han enligt dig! Vad ska en svart person ta sig till ifall han vill inhandla en exklusiv klocka. Ringa sin vite kompis?
Kan man för övrigt ens vara säker på att rapporter som visar att mörkhyade begår stölder oftare än ljushyade verkligen är så värst felaktiga?
Jag tar förgivet att rapporter från säkra källor är oftast trovärdiga rapporter. Det ser jag inget fel i att ta förgivet. Hade jag bott i Harlem så hade varenda svart person varit misstänksam i mina ögon, med eller utan rapport. Men i den rökridån försöker varken jag eller du argumentera.
Alla muslimer är inte terrorister, men alla terrorister är muslimer! Kan ju följaktligen ha en praktisk nyans från människor på, till exempel, en buss. Rapporter hänvisar till det - Media hänvisar till det - Cafésnacket hänvisar till det! Så, därav ska varenda muslim(förståeligt enligt dig med de svarta) behandlas efter dessa säkra källor - vilket de stundom kan vara. Ett sådant samhälle vill jag definitivt inte bo i!
"Men betyder det att man ska bemöta varje lejon, tiger eller något annat rovdjur med ett oskrivet, fördomsfritt blad? Haha, där ser du att din logik faller!" - Detta kan ju människor ha som motargument för mig.
(I likhet med Justins
Hur ska då mödrar kunna skydda sina barn från potentiella barnvåldtäktsmän? Lära känna varenda man i hela världen?
Men att dra allt in absurdum hjälper ju inte din sak. Jag är mycket medveten att svarta människor kanske har en högre statistisk benägenhet till brott. Men fortfarande håller jag i min åsikt, och försöker belysa människor omkring mig med det: Bemöt personen för vad han är, inte för vad han möjligen, enligt statistik, kan vara. Visst, man kanske missar en på tusen. Men jag är mer än villig att offra detta för att bemöta alla på det viset de rätteligen förtjänar.
Men så är får ju alltid motargumentet så klart;
De kanske åtminstone inte är mer felaktiga än vad den idag ganska utbredda föreställning är som går ut på att en man, som går fram och pratar med ett barn han inte känner, måste ha ont uppsåt?
Just däri ligger det sunda förnuftet. Den svarte personen vill jag erinra mig har ett motiv, en berättigad sådan, till att vara i en exklusiv klockbutik. Mannen har inget befintligt, till det yttre, motiv till att prata med barnet. Så vad är skillnaden då? Jo, vad det bottnar i, förstår jag av Justin, är att den svarte mannen är mindre kapabel av att inhandla en exklusiv klocka(till skillnad från sin motpart, den vite mannen) och bör därav misstänkas för ett annat motiv(att stjäla).
Men om statistiken påvisar att rikedomen fördelar sig, 9 rika vita män för varje 1 rik svart - så kommer ju verkligheten kanske anpassa sig därefter. Nu är det ju väldigt svårt att bedöma, lokalt eller på en riksnivå, hur det stämmer överense med ens egen butik. Men faktumet kvarstår i att svarta(inte kanske i den utsträckningen de vita är kapabla av) kan inhandla diverse dyra föremål. Tro det eller ej.
Motsvarande kan sägas om modern och den okände mannen som går fram till hennes barn.
Fastän jag har påvisat att det här ter sig om två olika företeelser så kan jag förklara det igen. Att avslå en överviktig person till ett modelljobb är ju inte diskriminering. Att avslå en svart person som skådespelare för rollen som Adolf Hitler i filmen Der Untergang är inte det heller diskriminering. Och att vara misstänksam, och protestera, mot en främling som talar med ens eget barn är inte heller diskriminering. Varför? Det är där sunt förnuft, och läran om kontext kommer in i bild. Bortsett från den egenskapen en person kan inneha(svart, gammal, ful) så måste man bedöma kontexten, sammanhanget, i sin helhet. En ny-nazist avslår ju förståeligt alla judar från att medverka i hans privata fest, och detta är ju förståeligt. Men att samma ny-nazist ska motarbeta en judes försök till att besöka en biosalong är ju bara absurd, och olagligt.
Det du, Justin, försöker säga mig(Med ditt Sverigedemokraterna-exempel) är att: Man kan ju bevilja vem man vill till ens egendom! Det kan jag fullkomligt instämma i. Men öppnar man en butik på Eriksgatan för allmänheten, med intresse för ett varuköp från allmänheten, ja då ska det inte ske någon misstänksamhet i dess diverse former ifall en person FRÅN allmänheten steg sig in i ens butik. Dess mindre ska man grunda sina parametrar till köp på hudfärgen, och de associationer som följer därav.
Så är det butiksinnehavaren som är syndabocken i sammanhanget då? Absolut inte, det vill jag inte påstå. Däremot så behöver den personen, och allmänheten, upplysas med det obehag de ställer till med för andra. Hur bekvämt är det som person att se en butiksinnehavare vända och vrida på sig så fort man kommer in i hans affär? Tro det eller ej, men människor märker dessa (som för er ter subtila ut) rörelser.
Varför får man diskriminera på basis av hudfärg vid sin vägran att ge vissa människor tillträde till ens trädgård, men inte vid sin vägran att ge vissa människor tillträde till ens butik, klockor, krog, bank, resebyrå, flygplan, tåg etc (om man äger sådana alltså)?
Du skämtar Justin? Säg mig att du gör. Vill du införa Jim Crow lagarna bland oss svenskar som basis till eget tycke? Är du riktigt seriös? Sverige, från nord till syd, är ju i realitet egendomar. Vare sig de ägs av staten eller om de ägs privat. Förstår du vilka praktiska implikationer ditt fritänkande kan ha?
Gör mig lite besviken att det fortfarande kan florera sådana tankar i vår tid.
Slutligen vill jag även säga att artikeln som behandlar ämnet Gunter Wallraff inte ger en utförlig förklaring till hur situationen såg ut. Var Wallraff dåligt kädd? Betedde han sig på ett misstänksamt sätt? Det är många frågor som kan ställas här.
Men samtidigt förkastar inte ovanstående frågor att situationer som denna ändå kan förekomma(och det behöver inte ens ha med exklusiva klockaffärer att göra, det kan vara en livsmedelsbutik till exempel).
(Om det finns kvarstående argument som jag inte ha bemött Justin, påminn mig om vilka är du snäll)
"I would not know what the spirit of a philosopher might wish more to be than a good dancer." - Fredrich Nietzsche
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Plecto skrev:JustinModern anses göra rätt som behandlar mannen i fråga med misstänksamhet när det inte är uppenbart för henne att det finns en sådan koppling mellan mannen och barnet som gör mannens beteende legitimt. Men den mörkhyade mannen som vill titta på (hålla i) den dyraste klockan i butiken får tydligen inte behandlas med misstänksamhet oavsett om han har någon uppenbart legitimerande koppling till den dyraste klockan i butiken eller inte. Är inte det inkonsekvent?
Han är ju en kund för guds skull! Klart han har en koppling till den dyraste klockan i butiken,
Hur kan butiksinnehavaren veta det?
Vad jag kan se kan det tänkas finnas tre eller fyra typer av skillnader mellan klockfallet och barnfallet som kan motivera att den främmande personen bör behandlas med mindre misstänksamhet och med mer tillåtande i klockfallet än i barnfallet:
1) Det finns kanske en skillnad mellan de två fallen i fråga om sannolikheten för oönskade händelser vid en tillåtande och mindre misstänksam attityd.
2) Det finns möjligen en skillnad i hur välgrundade dessa sannolikhetsbedömningar är sett utifrån bedömarens erfarenheter och kunskaper om världen (vilket inte nödvändigtvis är detsamma som hur bra hennes/hans bedömningar stämmer överens med verkligheten).
3) Det finns en skillnad i fråga om hur hemska de befarade oönskade händelserna vore. De flesta skulle nog spontant hålla med om påståendet "ett barn är oändligt mycket mer värt än varje dött föremål (t.ex. en klocka)". Men om varje människa är oändligt mycket mer värd än varje dött föremål, kan i princip allt vårt beteende ifrågasättas lika mycket, vad vi än gör. Allt vi gör innebär nämligen att vi, till förmån för förvärvande av eller skyddande av döda föremål, tar vissa risker att (om så bara genom så kallade fjärilseffekter) orsaka någons död, och även om den riskökningen oftast är ytterst liten är den inte infinitesimal, och så måste den ju multipliceras med det oändligt stora värde de riskerade människoliven har (om nu människor är oändligt mycket värda) i förhållande till de döda föremål vi försöker förvärva och skydda. Produkten - d.v.s. hur hemska konsekvenser vi statistiskt sett ställer till med - blir då en ändligt stor produkt oavsett hur vi lever (möjligen med undantag för om vi inte gör ett dyft utan bara låter oss ramla ihop och bli liggande och dö av törst, då detta och endast detta eventuellt skulle kunna betraktas som en icke-handling (och även detta går att diskutera om det är en icke-handling)). Det är orimligt att kräva att alla människor bara ska ramla ihop och dö bara för att de annars, med bl.a. fjärilseffekter av sina handlingar, skulle (statistiskt sett) orsaka en oändligt mycket större negativ påverkan på människor i världen i form av riskerande av människoliv än vad värdet vore positivt hos de positiva rent materiella vinningarna av detta handlande. Detta innebär att det är orimligt att utgå från att varje människa är oändligt mycket mycket värd än varje dött föremål. Alltså måste den, som hävdar att ett barn är så pass mycket mer värt än den dyraste klockan i någon som helst butik att fallet med klockbutiken absolut inte får behandlas på i princip samma sätt som fallet med den främmande mannen som går fram och pratar med barnet, svara på frågan: ungefär hur mycket mer än den dyraste klockan är ett barn (eller rättare sagt "ett barns slippande av att bli bortrövat, våldtaget och med stor sannolikhet mördat") värt? Har du något svar på den frågan? Det är lätt hänt att man underskattar den där dyra klockans värde. Butiksinnehavaren kanske får ett rejält mycket sämre liv om han får sin dyraste klocka stulen, han kanske har fru och barn att försörja, och de kanske skulle komma att rädda många människoliv i framtiden om de själva fick det bättre liv som en fortsatt framgångsrik affärsverksamhet för butiksinnehavaren kan ge dem. Pengar kan köpa både lycka, lidandeminskning och minskning av antalet dödsfall i världen, om de används på rätt sätt. Det är alltså förhastat att utgå från att en människa är oändligt mycket mer värd än en klocka. Det finns naturligtvis en värdeskillnad, men då ett människoliv inte kan vara oändligt mycket mer värt än ett dött föremål har vi endast att göra med en gradskillnad, inte en artskillnad. Vad vi har att diskutera är alltså var gränsen går för hur hemska de befarande konsekvenserna måste (befaras) vara för att någon ska få diskrimineras på grundval av misstanken att han kan komma att ställa till med dem om han inte bemöts med stor misstänksamhet. Och varför den gränsen går där man anser att den går.
4) Det finns slutligen en skillnad i fråga om vem som äger platserna på vilka händelserna utspelar sig. Man kan fråga sig om de gradskillnader, mellan barnfallet och klockfallet, som beskrivs i punkt 1-3 ovan, sammantaget väger tyngre än den skillnad mellan de två fallen som utgörs av att barnet leker på allmän plats där ingen får förbjudas att uppehålla sig, medan klockbutiken tillhör sin ägare och inte allmänheten. Butiksinnehavaren har till exempel rätt att stänga sin butik när han vill, och på så sätt hindra allmänheten från att komma in i den. Har allmänheten någon rätt att lägga sig i varför han stänger sin butik och förbjuda honom att stänga sin butik om hans bevekelsegrund för att stänga sin butik inte är politiskt korrekt? Nej, det skulle ju innebära att han inte får stänga sin butik när han vill. Och det får han väl, eller hur? Hur skulle allmänheten eller någon som helst människa kunna ha rätt att vid något tillfälle tvinga honom att hålla sin butik öppen mot sin vilja (annat än under typ extraordinära omständigheter, som t.ex. vid livsfara, terroristhot, säkerhetstjänsts hemliga operationer och liknande, eller om han gett ett bindande löfte till någon eller några människor, t.ex. staten, att hålla sin butik öppen enligt vissa regler? (Öppettiderna som står skrivna på butikens dörr och hemsida m.m. är inte något bindande löfte, kanske inte ens ett löfte, bara en framtidsprognos med underföstådd eller uttrycklig reservation för ändringar.) Anta att vår klockbutiksinnehavare skulle stänga sin butik för att han märkt att mörkhyade börjat komma till den väldigt ofta (inte för att dessa stulit något, utan för att deras närvaro i butiken fått konsekvensen att en och annan snobbig vit rik potentiellt mycket lönsam kund slutat komma till butiken då den i vissa snobbiga vitas ögon börjat framstå som mindre "fin" i och med sin mer mörkhyade kundkrets. Skulle även det vara oförsvarlig hudfärgsdiskriminering från butiksinnehavarens sida? Får han inte välja öppettider utifrån lönsamhetskalkyler? Var går gränsen? Om han portar en enstaka mörkhyad kund från sin butik kan man se det som att han tillfälligt stänger butiken och sedan öppnar den igen. Nog måste han väl få stänga och öppna sin butik när han vill? Han äger ju butiken, eller hur?
En eller flera av dessa fyra skillnader mellan klockfallet och barnfallet talar kanske för att om "diskriminering genom misstänkliggörande och ovälkomnande attityd" är förkastligt i något av fallen, så är det i klockfallet. Men därav följer inte automatiskt att diskrimineringen i fråga bör förbjudas i klockfallet. Om klockan som den mörkhyade vill känna på är väldigt mycket värd kanske klockfallet ligger på samma sida om den (i slutet av punkt 3 ovan) efterlysta "gränsen" som barnfallet gör, även om det ligger närmare denna gräns än vad barnfallet gör.
i likhet med vilken annan människa som helst. Nu bedöms han ju efter sin hudfärg, och endast sin hudfärg,
...i kombination med sitt val av butik och sin fråga till butiksinnehavaren ("kan jag få titta på den dyraste klockan i butiken") - liksom den främmande mannen som går fram och börjar prata med ett barn döms endast efter sin ålder och sitt kön i kombination med sitt val av samtalspartner och sitt val att gå fram och prata med denna. Hade han varit ett främmande barn eller en främmande kvinna, hade inte alls samma dom fällts av den iakttagande modern. Lika mycket som den färgade "kunden" i klockbutiken kan sägas bedömas "endast efter sin hudfärg" kan alltså den främmande mannen som pratar med barnet sägas bedömas "endast efter sin ålder och sitt kön", eftersom du i båda fallen underförstått utelämnar det faktum att i båda fallen någon går fram till någon överhuvudtaget och säger något överhuvudtaget som i kombination med dennes hudfärg respektive kön+ålder kan ge upphov till mer eller mindre befogade misstankar.
vilket var min protest i mitt förra inlägg. Inte klädseln, eller beteendet, utan endast hudfärgen. Det skulle nästintill bli absurt om vi applicerade samma premisser på mamman-och-barnet-exemplet ovan.
Det ser jag inte. Se nedan.
Förklaringen,-
Mamman har all anledning att vara orolig ifall hon ser en äldre man i kommunikation med hennes barn(med obefintliga, till det yttre, motiv), och därav agerar hon misstänksam(inte på en fördomsfull basis)! Det scenariot som utspelar sig här, och dess reaktion är ju en förnuftig sådan. Det kan vi bägge två instämma i, inte sant?
Ja, och att det är en förnuftig reaktion från moderns sida grundar sig på att modern läst och hört mycket som enligt hennes bedömning tyder på att främmande män oftare än främmande kvinnor och främmande barn rövar bort barn och begår sexövergrepp på barn. Motsvarande kan mycket väl gälla butiksinnehavaren - han kan ha sett och hört mycket som enligt hans bedömning tyder på att mörkhyade oftare än ljushyade är ute efter att stjäla när de går in i en butik med särskilt dyra och lättstjälbara varor (den dyraste klockan i butiken blir ju lättstjälbar om den placeras i "kundens" hand). Den enda principiella skillnaden mellan fallen är således bara den mellan hudfärgsdiskriminering och ålders- och könsdiskriminering.
Låt oss nu applicera samma premisser som butiksinnehavaren-exemplet innefattar.
Det är att Mamma-Y, till skillnad från den förra mamman, inte har emot att främlingar pratar med sitt barn. Tvärtom, hon ser det som en erfarenhetsgivande upplevelse för barnet - och därav tillåter hon detta fortske, hon protesterar inte mot mannens handling så att säga. Den här reaktionen, lik den förra, är också acceptabel(om än ovanlig). Det som vore absurt är ju ifall Mamma-Y tillåter att främlingar talar med sitt barn, men att i samma veva så blir människor med hudfärgen-X automatiskt utsatta till hennes misstänksamhet, och följaktligen hennes protest.
Absurt vet jag inte. Rasism, även irrationell rasism, är inte mer absurd än t.ex. irrationell höjdskräck. Om man kallar höjdskräck för absurd, förstår man inte dess evolutionära bakgrund. Rasism, likt höjdskräck, har sin tydliga förklaring i evolutionen. Logiskt sett bör man alltså inte heller kalla rasism för absurd. Och det du beskriver låter ju bara som ren och skär rasism hos modern, inget mer absurt än det.
Men visst vore det (det du beskriver ovan) antagligen en obefogad eller så gott som obefogad diskriminering. Och det beror på att färgade män i övervägande vita samhällen inte i nämnvärt större utsträckning än vita män (i vita samhällen) tycks vara benägna att röva bort, våldta och mörda barn - medan de däremot på starka grunder kan misstänkas vara i klart nämnvärd utsträckning benägna att i större utsträckning än vita män stjäla dyra föremål i butiker. Det är rimligt att anta att fattiga är mer benägna att stjäla dyra föremål i butiker än vad rika är, då de har mer att vinna och mindre att förlora på ett sådant beteende än vad rika har. Andelen fattiga är större bland färgade (även i vita samhällen) än vad den är bland vita. Dessa två sistnämnda faktorer ger sammantaget att det finns skäl för klockbutiksinnehavaren att misstänka att den färgade man som ber att få känna på den dyraste klockan i butiken är i genomsnitt statistiskt sett klart mer benägen att stjäla klockan än vad en vit man som kommer till hans butik och uttalar samma förfrågan är. Motsvarande skillnad i fråga om risk för oönskade händelser finns inte, i alla fall inte tillnärmelsevis lika uppenbart, mellan en främmande vit man som kommer fram och pratar med ett barn och en främmande svart man som kommer fram och pratar med ett barn. Därför är ditt tankeexperiment ovan (där en främmande färgad man kommer fram och pratar med ett barn) inte analogt med klockfallet.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Angående Jim Crow-lagar och allemansrätt:
Jag tror på fördelningspolitik i form av hög skatt på inkomst, men fördelningstänkandet har fått så många märkliga avarter på så många områden, och dessa avarter skapar bara onödig komplikation vilket skapar stor och onödig risk att man får en massa människor felaktigt dömda och orättvist behandlade. Vore det inte bättre om allmänheten verkligen ägde den mark där allemansrätten idag gäller och anses böra gälla? Staten skulle ju kunna gå in och köpa loss den marken från dess ägare, så skulle man slippa det här märkliga "ägaren äger sin egendom fast egentligen inte". Det är en ambivalens som återkommer på så många områden (inte bara i frågor om diskriminering i butiker, krogar m.m. utan även i fråga om "arbetsrätt" (vilket egentligen borde kallas anställningsförbud då vissa typer av ömsesidigt frivilliga anställningsavtal är förbjudna i lag), skattefinansierad "sjukförsäkring" (som till stor del är ett orättvist lotteri till rika och ohälsosamt levande fast anställdas (d.v.s. lyckligt lottades och oskötsammas) fördel och på de fattiga men hälsofokuserande och därför sällan sjuka skattebetalarnas bekostnad (ett hasardspel med andras pengar), m.m.).
Förbudet mot diskriminering av kunder på basis av t.ex. hudfärg utgör idag i praktiken en kränkning mot butiksägarens äganderätt till sin butik. Butiksägarens äganderätt till sin butik måste av fördelningspolitiska skäl kränkas i viss mån, men den bör, åtminstone allt annat lika, kränkas på ett så okomplicerat och för butiksinnehavaren förutsebart sätt som möjligt. Hans äganderätt till sin butik begränsas redan genom att han beskattas (skatteplikten gör det svårare för honom att driva sin butik än vad det vore i ett samhälle utan skatteplikt). Skatt är mycket lättare för butiksinnehavaren att räkna ut i förväg, och på så sätt förutse, än huruvida han kommer att bli åtalad för diskriminering om han vägrar lämna ifrån sig butikens dyraste klocka till någon han misstänker kan vara ute efter att stjäla den. Skatt är stöld, men en stöld som upp till en viss gräns är bra och rätt, då den behövs för att förhindra orimligt stort lidande hos fattiga och liknande, och då orimligt stort lidande väger tyngre än äganderätten. Äganderätten har inget egenvärde, dock ett stort (men begränsat) instrumentellt värde. Äganderätten gör generellt att människor skapar en bättre värld, t.ex. genom att den gör människor mer produktiva - upp till en viss gräns. Endast när den gränsen är nådd bör någons äganderätt kränkas för att förhindra att den (nämnda gräns) överskrids, och helst bör äganderätten då begränsas på ett så enkelt och för ägarna förutsebart sätt som möjligt. Enkelt och förutsebart är alltid bättre än komplicerat och oförutsebart, allt annat lika. Ju bättre företagarna i samhället kan förutse effekterna av sin verksamhet, desto mer vågar de satsa på den, och desto större tillväxt får därigenom samhället. (Sambandet mellan tillväxt och lyckonivå upphörde visserligen på 1960-talet, men detta samband kommer att återkomma med en väldig kraft när utvecklandet av extrem lyckoteknologi tar fart på allvar, och detta är något som kommer att ske tidigare ju större tillväxt vi redan nu har.)
Det enklaste och för ägarna mest förutsebara, och därmed det bästa, vore nog att låta skatt på inkomst, gärna kraftigt progressiv sådan, plus eventuellt förmögenhets-, gåvo- och arvsskatt, alltså ren pengafördelning, vara det enda sättet på vilket staten rutinmässigt får kränka människors äganderätt, och att staten med skattemedel skapar all fördelning som behöver göras, utan att ha en massa extra förbud (i fördelnings- och jämlikhetsskapande syfte) på allehanda områden. Att förbjuda sådant som diskriminering i ens egen butik, diskriminering vid anställning, diskriminering vid klädkrav på arbetsplatser, ytterst låg lön som den anställde är med på, m.m., allt sådant är bara onödiga, onödigt komplicerade tillägg till inkomstskatten som fördelningsinstrument. Inkomstskatten räcker som fördelningsinstrument. Om någon mår sämre än vad som är rimligt - oavsett om detta beror på diskriminering eller något annat - ska han/hon kunna få socialbidrag och annan hjälp från staten så att hans/hennes livskvalitet håller sig över en viss miniminivå och så att hans/hennes överlevnad inte hotas allvarligt. Den eventuelle diskrimineraren, eller vem det nu är som inte varit tillmötesgående mot den som känner sig diskriminerad - vi kan beskriva detta som att den påstådde diskrimineraren vägrat gå med på andra undantag från sin äganderätt än plikten att betala skatt - ska inte stå för hela den nota som ska kompensera den som upplever sig diskriminerad, utan skattebetalarna ska allihop gemensamt göra det. Det är nämligen för svårt, ja antagligen helt omöjligt, att reda ut var och när det verkligen sker diskriminering och var och när det endast tycks ske diskriminering. Det är alldeles för komplext för att proportionen mellan antalet rättmätigt dömda för diskriminering och antalet oskyldigt dömda för diskriminering ska kunna hållas på en rimlig nivå.
Jag svarar på resten av ditt inlägg när jag har mer tid.
Jag tror på fördelningspolitik i form av hög skatt på inkomst, men fördelningstänkandet har fått så många märkliga avarter på så många områden, och dessa avarter skapar bara onödig komplikation vilket skapar stor och onödig risk att man får en massa människor felaktigt dömda och orättvist behandlade. Vore det inte bättre om allmänheten verkligen ägde den mark där allemansrätten idag gäller och anses böra gälla? Staten skulle ju kunna gå in och köpa loss den marken från dess ägare, så skulle man slippa det här märkliga "ägaren äger sin egendom fast egentligen inte". Det är en ambivalens som återkommer på så många områden (inte bara i frågor om diskriminering i butiker, krogar m.m. utan även i fråga om "arbetsrätt" (vilket egentligen borde kallas anställningsförbud då vissa typer av ömsesidigt frivilliga anställningsavtal är förbjudna i lag), skattefinansierad "sjukförsäkring" (som till stor del är ett orättvist lotteri till rika och ohälsosamt levande fast anställdas (d.v.s. lyckligt lottades och oskötsammas) fördel och på de fattiga men hälsofokuserande och därför sällan sjuka skattebetalarnas bekostnad (ett hasardspel med andras pengar), m.m.).
Förbudet mot diskriminering av kunder på basis av t.ex. hudfärg utgör idag i praktiken en kränkning mot butiksägarens äganderätt till sin butik. Butiksägarens äganderätt till sin butik måste av fördelningspolitiska skäl kränkas i viss mån, men den bör, åtminstone allt annat lika, kränkas på ett så okomplicerat och för butiksinnehavaren förutsebart sätt som möjligt. Hans äganderätt till sin butik begränsas redan genom att han beskattas (skatteplikten gör det svårare för honom att driva sin butik än vad det vore i ett samhälle utan skatteplikt). Skatt är mycket lättare för butiksinnehavaren att räkna ut i förväg, och på så sätt förutse, än huruvida han kommer att bli åtalad för diskriminering om han vägrar lämna ifrån sig butikens dyraste klocka till någon han misstänker kan vara ute efter att stjäla den. Skatt är stöld, men en stöld som upp till en viss gräns är bra och rätt, då den behövs för att förhindra orimligt stort lidande hos fattiga och liknande, och då orimligt stort lidande väger tyngre än äganderätten. Äganderätten har inget egenvärde, dock ett stort (men begränsat) instrumentellt värde. Äganderätten gör generellt att människor skapar en bättre värld, t.ex. genom att den gör människor mer produktiva - upp till en viss gräns. Endast när den gränsen är nådd bör någons äganderätt kränkas för att förhindra att den (nämnda gräns) överskrids, och helst bör äganderätten då begränsas på ett så enkelt och för ägarna förutsebart sätt som möjligt. Enkelt och förutsebart är alltid bättre än komplicerat och oförutsebart, allt annat lika. Ju bättre företagarna i samhället kan förutse effekterna av sin verksamhet, desto mer vågar de satsa på den, och desto större tillväxt får därigenom samhället. (Sambandet mellan tillväxt och lyckonivå upphörde visserligen på 1960-talet, men detta samband kommer att återkomma med en väldig kraft när utvecklandet av extrem lyckoteknologi tar fart på allvar, och detta är något som kommer att ske tidigare ju större tillväxt vi redan nu har.)
Det enklaste och för ägarna mest förutsebara, och därmed det bästa, vore nog att låta skatt på inkomst, gärna kraftigt progressiv sådan, plus eventuellt förmögenhets-, gåvo- och arvsskatt, alltså ren pengafördelning, vara det enda sättet på vilket staten rutinmässigt får kränka människors äganderätt, och att staten med skattemedel skapar all fördelning som behöver göras, utan att ha en massa extra förbud (i fördelnings- och jämlikhetsskapande syfte) på allehanda områden. Att förbjuda sådant som diskriminering i ens egen butik, diskriminering vid anställning, diskriminering vid klädkrav på arbetsplatser, ytterst låg lön som den anställde är med på, m.m., allt sådant är bara onödiga, onödigt komplicerade tillägg till inkomstskatten som fördelningsinstrument. Inkomstskatten räcker som fördelningsinstrument. Om någon mår sämre än vad som är rimligt - oavsett om detta beror på diskriminering eller något annat - ska han/hon kunna få socialbidrag och annan hjälp från staten så att hans/hennes livskvalitet håller sig över en viss miniminivå och så att hans/hennes överlevnad inte hotas allvarligt. Den eventuelle diskrimineraren, eller vem det nu är som inte varit tillmötesgående mot den som känner sig diskriminerad - vi kan beskriva detta som att den påstådde diskrimineraren vägrat gå med på andra undantag från sin äganderätt än plikten att betala skatt - ska inte stå för hela den nota som ska kompensera den som upplever sig diskriminerad, utan skattebetalarna ska allihop gemensamt göra det. Det är nämligen för svårt, ja antagligen helt omöjligt, att reda ut var och när det verkligen sker diskriminering och var och när det endast tycks ske diskriminering. Det är alldeles för komplext för att proportionen mellan antalet rättmätigt dömda för diskriminering och antalet oskyldigt dömda för diskriminering ska kunna hållas på en rimlig nivå.
Jag svarar på resten av ditt inlägg när jag har mer tid.
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 18 och 0 gäster