Byt ut föräldrapenning mot idépenning!

[Justin Case]

Det sägs att varje människa är ovärderlig. Men ändå belönar den svenska staten svenska föräldrar med ett visst antal kronor per barn de skaffar. Hur går det ihop? Ovärderlig trodde jag var något man inte kunde översätta i kronor och ören. Å andra sidan, skulle barnbidraget och föräldrapenningen vara oändligt många kronor stor, skulle Sverige haverera genast. Så det skulle inte i praktiken fungera att i praktiken behandla varje människa som ovärderlig. Varje barn har alltså uppenbarligen sitt begränsade värde, vad man än säger. Ett värde uttryckbart i kronor och ören.

Men problemen stannar inte där.

Ett barn fött i en familj A urholkar ensamstående svensk B:s ekonomi - och därmed i viss mån B:s överlevnadsmöjligheter - eftersom B måste betala skatt för att finansiera A:s föräldrapenning, barnbidrag, studiebidrag etc.

Idéer är också en sorts barn. Barn av sin tid, barn av sina tänkare. Liksom samhället behöver nya människor (barn) för att fortsätta existera och växa, behöver det även nya idéer för att fortsätta existera och växa. Men idéer får medborgaren betalt för endast i den mån han 1) lyckas ta patent på dem (och att ansöka om patent och skaffa patent är i sig en dyr process som få idémakare har råd med) och 2) lyckats med att på den fria marknaden visa att de (hans idéer) verkligen är värdefulla, genom att få folk att frivilligt betala för dem (eller för produkter de möjliggjort). Föräldrar behöver aldrig bevisa att deras barn är värdefulla, de får barnbidrag i vilket fall som helst.

Varför måste inte barnaskapare (föräldrar), liksom uppfinnaren måste bevisa något om sin uppfinning för att få pengar, bevisa något om sina barn för att få föräldrapenning och barnbidrag utbetalt från staten (oss andra)? Varför ska barnaskapare per automatik alltid få gratis pengar från staten för det eventuella - observera eventuella - bidrag till statens fortsatta välfärd, överlevnad och/eller tillväxt som deras barnaskaffande utgör, medan idémakare inte alls automatiskt får motsvarande statligt finansierade belöning för sina dito eventuella dito bidrag till det allmänna goda?

I föräldrapenningdiskussionen finns dessutom en olyckligt feministisk aspekt. Det verkar som om man anser att det är en mänsklig rättighet att bli förälder. Men endast människor av ett visst kön - kvinnor - kan överhuvudtaget fritt välja om de ska bli föräldrar eller inte. Män är helt hänvisade till ("sina") kvinnors vilja härvidlag, såvida de inte - vilket är olagligt - tar makten i egna händer. Att barn blir till är alltså i praktiken något som kvinnor, snarare än män, beslutar om (i den mån lagen följs). Det är alltså kvinnors, inte mäns, beslut att skaffa barn, när någon eller några fattar beslut att skaffa barn. Att då betala ut föräldrapenning för detta barnaskaffande, som är ett helt frivilligt beslut från kvinnors sida, är att gynna det ena könets valfrihets frukter framför det andra. Visst, både mannen och kvinnan är delaktiga i den sexakt som påbörjar barnaskapandet, men det är ändå kvinnan som har ensamrätt att fatta det slutgiltiga beslutet beträffande huruvida fostret ska bli en samhällsmedborgare eller dödat.

Anta hypotetiskt att en manlig filosof kunde få potentiellt samhällsförbättrande idéer endast genom att ha samtal med kvinnor. Skulle då den manliga filosofen ha rätt till bidrag från staten när han väljer att låta något av sina samtal med kvinnorna utmynna i världsförbättrande idéer som gagnar samhället (men inte nödvändigtvis gör honom själv rik)?

Idéskapande kan ibland - och kanske särskilt i vår tid - vara mycket mer gynnande för mänskligheten, sammantaget, än vad barnaskaffande är. I vår tid finns redan ett alldeles tillräckligt stort antal människor på jorden - många skulle rentav hävda att det finns alltför många människor idag, med tanke på vilken klimat- och miljöpåverkan människor har idag. Vad som behövs är inte fler människor, vad som behövs är bättre idéer. Det är därför logiskt att ersätta barnbidraget och föräldrapenningen med ett bidrag till tänkare av olika slag, personer som kan komma att lösa världsproblemen eller åtminstone bidra till att lösa dem.

[J R Auk]

Jag skall föreslå något radikalt.

Sluta ge bidrag och låt staten istället verka som den institution som omöjliggör utnyttjandet av individuella personer av organisationer eller sammanslutningar.

Tex så skulle då staten skjuta skallen av den som håller på och dumpar råvaror för att skapa brist. De skulle prygla skinnet av den som prisdumpar för att slå ut konkurrens. De skulle stegla alla lånegivare som kräver ränta. De skulle begrava levande de som tar ett högre pris ju större behov osv.

Vi behöver bara bidrag för att staten så länge har hållit på och reglerat näringsverksamheten. Vem får bli handlare? Vem får bli målare? Vem får bli polis? Osv osv osv till förbannelse.

Därför betalar vi oskäliga hyror, oskäliga matpriser, oskäliga räntor, oskäliga skatter (för de betalar för den struktur som håller cirkusen igång).

[Justin Case]

Jag skall föreslå något radikalt.

Sluta ge bidrag och låt staten istället verka som den institution som omöjliggör utnyttjandet av individuella personer av organisationer eller sammanslutningar.

Du vill alltså att det inte ska vara möjligt för organisationer eller sammanslutningar att utnyttja individuella personer. Det låter som ett avskaffande av industrialismen, och därmed ett avskaffande av välfärden. Jag ser inte hur t.ex. dagens fantastiskt kraftfulla datorer skulle ha kunnat komma att produceras och säljas så pass billigt som idag, i ett sådant samhälle som det du förespråkar (om jag förstår dig rätt). Och utan billiga datorer, inget stort internet. Och utan ett stort internet, sämre möjligheter till demokratisering av världen. Bland annat.

Tex så skulle då staten skjuta skallen av den som håller på och dumpar råvaror för att skapa brist. De skulle prygla skinnet av den som prisdumpar för att slå ut konkurrens. De skulle stegla alla lånegivare som kräver ränta. De skulle begrava levande de som tar ett högre pris ju större behov osv.

Alla de där handlingarna vore ju i högsta grad statliga regleringar av näringsverksamheten. Och i nästa mening ondgör du dig över saker som utgör just statlig reglering av näringsverksamheten. Det tycks mig alltså bara vara vissa former av statlig reglering av näringsverksamheten du är emot. Varför just de?

Vi behöver bara bidrag för att staten så länge har hållit på och reglerat näringsverksamheten. Vem får bli handlare? Vem får bli målare? Vem får bli polis?

Jag skulle inte känna mig lika trygg om vem som helst fick bli polis - till exempel kriminella ligor. Skulle du?

Därför betalar vi oskäliga hyror, oskäliga matpriser, oskäliga räntor, oskäliga skatter (för de betalar för den struktur som håller cirkusen igång).

Nog har svenskar det i genomsnitt väldigt bra. Det går i allmänhet att leva gott på sin lön i Sverige. Om detta sedan är trots, eller tack vare, regleringarna, det tycker jag är svårt att veta. I hur många samhällen med mindre arbetsmarknads-, löne-, hyre-, pris-, ränte- (etc) reglering än Sverige har folket i genomsnitt minst lika hög levnadsstandard som svenskarna?

Problemet med regleringar är inte att de skapar oskäliga hyror, priser, räntor, löner etc. Det tycker jag inte att de verkar göra. Problemet med regleringar - och detta är förresten inte nödvändigtvis något avgörande problem utifrån utilitarism, men helt klart utifrån rättighetstänkande - är att de uppenbart kränker "var och ens rätt att få vara ifred så länge han inte skadar någon annan" (om man antar att det finns någon sådan rätt).

Det skulle t.ex. låta märkligt att säga att en säljare som "dumpar priser" skadar någon. Hur kan den rena underlåtelsen att ta emot pengar (nämligen de pengar som utgör mellanskillnaden mellan det enligt dig "skäliga" priset och priset efter "prisdumpning") vara att skada någon? En säljare som gör så lockar köpare till sig från andra säljare, men köparna väljer ju själva vem de vill köpa av, och ingen säljare har någon självskriven rättighet att få sälja något överhuvudtaget - än mindre någon rättighet att få sälja till ett visst minimipris. Att ha rätt att få sälja något till de högre priser som blir möjliga genom statliga förbud mot prisdumpning är konstruerade rättigheter; dessa kanske går att försvara med utilitarism, men då du Auk är emot utilitarism är det mig en gåta hur du kan tycka t.ex. statliga förbud mot prisdumpning vara försvarbara. Motsvarande gäller de andra statliga ingrepp du just förespråkat.

[J R Auk]

Enkelt! Om vi skall ha en stat så bör den staten vara en effekt av samvaron. Det jag talar om är alltså inte något annat än själva umgängesformens fördömanden.

Jag talar inte om en stat som en från folket separerad institution, jag talar om staten som den från folket situerade institutionen. Dvs den reella institutionen. Den som skyls med socialism och solidaritet. Den som skyls av idéer om samhällets 'främsta' folkets storhet, statens intrinsikala värde som demokrati osv.

Det jag gör med de bombastiska orden ovan är att uppmärksamma att den som begår brott mot hela samhället går fri med hänvisning att han bara gör det för sig själv bästa. Medan den som begår brott mot enbart en i samhället fördöms som enkom ansvarig för ett brott mot den enskildes rätt.

Det är ju ställt på ända. Det omvända borde råda.

[J R Auk]

Alla vet att saker inte kommer från intet. Alla vet att "money for nothing" aldrig är något annat än stöld. Och ändå antas vi alla sträva efter just det. Ja det sägs vara hela vår princip inför ett antaget modus för livet. Rationalitetens raison.

Dags att börja om från början istället för att diskutera vem av tjuvarna som bär minst skuld.