Ersätt "en person, en röst" med...

[Justin Case]

Förslag: ett mer demokratiskt system än "en person, en röst"

Min utgångspunkt för denna post är att det vore vedervärdigt, och ett misslyckande för mänskligheten som "intelligent djurart", om typ 99,9% av mänskligheten snart hamnade i ett kanske flera triljarder år långt totalt oåterkalleligt slaveri under den promille eller miljontedel av världens människor som under det nu innevarande århundradet råkade ha mest makt. Detta är tyvärr vad som håller på att ske nu, i rasande takt. Vi kan kalla det för "maktelitens uppbyggande av en global Orwells-1984-diktatur men med övervakningstekniken av år 2000-2040".

Makteliten bygger upp denna globala diktatur genom att peka varnande på brottslighet som allmänheten spontant är negativt inställd till, och hävda att denna brottslighet till varje pris bör stoppas. De hävdar att "fildelningen måste stoppas", "terrorismen måste stoppas", "snuskgubbarna som hänger på ungdomssajter måste stoppas", "kontokortsbedrägerierna på internet måste stoppas", "anonyma bloggares förtal av oskyldiga människor måste stoppas", och så vidare. För att allt detta ska kunna åstadkommas måste man bygga upp en global polisstat, en global diktatur. En sådan vore ett långt värre öde för mänskligheten än nuvarande mängd brottslighet, som trots allt är uthärdlig för de flesta människor. Ändå diskuteras risken att vi får en global polisstat inte alls lika mycket som den "brottslighet" som "måste stoppas". Det råder en obalans i debatten. Vad beror det på?

Jag tror att det beror på att de flesta människor är blåögda. De flesta människor väljer, medvetet eller omedvetet, för sitt eget välmåendes skull, att ha en relativt trevlig världsbild. De flesta människor tror (medvetet eller omedvetet) att deras regering inte är så farlig, eller i vart fall att deras regering inte är lika farlig som den brottslighet den påstår sig försöka bekämpa. De flesta människor är emellertid inte så engagerade i frågan om regeringen bör eller inte bör fortsätta öka sin brottsbekämpning steg för steg som den gör nu. För de flesta människor är det rentav ojämförligt viktigare att en prinsessa gifter sig med "en man av folket" än att världen kanske håller på att bli ett globalt Orwells 1984. Jag har svårt att tro att löpsedlarna idag, som bara handlade om prinsessans bröllop, reflekterade vad som är viktigast för mänskligheten att fokusera på just nu.

De flesta människor är mer eller mindre zombier, som villigt går i maktelitens ledband och mer eller mindre okritiskt tror på vad makteliten säger - i vart fall när det gäller de viktiga frågorna (t.ex. frågan om huruvida behovet av "brottsbekämpning" motiverar att vi tar steg för steg mot ett Orwells 1984 tills vi har fått ett Orwells 1984), däremot kanske inte i sekundära frågor, som berör a-kassa, sjukförsäkring, föräldrapenning, jämn könsfördelning i bolagsstyrelser och så vidare, för dessa frågor är till för att just suga upp folks fokus så att folk inte får ork eller tid över till att engagera sig i det verkligt avgörande som håller på att hända med världen nu: den alltjämt accelererande marschen mot ett globalt Orwells 1984.

Det sägs att demokrati är bra. Jag är tveksam. Jag är inte tveksam till att demokrati är bra, men jag är mycket tveksam till att det som folk syftar på när de säger "demokrati" är bra. Det folk syftar på är nämligen dagens form av parlamentarisk demokrati, som (åtminstone på pappret) innebär "en person, en röst".

Hur demokratiskt är egentligen "en person, en röst"?

(Låt oss i denna tråd lämna åt sidan frågor som huruvida människor som dömts för grova brott borde vara utan rösträtt som i USA, huruvida rösträttsåldern är för hög eller för låg idag, huruvida vuxna medborgare som är omyndigförklarade (eller "ställda under förvaltarskap" som man numera kallar det), borde eller inte borde ha rösträtt - och så vidare. Låt oss diskutera dessa frågor i andra trådar istället.)

Politikeryrket, liksom de flesta andra yrken där det finns en hierarki och möjligheter att klättra uppåt, drar till sig människor som vill - ja, just det, klättra uppåt i hierarkin. Det vill säga, få mer makt. Så mycket makt som möjligt, om man extrapolerar det.

Politikeryrket må delvis handla om att "uträtta folkets vilja", men en mer framgångrsik strategi för en politiker är helt klart att bara se till att framställa sig, inför folket, som om han/hon uträttar folkets vilja, medan han/hon i själva verket främst främjar sig själv och sin egen maktposition i relation till andra människor.

Strävan efter makt har alltid varit det effektivaste medlet för att maximera sina geners överlevnadschanser, och människor är alltjämt genetiskt programmerade till att i första hand maximera sina geners överlevnadschanser.

Våra politiker har lyckats få folket att tro att de är folkets "föräldrar", att de "står på folkets sida", att de "vill folket väl". Raka motsatsen är fallet. Politikeryrket drar till sig de särskilt maktlystna människorna, så politiker generellt är av nödvändighet mer benägna än andra människor till att sätta sig över andra människor - förslava ett helt folk om nödvändigt - för att själva uppnå maximalt makt. På vägen dit är de inte ett dugg främmande för att lura folket att de står på folkets sida.

Det finns nu en liten klick medborgare som inser detta, och som dessutom ofta är särskilt kunniga om just vår tids teknikutvecklingsacceleration - och vad denna logiskt sett torde innebära för de kommande årtiondenas samhällsutveckling - och därmed inser den särskilt stora faran med maktklyftor just i vår tid: varje liten maktskillnad mellan två grupper människor, t.ex. makthavarna och folket, kan växa explosionsartat genom nästa tekniska framsteg - eller nästa, eller nästnästa. Det dröjer inte länge förrän risken är mycket stor att vi har fått en global Orwells 1984-diktatur där en liten klick extremt mäktiga makthavare har total makt över resten av mänskligheten. Med "extrem makt" menar jag i sammanhanget bland annat möjligheten att med en knapptryckning ögonblickligen kunna tortera, få att lyda, eller avrätta så gott som vem de vill, och hur många de vill, av de 99,9...% av människorna på jorden som är mikrochippade och därmed fullständigt maktlösa slavar under makteliten.

De medborgare som insett denna oehörda fara som nuvarande teknik- och världspolitikutveckling utgör för nästan hela mänskligheten, är sådana medborgare som engagerar sig särskilt starkt i vad som är bra för samhället/mänskligheten/världen. Dessa utgör visserligen rent numerärt bara en minoritet av medborgarna (i Sverige, och ännu mer så på andra håll), men har rimligen sammantaget ett engagemang som sammantaget kan mäta sig ganska bra med den sammantagna styrkan i det engagemang resten av medborgarna sammantaget har för sina hjärtefrågor. För att ta ett exempel: hur många individer från Moderaternas väljarkår stod utanför riksdagshuset och protesterade när Socialdemokraterna årtionde efter årtionde försämrade ekonomin för dem genom sin fördelningspolitik? Svar: inga. Varför? De var inte tillräckligt engagerade, ty de hade det ganska bra ekonomiskt även med en socialdemokratisk politik. Även flera tiotal procents inkomstminskning skulle fortfarande vara uthärdlig för dem, eftersom de ändå får så mycket pengar över att de kan leva lyckliga liv och på det stora hela strunta i politik om de vill. Hur många människor stod utanför riksdagshuset och protesterade mot FRA-lagen den 18 juni 2009 när FRA-lagen höll på att klubbas igenom? Visserligen inte på långa vägar så många som vore rimligt, men väl flera hundra i alla fall. Dessa demonstranter utgjorde vid den tidpunkten en ansenlig andel av Piratpartiets väljare. Om riksdagens votering om FRA-lagen skulle ha ägt rum nu istället - efter det EU-val i vilket Piratpartiet fick 7,1% av folkets röster och därigenom rimligt stor medieövervakning under en kort tid - skulle antalet anti-FRA-lags-demonstranter utanför riksdagshuset ha varit många gånger större. Men poängen är att, redan som det nu blev, så är det en signal om att olika medborgare brinner väldigt olika starkt för det de brinner för.

De låt säga 1000 människor, som allra starkast av alla svenskar (alltjämt) vill ha bort FRA-lagen, vill förmodligen starkare, mätt i sammanlagd viljestyrka, få bort FRA-lagen än vad de många gånger fler moderater i Sverige, som vill att moderaterna ska få fortsätta regera i fyra år till, vill att moderaterna ska få fortsätta regera i fyra år till. Bara för att ta ett av många möjliga exempel.

Det står alltså helt klart att vissa partier har en långt större andel mycket starkt engagerade väljare/medlemmar/supportrar än vad andra partier har. Piratpartiet har nu under en procent i väljarbarometrarna inför riksdagsvalet i höst, men detta avspeglar inte på långa vägar hur starkt piratpartisters sammantagna engagemang, brinnande, viljestyrka är, i relation till andra partiers väljares/medlemmars/supportrars dito.

I en "parlamentarisk demokrati" som Sverige kan det, mandatperiod efter mandatperiod hur länge som helst, i princip vara så att om 49% av de röstberättigade väldigt, väldigt, väldigt gärna vill att parti A ska regera, medan de övriga 51% av de röstberättigade var och en bara är nätt och jämnt tillräckligt angelägna om att parti B ska få regera för att orka masa sig iväg och rösta på parti B - kommer de sistnämnda att vinna, trots att deras "sammantagna angelägenhet" (hur starkt, sammantaget, de vill det de vill) i fråga om hur de vill att landet ska styras, är väldigt mycket lägre än den förstnämnda gruppens dito.

Betänk en fempersonersfamilj som är uppdelad i två läger beträffande vart de ska åka på semestern: pappan och den enda dottern vill båda två väldigt, väldigt gärna att familjen ska tillbringa semestern i Italien, medan mamman och familjens två söner var och en vill - dock bara nätt och jämnt så pass starkt att de ids försöka driva igenom sin vilja - att familjen ska tillbringa semestern i Australien istället. Anta att familjen inte har råd att semestra i både Italien och Australien, bara i ett av länderna, och att alla i familjen är överens om att hela familjen ska åka till ett och samma land om den alls ska åka någonstans. Pappan och dottern vill så pass gärna semestra i Italien att redan viljan hos var och en av dem, för att inte tala om deras sammantagna vilja, att semestra i Italien, är starkare än de sammantagna viljorna, hos modern och de två sönerna, att semestra i Australien. Vilket läger bör få sin vilja igenom, om "sund demokrati" bör råda i familjen?

Många skulle kanske svara: moderns och de två sönernas, eftersom de är tre, medan fadern och dottern bara är två. Men en sådan lösning skulle göra familjen sammantaget mycket mindre lycklig på semestern än vad den skulle bli om den åkte till Italien. Modern och de två sönerna skulle bara få en något högre lyckonivå av att semestra i Australien istället för Italiten, medan fadern och dottern skulle lida väldigt mycket om de inte fick semestra i Italien.

Varför då så stelbent klamra sig fast vid principen "en person, en röst", när denna princip tydligen ofta inte sammantaget ger det bästa möjliga resultatet, utan ibland rentav ger ett sammantaget sett mycket sämre resultat än vad som skulle följa om man även vägde in hur starkt de olika parterna i en konflikt vill det de vill?

En familj som den ovan beskrivna skulle antagligen kunna enas om semesterort ganska lätt genom att fadern och dottern på något sätt "betalade" modern och de två sönerna till att gå med på att åka till Italien. Betalningen skulle t.ex. kunna utgöras av att ta ut soporna under en vecka, tvätta hela familjens kläder en gång, eller något sådant. Fadern och dottern skulle inte behöva betala modern och sönerna tillnärmelsevis så mycket att det förtog hela deras "vinst" med att få komma till Italien, och modern och sönerna skulle samtidigt kunna tycka att de med råge kompenserats för att de inte får komma till Australien som de ville.

Hur överföra denna idealiska lösning till riksdagsvalen?

Hur skulle man, på ett sätt som skulle motsvara hur familjen i exemplet ovan bäst kan lösa sin konflikt, kunna utforma Sveriges demokratiska system så att de nu (2010) etablerade partiernas väljares relativa ointresse för politik fick just den relativt lätta vikt de förtjänar per skalle, medan t.ex. Piratpartiets (och Miljöpartiets, Feministiskt Initiativs, Sverigedemokraternas med flera småpartiers) kanske mycket mer engagerade väljares relativt stora intresse för politik fick den relativt stora vikt de förtjänar per skalle, i riksdagsvalen?

Att låta människor köpa och sälja röster rakt av, med normal beskattning, som om röster vore en vara vilken som helst, vore ingen bra lösning; det skulle göra att de rika fick oacceptabelt mycket makt över de fattiga. Men jag tänker att det borde gå att modifiera möjligheten att köpa röster, så att oacceptabla konsekvenser av den sorten undveks, på ett sätt som är förenligt med att låta olika människors olika starka viljor att påverka politiken avspeglas i mandatfördelningen mellan partier.

Jag föreslår följande:

Varje röstberättigad svensk medborgare har till att börja med 100 röster som han/hon på valfritt sätt får använda till att påverka utgången av riksdagsvalet. Han/hon får, om han/hon vill, sälja valfritt antal av dessa 100 röster till människor som är beredda att betala för att få dem, och köpa röster av människor som vill sälja röster. Men vid varje försäljning av röster tar staten ut en skatt som är så starkt progressiv - och då menar jag inte progressiv i relation till antalet sålda röster utan i relation till säljarens årsinkomst - att de som verkligen brinner för något politiskt parti har särskilt stora chanser att få igenom den politiska förändring de brinner för - utan att för detta behöva ha särskilt mycket pengar - medan de som inte brinner så mycket för något politiskt parti kan välja att sälja sina röster (i valfri utsträckning) och på så sätt få påverka sina liv på de sätt de själva tycker verkar mer effektiva, t.ex. genom att kunna köpa lite mer prylar.

Ett par exempel för att åskådliggöra det fina i kråksången.

Låt oss anta att ovan beskrivna riksdagsvalsystem redan nu råder i Sverige. Riksdagsvalet närmar sig. Piratpartiet kämpar för att komma in i riksdagen för att på så sätt bekämpa den globala maktelitens byggande av ett globalt och extremt storebrorssamhälle, förhindra ett diktaturliknande globalt Orwells 1984. Piratpartisten Annika, som har 300 000 kronor i årsinkomst, är mycket angelägen om att få igenom Piratpartiets politik i Sverige, och använder därför alla sina 100 riksdagsvalsröster till att rösta på Piratpartiet i riksdagsvalet. Dessutom köper hon av tre andra svenska medborgare ytterligare sammanlagt 300 riksdagsvalsröster. En av de som säljer sina röster till Annika är Bertil. Annika köper Bertils alla 100 röster för 10 000 kronor exklusive skatt. Med ovan nämnda starkt progressiva skatt kanske det blir 30 000 kronor inklusive skatt. Annika är så mån om att främja Piratpartiets politik att hon är beredd att betala dessa 30 000 kronor (av vilka 10 000 kronor går till Bertil och 20 000 kronor i skatt till staten (d.v.s. till svenska folket, via olika statliga kanaler). Bertil är socialdemokrat och har 400 000 kronor i årsinkomst. I och med sin goda ekonomi hyser Bertil ingen större rädsla för att få det särskilt mycket sämre ställt även om Piratpartiet skulle komma in i riksdagen - han har ju så mycket pengar, och pengar är makt. Vidare har Bertil fått smak på pengar. Därför ser han säljandet av alla sina röster till Annika för 10 000 kronor som en god affär ("mycket vill ha mer").

Annika köper också 100 röster av den endast svagt politiskt engagerade kommunisten Carin. Carin är ensamstående mamma och upplever att hon alltid har svårt att få tillräckligt med tid till både barn och arbete. Därför upplever hon att hon inte har någon tid alls att sätta sig in i någon politik. Hennes 10-årige son Jimmy utövar dagligen olovlig fildelning, och Annika ser detta som en rimlig omfördelning av egendom från de rika skivbolagen till de fattiga. Hon står nu i valet och kvalet mellan att rösta på Vänsterpartiet (som prioriterar arbetspolitik och alltså kommer att främja Carins privatekonomi men inte kämpa lika hårt för legalisering av fildelning som Piratpartiet, något som å andra sidan vore bra för Jimmy) och Piratpartiet (som skulle gynna Jimmys framtid men kanske inte Carins lika mycket). Så Carin tänker att Piratpartiet, ungefär lika gärna som Vänsterpartiet, kan få hennes röster, eftersom hon har så svårt att välja mellan Vänsterpartiet och Piratpartiet, och att en extra slant från piratpartisten Annika är välkommen i hennes privatekonomi och gärna kan få innebära att det blir Annika istället för Carin som lägger Carins röster på Piratpartiet (något Carin kanske eller kanske inte skulle ha gjort själv om hon hade valt att inte sälja sina röster till Annika).

En tredje säljare av röster till Annika är moderaten Daniel. Han har inte moraliskt något emot fildelning (även om han låtsas ha det när han låtsas stå för Ayn Rands naturrättsfilosofi fastän han i själva verket aldrig missar ett tillfälle att sno åt sig andras pengar på olagliga sätt så länge risken att bli påkommen är tillräckligt liten (ett handlande Ayn Rands filosofi inte ger något stöd för)). Men Daniel hyser å andra sidan inte heller någon vilja att få in Piratpartiet i riksdagen. Han är genuint ointresserad av hur det går för Piratpartiet. Han är direkt ointresserad av politik överhuvudtaget, eftersom han tack vare sin förmögenhet kommer att ha ett lika lyckligt liv vad det än blir för politik i Sverige. Annika måste använda sin kvinnliga charm för att förmå Daniel att orka göra ansträngningen (för det faktum att det är en ansträngning är det enda som får Daniel att tveka) att sälja sina 100 röster åt henne. Detta kan jämföras med hur bland annat många, många kvinnliga telefonabonnemangsförsäljare i köpcentra och ute på stan idag använder sin kvinnliga charm för att tjäna en hacka på att få folk att ofta helt i onödan byta telefonoperatör. Javisst, övertag på grund av kön är orättvisa: kvinnliga försäljare får mer provision tack vare att det av genetisk programmering är så att deras yttre generellt gör män mer intresserade och därmed mer öppna för att köpa saker och ting av dem än vad manliga försäljares yttre gör kvinnliga presumtiva kunder öppna för att köpa saker och ting). (Å andra sidan kanske Annikas kvinnliga kön gör det svårare för henne på andra sätt i samhället, så det kanske går på ett ut.)

Annika har nu köpt 300 röster utöver sina egna 100. Hon får därmed lägga 400 röster i riksdagsvalet, medan den väljare som varken köpt eller sålt några av sina röster bara får lägga 100. Är detta orättvist? Inte mer orättvist än nuvarande system, skulle jag vilja hävda. Visserligen kanske det är orättvist att med ovan föreslagna valsystem t.ex. Carin, eller en pank uteliggare, får mindre påverkan på politiken än vad Annika får, men är denna orättvisa verkligen större än den nuvarande orättvisan i att sådana som moderaten Daniel - som inte har något intresse av att utöva någon politisk påverkan alls, men som idag ändå röstar moderat, och som kanske gör detta enbart av slentrian därför att han ser vanligt folk som boskap, typ - får lika mycket politisk påverkan, trots sin mycket svaga vilja att förändra något i politiken - som Annika, som har en mycket, mycket stark vilja att förändra en mycket, mycket viktig sak i politiken - en sak som kanske avgör om vi får fortsätta ha en demokrati eller om hela världen snart blir en enda global diktatur?

[J R Auk]

Pengar är inte makt. Jag får tex inte mer lön eftersom de då förlorar makten över mig. Jag slutar gå till jobbet om de betalar mer.

Makt är att få folk att tro att de behöver något de inte behöver.

Så jag löser alla dina problem. Ta dig i kragen och blir en notorisk lagbrytare. Elda upp pengarna och sno nya. Du har till och med avhjälpt inflationen.

Nej men allvarligt Justin, när skall du inse att den största konspirationen är de där pengarna du hyllar så mycket. Det är din myt, din blinda fläck (och den är väldig). Du ser konspirationer där det enbart finns den där fattigdomen jag talar om. Den där bristen på makt som får dem att ty sig till pengar.

Och din lösning likt en modern doktor är att behandla symptomen och inte söka orsaken. Vart är balansen?

Tror du allvarligt att något litet skitparti som piratpartiet skulle kunna köpa röster om det kom till kritan? Fan vad du är blind då. Har du hört talas om bulvaner? Målvakter, eller gammalt hederligt ljugeri? Om nu folk är så kåta på pengar kan väl en rik jävel lika gärna pröjsa 50 pers det dubbla priset för att de alla skulle köpa röster av varandra och rösta som den vill. Och över huvud taget så förutsätter detta att röster har någon som helst inverkan på den politik som förs.

Eller som i vårt mest älskade exempel USA där en liten bonus betalas ut till alla anställda och de i sin tur stödjer ett parti med privata gåvor. Detta eftersom partistödet är reglerat.

Vakna upp Justin, har du inte lyssnat på vad som sägs mellan raderna? De blåa: -Vi skall sänka skatterna så som experterna rekommenderar! De röda: -Vi skall höja skatterna som experterna rekommenderar.

Vem är experten? Vart tog konspiratörerna vägen? Du kan väl åtminstone låtsas att spöket är riktigt tills du skrivit klart?

Pengar är inte verkliga de är ett medel. Pengar har inget som helst värde när det inte upprätthålls av kungen, därav präglingen på myntet (OBS! inte bokstavligt menat).

Med andra ord, idéen är bland det dummaste jag någonsin hört. Nyliberala tokerier som sätter oss i knipan skall nu rädda oss? Varför inte bara skänka nyckeln till stadens portar till den som är blåast i ansiktet?

[Justin Case]

Pengar är inte makt.

Kanske inte, men pengar ger makt. Men det är väl det du motsäger, med "pengar är inte makt", antar jag? Hur går det i så fall ihop med detta:

Tror du allvarligt att något litet skitparti som piratpartiet skulle kunna köpa röster om det kom till kritan? Fan vad du är blind då. Har du hört talas om bulvaner? Målvakter, eller gammalt hederligt ljugeri? Om nu folk är så kåta på pengar kan väl en rik jävel lika gärna pröjsa 50 pers det dubbla priset för att de alla skulle köpa röster av varandra och rösta som den vill. Och över huvud taget så förutsätter detta att röster har någon som helst inverkan på den politik som förs.

?

Hur ska du ha det, ger pengar makt eller inte? Du pratar om att någon rik jävel skulle pröjsa 50 pers för röster; varför skulle han göra det om nu inte pengar gav makt?

Om du anser att det är ett problem att de rika skulle köpa röster av de fattiga i det system jag föreslår, bemötte jag för övrigt den invändningen i förväg, men jag vet att jag skrev mycket text så det var väl lätt att missa. Ju mer de rika försöker köpa röster av de fattiga, i det system jag föreslår, desto jämnare kommer pengarna att bli fördelade över befolkningen, eftersom skatten på röstköp är så kraftigt progressiv och kommer folket till del mer än vad röstköpet gynnar röstköparen. Till en början skulle kanske de rika lyckas köpa orättvist många röster, men i längden vore det inte en hållbar strategi för dem, eftersom den snart skulle göra dem utblottade. Det är för mig logiskt att ungefär så mycket som en person värdesätter att få använda sin röst i riksdagsvalet på normalt sätt, ungefär så mycket torde hans motståndare normalt värdesätta att han inte använder den på det sättet i riksdagsvalet. Därför torde köpande av röster vara en marginell företeelse med mitt förslag. Undantaget vore de människor man kan kalla "eldsjälar", de som mycket starkare än övriga medborgare vill påverka politiken. De kanske visserligen inte har så mycket pengar att köpa röster för, men deras möjlighet att köpa åtminstone några röster per skalle skulle ändå innebära en stor förbättring av deras möjligheter att få påverkan på politiken i proportion till sin viljestyrka. Mitt förslag utesluter ju inte andra reformer. Jag har inte påstått att mitt förslag vore någon mirakelmedicin som plötsligt skulle göra Rick Falkvinge till statsminister eller ens garantera Piratpartiet något inträde i riksdagen. Det jag föreslår kan användas som komplement till vadhelst annat man bör göra för att förbättra demokratin.

Och hur det än är med det, är lösningen inte att bränna pengar och sno nya, som du föreslår. Jag förstår inte hur det skulle kunna ha någon som helst god effekt. Förklara gärna närmare. För mig låter det bara stolligt.

Skulle det vara pengarna som är problemet? För mig är det uppenbart att pengar är en underbar uppfinning som förbättrat mänsklighetens levnadsstandard kolossalt mycket. Tänk hur det vore om man t.ex. inte kunde byta till sig ett äpple bara för att det enda man ägde var en dator och man inte ville såga itu den för att åstadkomma ett föremål lika lite värt som ett äpple att byta till sig äpplet med? Eller du kanske föreställer dig att det går att få människor att helt sluta uppleva att de måste ha kompensation för vad de ger andra människor? Det vore det enda som kunde avskaffa behovet av pengar, vad jag kan se. Att avskaffa pengarna vore bara att backa i utveckling. Skulle du verkligen vilja leva i ett samhälle där man måste såga sönder sin dator för att kunna skaffa sig ett äpple?

Den lösning jag föreslår i den här tråden utgår från att det är orättvist att en person som väldigt, väldigt starkt vill någonting inte ska få ha mer påverkan på politiken än en person som vill något bara nätt och jämnt tillräckligt starkt för att gå och rösta. Kan du åtminstone medge att det vore bättre om människor kunde påverka politiken mer ju starkare de ville göra det?

Jag tycker mig ha visat vilken konfliktlösningsmetod som vore bäst för fempersonersfamiljen som vill till Italien/Australien i mitt tankeexperiment. Samma konfliktlösningsmetod borde logiskt sett vara bäst även för större "familjer" av människor, t.ex. Sverige. Jag antar att jag försöker behandla Sverige som en familj, lite som Olof Palme försökte bygga om det till ett folkhem. Är det så fel? Har du själv aldrig behövt förhandla med något syskon eller någon av dina föräldrar eller barn om någonting ni varit oense om? Och kommit fram till att det ibland är så att alla tjänar mest på att någon "köper" medgivande av någon annan, medelst någon annan "valuta" än den sak/handling som konflikten gäller?

Tycker du att fempersonersfamiljen i mitt exempel borde åka till Australien eftersom tre av fem vill det - trots att familjen sammantaget skulle bli väldigt mycket mindre lycklig av det än av att åka till Italien som två i familjen vill?

Hur skulle du ha löst den familjens konflikt? Har du någon bättre lösning än min?

[Justin Case]

Pengar är inte makt. Jag får tex inte mer lön eftersom de då förlorar makten över mig. Jag slutar gå till jobbet om de betalar mer.

Varför? Om du får t.ex. dubbelt så hög lön under ett år mot vad du fått tidigare, slutar du jobba för gott efter det året då? Hur länge kan du leva på de pengarna? Om du kan leva på de pengarna i resten av ditt liv, har du redan nu en mycket hög lön. Då kan jag förstå dig. Men hur hög lön du än skulle få, vore det likafullt bättre av dig att fortsätta jobba - oavsett hur hög lön du skulle få. Utan övre gräns. Du kan nämligen använda pengarna till att köpa en massa röster* och påverka mänsklighetens framtid! Ju längre du jobbar med den höjda lönen - hur mycket höjd den än är - desto mer pengar tjänar du och desto mer kan du påverka världen. Det är kanske bland det bästa du kan göra för världen.

De flesta arbetande människor, även de som inte har något intresse av att förbättra världen utan bara tänker på sig själva, fortsätter frivilligt att jobba även långt efter det att de tjänat ihop tillräckligt med pengar för att kunna leva gott i resten av livet utan att arbeta en sekund till. Det kan verka märkligt, men de flesta verkar faktiskt vara funtade så. Bara för att du slutar arbeta när du fått en löneförhöjning slutar inte alla andra människor göra det när de får löneförhöjningar.

*) Du kan köpa röster redan idag, utan mitt system. Du kan köpa dem genom att köpa utrymme i media. Folk påverkas av vad som står i media. På bland annat detta sätt ger pengar makt.

[J R Auk]

Pengar är inte makt. Jag får tex inte mer lön eftersom de då förlorar makten över mig. Jag slutar gå till jobbet om de betalar mer.

Varför? Om du får t.ex. dubbelt så hög lön under ett år mot vad du fått tidigare, slutar du jobba för gott efter det året då? Hur länge kan du leva på de pengarna? Om du kan leva på de pengarna i resten av ditt liv, har du redan nu en mycket hög lön. Då kan jag förstå dig. Men hur hög lön du än skulle få, vore det likafullt bättre av dig att fortsätta jobba - oavsett hur hög lön du skulle få. Utan övre gräns. Du kan nämligen använda pengarna till att köpa en massa röster* och påverka mänsklighetens framtid! Ju längre du jobbar med den höjda lönen - hur mycket höjd den än är - desto mer pengar tjänar du och desto mer kan du påverka världen. Det är kanske bland det bästa du kan göra för världen.

De flesta arbetande människor, även de som inte har något intresse av att förbättra världen utan bara tänker på sig själva, fortsätter frivilligt att jobba även långt efter det att de tjänat ihop tillräckligt med pengar för att kunna leva gott i resten av livet utan att arbeta en sekund till. Det kan verka märkligt, men de flesta verkar faktiskt vara funtade så. Bara för att du slutar arbeta när du fått en löneförhöjning slutar inte alla andra människor göra det när de får löneförhöjningar.

*) Du kan köpa röster redan idag, utan mitt system. Du kan köpa dem genom att köpa utrymme i media. Folk påverkas av vad som står i media. På bland annat detta sätt ger pengar makt.

Jag behöver inte mer pengar än att jag kan sörja för mig den närmsta tiden, ett par veckor, om det är bra väder ett par dagar.  Jag jobbar för att kunna leva. Alltså inte lever för att kunna jobba. Sen dessa pengar som du antar trygga framtiden är ju beroende av att värdet behålls. Jag kan inte kontrollera värdet av pengar och därför är det inte en trygghet att ha pengar. Därför är det inte rationellt, med annat än ett antagande om ett stabilt värde, att söka trygga sin situation med pengar. Det man bör trygga situationen med är istället en produktion, direkt svarande mot sina behov, eller svarande mot något som kan antas bytas mot det som svarar mot ens behov.

Min poäng är alltså att arbetet för pengar inte kommer av makten pengar har över mig, utan snarare så upplöses makten pengarna har över "arbetet för pengar". Endast den som är så fattig att han ständigt måste bli rikare bemäktigas av pengar. Deras värde är alltså negativt.

Jag har påtalat detta i det sammanhang jag jobbar i varför min lön kommer dels i pengar för att trygga mitt behov och sedan i andra ting som mer ledig tid, något gott att äta osv.

Varför skall jag tillbedja guldkalven för att förändra världen? Du talar inte om att förändra världen, utan du talar om att bemäktiga sig andras inverkan på världen. Du talar om att jag skall skylta med svaghet och bejaka den, söka kontrollera som om jag vore ett litet barn. Varför skulle jag göra det för? Är det inte meningen att pengar skall ge oss frihet? Är det inte tanken bakom varför man blir förtjänt pengar? Att förtjänsten skall symboliseras i pengarna som skänker frihet till den som ges dem?

Du tänker så förbannat cirkulärt här. Pengar har makt antar du, sen fortsätter du med att säga att eftersom pengar har makt måste vi kämpa för att få dem så att vi kan använda makten för gott. Men hur förklarar du pengars värde? Implicit gör du det genom att hänvisa till att vår strävan efter pengar värderar det, skapar värdet. Varför då inte istället kämpa för att pengar inte skall vara värdegivande till det som är 'gott'?

Dvs varför inte söka göra det så att det kan göras gott utan att man behöver pengar?

Som det är nu så kapitulerar du inför ditt antagande, du betänker inte vad ett möjligt annat vore.

Jag vet att man idag köper röster via reklam, jag instämmer till fullo där. Därför röstar jag inte heller, jag vill inte legitimera denna "demokrati" vi påstår oss ha. Varför vill du byta ett korrupt system mot ett annat? Vad tjänar du på det? Att ditt antagna "goda" parti kommer bättre i den hierarkiska ordningen?

Släpp de där fantasierna och join the dark side.

[J R Auk]

Och hur det än är med det, är lösningen inte att bränna pengar och sno nya, som du föreslår. Jag förstår inte hur det skulle kunna ha någon som helst god effekt. Förklara gärna närmare. För mig låter det bara stolligt.

Inflation är något man uppfunnit för att tvinga pengarna att cirkulera. Det är för att ekonomin inte skall stagnera när folk stoppar pengarna i madrassen, och därmed tvingar nya pengar att tryckas för att täcka avsaknaden av pengar (eftersom de alla ligger i madrassen eller von ankas valv).

Så inflation är alltså ett sätt att göra den rike fattig om den inte omsätter sina pengar i investeringar som ger avkastning i "de nya pengarna" dvs pengarna efter "inflationsvärdets kompensation" på valutans värde. Detta skapar en situation som gör det lönlöst att "spara" sina pengar. Man måste omsätta sina pengar i nya pengar hela tiden.

Detta ger en fördel till de som har närmre till de marknader där man kan omsätta sina pengar, eller till de som kontrollerar marknaderna. Ungefär som man nu skänker miljarder till förvaltare när man tvingar alla att "investera" sina pensionspengar. De får en strukturell fördel att förskansa sig "de nya pengarna" som hela tiden uppstår i kölvattnet av devalverade pengar.

Det hela handlar alltså om vilken generell riktning man anser att pengar och dess fördelning tar. Anser man som jag att pengar centraliseras på grund av deras inneboende natur (eller marknadens natur) så blir det konservativa, att bränna pengar för att motverka inflationen (man tar bort det värde som man anser måste kompenseras i det devalverade värdet [ett devalverat värde är ett värde som fördelas på en större bredd, i vårt system innebär det att mer pengar, kvantitet, skall bära värdet av de tidigare pengarna, deras kvalitet]). Att bränna pengar tar således bort en del av de nya pengarna som kräver att det faktiska värdet av pengarna, som en egen storhet, fördelas över dem.

Vi har alltså låtit den som ständigt blir fattigare och fattigare behålla mer när vi bränner pengarna. Och missta er inte, jag talar om att bränna upp dem, inte spendera dem.

[J R Auk]

Kan du åtminstone medge att det vore bättre om människor kunde påverka politiken mer ju starkare de ville göra det?

Absolut inte det vore mig helt främmande att göra något sådant. Det du talar om är demagogi, och det spottar jag på, vilket träffar nästan alla politiker jag sett.

Vad jag däremot kan hålla med om, och vilket jag tror kan vara din andemening, är att det vore bättre om en människa kan påverka sin egen situation genom vad den vill. Men varför man skulle få påverka andras situation bara för att man vill det mer kan jag inte se.

[J R Auk]

Vad det gäller familjen så separerar jag inte min lycka så mycket från andra att jag ser det som en tävlan oss emellan. Istället erkänner jag stämningen mellanmänskligt och söker rationellt finna vad jag tror balanserar nöjet, lyckan, hos samfundet så att jag når mest lycka av det.

Med andra ord jag ser kvalitativt på lycka och inte kvantitativt.