Rånad av snuten, straff döden?

[J R Auk]

Ja jag vill att ni skall vara domare i detta mål. Jag har blivit bestulen på min plånbok av polisen. Har ett namn. Skall mitt straff vara döden?

Varför inte och varför om ni instämmer?

Jag vill att ni komplicerar frågan som tex att en upprättelse i domstol är utesluten osv.

[nuddle]

har du blivit bestulen på riktigt eller är detta påhittat scenario

[J R Auk]

Spelar det någon roll?

Problemet är väl snarast att om du konfronteras med någon som skall upprätthålla lagen men inte gör så utan istället bryter mot den. Vad gör du då om denne ingår i en institution likt polisen som inte dömer de egna annat än när det kan påvisas systematiska brott under flera år.

Har man ett rättspatos som tycker att man skall anmäla brott så borde man väl också vara beredd att utdöma straff om det inte finns någonstans att anmäla brottet?

Så återigen frågan om man ser en sådan svulst på samhällskroppen är det inte då snarast en plikt att ta bort den?

[Johan Ågren]

Ytterst är vi alla enskilt ansvariga att avgöra när vi är tvugna att avsätta makten, och om inga andra medel står till buds, med våld. Man kan heller inte räkna med att få något stöd. I bästa fall så går det till som i "Vendetta", men i värsta fall så får man ignorera "demokratin" också om den redan är satt ur spel inom själva maktmissbruket. Ditt fall J R Auk  är lite vagt, då det är tveksamt om man kan bryta mot lagen enbart utifrån detta kamaraderi. Själva acceptansen av undantag ingår i överenskommelsen, men bara till en viss gräns naturligtvis. Sedan är denna gräns relativ och lösningen får man finna i att göra en kalkyl inom den praktiska filosofin. Hoppas bara du är tillräckligt klok innan du skrider till verket. Ett tipps är att se om andra människor än dig själv kommer fram till bättre lösningar. Det ansvar en revoltör har är således att tillåta andra att genomskåda honom först. På så sätt verkar du vara en sund potentiell revoltör. Överlag; fråga mig först innan ni spränger något.  :)

[Zokrates]

Förstår heller inte riktigt, du blir av med en plånbok och frågar oss om du därför skall straffas med döden?

Alternativt, du blir av med en plånbok och frågar oss om polismannen skall straffas med döden?

Är inte dödsstraff oavsett vem det riktas mot, för stöld av en plånbok lite väl hårt?

[Minded]

Utan anledning och mål kan jag inte döma. Jag skulle beakta ekologi i första hand.

[Gassendi]

Ja jag vill att ni skall vara domare i detta mål. Jag har blivit bestulen på min plånbok av polisen.

Du får nog ge oss mer att gå på (dock utan att gå för långt). Men jag ser två tydliga scenarier.

Om du omhändertagits för störande av ordning eller fylleri så överlämnar du dina värdeföremål i häktets förvar. Dessa återfår du dagen efter och måste signera en checklista där du garanterar att varje föremål finns med. Om en kanslist eller städerska (på häktet) stulit din plånbok så är det bara att göra en anmälan.

Om du däremot blivit bestulen av en polis i tjänst så gör du bäst i att kontakta media, politiker och åklagare på mer central nivå. Belys korruptionen med till varje buds stående medel. Skäm ut dem.

[J R Auk]

Ytterst är vi alla enskilt ansvariga att avgöra när vi är tvugna att avsätta makten, och om inga andra medel står till buds, med våld. Man kan heller inte räkna med att få något stöd. I bästa fall så går det till som i "Vendetta", men i värsta fall så får man ignorera "demokratin" också om den redan är satt ur spel inom själva maktmissbruket. Ditt fall J R Auk  är lite vagt, då det är tveksamt om man kan bryta mot lagen enbart utifrån detta kamaraderi. Själva acceptansen av undantag ingår i överenskommelsen, men bara till en viss gräns naturligtvis. Sedan är denna gräns relativ och lösningen får man finna i att göra en kalkyl inom den praktiska filosofin. Hoppas bara du är tillräckligt klok innan du skrider till verket. Ett tipps är att se om andra människor än dig själv kommer fram till bättre lösningar. Det ansvar en revoltör har är således att tillåta andra att genomskåda honom först. På så sätt verkar du vara en sund potentiell revoltör. Överlag; fråga mig först innan ni spränger något.  :)

Jag är inte ute efter att göra revolution, det är ju bara en juxtapositionering och inte det radikalt nya som behövs.

Men här är det fråga om en skuld jag annars kommer få bära. Om jag får syn på sådant och inte gör något emot det har jag i det närmaste legitimerat det. Men de enda medel som står till buds för att göra något ligger utanför lagens ramar. Åtminstone hyser jag inte förhoppningar på att tex att anmäla sådana missförhållanden skulle ge resultat. Så vem gör man "något" för? Sig själv i en vendetta? För andra så att de slipper lida missförhållandena? Att göra något radikalt likt det som omtalats är ju att i dagens samhälle förfrämliga sig väldigt från de flesta, eftersom vi har så "trygg" tillvaro, och det mesta våldet är förljuget och skambelagt varför många inte ens ser det.

Jag är så kluven i sådana här frågor. Det största jobbet görs ju i relationen där de här regelbrotten sker. Det är ju där när man kan visa hur den som getts auktoritet agerar auktoritärt som man verkligen kan få dem att se sina brister. Men samtidigt, som i detta fall, om jag då ser att han ärar det auktoritära. Jag kan säga att stölden var hans idé om ett straff för att jag var en person han identifierade som "en som inte kan ta order". De kunde inte sätta sin ursprungliga idé i verket och köra ut mig i obygden någonstans. Han frågade nämligen var jag bodde så att han skulle veta vart som vore längst bort från hem. Men i och med att han ärar sina dessa auktoritära ideal så säger han ju samtidigt att det inte var lönt att resonera med honom. Han ärar ju brottet till och med. Han påtalar alltså att detta är något han gör och kommer fortsätta göra. Och märk jag talar inte främst om någon våldsutövning, hot, lögner, fabriceringar osv det ingår ju i själva maktövningen som förväntas av polisen. Men stölden här är något annat. Det är att han skall straffa, och inte skyr några medel för att straffa. Han upprätthåller inte en lag, utan skapar sig sin egen lag. Så egentligen skulle jag bara möta personen i fråga om jag skrev min egen lag och mina egna straff. Att straffet i princip inte har något utrymme för variation hör ju till auktoriteten som är honom given, och är inte ett val av straff utan snarare nästan en följd av antagandet att straffet borde utmätas. Allt annat än döden vore ju bara ett brott och det är svårt hur det skulle ha den terapeutiska verkan som straffet strävar efter. Trodde jag det kunde jag ju lika gärna lida utan att få skuld över att jag inte agerar på situationen. Då vore ju brottet jag lidit något som jag kunde se som terapeutiskt.

Min stora fråga, och vad jag vacklar över, är om jag då inte har en reell skuld att göra något åt saken och inte bara den skuld som tynger mitt samvete över att jag inte gjort något, eller inte gjorde tillräckligt när det begav sig? Jag menar till och med att bara kontemplera dylikt har ju något äckligt över sig. Vad hade då inte att göra det?

Jag önskar att det gick att diskutera dessa saker men det är så ytterst få som överhuvudtaget kan inta en position som inte är dogmatisk inför lagen. Dessa diskussioner vilka ju enbart kan vara en ordets bekännelse och aldrig ett praktiskt agerande. Därav också som sådana här situationer är så jävla avskärmande, för visst alla kommer sympatisera med att det var fel givet de tror på hur man framställer det. Men där stannar det. När man frågar sig vad som då måste göras blir näst intill alla apologeter och talar bara om acceptans.

Det är världsfrånvändhet. Det är ansvarsflykt. Och det får mig att känna avsmak för de bredare lagren i befolkningen. Så är lite av en förlust hur jag än vrider och vänder på det.

För övrigt har jag fått tillbaks plånboken, som sagt var det ju ett straff mot mig och inte en stöld för att berika sig. Så de slängde den bara efter att ha tagit den ifrån mig. De räknade nog inte med att en snäll själ skulle hitta den och ringa upp mig och lämna tillbaks den.

[J R Auk]

Ja jag vill att ni skall vara domare i detta mål. Jag har blivit bestulen på min plånbok av polisen.

Du får nog ge oss mer att gå på (dock utan att gå för långt). Men jag ser två tydliga scenarier.

Om du omhändertagits för störande av ordning eller fylleri så överlämnar du dina värdeföremål i häktets förvar. Dessa återfår du dagen efter och måste signera en checklista där du garanterar att varje föremål finns med. Om en kanslist eller städerska (på häktet) stulit din plånbok så är det bara att göra en anmälan.

Om du däremot blivit bestulen av en polis i tjänst så gör du bäst i att kontakta media, politiker och åklagare på mer central nivå. Belys korruptionen med till varje buds stående medel. Skäm ut dem.

Jag påtalade för en väktare att han kan säga att jag inte får gå in på hans "skyddsobjekt" men att han inte har något som helst mandat att säga till mig vart jag skall gå. Han kan utverka negativ makt och förhindra mig men inte positiv makt och tvinga mig. Jag kallade hans ordergivning för fascistoid.

Det hörde en polis och ryckte in för att rädda sin frände, och när jag då inledde argumentationen för att visa på att de hävdade sig och därmed visade upp ett värdegivande av sig själva som var lägre än mitt, eftersom de var tvungna att hävda sig genom att påvisa att de visst med våld kunde tvinga mig gå dit de ville. Det hela stegrades och istället för att bara leda runt mig i koppel lite i en demonstration så skulle han som jag sa köra ut mig vart han nu hade i tankarna för att "lära mig en läxa". Vad det nu inkluderade. Det hela avbröts att deras ledning ifrågasatte vad de sysslade med som körde iväg en person så de nöjde sig med lite simpel våldsutövning och sen det då att sno min plånbok.

Var för övrigt på väg till tunnelbanan från Sonisphere festivalen om någon nu fick se detta spektakel. Jag hade fin publik i mitt anförande, även om det kanske inte var det bästa, men gott nog med tanke på omständigheterna. Att påtala bristen av makt inom vad som är dem legitimt i lagen för en polis resulterar alltid i samma sak. Svagheten får dem att lida så att de måste skada.

Testa själv så får du se

[J R Auk]

Vill också citera vad som citerats i en annan tråd ang mod och dess definition.

Angående modet är jag däremot ytterst aristotelisk i min utgångspunkt. I Etiken (IV, 3) beskrivs en dygdens och modets man, med heroisk disposition och fylld av machiavellisk virtù. När denna varelse ställs inför en fara som hotar tillintetgöra hans värld, så möter han den med full kraft och tvekar inte att följa denna övertygelse in i döden. Modet gör honom målmedveten, för han vet att en förlust skulle innebära att livet inte längre vore värt att leva. Slaven kan dock acceptera nederlaget och de uslaste av livsförhållanden, för han söker endast en ny herre att luta sig mot.

Vad är det för "värld" som omtalas. "Min värld" går ju de facto upp i rök så länge sådana där maktstrukturer legitimeras och stödjs i breda folklager.

Skall jag finna mig i slavens bittra öde?

[Gassendi]

Vill också citera vad som citerats i en annan tråd ang mod och dess definition.

Angående modet är jag däremot ytterst aristotelisk i min utgångspunkt. I Etiken (IV, 3) beskrivs en dygdens och modets man, med heroisk disposition och fylld av machiavellisk virtù. När denna varelse ställs inför en fara som hotar tillintetgöra hans värld, så möter han den med full kraft och tvekar inte att följa denna övertygelse in i döden. Modet gör honom målmedveten, för han vet att en förlust skulle innebära att livet inte längre vore värt att leva. Slaven kan dock acceptera nederlaget och de uslaste av livsförhållanden, för han söker endast en ny herre att luta sig mot.

Vad är det för "värld" som omtalas. "Min värld" går ju de facto upp i rök så länge sådana där maktstrukturer legitimeras och stödjs i breda folklager.

Världen är en och densamma, för dig och mig och vilken annan mikrob som än råkar befinna sig i livets puls. Och denna världs fragmenterade tillstånd rättfärdigar inte ett upprätthållande av idealistiska skenvärldar. Tycho Brahe var en klumpig tänkare och Aristoteles ett geni; den förstnämnde hade dock ett teleskop som fick stora delar av geniets teorier om universum att framstå som barnsligt joller.

Skall jag finna mig i slavens bittra öde?

Om du inte kan rättfärdiga styrka och maktutövande i någon form så har jag svårt att se något alternativ.

Resignation är naturligtvis att föredra framför bitter klagan.

[Harald Davidsson]

Skall mitt straff vara döden?  skriver Auk..





är inte det alla människors straff,
eller känner du någon som inte
ska dö

[J R Auk]

Det är kul hur läsningen av vissa svar avslöjar så mycket om deras metafysik. Straffet som omtalas tas för att ägas av den som blir straffad och inte den som straffar. Som om det inte var domarn som ägde straffet och gav det. Det avslöjar att det är en i grund och botten balanserande syn på straff som hålls. Att en orätt uppvägs av en annan, att det finns en våg vi skall ställas på och att rättsverkan är att väga jämt på denna skål.

Jag hade talat i att lida straff om jag ville att ni skulle ta ställning till något jag åsamkar mig själv. Men när jag talar om att gripa den makt som vi alla har att vara domare, bödlar, ja då talar jag i termer av mitt straff. För det är ju jag som jag omtalar skall utdela det.

Kanske måste jag formulera frågan helt tydligt.

Har jag någon skuld till samhället i fråga om att utverka straff? Finns det en moral som tvingar mig att göra gott i denna fråga? Jag har ju redan lidit, och lidandet kommer vara någon annans nästa gång, med största sannolikhet även om det teoretiskt skulle kunna vara mig och mitt agerande konflikten reses över igen. Men jag håller det inte för troligt. Vad mig anbelangar skulle ju bara straffet vara retributivt om jag inte hade någon hänsyn till samvaron att ta ställning till.

Jag är med andra ord enbart intresserad av straff som något terapeutiskt samvaron. Något annat vore helt befängt tycker jag.

Och angående vad Gassendi säger, jag har inga problem med att rättfärdiga styrka och maktutövande. Det är ju just därför som jag frågar mig om jag inte har en plikt inför en moral att utverka det som styrkan och makten kan realisera. Hade jag inte kunnat rättfärdiga det så skulle jag inte ens fundera över saken.

[Justin Case]

J R Auk, jag känner med dig, men jag vill samtidigt säga att du tar straff alldeles för personligt. Straff är inte i första hand till för den som straffet utmäts för, utan i första hand är de till för att avskräcka ANDRA - som ännu kanske inte kommit på tanken att begå samma brott men som kanske SKULLE begå liknande brott OM "sådana som du som begår sådana brott som det du anses ha begått" (en måhända delvis inte så lyckad kategorisering men kanske ändå delvis lyckad och kanske TILLRÄCKLIGT lyckad kategorisering av människor) inte blev straffade för den typ av brott det gällde.

Sammanfattningsvis: ta det inte så personligt. Se det som allas vår skyldighet att betala skatt, typ (trots att många av oss rent utilitaristiskt bör lura Skatteverket i mån av möjlighet eftersom det finns välgörenhetsorganisationer och annat där pengarna vi betalar till Skatteverket skulle göra sammantaget mer nytta för världen sammantaget om vi betalade dem dit än vad pengarna gör nytta nu när de går till Skatteverket).

Om jag kunde få en tand utslagen i utbyte mot att chanserna för mänsklighetens överlevnad höjdes med en procent (jämfört med om jag inte lät någon slå ut en tand på mig, allt annat lika), skulle jag gladeligen få en tand utslagen.

Se det så, ungefär, J R Auk.

Kram!

[Justin Case]

är inte det alla människors straff,
eller känner du någon som inte
ska dö

Svar: vet ej! En fråga tillbaka till dig: känner du någon som har dött och som du vet - med 100-procentig säkerhet vet - aldrig kommer att fortsätta leva igen? Det gör inte jag. Det är alltså inte säkert att någons straff är döden. Vad det som verkar vara en "säker död" i själva verket innebär för den som tycks dö, det är kanske snarare en mycket högre proportion livsförgreningar med relativt stor mängd lidande än vad det som verkar vara "fortsatt liv" brukar innebära. Om man t.ex. blir hängd, men det alltid finns förgreningar där man överlever (eftersom universum är oändligt stort och oändligt innehållsrikt så att alla partikelkombinationer som kan uppstå uppstår) kommer man att, med större sannolikhet än om man inte blir hängd, fortsätta leva i förgreningar där man "bara nästan dött" men fått grava hjärnskador av syrebristen som hängningen orsakade. Dödstraff kan alltså jämställas med tortyr, fastän dödsstraff idag felaktigt uppfattas som raka motsatsen till tortyr (då den förhastat anses göra slut på lidandet). Jag ser därför dödsstraff som ett lidandealstrande straff, och antagligen är det oftast ett mer lidandealstrande straff än de flesta andra straff är. Alla straff är lidandealstrande. Frågan beträffande det som kallas "dödsstraff" (men som som sagt inte är dödsstraff, då man inte kan dö) bör därför avgöras av hur mycket lidande (och lycka) som alstras (och förhindras) av det som kallas "dödsstraff". Lidandet och lyckominskningen som dödsstraff orsakar bör vägas mot det lidande som det som kallas "dödsstraff" eventuellt förhindrar (och den lycka det eventuellt skapar).