Zokrates skrev:Får väl reda ut mig själv, jag ser en större fara med hur vi påverkas av olika grupper i samhället och det på det stora taget, än vad faran att en alkis går över gränsen. Nu rekommenderar jag inte fritt fram för några som helst övergrepp, tvärtom är alla handlingar som kör över individens rätt att själv få vara medbestämmande och frivilligt delaktig som felaktiga, men facit av den utvecklingen som samhället går igenom starkt pådriven av såväl enskilda grupper som massmedia, innebär en värre frihetskränkning totalt sett. Vi har redan nu sett hur män flyr skolans värld, barnomsorgen, hur fäder knappt vågar krama om sina barn öppet, samt hur främlingar underlåter att ingripa när de ser barn som skadat sig av rädsla för att riskera att bli felaktigt utpekade.
(Jag startar alltså en ny tråd för mina reflektioner (nedan) över vad Zokrates skriver ovan, eftersom dessa kanske skulle ha känts som off topic i den ursprungliga tråden.)
Det Zokrates tar upp ovan är mycket viktigt, men förbises i farligt stor utsträckning av de flesta, tycks det mig. Många verkar tanklöst tro att bara för att "var och en, själv, bör låta bli att utföra handlingar av typen H" så följer automatiskt att "samhället, d.v.s. lagstiftarna, poliserna och den enskilde medborgaren, bör försöka hindra att någon alls utför handlingar av typen H och bestraffa alla de som utför handlingar av typen H".
Ett andra, liknande felslut många verkar göra, och som förvärrar situationen ytterligare, är att bara för att det är bra om polisen försöker lösa alla de brott de varsblir (eller får information om) (i dagens samhälle, med de möjligheter polisen idag har att observera medborgarnas liv och i den utsträckning folk idag polisanmäler händelser), så följer att polisen borde förhindra så många brott som möjligt - och därför få övervaka folket så mycket som möjligt, om detta är nödvändigt för att de ska kunna förhindra så många brott som möjligt. Om man verkligen menar allvar med att polisen "bör förhindra så många brott som möjligt", är lagstiftning som säger att polisägda övervakningskameror måste monteras i alla svenska hem en ofrånkomlig slutsats (en av många). Hur många har tänkt på det? I takt med att tekniken blir billigare och billigare kan snart de rent ekonomiska hindren för en sådan lagstiftning vara ur vägen.
Vi har alltså att göra med en kombination av två förhastade slutledningar. Dels har vi denna förhastade slutledning:
"Var och en bör låta bli att utföra handlingar av typen H" --> "Var och en bör förhindras (av andra) att utföra handlingar av typen H och bestraffas (av andra) om han/hon utför handling H"
Och dels har vi denna:
"Polisen bör försöka gripa alla de brottslingar de givet nu rådande lagstiftning kan och får gripa" --> "Lagstiftningen bör ändras på ett sådant sätt som gör att polisen kan och får gripa så många brottslingar som möjligt"
Båda dessa förhastade slutledningar tycks vara vanliga bland såväl vanligt folk som makthavare.
Jag gissar att de flesta svenskar idag spontant skulle hålla med om påståendet "polisen bör förhindra brott", och rentav påståendet "polisen bör göra vad som är nödvändigt för att förhindra brott". Men det första påståendet är alltför vagt för att kunna förtjäna något medhåll, och det andra är direkt orimligt eller i vart fall orimligt hårt vinklat. Båda påståendena är onyanserade, ger utrymme för ett väldigt tolkningssvängrum, och kan tolkas på ett mycket farligt sätt, av den som vill, utan att vederbörande behöver tänja ett dugg på ordens bokstavliga innebörder. Det framgår nämligen inte av dem (påståendena "polisen bör förhindra brott" och "polisen bör göra vad som är nödvändigt för att förhindra brott") hur långt brottsförhindrandet bör få gå, det framgår inte hur mycket av andra värden i samhället som bör få offras till förmån för förhindrande av brott. Ett maximalt förhindrande av brott vore nämligen inte gratis, och skulle inte kosta enbart pengar, utan även en ofantlig massa rättssäkerhet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, tankefrihet och rätten att behandlas som oskyldig tills motsatsen bevisats.
Vi har att göra med en liknande potential till felslut som finns i påståenden som: "den som väljer att inte arbeta fastän han skulle kunna arbeta ska inte leva på bidrag". Orden "den som väljer att inte arbeta fastän han skulle kunna arbeta" gäller nämligen underförstått inte t.ex. de flesta tidpunkter på dygnet för de flesta heltidsarbetande människor. Och de gäller inte sjukskrivna som visserligen skulle ordagrant kunna arbeta, om de verkligen pressade sig, men som skulle bli sjukare och sjukare om de arbetade, och som därför får någon sorts sjukbidrag eller liknande.
Något liknande gäller för påståendet "den som arbetar har rätt till lön"; det påståendet gäller inte ideellt arbete, och det gäller inte heller nödvändigtvis det arbete som en person som driver enskild näringsverksamhet kan lägga ned på t.ex. marknadsföring, då detta arbete inte nödvändigtvis resulterar i någon vinst som gör att han/hon kan ta ut någon lön ur sin firma.
Påståendena "den som väljer att inte arbeta fastän han skulle kunna arbeta ska inte leva på bidrag" och "den som arbetar har rätt till lön" är alltså inte tänkta att betyda vissa saker som de ordagrant kan tolkas som, och på samma sätt är inte nödvändigtvis påståenden som "polisen bör förhindra brott" och "polisen bör göra vad som är nödvändigt för att förhindra brott" från början tänkta att betyda vissa saker som de ordagrant kan tolkas som. Men detta glömmer nog många, mer eller mindre, och detta utnyttjas av maktgiriga makthavare som vill övervaka sitt folk så mycket som det bara är möjligt att få folket att gå med på. Man inför en lag med en luddig formulering och med en luddig motivering, för att folk inte ska protestera, och börjar sedan tolka den luddiga formuleringen och den luddiga motiveringen på så övervakningsmaximerande sätt som möjligt, mot folkets vilja, och kan vid protester hänvisa till att folket godkänt en lagstiftning som ju faktiskt kan tolkas som krav på införande av var och en av de alltmer hutlösa grader av övervakning man inför.
Obligatoriska övervakningskameror i alla rum i alla svenskars bostäder, kameror som sänder sina bilder kontinuerligt dygnet runt till en superdator hos polisen som lagrar allt som händer hemma hos folket, det kan, om man vill, beskrivas som "vad som är nödvändigt för att förhindra brott". Detta med hänvisning till att "många av de brott i hemmen, som nu sker, kan ske på grund av att sådana kameror (ännu) inte är obligatoriska".
Folks spontana ja till påståendet "polisen bör göra vad som är nödvändigt för att förhindra brott" kan alltså mycket lätt leda till slutsatsen att det inte får finnas några gränser för hur långt övervakningssamhället ska gå. Det är nämligen inte för att hårdare övervakning inte skulle vara nödvändig som den är fel att införa. När något sägs vara "nödvändigt", underförstås alltid att det är nödvändigt för att (och så något syfte). Det finns alltid något syfte som underförstås böra stoppas in efter "för att" (i föregående mening), och på så sätt rättfärdiga bruket av ordet "nödvändigt" i sammanhanget. Det går alltså inte att bestrida att det (i någon mening) är riktigt att beskriva en hårdare övervakning som just "nödvändig" - men då underförstått bara "nödvändig som redskap för att kunna (d.v.s. om man ska) minska brottsligheten si och så mycket ytterligare). Felet med en alltför långtgående övervakning är inte att den inte skulle vara nödvändig; den kan säkert i någon mening vara "nödvändig" (för något underförstått syfte). Felet med en alltför långtgående övervakning är att den inte är tillräckligt nödvändig (för vad det nu är det är den är nödvändig för) för att kunna motivera det offrande av andra värden som ett införande av den skulle offra.
Ordet "nödvändig" är därmed ett fult men effektivt retoriskt redskap för övervakningsivrare, då det skymmer sikten för det faktum att något inte behöver vara befogat bara för att det i och för sig kan vara korrekt att beskriva det som "nödvändigt".
Om en föreslagen lagstiftning x skulle ha någon eller några uppenbart goda effekter som inte kan uppnås utan lagstiftningen x, kan påståendet "lagstiftningen x är nödvändig" inte avfärdas med ett "nej, lagstiftningen x är inte nödvändig". Detta är den retoriska styrkan i ordet "nödvändig". Det kan t.ex. mycket väl vara så att det, om man ska kunna minimera antalet stölder i samhället, är nödvändigt att mikrochippa alla medborgare. Åtskilliga människor blir bedrövade och i vissa fall rentav deprimerade av att bli bestulna, så det känns inte riktigt naturligt att hävda att det inte skulle vara nödvändigt att förhindra alla eller nästan alla stölder. Visst är det i sig värdefullt om alla eller nästan alla stölder upphör, även om metoden (t.ex. mikrochippning av hela befolkningen) som skulle behöva användas för att skapa det resultatet vore av mycket större negativt värde än vad upphörandet av stölderna skulle ha positivt värde. Vi ser alltså att även den mest bisarra lagstiftning kan sägas vara "nödvändig", allt efter vad man underförstår att den är nödvändigt för - utan att det går att utan vidare motsäga påståendet att den är nödvändig. Ordet "nödvändig" tycks liksom förrädiskt (och därmed ofta missvisande) lätt få åhöraren att få för sig att lagstiftningen x, om den sägs vara "nödvändig" (och om påståendet att den är "nödvändig" inte kan direkt motsägas), automatiskt skulle vara även befogad.
Varje ökning av övervakningen kan alltid (till synes) motiveras med att den räddar ytterligare några liv. Men detta livräddande är kortsiktigt. Långsiktigt är det ett offrande av liv. Man missar att ta med i beräkningen alla de oerhört många fler framtida liv man äventyrar genom att nu bygga upp ett Orwells 1984. Även liv som inte bokstavligen ändas kan i många fall betraktas som förstörda och måste definitivt tas med i ekvationen - exempelvis livet för de oräkneliga människor som i framtiden, från t.ex. 2020-talet och framåt, kanske kommer att vara livslångt deprimerade eller psykiskt störda på grund av att de fått en onaturligt kärlekslös och närhetslös uppväxt på grund av att 2010-talets alltmer misstänklighetsbetonade samhällsklimat gjorde att alla pappor från och med t.ex. år 2015 och framåt var livrädda för att krama om sina barn på allmän plats, och från och med år 2018 även var livrädda för att krama om sina barn i hemmen eftersom de allt fler obligatoriska övervakningskamerorna i samhället då via smygande steg-för-steg-lagstifting även letat sig in i hemmen.
I Orwells "1984" (boken) är de flesta föräldrar rädda för sina barn, eftersom barnen har befogenhet att när som helst ange föräldrarna för "tankebrott" och på så sätt enkelt få dem i fängelse eller värre. Detta är bara ett av många exempel på saker i den boken som tycks vara på väg att kunna besannas. Förresten har vi även på riktigt haft perioder med liknande "lagstiftning": när man "brände häxor" på medeltiden till exempel, förlitade man sig ofta just på barns vittnesmål om misstänkta häxors "avvikande beteende" - beteenden som idag skulle ha varit helt lagliga (t.ex. att uttala besvärjelser och koka konstiga brygder), och lät ofta dessa barns vittnesmål vara tillräckligt för fällande dom och bränning på bål. Vad säger att inte kramar - kanske rentav alla kramar oavsett åldrar på de inblandade - kan komma att allmänt anses vara lika hemskt och oacceptabelt år 2020 som konstiga brygder och besvärjelser ansågs vara på medeltiden? En skola i USA förbjöd ju för något år sedan barnen att kramas. Mänskligheten är inte en gång för alla rationell. Irrationaliteten lurar alltid om hörnet. Detta måste vi få våra lagstiftare att återigen börja ta hänsyn till. De har sedan 11 september 2001 skenat iväg farligt långt i förbjudandets riktning. De måste nu pressas tillbaka en bit i liberal (tillåtande) riktning. Och det är bråttom. Åtminstone bör vi snarast möjligt bryta förbudstrenden.
Alltför många (majoriteten) tänker idag alldeles för kortsiktigt, och för enkelspårigt. Till stor del manipuleras de till det, av makthavarna. Men till stor del har de ännu möjlighet - och därmed ett eget ansvar - att börja tänka mer långsiktigt och omfamna komplikation snarare än krampaktigt hålla kvar vid en förenklad svart-vit världsbild där "brott bör förhindras/beivras" (en överförenklad formulering som ruvar på den möjliga och livsfarliga tolkningen att alla brott bör förhindras/beivras).
Alla brott bör inte förhindras/beivras. Långtifrån alla. Detta är något man enkelt inser vid åtanken av tankeexperimentet ovan om obligatoriska övervakningskameror i varje hem: det kan inte vara rätt av samhället att försöka förhindra, eller upptäcka och beivra, alla brott. Inte tillnärmelsevis alla brott.
Att påståendet "brott bör förhindras/beivras" ändå omhuldas av många, kan förklaras med att det är ett ambivalent påstående. Det kan antingen tolkas som betydande allt från:
1) att varje medborgare som blir offer för eller vittne till ett brott bör polisanmäla brottet och att polisen bör utreda och söka lösa varje sådant brott inom ramarna för den lagstiftning vi har idag, men inte bekämpa brott mycket mer långtgående än så,
...till:
2) att man i möjligaste mån bör skapa ett sådant samhälle där alla brott som begås beivras (och inte bara de brott som allmänhet och polis, så som samhället är byggt idag, råkar upptäcka), eller rentav (i möjligaste mån) skapa ett samhälle där ingen ens vågar (eller ens kan) begå brott.
Tolkning (1) är ungefär vad jag skulle föreslå, med små justeringar. Jag tror att polisen även bör i viss mån försöka förebygga brott, och i viss mån spana på misstänkta brottslingar även när inga polisanmälningar på dem kommit in från allmänheten.
Men tolkning (2) är helt livsfarlig. Den leder, bokstavligt tolkad, mycket lätt till ett Orwells 1984 eller något ännu värre. Om valet står mellan (1) och (2), då är (1) det självklara valet, vad jag kan se. Tyvärr tycks de flesta idag tycka att mycket sådan lagstiftning, som öppnar upp för tolkning (2) och som (som bieffekt) innebär att våra makthavare i en nära framtid kommer att kunna göra hemska saker med hänvisning till tolkning (2), känns minst lika rimlig som sådan lagstiftning som explicit begränsar våra makthavare till (1) eller något i stil med (1). De flesta tycks blunda för, eller i vart fall allvarligt underskatta, de oerhörda farorna med sådan lagstiftning som kan tolkas som ett uttryck för (2).
