Länk: Teknik och tillväxt kan aldrig lösa miljö problemen?

[nytt namn]

Källa: http://www.newsmill.se/artikel/2010/11/04/teknik-och-tillv-xt-kan-aldrig-l-sa-milj-problemen

Ett utdrag:

...

Inför detta argument står många av oss tysta. Att leva i överflöd är alltså att visa solidaritet med världens fattiga? Men varför känns tanken så kusligt välbekant? Påminner den inte om Rudyard Kiplings egendomliga resonemang om "den vite mannens börda"? Kolonialism som välgörenhet! Eller till och med om de vita plantageägarnas reaktion i den amerikanska södern, när det föreslogs att slaveriet skulle avskaffas? Vad skulle slavarna ta sig till utan sina herrar?

Den franske antropologen Maurice Godelier har påpekat att samhällen i alla tider har varit benägna att framställa ojämnt utbyte och exploatering som om det vore ett rättvist byte av tjänster. Slavarna skulle vara tacksamma mot sina ägare, medeltidens livegna mot sina feodalherrar, inkahärskarens undersåtar mot sin gudomliga kejsare... De som alstrar överflödet skall vara tacksamma för de smulor som kommer dem till del. Är det därför vi idag pratar om "arbetsgivare" och "arbetstagare"? Är det därför vårt budskap till de fattiga länderna i Syd är att de bör vara tacksamma för att få sälja sina underbetalda arbetstimmar och naturresurser till det kapitalstinna Nord?

Innerst inne förstår vi nog alla att det fossilbränsledrivna industrisamhället närmar sig vägs ände. Irakkriget och klimatkrisen är två sidor av samma mynt. Problemen med att fortsätta importera billig energi och att fortsätta exportera entropi (materiell oordning till exempel i form av koldioxidutsläpp) blir allt mer ohållbara. Men vi glömmer lätt att vår historiska erfarenhet av "billig energi" är lokaliserad i rummet såväl som i tiden. Fossil energi har upplevts som "billig" endast inom världssamhällets kärnländer. I Peru eller Mozambique har oljan aldrig varit "billig" - folkflertalet har helt enkelt inte haft råd med den. Våra föreställningar om framsteg och utveckling framställer de globala ojämlikheterna i nuets värld som om de vore olika stadier i tiden. Därför ler vi åt tanken att svenskar ännu en gång skulle kunna bli hänvisade till vedbränsle och dragdjur, trots att det är den verklighet som folkflertalet i världssamhället idag befinner sig i. Den oljedrivna tekniken ser vi som ett "nu" snarare än som ett "här".

...

Ett par seklers tid har de industrialiserade delarna av världen levt på fossila bränslen och därmed också kunnat utveckla en ekonomisk teori som hävdar att vi har befriats från den produktiva jordytans begränsningar. Detta innebar ett förkastande av den s.k. fysiokratin, som på 1700-talet betraktade jorden som den enda produktionsfaktorn som alstrade ett nettovärde. Sedan den industriella revolutionen har vi européer levt på forna tiders solinstrålning, lagrad i jordskorpan. Nu inser vi att fossilbränsleåldern utgör en historisk parentes men tänker oss s.k. biobränslen (till exempel etanol) som ersättning för oljan. Vi utgår alltså ifrån att den teknologi som hittills drivits med koncentrerad energi från miljontals år av solinstrålning i framtiden skall kunna vidmakthållas med samma årliga mängd solinstrålning som våra agrara förfäder (och våra medmänniskor i nuets Syd) haft tillgång till. Men då upptäcker vi att enbart den svenska drivmedelsförbrukningen, översatt i biobränslen, skulle kräva mer än dubbelt så stor åkerareal som det finns i Sverige, alternativt nästan hela vår årliga skogsavverkning. Ändå tillhör Sverige de mest gynnsamt lottade industriländerna, när det gäller tillgång till ekologiskt produktiv areal. Är det dags för ekonomerna att damma av fysiokratin?

Den senast hägrande lösningen på detta dilemma är att vi hämtar våra biobränslen från Brasilien, Mozambique och andra stora, fattiga länder i Syd. Trots att vi får höra att etanolproduktion kan ge upphov till minst lika mycket växthusgaser som fossilbränsleanvändning, att den leder till ökad avverkning av tropisk regnskog och minskad biodiversitet, att den förmodligen kan försörja färre hästkrafter per hektar än vanligt hästfoder och - allvarligast av allt - att den leder till högre livsmedelspriser och ökad undernäring bland de fattiga i Syd. Vi tvingas skärskåda vår "teknomassa" - den teknologiska infrastruktur som vi har ackumulerat i ett par seklers tid och som nu konkurrerar med mänsklig biomassa om livsutrymmet på vår begränsade planet. Nu skall det odlas majs inte för att försörja hungrande människor utan för att driva våra stadsjeepar. Men landsbygdsbefolkningen i Mozambique bör vara tacksam för att vi tar deras billiga mark och billiga arbetstimmar i anspråk, och erbjuder dem en väg mot "utveckling".

Vi står inför en gigantisk desillusionering när det gäller teknikens framtidslöften. Det som ytterst håller våra maskiner rullande är köpkraft och världsmarknadspriser. Det har man bittert fått erfara i de numera avindustrialiserade delar av det forna Sovjetunionen, där man tvingats återgå till dragdjur därför att man inte har haft råd med reservdelar och bränsle till sina traktorer. Vilken framtid går vi européer själva till mötes? Kommer "hållbar konsumtion" och "hållbar produktion" att rädda oss? Är det med andra ord etik och teknik vi ska tro på? Vi bör nog inte ha alltför höga förhoppningar om någondera. De oundvikliga omställningarna i historien har sällan varit frivilliga. När den amerikanska finansbubblan slutgiltigt brister lär vår moderna världsbild möta samma öde. Finansbubblan upprätthålls nämligen av en kulturell bubbla som lika frenetiskt kämpar för att undvika konkurs: drömmen om maskinen. Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris - även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.

Maskinen som fetisch

När portugisiska sjöfarare på 1400-talet seglade söderut längs Afrikas västkust påträffade de folk som dyrkade avgudar av trä och sten. Dessa besjälade föremål kallade portugiserna feitico, vilket blev roten till vårt begrepp "fetisch". Begreppet har fått flera användningar, men gemensamt för dem är människors benägenhet att ladda döda föremål med magiska egenskaper. Fetischer kan till exempel betraktas som källor till fruktbarhet och andra övernaturliga krafter. För tidiga religionshistoriker kom fetischism att betyda primitiv avgudadyrkan.

För Karl Marx stod det på 1840-talet klart att även vi européer ägnade oss åt fetischism. De pengar och varor som cirkulerade i 1800-talets Europa var dödaföremål, men laddade med egenskaper som sade mindre om föremålen i sig själva än om det samhälle som producerade dem. Förhållanden mellan människor, skrev Marx, framstod i våra ögon som förhållanden mellan ting. Varorna på butikshyllorna var prydligt lösgjorda från utarmade arbetare och landskap. Föreställningen om ränta fick mynten och sedelbuntarna att verka produktiva i sig själva, och därmed dölja den bakomliggande sanningen att pengarnas tillväxt på bankkontona var ett uttryck för ojämna utbytesrelationer. Vad ränta egentligen uttryckte var att de som ägde pengarna gjorde vinst på ojämnt utbyte. Förlorarna var de som sålde sin arbetskraft och sina naturresurser till priser som låg mycket långt under priserna på de produkter som de omvandlades till.

...

[Justin Case]

Tack vare mänsklighetens ständigt accelererande teknikutveckling kan man nu försörja många gånger fler människor på jorden än vad som var möjligt med äldre tiders jordbruks- och energiteknik. Om alla människor på jorden under de senaste tio åren hade levt som man levde på jägar- samlartiden, hade hela mänskligheten redan svält ihjäl vid det här laget, genom att äta upp allt ätbart i naturen i långt snabbare takt än det lyckas återhämta sig. Man förstörde och förbrukade jordens resurser i mycket snabbare takt per capita förr, innan dagens teknik för effektiv resursutvinning fanns. Nästa steg i sammanhanget är rimligen att försöka utvinna energi på ännu resurssnålare sätt, med t.ex. nanorobotar, så att jordens resurser räcker ännu bättre till alla människor än vad den redan gör idag. Tekniken har räddat mänskligheten gång på gång, så bevisbördan ligger på den som påstår eller underförstår att tekniken nu plötsligt kommer att upphöra att rädda mänskligheten. En trend bör antas fortsätta som tidigare, om inget kraftigt talar för att den plötsligt måste komma att ta slut. Vad vi kan se är att teknikutvecklingen fortsätter alltjämnt. Tekniken är vår vän. Men professor Hornborg verkar tro att teknikutvecklingen stannat för gott eller snart kommer att göra det. Utan att ange några skäl till varför han tror så. Eller, om han tror att den kommer att fortsätta i t.ex. åtminstone några årtionden till, är det märkligt att han inte förklarar varför han ändå tror att den inte kommer att lösa mänsklighetens problem igen, som den gjort så många gånger tidigare. Artikeln innehåller inte ett ord om Moores lag som innebär att datorkraften per krona fortfarande fördubblas varannat år. Inte ett ord om vart det kan tänkas leda inom 20 år, vad den acceleration i teknikutveckling som detta medför i sin tur torde medföra för tekniska framsteg och tekniska lösningar på bland annat alla de problem artikeln tar upp. Inte ett ord om att denna acceleration i teknikutvecklingen inom ett par tre årtionden från nu kan ge oss AI med långt högre intelligens än människan, AI som kan komma att komma på lösningar vi idag med vår nu begränsade intelligens inte har en chans att komma att tänka på, och lösningar på problem som snart kommer att dyka upp och som vi inte heller har en chans att nu komma att tänka på och som kan vara mycket värre än de miljö- och fattigdomsproblem som artikeln blint fokuserar på. Jag tänker t.ex. på gray goo och unfriendly AI.

Varför är alla dessa miljönissar så totalt blinda för Moores lag och vad den kan medföra (ånyo) för lösningar på världsproblemen? Känner de inte ens till Moores lag? Det vore tjänstefel av en professor i humanekologi idag att inte känna till den. Men om han nu känner till den, varför berättar han åtminstone inte varför han inte tror att den kommer att ge oss teknik som löser de problem han tar upp - när den så uppenbart verkar ha mycket goda chanser att komma att göra det om inget oförutsett händer? De är som om miljö- och jämlikhetskämparna i världen inte vill sätta sig in i andra framtidsforskares framtidsprognoser än de som bekänner sig till den blinda miljö- och fattigdomsfokusering den här artikeln handlar om. Man stirrar sig blind på nuet och historien, och försöker angripa en ny unik tidsepoks problem med ett gamla tiders tänkande: att vi med måste lösa problemet med metoder vi ser idag. Har det slagit dem att problemet skulle kunna lösas mer effektivt med framtida idéer? Alltså genom att man byggde AI som vore miljoner gånger bättre på att lösa problemen än vad vi är nu? Har det ens slagit dem att utforska den möjligheten? Har de någonsin pratat med Ray Kurzweil eller läst någon av hans böcker till exempel?

Professor Hornborg påstår att teknik och tillväxt aldrig kan lösa miljöproblemen. Jag säger som Arthur C. Clarke: "When a distinguished but elderly scientist states that something is possible, he is almost certainly right. When he states that something is impossible, he is very probably wrong."

[Justin Case]

Tack vare mänsklighetens ständigt accelererande teknikutveckling kan man nu försörja många gånger fler människor på jorden än vad som var möjligt med äldre tiders jordbruks- och energiteknik. Om alla människor på jorden under de senaste tio åren hade levt som man levde på jägar- samlartiden, hade hela mänskligheten redan svält ihjäl vid det här laget, genom att äta upp allt ätbart i naturen i långt snabbare takt än det lyckas återhämta sig. Man förstörde och förbrukade jordens resurser i mycket snabbare takt per capita förr, innan dagens teknik för effektiv resursutvinning fanns. Nästa steg i sammanhanget är rimligen att försöka utvinna energi på ännu resurssnålare sätt, med t.ex. nanorobotar, så att jordens resurser räcker ännu bättre till alla människor än vad den redan gör idag. Tekniken har räddat mänskligheten gång på gång, så bevisbördan ligger på den som påstår eller underförstår att tekniken nu plötsligt kommer att upphöra att rädda mänskligheten. En trend bör antas fortsätta som tidigare, om inget kraftigt talar för att den plötsligt måste komma att ta slut. Vad vi kan se är att teknikutvecklingen fortsätter alltjämnt. Tekniken är vår vän. Men professor Hornborg verkar tro att teknikutvecklingen stannat för gott eller snart kommer att göra det. Utan att ange några skäl till varför han tror så. Eller, om han tror att den kommer att fortsätta i t.ex. åtminstone några årtionden till, är det märkligt att han inte förklarar varför han ändå tror att den inte kommer att lösa mänsklighetens problem igen, som den gjort så många gånger tidigare. Artikeln innehåller inte ett ord om Moores lag som innebär att datorkraften per krona fortfarande fördubblas varannat år. Inte ett ord om vart det kan tänkas leda inom 20 år, vad den acceleration i teknikutveckling som detta medför i sin tur torde medföra för tekniska framsteg och tekniska lösningar på bland annat alla de problem artikeln tar upp. Inte ett ord om att denna acceleration i teknikutvecklingen inom ett par tre årtionden från nu kan ge oss AI med långt högre intelligens än människan, AI som kan komma att komma på lösningar vi idag med vår nu begränsade intelligens inte har en chans att komma att tänka på, och lösningar på problem som snart kommer att dyka upp och som vi inte heller har en chans att nu komma att tänka på och som kan vara mycket värre än de miljö- och fattigdomsproblem som artikeln blint fokuserar på. Jag tänker t.ex. på gray goo och unfriendly AI.

Varför är alla dessa miljönissar så totalt blinda för Moores lag och vad den kan medföra (ånyo) för lösningar på världsproblemen? Känner de inte ens till Moores lag? Det vore tjänstefel av en professor i humanekologi idag att inte känna till den. Men om han nu känner till den, varför berättar han åtminstone inte varför han inte tror att den kommer att ge oss teknik som löser de problem han tar upp - när den så uppenbart verkar ha mycket goda chanser att komma att göra det om inget oförutsett händer? De är som om miljö- och jämlikhetskämparna i världen inte vill sätta sig in i andra framtidsforskares framtidsprognoser än de som bekänner sig till den blinda miljö- och fattigdomsfokusering den här artikeln handlar om. Man stirrar sig blind på nuet och historien, och försöker angripa en ny unik tidsepoks problem med ett gamla tiders tänkande: att vi med måste lösa problemet med metoder vi ser idag. Har det slagit dem att problemet skulle kunna lösas mer effektivt med framtida idéer? Alltså genom att man byggde AI som vore miljoner gånger bättre på att lösa problemen än vad vi är nu? Har det ens slagit dem att utforska den möjligheten? Har de någonsin pratat med Ray Kurzweil eller läst någon av hans böcker till exempel?

Professor Hornborg påstår att teknik och tillväxt aldrig kan lösa miljöproblemen. Jag säger som Arthur C. Clarke: "When a distinguished but elderly scientist states that something is possible, he is almost certainly right. When he states that something is impossible, he is very probably wrong."