Vänsterpolitik - ett hot mot mänsklighetens överlevnad?

[Justin Case]

Filosofen Robert Nozick har i sin bok "Anarki, stat och utopi" utförligt och övertygande beskrivit hur den "minimala stat", där den obligatoriska skatten i ett samhälle på sin höjd går till att upprätthålla lag och ordning och inget annat, skulle kunna uppstå ur frivilliga överenskommelser mellan människor, utan att någon individs rättigheter kränks. Har vänstern beskrivit något liknande utifrån sin ideologi?

Det vore intressant att veta hur vänstern skulle vilja styra och forma samhället utifrån en tänkt ursprungssituation, där alla människor visserligen vore så egoistiska som de är nu, men där ingen egendom (eller något annat värdefullt) ännu hade (av någon stat tvångs)fördelats från någon till någon.

Låt oss därför föreställa oss ett scenario där alla de människor, som nu befolkar Sverige, vore helt utan egendom allihop, och helt sonika plötsligt befann sig, helt nakna, helt utan egendom, i Sveriges urskog sådan som den var innan några människor kom hit. Vad skulle ske i ett sådant scenario?

De skickligaste på att hitta på sätt att klara sig ("the fittest for survival"), och några med ovanligt stor tur, skulle klara sig, och ytterligare några skulle i varierande grad klara sig genom att i varierande grad få hjälp från dessa, frivilligt från dessas sida (t.ex. genom att vara vänner eller släkt med dessa eller genom övertalningsförmåga eller liknande), och ytterligare några skulle klara sig i varierande grad genom att råna individer av de kategorier som hittills nämnt. Men väldigt många människor - framför allt många svaga, tröga, sjuka, handikappade, klantiga, kortsiktiga, otursförföljda etc - skulle inte få ihop tillräckligt för att "klara livhanken", utan dö "i förtid" (d.v.s. tidigare än andra), som en del av det naturliga urvalet i den ständiga evolution som i resten av djurvärlden ständigt gallrat bort alla utom "the fittest for survival", och som fram till relativt nyligen även gällt för människan.

Ponera nu - hypotetiskt - att det redan på den tiden (vi pratar alltså fortfarande äldre stenålder) hade hållits demokratiska val och att det genom dessa hade uppstått en socialdemokrati/socialism/kommunism/vänsterstyre av något slag, och att detta styre tagit makten över alla människorna och tvingat dem att dela med sig "solidariskt" till varandra (av varandras (d.v.s. oftast andras) egendom), så att ingen individ i stammen, inte ens den skickligaste matsamlaren eller jägaren, fick äta förrän alla i stammen hade fått mat. Då skulle fördelningen av maten till alla ta så lång tid att alla skulle svälta ihjäl innan alla hade hunnit få tag på de skickligaste matsamlarnas mat. Vänsterstyre (oavsett variant) hade varit ohållbart på stenåldern, på grund av bristande infrastruktur.

Nu är infrastrukturen långt bättre än den var på äldre stenåldern, så nu går det snabbare och mer konstnadseffektivt att dela på mat och andra förnödenheter än då. Därför kan det tyckas som att fördelningspolitik är hållbar nu. Men nu är samtidigt även utvecklingstakten snabbare. Accelerationen inom teknikutvecklingen i vår tid kan ses som en fortsättning på och vidareutveckling av "de skickligaste stenåldersmänniskornas förmåga att skaffa mat åt resten av stammen". Kan det tänkas att utvecklingstakten ökat i minst samma grad som infrastrukturen, så att den resursfördelning som nu består i att "solidariskt" fördela tillgångarna från "de som har" till "de som inte har" medför sådana kostnader, i form av sänkt utvecklingstakt för de skickliga som står för utvecklingen av samhällets tekniknivå etc, att den levnadsstandard som man tycker borde kunna bli följden av denna fördelningspolitik kan bli följden endast om mänskligheten som helhet drar ned på sin teknikutvecklingstakt, samt (som ett symtom på detta) att en massa människor som skulle ha dött bort om de hade levt på stenåldern, lever över sina tillgångar genom att skuldsätta sig bortom sans, överbelåna sina hem och visa sig vara den belastning för samhället som de på äldre stenålder mer omedelbart skulle ha visat sig vara och då ofta helt enkelt lämnats att dö?

Kan det tänkas att den tärande klass som nu klagar över att man "skär ned" på deras sociala skyddsnät (a-kassa, försäkringskassa etc) - d.v.s. de som klagar på att de närande i samhället inte längre ger lika mycket gåvor som tidigare till de tärande i samhället - inte ens skulle ha funnits (särskilt länge) på stenåldern om hela mänskligheten hade flyttats tillbaka till stenåldern med de villkor som rådde då? Att de skulle ha dött ut i konkurrensen med de starkare (mer driftiga) individerna i samhället. Deras utdöende hade berett väg för fortsatt överlevnad för människan, som art, något som inte hade varit möjligt med fortsatt fördelning av livets goda från de närande till de huvudsakligen tärande individerna.

I så fall, hur skulle i dagsläget människoartens överlevnadschanser kunna öka av att man motverkade den naturliga utsållningseffekt som detta skulle ha inneburit - en utsållningseffekt som vi nu i t.ex. Sverige bemödar oss om att utöva genom att ta från de skickliga och ge till de mindre skickliga? Sedan liv uppstod på jorden har åtskilliga djurarter gått under, ibland just på grund av bristande utsållningsmekanism. Det är därför egoism är så vanligt inom varje djurart som överlevt evolutionen hittills. Varje djurart där egoism frångåtts har tydligen gått under. Vad säger att inte samma sak hotar ske nu, för mänskligheten, på grund av mänsklighetens frångående av egoism - om så måhända inte genast utan lite utdraget, via att vi t.ex. inom de närmsta 20 åren får en långt värre finanskris än den vi hade för ett par år sedan, en global kris som leder till allt värre oroligheter världen över, så att allt fler människor med allt mer makt blir allt mer desperat angelägna om att roffa åt sig de allt mindre resurser som mänskligheten har kvar att leva på, en existentiell global kris som i sin tur leder till ett världskrig som utplånar mänskligheten?

Många barn inom arten människa förfasas när de får reda på att de schimpansungar som inte klarar av att hålla i sig i trädgrenarna när de klättrar i t.ex. djurparker med djurarterna blandade (eller ute i det vilda) kan bli krokodilmat - alltså dö på grund av att de inte är bäst lämpade för överlevnad av alla schimpansungar. Där kan en rådig vuxen undervisa barnen om att naturen "måste ha sin gång" och att "de starkaste överlever", och att om man inte skulle låta de starkaste få den fördel de av naturen får, skulle schimpansartens (eller vilken art det nu berör) gener med tiden bli så försvagade att till slut inga schimpanser skulle överleva.

Men när det handlar om människoarten är det som om vi inte ens tänker tanken att det skulle kunna vara i princip likadant för människorna som för schimpanserna. Att vi människor överlevt trots lång tids vänsterpolitik beror på att människan - långt innan någon vänsterpolitik ens var påtänkt - eliminerat konkurrensen från alla andra djur och kan härja fritt och ostört, utan konkurrens från andra arter. Men nu börjar dels några andra arter hinna ifatt oss - resistena bakterier är kanske bara en början - och dels har vi börjat förstöra de ekosystem vår överlevnad är avhängig av - och vi förstör dessa dessutom i en särskilt hög takt på grund av att många av oss anser att alla människor - inklusive alla tärande: sjuka, handikappade, icke arbetsföra, mindre arbetsföra, åldersstigna, etc - har rätt att överleva och rentav leva goda liv genom att bli försörjda av de människor som är närande. Detta sista, om inget annat, kanske gör att naturens ekosystem hotar nu "ge tillbaka" på oss genom att "klappa igen" så att vi får svårt för att klara oss. Hade vi satsat på att få enbart (eller nästan enbart) de människor som är "fittest for survival" att klara sig, hade arten människa haft långt större chanser att klara sig. Den hade då inte varit lika nära att förstöra de ekosystem den för sin överlevnad är beroende av.*

Nå, vad hjälper nu detta de "tärande", de sjuka, handikappade etc som enligt denna modell borde lämnas åt sitt öde? Jo, även de har nog nytta av denna modell! Ju större sannolikheten är för att människan överlever som art, desto större är sannolikheten för att arten människa någon gång kommer så långt att den kan skapa den teknologi som behövs för att kunna - exempelvis - återskapa alla de människor som levt och dött genom historien. Varje människa som överlever till den framtiden kommer att, när det blir möjligt, kräva att man återskapar alla hans/hennes släktingar och vänner, i den mån ekonomin tillåter. (Och i takt med fortsatt accelererande teknikutveckling kommer ekonomin att tillåta allt mer; till slut kan hur extravaganta önskningar som helst snabbt, enkelt och billigt uppfyllas utan att någon får det nämnvärt sämre för det.) När väl några släktingar och vänner återskapats, kommer dessa i sin tur att kräva att få sina släktingar och vänner återskapade, och så vidare, led efter led, tills alla människor sedan mänsklighetens uppkomst är återskapade. Alla som återskapas kommer då, på grund av den tidens extrema överflöd på grund av teknikens extrema långtkommenhet, att kunna leva i lycka och överflöd, och få både lyckligare och längre liv än om de inte hade dött då de "dog" - d.v.s. då de tycktes dö. Att skära ned på sociala skyddsnät gör alltså inte nödvändigtvis att någon dör (för gott); det kan tvärtom göra så att det blir möjligt att rädda till livet (återskapa till livet) massor av människor som inte längre lever och vars öde hänger på detta.

Det bästa vänstern kan göra nu är kanske alltså att - snarare än att kräva att de tillgångar fördelas mer jämlikt som nu kan fördelas mer jämlikt, i form av njutningsbara föremål och tjänster - söka maximera mänsklighetens överlevnadschanser, så att det ovan beskrivna kan med så stor sannolikhet som möjligt bli verklighet!


*) Miljöpartier brukar stå till vänster, så att vänster och miljö förknippas med varandra (t.ex. i form av "den rödgröna röran"), och därför kan det i förstone tyckas märkligt att hävda att fördelningspolitik (fördelning från de närande till de tärande i samhället) inte går ihop med att bevara naturen och ekosystemen. Men de går i själva verket inte alls bra ihop. Partier som för en "solidarisk fördelningspolitik" a la socialdemokrater/vänster skulle kunna ge mänskligheten en aning längre överlevnad om de struntade i miljön än som de gör nu (dessutom åtar sig att ta hand om miljön). Miljöpolitik skulle fungera utmärkt om den struntade i "solidarisk" fördelning och bara fokuserade på att bevara miljön. Men sammanslagna överbelastar de med stor sannolikhet de närandes arbetsförmåga och barkar åt katastrof.

[Zokrates]

Ponera nu - hypotetiskt - att det redan på den tiden (vi pratar alltså fortfarande äldre stenålder) hade hållits demokratiska val och att det genom dessa hade uppstått en socialdemokrati/socialism/kommunism/vänsterstyre av något slag, och att detta styre tagit makten över alla människorna och tvingat dem att dela med sig "solidariskt" till varandra (av varandras (d.v.s. oftast andras) egendom), så att ingen individ i stammen, inte ens den skickligaste matsamlaren eller jägaren, fick äta förrän alla i stammen hade fått mat. Då skulle fördelningen av maten till alla ta så lång tid att alla skulle svälta ihjäl innan alla hade hunnit få tag på de skickligaste matsamlarnas mat. Vänsterstyre (oavsett variant) hade varit ohållbart på stenåldern, på grund av bristande infrastruktur.

Om nu människorna då levde i mindre autonoma grupper, vilket de med största sannolikhet också gjorde, så hade ju definitivt inte alla människorna svultit ihjäl på grund av infrastrukturen då de mindre grupperna levde i en slags intern kollektiv praktisk kommunism.

[Skogsälvan]

"Närande och tärande"... Du lyckas verkligen få mig att snörpa på munnen ibland, Justin. Vi kan säga att jag uppfattar dig som närande och tärande, och det gäller samtliga människor på nåt plan. Jag blir så jäkla irriterad. Som jag har uppfattat det önskar du största möjliga lycka åt så många som möjligt, och jag får intrycket att du är rätt intelligent - men ibland har du ett förbannat korkat, inskränkt synsätt upplever jag. Var tror du vi skulle varit utan att det fanns personer inom autismspektrat t ex? En människa med autism kan ha stora svårigheter att klara sig själv i vardagen, men har ofta ett särintresse vilket denne kan gå helt upp i och många uppfinningar och naturvetenskapliga upptäckter kan länkas till personer med autistiska drag. Samarbete är en framgångsrik metod som har funkat ypperligt.

[Marko]

The fittest to survive typen vet att han inte överlever ensam med bästa ods.
han vet att fördelningen av arbete och kunskap kommer att ge han bäste möjliga utgångsläge.

Springer han omkring själv naken i skogen kommer han att dö tidigt. Han behöver minst kläder och vapen/verktyg.
när han har dessa så kan han överleva ensam ett tag, men fortfarande är oddset högre att han överlever i grupp.

Hotet mot mänskligheten kommer ifrån exploateringen av världen och fel fördelade resurser.
En överpopulerad värld stoppas enklast genom att fördela resurser.

[Skogsälvan]

Rubriken på tråden stör mig också. Jag tycker att det är konstigt om man inte uppskattar ett människovärde även i de fall som inte generar pengar. Vi kan ta gamlingar som exempel. Jag skulle protestera högljutt mot införandet av en ättestupa. Var är din medmänsklighet, Justin? Jag läste en artikel nyss om vårdare som betett sig riktigt illa mot gamlingar http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13290456.ab

[Justin Case]

"Närande och tärande"... Du lyckas verkligen få mig att snörpa på munnen ibland, Justin. Vi kan säga att jag uppfattar dig som närande och tärande, och det gäller samtliga människor på nåt plan. Jag blir så jäkla irriterad. Som jag har uppfattat det önskar du största möjliga lycka åt så många som möjligt, och jag får intrycket att du är rätt intelligent - men ibland har du ett förbannat korkat, inskränkt synsätt upplever jag. Var tror du vi skulle varit utan att det fanns personer inom autismspektrat t ex? En människa med autism kan ha stora svårigheter att klara sig själv i vardagen, men har ofta ett särintresse vilket denne kan gå helt upp i och många uppfinningar och naturvetenskapliga upptäckter kan länkas till personer med autistiska drag. Samarbete är en framgångsrik metod som har funkat ypperligt.

Nästan alla människor är både närande och tärande, i olika grader och proportioner. Jag är helt med på att t.ex. en del personer inom autismspektrumet kan bidra så mycket till mänskligheten med sina specialbegåvningar - och ännu fler av dem skulle kunna det om samhället anpassades mer till dem - att en del av dessa individer är eller skulle kunna bli mycket mer närande än tärande, i många fall där man inte först tenderar tro det. Men jag tänker mig att det finns gränser. En liknelse: även om en människa med samlarmani, som ohämmat samlar på bråte i sin bostad och vägrar slänga något, har rätt i att man aldrig kan helt utesluta, beträffande något enskilt föremål i hans bostad, att det någon gång kan komma till väldigt viktig användning, bör ändå sannolikheten för åtminstone de föremål som har den allra minsta sannolikheten av det slaget ställas mot kostnaden för att behålla dem. Liksom det finns en gräns för hur länge man bör låta ett föremål som förmodligen aldrig kommer att komma till någon nytta ligga och skräpa i ens bostad, finns det gränser för när någon människa rimligen kan tänkas komma att bidra till samhället.

En gravt hjärnskadad människa, som inte i fråga om någon som helst form av intelligens överträffar en sork, löper så nära 100% risk att vara så pass uteslutande tärande och aldrig närande, att argumentet "han kanske kommer att bidra med något stort till mänskligheten någon gång i framtiden" inte väger tillräckligt tungt längre, i relation till hur mycket resurser som går åt till att hålla liv i honom och hålla honom vid välmående. Om man anser att mänskligheten statistiskt sett tjänar på att ta hand om precis alla gravt hjärnskadade människor, inklusive alla de som i intelligens inte överträffar sorkar, hur kommer det sig då att man inte även tar hand om alla sorkar (alltså alla individer av den riktiga, fyrfota gnagaren med namnet sork), till exempel? De torde ju ha minst lika stor chans att bidra till mänskligheten som nämnda gravt hjärnskadade människor har. "Men sorkar är ju inte människor", invänder någon. Än sedan då? Varför skulle det vara moraliskt rätt att dra gränsen, för vilka mänskligheten ska ta hand om och vilka den inte ska ta hand om, utifrån utseende, anatomi och DNA, snarare än utifrån t.ex. hur mycket olika individer (oavsett djurart) kan förväntas bidra till chanserna för att maximalt antal varelser på sikt kommer att kunna vara maximalt lyckliga?

Om t.ex. mot förmodan en sork plötsligt bet tag om en liten kolbit från en bondes grill och på en stenhäll skrev ett dataprogram som AI-forskare länge försökt skapa, nämligen övermänsklig friendly AI, skulle den bonden då inte göra något fel om han behandlade den sorken likadant som han skulle ha behandlat sorken om den inte skrivit något på stenhällen: nämligen med ett bestämt slag med en spade? Jag tror att man skulle anse det fel, inte bara känslomässigt motbjudande, utan rentav moraliskt fel av bonden att döda en sork som uppvisat en intelligensnivå högre än de flesta människors - och detta skulle man anse samtidigt som man anser det helt okej att döda andra, inte tillnärmelsevis lika intelligenta sorkar. Detta tankeexperiment visar att det inte är (eller i varje fall inte borde vara) en individs (genetiska, anatomiska eller utseendemässiga) arttillhörighet som avgör hur individen i fråga bör behandlas.

Därmed kan man ifrågasätta varför alla människor - inklusive de som har lägre intelligens än sorkar har - ska behandlas bättre än vad människor har rätt att behandla sorkar - om nu hur man bör behandla en varelse inte beror på dess arttillhörighet.

Om du invänder att man inte bör döda sorkar heller (som ett argument för att man inte bör döda gravt hjärnskadade människor med lägre intelligens än sorkar), vill jag påpeka att du nog (om du vore tvungen att välja) hellre skulle se att man, som idag, fortsätter döda sorkar i den utsträckning man gör det (de är ju skadedjur) än att man slutade med att döda sorkar och istället började döda människor som inte uppnår sorkars intelligensnivå. Förklaringen är speciesism. Speciesism har i alla tider gynnat människan, genom att se till att vi inte utvidgar vår "moraliska cirkel" alltför långt bortom den mänskliga arten, men jag tänker mig att samma speciesism nu börjat verka till mänsklighetens överlevnadschansers nackdel, genom att den nu inte längre får oss att dra vår "moraliska cirkel" tillräckligt snävt - d.v.s. vi är genetiskt betingade att dra den mellan människor och andra djur, och detta har varit optimalt i alla tider fram tills nyligen, men nu är det kanske optimalt att börja dra den ännu snävare än så - men detta känner vi inte spontant, eftersom evolutionen ännu inte hunnit göra oss genetiskt betingade till att känna det.

Jag medger att det säkert ofta genom mänsklighetens historia i stor utsträckning lönat sig för mänsklighetens överlevnad att man tagit hand om "sina" svaga individer, och att detta beteende därför sitter i våra gener. Men lönsamheten för mänsklighetens överlevnad i att ta hand om "sina" svaga individer i så stor utsträckning som möjligt är ingen under alla omständigheter rådande naturlag, det har kanske på sin höjd bara hittills visat sig vara (mer eller mindre) så, och frågan är om inte detta i avgörande grad förändrats den allra senaste tiden, med tanke på att människoarten nu tär så farligt snabbt på jordens resurser och eftersom detta beror mycket på just det faktum att människorna är så många, vilket till stor del beror mycket på just det faktum att människorna försöker ta hand om alla "sina" svagaste individer istället för att låta naturlig gallring ske i den omfattning den tidigare i mänsklighetens historia fått ske.

Att för en art ha en genetisk programmering att alltid försöka ta hand om "sina" svagaste fungerar kanske så länge det inte är fysiskt möjligt att rädda livet på någon särskilt stor andel av dessa, men nu är detta möjligt i mycket större utsträckning än tidigare, och det är en situation vi kanske inte är genetiskt adapterade till att spontant hantera på ett för vår art tillräckligt överlevnadsfrämjande sätt. Därför kan vi på detta område inte nödvändigtvis lita på våra spontana reaktioner, som följer av hur vi är genetiskt programmerade. De kan lura oss att anamma strategier som inte längre optimerar vår arts överlevnadschanser.

[Justin Case]

The fittest to survive typen vet att han inte överlever ensam med bästa ods.
han vet att fördelningen av arbete och kunskap kommer att ge han bäste möjliga utgångsläge.

Springer han omkring själv naken i skogen kommer han att dö tidigt. Han behöver minst kläder och vapen/verktyg.
när han har dessa så kan han överleva ensam ett tag, men fortfarande är oddset högre att han överlever i grupp.

Självklart tror jag inte att en enda människas överlevnad skulle räcka för att mänskligheten som art ska överleva. Men det skulle vara tillräckligt att t.ex. den rikaste halvan av mänskligheten överlevde, så skulle samarbete fortsätta utövas i tillräcklig utsträckning för att mänskligheten ska kunna överleva som art. Att samarbete är bra och att det krävs ett flertal människor för att samarbete ska kunna äga rum betyder inte att det bästa är att vara så många som möjligt!

Hotet mot mänskligheten kommer ifrån exploateringen av världen och fel fördelade resurser.
En överpopulerad värld stoppas enklast genom att fördela resurser.

Jag tror tvärtom. Ett mer jämlikt fördelande av resurserna skulle göra att människor började tära ännu snabbare än nu på jordens resurser. Detta eftersom fler människor då skulle kunna tära mycket mer än vad de nu kan. De människor som nu är relativt rika tär sammanlagt mindre på jordens resurser än vad de många fler fattiga skulle kunna göra med deras pengar. Är man rik, kan man ändå inte äta sig mer än mätt. En väldigt fattig människa tenderar nog lägga långt mer än en tredjedel av sin inkomst (kanske nästan all sin inkomst) på mat, men en person som tjänar många miljoner dollar per år lägger långt mindre än en tredjedel av sin inkomst på mat, till exempel (även om han i antal dollar räknat äter för långt mer än vad en fattig gör). Hans matkonsumtion ska inte jämföras med en fattigs, utan med den sammantagna ökning av fattigas matkonsumtion som hans pengar skulle möjliggöra om han gav sina pengar till de fattiga. Den ökningen (den sistnämnda) vore mycket större än vad hans matkonsumtion är. Detsamma gäller konsumtion av det mesta annat som det börjar råda brist på i världen.

En person som tjänar 10 miljoner dollar om året flyger nog visserligen mycket mer än vad en (en enda) fattig gör, men han flyger nog sammantaget mindre än vad t.ex. nio personer som nu är fattiga skulle göra sammantaget om han årligen gav dem en miljon vardera av sin inkomst. Och så vidare, beträffande konsumtionsområde efter konsumtionsområde. De flesta riktigt förmögna människor sparar det mesta av sina pengar till sina barn, och dessa kommer i sin tur att spara det mesta av tillgångarna till sina barn. Fattiga kan inte gärna spara procentuellt sett lika mycket som dessa förmögna människor, utan ser sig tvungna att kontinuerligt använda alla sina tillgångar till konsumtion. Detta förhållande skulle inte förändras av en jämlik omfördelning som gjorde alla människor lika fattiga; de fattiga skulle då bli mindre fattiga och därmed kunna konsumera mera och därför skulle de konsumera mera, eftersom de, som det är nu, inte konsumerar så mycket som de skulle behöva för att må bra. De rika, däremot, skulle inte konsumera lika mycket mindre (som de fattiga skulle konsumera mera) bara för att de blev mindre rika.

Jag tror alltså att det för mänsklighetens överlevnadschanser är en välsignelse att tillgångarna nu är så ojämlikt fördelade som de är; den ojämlika fördelningen gör att jordens resurser inte går åt fullt så snabbt som de skulle göra om alla människor fick lika stor möjlighet att tära på jordens resurser. Jämför med kvicksilver till exempel. Vad skulle du helst dricka: ett glas vatten innehållande en sammanhållen klump kvicksilver om 1 gram, eller ett glas vatten innehållande 1 gram kvicksilver i form av nanopartiklar?

[Justin Case]

Rubriken på tråden stör mig också. Jag tycker att det är konstigt om man inte uppskattar ett människovärde även i de fall som inte generar pengar.

Jag har lagt fram en förklaring till varför vi spontant tenderar tycka att det känns konstigt att inte uppskatta ett människovärde även i de fall som inte genererar nytta. Nämligen att vi är genetiskt adapterade att tycka att det känns konstigt. Att det känns konstigt är därför inte nödvändigtvis något bra argument mot det, om denna genetiska adaption inte längre är till fördel för mänsklighetens överlevnadschanser under de rådande omständigheterna.

Vi kan ta gamlingar som exempel. Jag skulle protestera högljutt mot införandet av en ättestupa. Var är din medmänsklighet, Justin?

Om man prompt måste uttrycka sig i termer av "medmänsklighet", skulle man gott kunna kalla mig för just medmänsklig, i och med att det är mer medmänskligt att försöka göra mänsklighetens utsikter så bra som möjligt sammantaget över all framtida rumtid än att inte försöka göra det. Det är mer medmänskligt att i första hand försöka göra världen så bra som möjligt för mänskligheten på lång sikt än att i första hand försöka göra världen så bra som möjligt för så många som möjligt av de människor som råkar befinna sig på den här planeten just nu. Det blir bättre för mänskligheten, sammantaget, på sikt, om mänskligheten överlever i ytterligare några (exempelvis) miljoner år, än om den går under inom (exempelvis) de närmaste århundradena. Oavsett vilket scenario som blir fallet, kommer man att tvingas acceptera att en del människor går under. Frågan är då varför man ska låta onödigt många människor gå under. Jag tror att fler människor går under, på sikt, om man försöker rädda så många som möjligt av de nu existerande människorna på jorden, än om man istället försöker maximera chanserna för att mänskligheten som art överlever så länge som möjligt och får en så långtkommen teknikutveckling som möjligt. Därför anser jag mig vara "så medmänsklig som någon" när jag förespråkar det senare framför det förra.

Eller är det så att man, för att vara medmänsklig, ovillkorligen måste prioritera de för närvarande existerande människorna framför det man tror är det långsiktigt bästa för mänskligheten och för de människor som framtiden sammantaget rymmer (och/eller kan förväntas/komma att rymma)?

[Skogsälvan]

Jag har läst vad du har skrivit, Justin. Räcker att säga så. Gillar inte att förnedra någon och speciellt inte offentligt. Jag gillar omtanke och Robin Hood och det är du inte mogen att göra än.

[Lufier]

Ju större sannolikheten är för att människan överlever som art, desto större är sannolikheten för att arten människa någon gång kommer så långt att den kan skapa den teknologi som behövs för att kunna - exempelvis - återskapa alla de människor som levt och dött genom historien. Varje människa som överlever till den framtiden kommer att, när det blir möjligt, kräva att man återskapar alla hans/hennes släktingar och vänner, i den mån ekonomin tillåter. (Och i takt med fortsatt accelererande teknikutveckling kommer ekonomin att tillåta allt mer; till slut kan hur extravaganta önskningar som helst snabbt, enkelt och billigt uppfyllas utan att någon får det nämnvärt sämre för det.) När väl några släktingar och vänner återskapats, kommer dessa i sin tur att kräva att få sina släktingar och vänner återskapade, och så vidare, led efter led, tills alla människor sedan mänsklighetens uppkomst är återskapade. Alla som återskapas kommer då, på grund av den tidens extrema överflöd på grund av teknikens extrema långtkommenhet, att kunna leva i lycka och överflöd, och få både lyckligare och längre liv än om de inte hade dött då de "dog" - d.v.s. då de tycktes dö. Att skära ned på sociala skyddsnät gör alltså inte nödvändigtvis att någon dör (för gott); det kan tvärtom göra så att det blir möjligt att rädda till livet (återskapa till livet) massor av människor som inte längre lever och vars öde hänger på detta.
.

Lite längre än så måste man nog tänka om man vill att ens dna ska höra framtiden till.

Ponera att de lyckas genmodifiera människan. Tar förmågan att inte frysa från en fisk som lever under
polarisen. Klorofyll i huden. Förmågan att kunna äta allt som växer. Gå i ide om det behövs.
Då behöver vi inte husrum eller kläder det är bara att lägga sig i en snödriva när man är trött.
Hela din materialistiska tillväxtvärld faller som ett korthus.

Förresten har jag alltid haft svårt för de som står på den starkes sida. Tror det har med att vi som människor har utvecklat
intelligensen så pass att vi kan använda fantasin till att kunna tänka sig hur det känns för andra att bli nedvärderade.
Slutar vi upp med att utveckla den förmågan kommer säkerligen intelligensen sjunka med tiden.
Se på gorillasamhället där är det den starkes rätt som gäller, kanske skulle vara något för dig.

[Marko]

Men det skulle vara tillräckligt att t.ex. den rikaste halvan av mänskligheten överlevde,

Den 'rikaste' halvan är den som kommer att dö ut först vid en naturkatastrof.
De som överlever är de som fortrande har en kontakt med naturen. Dom vet hur dom ska leva med naturen.
Deras rikedom kan du aldrig köpa.

[lösdrivaren]

Det blir bättre för mänskligheten, sammantaget, på sikt, om mänskligheten överlever i ytterligare några (exempelvis) miljoner år, än om den går under inom (exempelvis) de närmaste århundradena.

Kommer ihåg när Torbjörn Fälldin diskuterade kärnkraft så hade han ett perspektiv på 10000 år. Redan det skrattretande men du är fan 100 galaxer^1000 universum värre som planerar flera miljoner år framåt. Lite pretentiöst tycker jag.

[Justin Case]

Ponera att de lyckas genmodifiera människan. Tar förmågan att inte frysa från en fisk som lever under
polarisen. Klorofyll i huden. Förmågan att kunna äta allt som växer. Gå i ide om det behövs.
Då behöver vi inte husrum eller kläder det är bara att lägga sig i en snödriva när man är trött.
Hela din materialistiska tillväxtvärld faller som ett korthus.

Problemet är att de tekniska möjligheter du pratar om (eller något annat lika revolutionerande) inte självklart hinner utvecklas i tid före mänsklighetens undergång om vi samtidig påskyndar risken för mänsklighetens undergång genom att försöka fördela resurserna jämlikt över alla människor på jorden. Jag ser det som en kapplöpning mellan teknikutveckling och resursförbrukning, och för att maximera teknikutvecklingens chanser att hinna först bör man hålla igen lite på mänsklighetens resursförbrukning tills vidare, och att fördela resurserna mer jämlikt över mänskligheten redan nu innebär (åtminstone under lång tid) raka motsatsen till att hålla igen på mänsklighetens resursförbrukning (detta av skäl jag redan framfört).

Förresten har jag alltid haft svårt för de som står på den starkes sida. Tror det har med att vi som människor har utvecklat intelligensen så pass att vi kan använda fantasin till att kunna tänka sig hur det känns för andra att bli nedvärderade. Slutar vi upp med att utveckla den förmågan kommer säkerligen intelligensen sjunka med tiden.

Vi behöver inte sluta upp med att utveckla den förmågan, men vi behöver rikta den åt ett mer vettigt håll. Vad vi behöver göra är att öka vår förmåga att rikta vår medkänsla längre framåt i tiden, och se att de många fler människor (och andra varelser) vars liv ligger väldigt långt in i framtiden är sammantaget mer värda - eftersom de är fler - än de människor som råkar existera just nu. Och att det inte går att maximera båda dessa "gruppers" överlevnadschanser. Och att vi därför bör prioritera att maximera den större gruppens överlevnadschanser, eftersom det innebär sammantaget mer lycka över tid.

[Justin Case]

Men det skulle vara tillräckligt att t.ex. den rikaste halvan av mänskligheten överlevde,

Den 'rikaste' halvan är den som kommer att dö ut först vid en naturkatastrof.
De som överlever är de som fortrande har en kontakt med naturen. Dom vet hur dom ska leva med naturen.
Deras rikedom kan du aldrig köpa.

Jodå, även sådant går att köpa. Du kan inte tänka dig att det bland världens 3 miljarder rikaste människor finns en och annan väldigt vildmarkskunnig person också? Och även en och annan som har råd att köpa sådana vildmarkskunnigas kunskaper och/eller tjänster, t.ex. få bostäder byggda av dem, gå snabbkurser privat för dem, etc? Och vill man som rik gardera sig mot det du pratar om, är det bara att redan nu gå lite vildmarkskurser, så är man bättre rustad än de flesta fattiga. Dessutom har man som rik, till skillnad från många fattiga, ingen näringsbrist som, vid en global naturkatastrof, redan från början drar ned ens chanser att överleva infektionssjukdomar m.m. vid tillfällig brist på näringsrik mat och hygien. Dessutom har man som rik större möjligheter att t.ex. köpa uppslagsböcker över ätliga växter och annat, än vad fattiga har. De många fattiga som hela sitt liv arbetat i städer har knappast någon kunskap om vilka växter i naturen som är ätliga och vilka som är giftiga. Rika kommer alltid att ha bättre överlevnadschanser än fattiga, generellt. Det gäller bara att se till att ha tillräckligt med egendom i form av sådant som inte riskerar minska alltför mycket i värde genom inflation.

[Marko]

Problemet är att efter en global katastrof har inte pengarna något värde..
Bankerna är borta, infrastrukturen utslagen, ingen el, och vad ska en person med 12 miljarder till ?
kanske bra som toapapper eller elda med...

En som har kunskaper är ingen som man köper så där utan vidare, dom har levt ett liv och vet vad som gäller.
Du kan köpa kunskap men inte erfarenhet.. kunskap utan erfarenhet är inget värt.

Jag har kunskap, jag delar den ofta med andra.. men hur mycket jag än lär ut så fattar inte vissa.. varför ?
jo dom praktiserar inte dag ut och dag in det dom lärt sig.. och det tar år och decennier att förstå ett helt system.
säkert lika för alla brancher..  delkunskap är värdefullt i en grupp, men nu pratar du om en person som har cash och ska överleva ensam eller i en mindre grupp.. lycka till, jag hade hjälpt de som är närmast först och främst för att överleva, inte främlingar som viftar med dollarsedlar för att sen se på hur mina närmaste dör ut...

Näringsbrist.. nomaderna kommer inte lida näringsbrist, men du kommer få det svårt ganska tidigt.
jag kommer också att dö ut.. det är jag ganska så säker på.. en stadsbo utan naturlig intelligens.