Hur kan en politiker någonsin lägga ned sin röst?

[Justin Case]

Det händer inte sällan att någon eller några riksdagsledamöter, eller EU-parlamentariker, eller andra politiker, lägger ned sin röst vid votering. Jag förstår inte hur det någonsin (realistiskt sett) kan vara rationellt att lägga ned sin röst. Varje fråga som en politiker voterar om har politikern (eller bör han/hon i alla fall ha) satt sig in i, åtminstone i någon icke försumbar mån. Han/hon har ganska säkert tagit del av (eller känner till sedan tidigare) åtminstone några dussin bitar information som talar i vardera riktningen, eller åtminstone i endera riktningen. Genom att lägga ned sin röst så är det väl för att man kommit fram till att lika mycket talar för ett ja som för ett nej. Men då måste det, logiskt sett, vara så att man tycker att verkligen exakt lika mycket talar för ett ja som för ett nej, inte till exempel 49,999% för ett ja och 50,001% för ett nej, eller vice versa. Hur sannolikt är det att en politiker tycker, i en given fråga, att exakt lika mycket talar för ett ja som för ett nej? Det är nämligen bara i sådana fall som det kan vara rationellt att lägga ned sin röst, vad jag kan se. Att man upplever att det finns exakt lika mycket som talar för ett ja som för ett nej betyder att man bedömer att det är exakt 50,0000000000000000... procents sannolikhet för att ett ja skulle gynna ens intressen mer än (eller exakt, exakt, exakt lika mycket som) ett nej, och exakt 50,0000000000000000... för motsatsen. Det tycks mig oändligt osannolikt att så någonsin skulle ha råkat vara fallet, i någon enda votering, för någon enda politiker någon enda gång hittills i mänsklighetens historia. Detta eftersom antalet voteringar som hållits sammanlagt hittills i mänsklighetens historia är ändligt, vilket är oändligt mycket mindre än oändligheten.

Någon kanske svarar att valet att lägga ned sin röst ibland kan vara det bästa, när man egentligen "vill" rösta emot sitt parti. Att lägga ned sin röst kan då vara det bästa genom att det uppfattas "signalera den mest välvilliga inställning till det egna partiet som är möjlig att signalera utan att rösta emot partiet". Att rösta emot partiet skulle kanske upplevas av partiet som ett alltför stort svek, medan att lägga ned sin röst inte gör det. Men varför upplevs det så av partiet? Varför går inte varje parti "hela vägen" med sin partipiska och kräver att ingen partimedlem ens lägger ned sin röst utan alltid röstar som partiet, om de nu är så måna om att få så många röster för sin politik som möjligt? Hur sannolikt är det att det, vid de flesta av de ganska många tillfällen då någon ledamot lägger ned sin röst, råkar vara så att partiet bedömmer att det kan avvara en röst i form av en nedlagd röst men inte kosta på sig att den ledamot som lägger ned sin röst röstar emot partiet? Inte sannolikt.

En fotbollsspelare som vägrar röra bollen under en hel match blir snabbt utbytt mot någon spelare som är mer lojal mot laget. Om han säger att han inte kommer att röra bollen under en specifik match men i de flesta andra matcher göra sitt yttersta för laget, kanske han kan få vara med i kommande matcher, men definitivt inte den match där han säger att han tänker göra ingenting. Att låta honom uppta en plats i laget i en match där man vet att han inte kommer att göra ett dyft för sitt lag, det vore otänkbart. Varför reagerar politiska partier inte på motsvarande sätt på sådana partimedlemmar som säger att de kommer att lägga ned sin röst i en given kommande votering, som en fotbollslagledare skulle reagera på en spelare som vägrar röra bollen under en hel match? Och framför allt, som sagt: varför någonsin lägga ned sin röst, snarare än att rösta emot sitt parti, om man nu inte vill stödja sitt partis linje i en given fråga?

Någon kanske svarar att de två sidorna (blocken) i en fråga oftast inte är så pass jämnstarka att en eller två röster hit eller dit är avgörande för utgången. Nå, men varför röstar inte den ledamot, som nu lägger ned sin röst i sådana lägen, emot sitt parti, så som han/hon egentligen vill, om situationen är sådan att en eller två röster hit eller dit inte spelar någon roll för utgången?

Hur man än vänder och vrider på det här, förstår jag inte varför det alls förekommer att man lägger ned sin röst, både hellre än att följa sitt partis vilja och hellre än att rösta efter sitt "hjärta".

Det tycks mig vara samma typ av fenomen som gör att så många är agnostiker och så få är ateister. Många verkar ha blivit agnostiker på följande sätt. Man ställer sig först frågan om Gud finns, och kommer fram till att man inte vet svaret, och så gör man misstaget att förmoda att detta betyder att det nog är lika sannolikt att Gud finns som att han inte finns. Vad man glömmer är att fråga sig om man upplever sannolikheten som verkligen exakt, exakt, exakt lika stor för att Gud finns som för att han inte finns. Varje vuxen människa med åtminstone hyfsad intelligens och allmänbildning (ja, det krävs nog bara en tiondel av det, förresten) har så mycket information som talar i bägge riktningarna, i denna fråga (för att Gud finns och emot att Gud finns) att det vore oerhört märkligt om det råkade vara så att man faktiskt tyckte att exakt lika mycket talade till förmån för det ena alternativet som till förmån för det andra. Att tro att det råkar vara så, dag efter dag, trots att man får mer och mer information som talar i den ena respektive den andra riktningen, är helt klart irrationellt*. Är det så att samma sorts irrationalitet ligger bakom att politiker då och då lägger ned sin röst i voteringar? Eller finns det en annan förklaring till det?

*) Nu är det i och för sig kanske så att många (de flesta?) agnostiker inte upplever de två sannolikheterna som exakt lika stora, men ändå så pass lika stora att skillnaden kan försummas. Men då lutar de åt någotdera hållet, och när de ska besvara frågan "tror du Gud finns?" bör de då, om de ska vara uppriktiga, kunna svara antingen "ja" eller "nej," - om de så bara bedömer sannolikheten vara 50,001% för det ena och 49,999% för det andra alternativet. Definitionen av "tro" måste ju rimligen vara sådan att det är åt vilken håll man "lutar" som avgör vad man "tror" - oavsett hur lite man "lutar" åt det hållet. Motsvarande gäller politiker som ska votera, oavsett fråga.