arborelius skrev:Jag vet nästan alltid om att jag drömmer när jag drömmer.
Men vet du om du drömmer när du vaknar upp på morgonen?
Jag brukar också ibland vara medveten om att jag drömmer...
När jag är medveten i mina drömmar kan jag bara öppna mina ögon (mina riktiga ögon, inte dröm-ögonen) så vaknar jag. När jag var mindre visste jag inte att jag kunde göra det, jag brukade istället hoppa nånstans (från våran balkong) och ta livet av mig om jag ville komma bort från drömmen (om jag jagades av läskiga monster och sånt), och då vaknade jag alltid när mitt huvud slogs på marken.
Om jag inte slog huvudet mot marken så brukade jag inte "dö" och komma bort från drömmen (dröm-hjärnan måste gå sönder för att man ska vakna/dö), så jag fick försöka hoppa igen.
Men numera brukar jag bara skratta åt alla monster jag ser i mina drömmar, och de försvinner, för att de är bara manifestationer/reflektioner av min egen rädsla. När jag flyr så har monstren en anledning att vara jagande monster, men om jag skrattar åt dom kan dom inte vara monster längre, för bara någon som är Vaken vågar skratta åt ett monster.
---
Jag fick döda mig i drömmar för att jag skulle vakna upp. Därför krigar (eller diskuterar) människor: de försöker väcka upp sig själva. Hela livet är bara en stort slagsmål mot hallucinationer. Slagsmålet är också en hallucination för det finns inget "jag".
När människor krigar och ser massa blod och lidande så känner man att det bara måste vara verkligt. Därför krigar människor: de vill fortsätta drömma att de är vakna.
Men ju mer man slåss destå mer förenas man till en och samma organism. Så... slagsmålet gör att vi kan fortsätta drömma... och vakna...