Waggho skrev:Justin Case skrev:Dessa två scenarior behandlar du som likvärdiga från början. Det är godtyckligt och fel, eftersom alternativ 1 representerar oändligt många gånger fler möjliga storlekar på universum än alternativ 2.
Det håller jag inte med om. Det finns ju oändligt många sätt för universum att vara ändligt.
Men dessa är ändå oändligt många gånger färre än sätten för universum att vara oändligt. (Alltså med vår ursprungliga terminologi ändligt/oändligt.)
Och om det är, som du föreslår, så pass stort att vi inte kan föreställa oss det (jag har iofs svårt att föreställa mig något som är 15 miljarder ljusår stort

) och medger kopior av oss själva, så är det ju trots allt ändligt.
Men då måste man också inflika att det fortfarande är ofattbart (="i princip oändligt") många gånger större än ett universum som inte medger sådana kopior.
(jag har iofs svårt att föreställa mig något som är 15 miljarder ljusår stort

)
Okej, "föreställa sig" var ett dåligt kriterium. Vad sägs om det här då: ett universum, vars storlek tar 50 år att skriva med de mest avancerade skrivsätten för att skriva så stora ändliga tal som möjligt så effektivt som möjligt, är gott och väl tillräckligt för att ingen av oss ska dö på minst [så många år som man kan skriva om man håller på och skriver i 50 år minus 10 sekunder med nämnda metoder]. Att haka upp sig på skillnaden mellan ett så långt liv och evigt liv tycker jag vore smått otacksamt, med tanke på att vi fram till nyligen trott att vi bara skulle få leva i storleksordningen 100 år.
Låt oss kalla ett tal för skrivbart om det tar högst 50 år att ange det, till sin ungefärliga storleksordning, med de mest effektiva skrivsätten. Låt oss kalla större tal än så för oskrivbara (även om det inte riktigt blir språkligt rätt). Låt oss för att undvika oändlighetsfenomenet även sätta en övre gräns för de oskrivbara talen, en gräns som definieras av när det tar 100 år att skriva dem. Med oskrivbara tal avser vi alltså endast tal som tar mellan 50 och 100 år att skriva med de mest effektiva skrivsätten.
Vi måste nog bestämma oss för om vi ska diskutera ändligt vs. oändligt eller 15 miljarder ljusår vs. i princip oändligt. Jag tror att det senare kan vara att föredra då oändligheten ställer till det rätt mycket (om 578/oändligheten är noll - och vad skulle det annars vara - är då 0 * oändligheten = 578?).
Låt oss kalla det spann av storlekar, som universum kan ha om det inte innehåller några kopior alls av oss, för spannet SA. Låt oss kalla det spann av storlekar, som universum måste ha för att statistiskt sett kunna innehålla något skrivbart positivt antal kopior av oss, för spannet SB. Låt oss kalla det spann av storlekar, som universum måste ha för att statistiskt sett innehålla oskrivbart många kopior av oss, för spannet SC.
578/SC blir då inte noll. SC är ändå ofantligt mycket större än SA och SB tillsammans, så om alla tänkbara storlekar på universum ska behandlas likvärdigt torde universum storlek ligga inom SC ofantligt mycket troligare än inom SA eller SB.
JustinCase skrev:Din position hänger på att sannolikheten för att universum ska ha en viss storlek S är mindre ju större S är, men jag har visat att de talserier som skulle kunna representera de sannolikheterna utgör en oändligt liten del av alla talserier som kan tänkas och finnas, och alltså är en oändligt godtyckligt vald grupp talserier. Jag har inte uppfattat att du bemött det argumentet.
Det beror på att jag anser att de observationer vi har gjort som talar för att universum är kring 15 miljarder ljusår stort har en grund. Om vi tittar på eiffeltornet och med vårt ögonmått mäter upp det till ca 300 meter högt, så är det inte säkert att vi har rätt. Det är ganska sannolikt att det är t ex 315 m högt. Det är inte särskilt sannolikt att det är en km högt. Och det förefaller väldigt osannolikt att det är ett ljusår högt. Ju längre från det uppskattade värdet, desto mindre sannolikt förefaller det. För mig är det rimligt att utgå från att universum följer samma mönster i och med att det liksom eiffeltornet består av materia som fyller upp rummet. Sen är det mycket möjligt att universum följer helt andra lagar som är för oss okända, men det kan jag ju inte utgå från. Hur som helst är den fallande sannolikheten ett resultat av diskrepansen mellan den hypotetiska storleken och det uppskattade värdet (där fick jag till det

). Du tycker det är godtyckligt, men det är inte mer godtyckligt än att uppskatta eiffeltornets höjd till 300 meter.
Din liknelse med Eiffeltornet håller inte. Vår uppskattning av Eiffeltornets höjd säger bara något om hur högt just Eiffeltornet är. Det faktum att vi inte ser någonting mer än 15 miljarder ljusår bort från oss säger oss däremot inget om hur stort universum är, det säger oss bara något om hur stor just _den_ del av universum som vi kan _se_ är. För Astrid Lindgrens vildvittror kanske resonemanget "syns inte, finns inte" kändes tillförlitligt, men det brukar vara förrädiskt i verkligheten. Vi kunde inte se bakterier, ändå visade de sig finnas. Vi kunde inte se atomer, ändå anser man idag att de finns. Vi kan inte se kvarkar, ändå anser man att de torde finnas. Vi upptäcker mindre och mindre beståndsdelar av universum. Då känns det logiskt att även upptäcka större och större.
Det har inte gått så lång tid sedan vi först konstaterade att vi kan se saker som befinner sig hela 15 miljarder ljusår bort från oss, om vi bara har tillräckligt kraftfulla instrument. Sett ur ett historiskt perspektiv är det alldeles för tidigt att dra slutsatsen att vi nu kommit till den punkt att vi inte kan se mer av universum genom att ytterligare vidareutveckla våra instrument. Om trettio år kanske man upptäcker strålning från olika delar av vår 15 miljarder ljusårs bubbla som tyder på att de påverkas av tyngdkraften från något som måste ligga utanför vår 15 miljader ljusårs bubbla, t.ex. gigantiska svarta hål som förklarar att ljuset från andra delar av universum inte når vår bubbla. Det är bara en av många möjliga förklaringar. Och förklaringen att vår bubbla är det enda som finns är åter bara en av många möjliga förklaringar. Det är den förklaring som rimmar sämst med vår erfarenhet att vi - om än ryckvis - gång på gång brukar upptäcka mer och mer av universum med tiden.
JustinCase skrev:Att vi gissat fel många gånger är ju inte det enda argument jag lägger fram för tesen att universum måste vara oändligt. Det är inte heller tillnärmelsevis det tyngsta argumentet jag lägger fram.
Innebär detta att du håller med om att det inte var ett hållbart argument så att vi kan släppa det nu?
Nej. Jag tycker att det är ett hållbart argument. Det gör det ännu mer övertygande att universum är oändligt än vad det redan är av rent logiska skäl. Jag sa bara att det inte är det tyngsta argumentet.
JustinCase skrev:Det är du som godtar vissa erfarenheter mänskligheten gör men inte andra. Vi har erfarenheten att chokladpraliner tar slut förr eller senare, men vi har inte någon erfarenhet av [att det inte skulle finnas något annat heller när chokladen tagit slut]. Vi har, mer generellt, tvärtom erfarenheten att det alltid finns något annat när något tar slut. Så chokladen kan liknas vid den del av universum vi nu kan observera, och det faktum att det alltid finns något när något (t.ex. choklad) tar slut, kan liknas vid att det alltid finns mer av universum när någon del av det "tar slut".
Öh... du struntar helt i mitt argument och ändrar chokladmetaforen till en helt annan, egen skapelse. Bemöt mitt argument istället för att slingra dig.
Jag ändrar chokladmetaforen därför att den inte håller i din tappning. Att likna universum vid en chokladask är att från början förutsätta att universum förr eller senare måste ta slut. Du förutsätter det du skulle visa.
Hur hade du väntat dig att chokladaskar på jorden skulle vara beskaffade i det fall att universum är oändligt? Skulle de innehålla oändligt många chokladpraliner då? Det får helt enkelt inte plats en enda sådan chokladask i en ändlig, 15 miljarder ljusårs bubbla som vår - även om universum utanför vår bubbla är oändligt! Chokladaskar i vår bubbla kan alltså inte förväntas innehålla annat än ett ändligt antal chokladpraliner, oavsett hur stort universum bortom vår bubbla är. Det antal chokladpraliner en chokladask har i vår 15 miljarder ljusårs bubbla säger alltså ingenting om huruvida universum är ändligt eller oändligt.
Vi kan dra upp några andra exempel och se om det verkar rimligt att dra slutsatser utifrån extrapolation:
1. Länge trodde man att alla svanar var vita. Sen upptäckte man en australiensisk svanart som är svart. En extrapolering av detta faktum ger att det också borde finnas, rosa, gröna, röda och randiga svanar.
Nu finns det ju bara en ändlig mängd utrymme på jorden där dessa rosa, gröna, röda och randiga svanar kan finnas. Sannolikheten för mutationer som ger upphov till alla de sorterna av svanar är inte oändligt liten, så om det bara fanns oändligt med utrymme på jorden, skulle det finnas sådana svanar också. Du gör återigen en liknelse som haltar, och förutsätter det den ska visa, genom att den utgår från att universum kan liknas vid jorden, en ändlig plats.
2. Världsrekordet på 100 m var för några år sedan 9,83 sekunder. Nu har det sänkts till 9,77 sekunder. En extrapolation av detta faktum är att rekordet i framtiden kommer sänkas ner till 7, 5, 3, 1 sekund och vidare mot oändligt små tider.
Även om jag tycker det verkar otroligt att det skulle finnas gröna svanar, kan jag ju inte motbevisa det. Vi kanske inte har letat tillräckligt. Och kanske kommer framtidens sprinters komma ner till 5 sekunder, det är omöjligt för mig att motbevisa. Så extrapolering ger sken av att fungera eftersom ingen kan motbevisa det. Icke desto mindre ger det bisarra slutsatser.
Även om vi i framtiden blir cyborgs som vida överträffar människans nuvarande sprinters hastighet, torde väl en absolut gräns gå vid ljusets hastighet (såvida man inte upptäcker att även den kan överskridas genom t.ex. maskhål i rumtidväven). Att jämföra sprinters hastighet med universums storlek är orättvist. Man har lagt märke till flera saker som kraftigt tyder på att t.ex. ljusets hastighet inte kan överträffas (upptäckter inom både teoretisk och experimentell fysik). Man har _inte_ lagt märke till något som tillnärmslevis lika kraftigt tyder på att det inte kan finnas hur mycket som helst. Därmed haltar även denna liknelse.