Varför finns det något?

Fysik, biologi, teknik, ETC.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Varför finns det något?

Inläggav Zokrates » 09 aug 2014 23:13

förstår mig själv skrev:Genom detta betraktelsesätt kommer man finna "högre ordningar". Därmed uppstår förutsättningar för ett "högre förnuft", som du ändå verkar bejaka om jag tolkat dig rätt


Det kan vara så att hierarkier alltid existerar oavsett varhän på grund av indivers olika egenskaper, tillkortakommanden.
Däremot behövs det ingen ensam skapare då evolution i sig är helt tillräckligt, faktum är att skulle en skapare
överhuvudtaget existera så är det ofrånkomligt att även det isåfall skett med hjälp av en evolutionär utveckling
vilket kräver flera organismer. Tanken på en människolik Gud som i ensam majestät skapar universum är absurd.

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Varför finns det något?

Inläggav Sceptisk » 10 aug 2014 01:15

Att världen finns är ett mirakel i sig, hur det gick till eller varför finns det ingen som är klok eller kunnig nog att kunna svara på.

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Varför finns det något?

Inläggav Zokrates » 10 aug 2014 02:35

Sceptisk skrev:Att världen finns är ett mirakel i sig, hur det gick till eller varför finns det ingen som är klok eller kunnig nog att kunna svara på.


Jaha, så du sket fullständigt i att läsa och ta till dig mina två senaste inlägg i tråden, eller är det så att du i äkta
svensk anda inte vill erkänna mig som tillräckligt klok?

Själva huvudfrågan i tråden, varför finns det något är dessutom felställd då varför riktar sig mot ett ändamål,
innehållande ett syfte, ett mål, vilket inte finns med i lösningen. Frågan är; Hur kommer det sig att det finns något.

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

Varför finns det något?

Inläggav PeterK » 10 aug 2014 07:27

Sceptisk skrev:Att världen finns är ett mirakel i sig, hur det gick till eller varför finns det ingen som är klok eller kunnig nog att kunna svara på.


Vad snackar du om...? En befintlig tidrymd, kan väl bara avgränsas av en annan befintlig tidrymd? På i princip samma sätt som ett befintligt objekt, uteslutande kan avgränsas av något annat befintligt objekt. Ja, för att mena "alltet" ha "uppstått", nödgas man ju åberopa den tankemässiga kalamiteten att något i sinnevärldens "tid" och "rum" befintligt, skulle kunna avgränsas av vad som överhuvudtaget inte existerar. Liksom man på samma galna måte ju måtte tillmäta ”vad som på intet vis finns”, den icke obetydliga förmågan att kunna frambringa ett "världsallt"..! Ingenting mindre än ren och skär intellektuell galenskap..! Brukar du i ditt och datt hänvisa till "ingenting" i dina förklaringar av diverse sakers tillstånd? Typ:

— Var fick du den där 100-lappen ifrån?
— Ingenstans...

Ja, försök med det i en domstol, så kommer du att bli inburad. Och tro inte att sann vetenskap skulle vara mindre nogräknad än så... ack jaa...

Tänk dessutom på, att du för att inte riskera framstå som någon som bara pratar i det blå, naturligtvis måtte förklara hur du vet detta. Ja, vad grundar du din visshet på? Eller är det så att du bara tror vad du här säger? Varvid du — när allt kommer omkring — intet mera är, än en i raden av den allt överväldigande majoriteten troende som tycker det är så jääädra viktigt, vad just de tror och inte tror...? Men om du på i längden hållbara grunder kan förklara dig — samt också gör detta — så eliminerar du självklart nämnda risk... ...tänk på att "filosofi" inte måste vara synonymt med alls icke relevant underbyggt struntprat...

Nåväl; här kommer det enkla men logiskt ofrånkomliga beviset, att du har fullständigt fel i dina spekulationer! Man inte bara kan förstå sig på ”alltets” grundläggande natur, det är dessutom mycket lätt att göra detta. Det är bara det att den gängse av andligt övermod lidande jordmänniskan (vilken — så att säga — ännu inte är mycket mera än en ”apa med körkort, atombomb och cigarr”) tror att andra inte kan vad hon själv inte klarar. Men denna inskränkta by-mentalitet kommer i takt med att de bittra frukter som mentaliteten ifråga ofrånkomligen utsår också skall skördas, stilla sig inför jordmänniskans litenhet i världen och livet för att ödmjukt förhålla sig öppen inför sin egen ignorans. Varvid jordmänniskan i en framtid, härvid inte kommer att vitt och brett utbreda sig rörande sådant hon uppenbarligen inte har ringaste susning om… så hav tröst…

OK… såhär behöver man kunna tänka för att rätt förstå det aktuella spörsmålet; eftersom "intet" inte existerar (annat än som nån slags "tankenys") så kan heller "intet" överhuvudtaget ingenting. Bara "något" existerande kan någonting. Kan ”Sceptisk” förstå detta? Om inte; gör förslagsvis ett försök i alla fall, så kanske polletten trillar ned…

Varvid "intet" heller inte kan varken "frambringa" någonting, eller "avgränsa" någonting. Något som helt intelligensbefriat förutsätts, i den mån man påstår "alltet" ha en början i "tid" och "rum", varvid det härvid skulle ha ploppat upp ur "ingenting". Självklar slutsats utifrån denna enkla men absolut ofrånkomliga logiska följdriktighet, är då att "alltet" alltid har existerat. Det är bara på vad sätt "alltet" existerat, som kan ha inneburit några förändringar. Inte "att" det överhuvudtaget existerar. Detta kan sålunda varje, med egen tankeförmåga utrustad samt härvid också någorlunda klartänkt, varelse själv förstå... (varför inte sälla sig till denna skara?)

Sedan är det ju så, att om ”alltet” verkligen hade kunnat uppstå, så hade också de inom det akademiska etablissemanget vilka hävdar just denna ”uppkomst”, kunnat presentera åtminstone något futtigt litet bevis härför, men si, det har man inte gjort. Inte ett ynkligaste lilla enda. Vilket inte hindrar samma i grunden ovetenskapliga skara att trosvisst hävda att ”alltet” just blivit till. Och detta genom den process de kallar ”big-bang”. Något man förutsätter bara för att den ynka lilla del av ”alltet” man kan beskåda med sina fysiska sinnen samt dessas förlängningar i form av radio, teleskop, etc, synes ”utvidga” sig. Men klyftig nog att tänka sig denna ”utvidgning” utgöra del i ett ”pulserande” är man på denna nivå inte. Bl.a. därför, är man så dogmatiskt trosviss. Men även här kommer man att få lära sig rätta sitt tal efter sitt förstånd, samt att härvid också visa prov på den intellektuella anständighet som inte kan tillfredsställas med mindre man sakligt, öppet och klart, underbygger sina påståenden med likaså vetenskapligt — vilket vill säga; medelst i relevanta grunder följdriktigt förankrad logik — underbyggd argumentation.

Ja, om nu ingen här på detta forum kan förstå riktigheten i vad jag säger, så kan man ju i alla fall försöka leta upp något akademiskt välsignat vetenskapligt bevis för att ”världsalltet” verkligen uppstått, samt härvid att allt existerande har sin djupaste upprinnelse i vad som överhuvudtaget inte finns — eller kan finnas — till. Leta på ni; tvinga era professorer på högskolor och universitet — och i den mån ni själva utgör sådana; tvina er själva — att presentera hållbara bevis härför. Och jag lovar er; det kan man inte. För detta utgör en total omöjlighet. Men en omöjlighet, det behövs ett barn för att inse. Precis som i geniet HC Andersens saga ”Kejsarens nya kläder”. Ja, han förstod sig på de gängse jordmänniskorna, han. Något de själva tyvärr inte gör. För gjorde de detta, skulle de inse att frågan om sanningen, inte så mycket handlar om ”intelligens” — för sådan behövs det inte så mycket av, då endast sanningen om de verkliga förhållandena kan vara logiskt följdriktig och därmed överhuvudtaget begriplig — medan man verkligen behöver vara smart för att lyckas slå de blå dunster i huvudet på sig själv och sin nästa, det innebär att få denne/denna att acceptera vad man bygger på lösan sand. Vilket man ju gör, då man åstadkommer den ena mer invecklade (tanke-) konstruktionen än den andra, på grunder man inte ens själv har en susning om. Varvid man självklart heller inte kan frambringa några som helst bevis för att ”något” och då heller icke ett ”världsallt” kan "uppstå" ur vad som överhuvudtaget inte existerar.

Men jobba gärna på ni med denna insamling, så får vi se vad ni lyckats skrapa ihop… skall verkligen bli intressant...

He-he…

Mvh/ PeterK

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

Varför finns det något?

Inläggav PeterK » 10 aug 2014 08:46

Zokrates skrev:
förstår mig själv skrev:Genom detta betraktelsesätt kommer man finna "högre ordningar". Därmed uppstår förutsättningar för ett "högre förnuft", som du ändå verkar bejaka om jag tolkat dig rätt


Det kan vara så att hierarkier alltid existerar oavsett varhän på grund av indivers olika egenskaper, tillkortakommanden.
Däremot behövs det ingen ensam skapare då evolution i sig är helt tillräckligt, faktum är att skulle en skapare
överhuvudtaget existera så är det ofrånkomligt att även det isåfall skett med hjälp av en evolutionär utveckling
vilket kräver flera organismer. Tanken på en människolik Gud som i ensam majestät skapar universum är absurd.


Men, det du här säger förutsätter ju att de materiella formerna i sinnevärldens "tid" och "rum" utgör något primärt, varvid medvetande och härvid medveten skapelse skulle utgöra blott en följd av någon slags "objektiva krafters tillfälliga spel". Ja, av tillfälligheter, då "ändamålsenlighet" samt härvid vad som utgör "logisk följdriktighet" endast kan vara knutet till medvetna avsikter. (Hur man sedan kan tro att ett fungerande världsallt skulle kunna existera i kraft av ”tillfälligheter” är mig en gåta; för att få alla komponenter i exempelvis ett ”öga” att ändamålsenligt samverka, krävs sådana obegripliga mängder av i sammanhanget ”lyckade tillfälligheter" att den tid man helt trosvisst påstår världsalltet ha existerat, på inga vägar räcker till. För att i ett hav av totalt "misslyckade" sammanhang, få ett enda "öga" att fungera. Varvid "slumpen" på detta vis inte "lyckas" blott en enda gång, utan oräkneliga. Nej, att "slumpen" skulle kunna åstadkomma överhuvudtaget en glimt av ändamålsenlighet, är bara rent nys…)

Dessutom är det lätt att påvisa den logiska ofrånkomligheten i en allt övergripande Gudoms existens. Ja, se här:

Så, för att utröna i vad mån alltets allt övergripande natur” är ”evig/oändlig” eller "ändlig i tid och rum", vill till förklaringsgrunder som inte är kvantitativa/begränsade/relativa. Vilket inte är svårt att förstå, med tanke på att intet ”bygge”, liksom att ingen ”konstruktion”, samt då heller icke någon som helst ”tankekonstruktion”, kan sträcka sig bortrom sin egen grund utan att falla samman i spillror, aska och grus. Ja, detta helt i analogi med ”tornet i Pisa”, vilket ju med naturnödvändig ofrånkomlighet rasar den dag det till äventyrs sträcker sig bortom dess egen grund. Vilket betyder att ”kvantitativa/begränsade/relativa” förklaringsgrunder inte har potential mera än just ”kvantitativa/begränsade/relativa” facit. Vilket vill säga facit, vilka inte avslöjar de verkliga förhållandena mer an fragmentariskt. Ja, att man exempelvis inte kan avslöja världsalltets eventuella eviga/oändliga natur, via ett mätningsförfarande som intet annat kan än vara blott kvantitativt, inser man med handen på hjärtat tämligen lätt. Nej, ”evigheten/oändligheten” utgör inte ett visst kvantum oavsett dettas ”storlek”. Ej heller förhåller sig exempelvis olika ”antal”, ”hastigheter”, ”riktningar”, ”storlekar”, etc, olika i förhållande till ”evigheten/oändligheten”. T.ex. har man inte kommit igenom en ”större” del av ”evigheten/oändligheten” bara för att man rent ”kvantitativt” (vilket också betyder ”naturvetenskapligt” sett) har gått tio gånger så långt som en annan. Evigheten/oändligheten” har i sig ingen ”början” och inget ”slut”, samt i sig härvid heller ingen utsträckning i ”tiden” och ”rummet”, varvid den ej heller kan omfattas av företeelser som är ”kvantitativa/begränsade/relativa” — och då heller inte av några ”kvantitativa/begränsade/relativa” förklaringsgrunder. Varvid ”naturvetenskapen” inte är skickad att bestyra sådana värv. Något som lett till att en och annan ”naturvetare” gjort nån slags ”dygd av nödvändigheten”, för att härmed på ovetenskapliga grunder helt enkelt förutsätta att ”alltet” är begränsat i ”tid” och ”rum”. Samt att det härvid ”uppkommit” ur ”intet” (big-bang”). Mänskligt samt inget att haka upp sig på, men detta till trots ingenting man som seriös ”livsforskare” okritisk bara bör svälja.

Varvid det hela alltså är en fråga om de mallar, mått och rättesnören vi grundar våra bedömningar av sakernas tillstånd på, dvs, om våra i sammanhanget godtagbara ”förklaringsgrunder”. Och för att vara vetenskaplig bedömer man naturligtvis ”det okända” utifrån ”det kända”. Varvid man jämför något man konfronterar men inte är så välbekant med, med något man väl känner till. Varvid man noterar vari ”det okända” liknar eller rentav är identiskt med ”det kända”, samt vari ”det okända” skiljer sig ifrån ”det kända”. Och på så sätt införlivar man ”det okända” i ”det kända”. Men nu är det alltså så, att i den mån man vill öppna dörren för en logisk utrannsakan av ”alltets” allt övergripande samt härvid för allt och alla gällande beskaffenhet, varvid man vill bedöma huruvida ”alltet” är antingen begränsat i ”tid” och ”rum”, eller huruvida ”alltet” är ”evigt/oändligt”, varvid man vill ernå i alla sammanhang, såsom exempelvis ”i alla tider”, i ”alla situationer”, ”för alla väsen”, gällande facit, samt härvid vad som utgör intet annat än ”absoluta” facit — i motsats till de ”relativa” som uteslutande kan säga något om ”lokala”, ”privata” eller ”personliga” förhållanden, och som härvid alltså utgör facit som är villkorade, dvs, underkastade begränsade premisser — så är man hänvisad att begagna förklaringsgrunder som i sin tur inte är ”kvantitativa/begränsade/relativa”. Utan som är absoluta. Dvs, de skall utgöra för varje forskare, ja, för varje levande väsen utan undantag, en absolut oavvislig realitet. Samtidigt som de inte skall innebära någonting som ter sig ”si” för den ene, men ”så” för den andre. Ej heller skall företeelsen ifråga kunna delas upp i ”delar”, ”indelas i grader” eller på annat sätt ”kvantifieras samt härvid kunna uttryckas i ”siffror”. Etc. (Nu kommer många att hävda ”jamen, man lever ju bara en kort tid”, etc, varvid det faktum ”att man upplever, inte kan utgöra en ”absolut” omständighet, men härvid glömmer man helt bort att frågan rörande ”hur länge” man upplever, är att hänför till ”det okända”, dvs, till ”vad man upplever”, eftersom den eventuellt länge eller kortare tid samt t.o.m. den eventuella evighet man upplever, ger en större eller mindre myckenhet av upplevelserna av ”vad man upplever”, varvid ett stort eller litet mått av upplevelser ju är identiskt med ”vad man upplever”… …och för att inte falla för några förutfattade meningar — vilket utgör ett av all vetenskaps största gissel — föregriper man inte analysen med osakligt grundade föreställningar, utan låter denna få ha sin gilla gång för att den vägen, dvs, på logiska grunder kunna opartiskt penetrera frågan rörande vad det egentligen är man upplever samt härvid egentligen är med om… …det var ju det man skulle undersöka; varför då sabotera denna undersökning med sina icke underbyggda favoritföreställningar..?)

Vilket betyder att man som utforskare av ”alltets” absoluta, för allt och alla gällande natur, behöver — inte bara basera sina utredningar på ”det kända” — utan på ”det absolut kända”. Varvid det enda jag kunnat fastslå vara identiskt med det för alla och envar ”absolut kända” utgörs av det ofrånkomliga faktum att alla levande väsen samt härvid varje presumtiv forskare, utgörs av det faktum ”att alla upplever något — oavsett vad”. Ja, att han/hon eller hon upplever något kan naturligtvis ingen normal forskare bestrida — oavsett vari han/hons eller hennes vetenskapliga, kulturella, geografiska förankring eller övriga förankring, överhuvudtaget består — liksom ingen normalt tänkande forskare kan bestrida att han/hon eller hon därmed utgör “något som upplever”. Vår forskare utgör med andra ord — oavsett vem han/hon eller hon i övrigt än är — en ”upplevare”. Och ingen sådan forskare kan heller rätteligen bestrida att varje upplevelse innebär upplevelsen av det “något” som är föremål för upplevelsen ifråga, och som därför utgör någon form av “upplevelseobjekt”. Och detta oavsett i vad mån ”upplevelseobjektet” utgör något ”fysiskt” eller på annat sätt ”materiellt” konkret, eller om detta utgör en tankeföreställning, en känsla eller någon annan ”medvetandeyttring”.

Och medan endast det faktum ”att man upplever” utgör det för varje forskare absolut kända” så kan allt av ”vad man upplever” av de sinsemellan med nödvändighet kontrasterande samt härvid begränsade/relativa/kvantitativa upplevelseobjekten i sinnevärldens ”tid”, ”rum” och ”tillstånd”, utgöra ”det okända”. Det är också detta som är föremål för all forskning i världen, vilket inte skulle vara möjligt om det inte vore just här vi finner ”det okända”. Att något med nödvändighet begränsat och därmed lokalt upplevelseobjekt skulle förefalla en välbekant, betyder inte att detta är till fullo känt. Vad som för ens egen del kan utgöra ”mammas gata”, kan för någon annan lika gärna vara ”fiendeland”. Varvid forskningens förhållande till — samt då också dennas kännedom om — allt av sinsemellan kontrasterande objekt i sinnevärldens ”tid” och ”rum”, i kvantitativ mening uteslutande handlar om perspektiv. Varvid behövs en på en ”absolut” förklaringsgrund baserad logiskt följdriktig analys av de verkliga förhållandena, för att överbrygga de skeva eller privata perspektiv och facit, man på lokala grunder eljest vore hänvisad till. Varvid en vetenskaplig bedömning av ”det okända” utifrån ”det absolut kända” uteslutande kan komma till stånd genom en bedömning av ”vad man upplever” medelst det faktum ”att man upplever” som mall, mått och rättesnöre. Varvid det förra förhåller sig sekundärt till det senare (som härvid således är primärt). Och då blir allt som är upplevt och som figurerar i sinnevärldens ”tid”, ”rum” och ”tillstånd”, ingenting annat än följdfenomen till det faktum ”att man alls upplever”. Vilket ju är begripligt, med tanke på att detta senare ju utgör en förutsättning för att man upplever något ”speciellt”. På i princip samma sätt som själva havets blotta existens, utgör en förutsättning för alla havets delfenomen, såsom exempelvis havets enskilda ”vågor”. Inga konstigheter, således…

Ja, vi får komma ihåg att det är förklaringsgrunden som förhåller sig primärt till vad som skall analyseras samt härvid få sin förklaring, och inte tvärtom. Vilket här vill säga, att det är det faktum ”att vi upplever”, som skall förklara ”vad vi upplever” och inte tvärtom. Det är alltså exempelvis inte ”hjärnan” som är förklaringen till ”att vi upplever”, utan det är det faktum ”att vi upplever” som betingar hjärnan, varvid hjärnan inte är mera än ett redskap åt det något som upplever.

OK..? Så in på en analys av det logiskt ofrånkomliga i en Gudoms existens (men bäst, att som redan är gjort, klargöra grunderna för denna senare analys — ja, rätt ska få va rätt, varvid man också nödgas vara noga… ;o) ..:

Om vi tänker oss att livet, dvs, “alltet”, inte skulle bestå i en levande och därmed medveten Gudom, så hamnar vi i de mest bisarra konsekvenser. För i så fall hade “alltet” eller “universum” bestått i någon slags “objektiva krafters tillfälliga spel”, varvid allt varit betingat av “slumpen” — i motsats, således, till den “ändamålsenlighet” utan vilken livet varken skulle gå att begripa eller leva. Dvs, utan ett primärt, allt övergripande medvetande, inga i grunden medvetna intentioner med någonting och då icke heller varken någon planmässighet eller någon ändamålsenlighet. Nej, under dylika omständigheter hade bara en slags meningslös oordning kunnat råda, varvid allt hade varit en fråga om tillfälligheter — dvs, en fråga om själva motsatsen till den planmässiga ändamålsenligheten...

Och utifrån nämnda oordning hade “medvetandet”, som under sådana premisser bara kunnat utgöra ett underordnat följdfenomen till nämnda “objektiva tillfälligheter”, ju uteslutande kunnat vara uppfyllt av illusoriska föreställningar. Ja, ofrånkomligen, eftersom medvetandet såsom varande följdfenomen till “objektiva krafters tillfälliga spel” självt inte kunnat sträcka sig bortom den grund av “tillfälligheter” det då hade vilat på (lika lite som “lutande tornet i Pisa” kunnat luta bortom sin egen grund, eller lika lite som vad t.ex. en “begränsad måttstock” kunnat mäta “oändligheten”, etc...). Varvid varje tanke på “ändamålsenlighet” ju blott utgjort någon slags “illusion”. Men då hade också varje tanke på logisk följdriktighet samt därmed på såväl “mening” som “begriplighet” också varit “illusorisk”. Och att i det läget försöka “förklara” något, eller alls ha någon uppfattning eller åsikt om överhuvudtaget någonting, vore ju helt befängt.

Ja, utifrån dylika premisser hade ju varje föreställning bara kunnat utgöra illusoriska irrbloss betingade av “tillfälligheter” — eller m.a.o. av det befängda koncept som skulle inneburit att “vad som helst” skulle betingat “vad som, helst”. Varvid “vad som helst” ju också hade kunnat förklaras med precis “vad som helst”. Vilket i sin tur inneburit att såväl livet som vetenskapen utgjorts av sinsemellan osammanhängande illusioner, fjärran från all ändamålsenlighet såväl som all begriplighet och hanterlighet. Och då hade ju, precis så som ovan redan sagts, ens egen eventuella föreställning om “universum” såsom bestående i “objektiva krafters tillfälliga spel” blott utgjort en galen illusion. Varvid dåren hade varit expert på livets verkliga natur. Ja, som den normalt tänkande läsaren själv förstår, kan varje sådan tankemässig dårskap intet annat än såga sig själv...

Och i.o.m. att varje tanke på ett “mekaniskt”, “dött” eller eljest “icke ändamålsenligt” och därmed ”icke medvetet” världsallt hade sågat sig själv, så kan vi tack vare denna tankes inneboende stupiditet dra den ofrånkomliga logiska slutsatsen att “livet”, “alltet” eller “universum” utgörs av själva motsatsen till dessa galenskaper. Vilket ofrånkomligen implicerar en medveten levande Gudom. Varvid vi själva jämte vårt medvetande sådana vi alltså framträder i sinnevärldens “tid”, “rum” och “tillstånd”, utgör reflexer, följdfenomen eller yttringar av denna levande Gudom. Ja, först i kraft av den härvid allt genomsyrande ändamålsenlighet som endast kan vara knuten till en medveten planmässighet istället för till någon slags “objektiva krafters tillfälliga spel”, kan livet överhuvudtaget beaktas och förstås, samt levas och hanteras...

Något som förnuftsenligt är alldeles ofrånkomligt, eftersom det inte kan existera några andra logiska alternativ till föreställningen om livet såsom primärt utgörande “objektiva krafters tillfälliga spel”, än det alternativ som framkommer vid en bedömning av “vad forskaren upplever” utifrån sådana för alla och envar ofrånkomliga grunder såsom det faktum “att forskaren upplever överhuvudtaget upplever”. Varvid man istället för att gripa efter förutfattade meningar såsom det fullständigt ohållbara materialistiska postulatet, ägnar sig åt sann andlig vetenskap i det man bedömer “det okända” utifrån “det absolut kända”. ..

OK..? Något att invända..? Eller fråga om..?

Mvh/ PeterK

förstår mig själv
Inlägg: 3060
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Varför finns det något?

Inläggav förstår mig själv » 10 aug 2014 09:21

Zokrates skrev:
förstår mig själv skrev:Genom detta betraktelsesätt kommer man finna "högre ordningar". Därmed uppstår förutsättningar för ett "högre förnuft", som du ändå verkar bejaka om jag tolkat dig rätt


Det kan vara så att hierarkier alltid existerar oavsett varhän på grund av indivers olika egenskaper, tillkortakommanden.
Däremot behövs det ingen ensam skapare då evolution i sig är helt tillräckligt, faktum är att skulle en skapare
överhuvudtaget existera så är det ofrånkomligt att även det isåfall skett med hjälp av en evolutionär utveckling
vilket kräver flera organismer. Tanken på en människolik Gud som i ensam majestät skapar universum är absurd.

Hej!
Tänk på att en myra förstår bättre vad den ska göra än vi. Eller se vad för egenskaper tex hundar får när de inte själva får styra (istället har den blivit totalt beroende av människan för sin överlevnad).
Därmed är det inte så enkelt detta med "förnuft" som man kanske kunde tro. Den "teori" om samband i naturen människan och djuren bildar måste vara förenlig med "djurets bästa", detta "självbevarelsedriften" begränsar förnuftet så till vida att våra tankar riktar in sig att förstå "det för oss nyttiga". (Det är känsla som har egenvärde, dvs man känner om det är något gott eller något ont". Vidare har vi defakto överlevt som art genom tex fortplantning på ett (makalöst bra sätt, omedvetet, jag vill inte här gå in på detta då det finns invändningar, låt oss bara vara eniga om att det lyckades bättre för människan att skapa livskraftiga oberoende individer än då vi "intellektuellt" tex med hundarna skapat (klena egenskaper till oberoende existens i naturen). Arterna håller liv i sig själva alltså som regel.
Där har vi även ett "vilkor" som hjärnan måste prioritera och måste styra tankarna till viss del(från att förstå Alltet).
Vidare finns det vilkor som delvis styr oss "till att gagna arten".
Inte kan någon "utomjordisk hjärna" styra myrornas rörelser tex när de bygger ett samhälle.
Vårat förnuft är alltså (pga detta och massa andra "vilkor") begränsade och detta iprincip oändligt mycket. Einstein hade rätt bokstavligen (han skojade inte med sina uttalanden om naturen/människan). Våra tankar är inte fria (vilket vi ska vara glada för, något annat vore oförenligt med vår existens).
Om vi tar som exempel "någon drar fram en kniv på tunnelbanan". Dvs något sker i naturen, du "upplever, ser, hör känner.
Du kommer tvingas tänka och känna. Är ditt förnuft utvecklat klarar du lätt av situationen. (Vilken iprincip inte skulle kunna ske).
Återkommer

förstår mig själv
Inlägg: 3060
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Varför finns det något?

Inläggav förstår mig själv » 10 aug 2014 10:45

När det gäller "högre ordningar" är detta kan vi säga "verkningar" av vad tex vi gör som vi inte "räknade med". Vi tror oss veta orsaken till det vi "gör", men vi uppfyller "omedvetet" andra "ordningar" i naturen/"alltet".
Om man nu hävdar "den fria viljan" som orsak till något man "gör", så fastnar man som regel där. Och i den mån man uppfattar annat som sker ses detta inte som en "verkan" av vad man gjorde utan som "tillfällighet"/"slump".
När myran bygger sin "stack" så gör den inte denna struktur medvetet, formulerar det inte med engelska språket. Myrans "upplevelse" är att uppnå "något annat". Betraktar man myrorna med "Vårat perspektiv" vet vi en ordning myrorna uppfyller (bygger stackar tex).
Dvs "orsaken" för myran är "något annat".
När jag valde mellan att gå vidare eller gå in på ett ställe och ta en öl så valde jag ölen(den gången). Ville bli lite berusad och känna mig bekväm innan jag skulle till det stället som var målet.
Dock om man observerar med öppna sinnen det man "upplever, känner, tänker, ser hör" så får man ju hela tiden facit på verkningarna och därmed går det att "förstå bättre" naturen, se högre ordningar osv.
Några andra ordningar är tex om det känns bra när man spelar kommer det hända något "gott", kanske inte vinner pengar utan något annat gott.
Gör man något gott får man något gott tillbaka av naturen. Och vice versa om man gör ont. Sådant förstås/förklaras med "slump" i den mån man är överhuvudtaget medveten om vad man "upplever, förnimmer".
För att se ordningarna behövs förutom ett gott förnuft alltså relativt "friska sinnen" att registrera dessa "teorier"/ordningar.
Som tex peter(kul att du är tillbaka) förklarade tex lidande tex depression. Naturligtvis fruktansvärt och inget "egenvärde", inget man vill ha eller ska sträva efter.
Dock om man registrerar den förstår man andras lidande och kan vara mycket viktig i senare sammanhang.
När dessa tillfällen sedan uppstår(dvs facit) ja då har lidandet vänts till något gott.
Man kan tex förlåta någon som "gjort oss illa" på grund av den kunskapens användbarhet. (Det var inte den ondes avsikt men likväl blev det en verkan. En högre ordning.
Min bästa kompis blev våldtagen av flera syskon och förälder. Naturligtvis fruktansvärt, då. Dock kunde han ta till sig "meningen" och förstå sådant om sig själv, människan livet som senare räddat hans liv och varit till otroligt stor nytta.
Han sa att "det var det bästa som hade hänt honom".
Rekommendationen är alltså lär av det man upplever och när dessa lärdomar används till något "gott" då kan man se meningen med det onda.

reflex
Inlägg: 1261
Blev medlem: 24 nov 2012 11:10

Varför finns det något?

Inläggav reflex » 10 aug 2014 10:49

PeterK skrev: Varvid man istället för att gripa efter förutfattade meningar såsom det fullständigt ohållbara materialistiska postulatet, ägnar sig åt sann andlig vetenskap i det man bedömer “det okända” utifrån “det absolut kända”. ..

OK..? Något att invända..? Eller fråga om..?

Mvh/ PeterK

Det må vara så att vi måste utgå ifrån det vi känner till när vi vill lära oss mer om det vi inte känner till. Det enklaste, och det många gör, är att plocka in en Gud med oss själva som förbild, så har vi något att bygga vidare på.
Vi är visserligen en ingrediens i livsväven men för den skull finns inga belägg för att vi skulle kunna tjäna som mall för verkligheten i de större sammanhangen. Vi lär oss alltmer om hur evolutionen fungerar och den kunskapen går att applicera på den "biologiska" delen av den verklighet vi känner till. När det gäller den kosmiska verkligheten finns ingen logik i tanken på en skapare.
filosofi är att göra det begripliga obegripligt

förstår mig själv
Inlägg: 3060
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Varför finns det något?

Inläggav förstår mig själv » 10 aug 2014 13:24

Hej!
Jo det absoluta är våran så "kallade" subjektiva verklighet(vilken ju enligt ovan ska vara just subjektiv för att vi ska nå förnuftet och "må bra").
Genom att anta dessa absoluta referenser (öga, öra, känsla) dvs våra subjektiva men ändå "fullt verkliga","så verkligt det kan bli för oss", dessa egenreferenser som även anger "de rätta" indata som låter oss bli fullkomliga och vara en del i naturens ordningar(sekvenser).
Ja genom att "fullständigt fritt" följa och bejaka dessa sinnen och förnuftet på det sätt vilket är förenat med den högsta "glädje"/"själsro".
Ju mer man låter naturen "verka" destå tydligare blir det hur vacker och vänlig den är mot dig. När man smälter samman i själslig mening med alltet så är det eviga även fullkomligt gällande ditt väsen/själ. Det gäller att rena hjärnan från det skräp som "bränts in", samtidigt vet man att man själv orsakade detta(förnuftet var inte utvecklat) genom förvirrade ideer.
De sinnen som jag talar om bränner fast och styr förnuftet(vilket är starkt talande för dem).
Om du håller fram handen ser du inte en apa utan 5 fingrar vare sig du vill eller inte! Du kan styra ögonen och huvudet (titta bort, blinda, vrida huvudet åt något håll). Men ögat ljuger inte med det som ses.
Vi behöver släppa naturen fri och låta den göra det den egentligen vill uppnå det högsta. Naturen är rustad för detta, det är vi som är det enda hindret genom våra stympade förvirrade ideer om att "vi vet bäst, styr minsann, ska bestämma, låsta, utan knappt något medvetande alls och med fixerade robbotaktiga mål".
Råd 1. Du är evig och behöver inte frukta döden utan kan därigenom befria förnuftet och sinnen avsevärt och se vad naturen vill ge, och lära, utvecklas.
Råd2. Avvakta, förnimm, vänta på en "tanke" en klar Idee. Vid detta laget borde de "gubbar" här på forumet veta att någon oro behövs inte. Vi kommer fortsätta att "klara oss", ja ju mer vi inte bryr oss om framtiden (särskillt den som tanken på är förenad med olust). Naturen visar vägen om man släpper sina spärrar och låter sinnena ta in.
Råd 3. I naturen finns inga problem utan endast "rätt". Ta fram det rätta, det goda i dem så försvinner det onda i dem(detta är det enda sättet att "lösa problem", tänk aldrig på problemen utan finn det goda/rätta i stället. Hela tiden. Se det goda i den du "hatar"/"avskyr" och denna del av "naturen" blir bättre (och annat).
Råd4. Det är i människor man bäst lär sig förstå det viktiga och naturen. Din tolkning av dem är dina observationer. Tänk mycket mycket mer "öppet", hitta de "jävla samband" och förstå själv och lita absolut och fullkomligt på alla "förmågor" i dig.
Minns du tex inte något så skulle du inte minnas (göra annat), vad än någon annan säger är rätt, viktigt så gäller det dem. Du vet vad som gäller dig.
Ha det bra!
PS instämmer i din och Peters kunskap om evigheten och oändligheten. Leta rätt på ditt "eviga väsen" det som är absolut och se vad som händer "rumsligt"/"det föränderliga,ändligas, när man bejakar väsendet.
Som sagt nyckeln för många (dig?) är att sluta "kämpa imot naturen" då blir allt bättre och lättare på alla sätt. Det ska alltså inte vara "viljan" (som ju är ett förvirrat begrepp och leder till "helvetet i verkligheten(i den mån det finns möjligheter, sinnen kvar att uppfatta) som ska styra det du gör. Utan förnuftet. Förnuftet kan verka hela tiden och då fungerar man i nuet och gör rätt. Om man styrs av mål, planer, vilja så försvinner alla möjligheter till det bättre i livet. Man ska hela tiden kunna tänka fritt, "ändra sig, alternera,göra något annat" annars gör man sig totalt stereotyp/robbot och följer primitiva teorier i rörelser och tankar

förstår mig själv
Inlägg: 3060
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Varför finns det något?

Inläggav förstår mig själv » 10 aug 2014 14:22

Tänkte återkomma lite angående mitt svar till zokrates. Angående sinnena. Anta att jag cyklar, kör bil, går, handlar i affären eller vad jag nu gör. Jag kan aldrig minnas att jag varit missnöjd med mina ögon. Ansett de opålitliga. Inte heller har jag velat "tolka om bilden","varit missnöjd med den information ögat gett.
Om de inte vore pålitliga så kunde det falla ner stenar på vägen framför bilen och då skulle jag lita på dem ändå, så gör vi. Vi kan säga att hjärnan(förnuftet) arbetar med ögats "bild" och styr kroppen till stor del enlig ögats bild.
Anta att ögat inte vore extremt "pålitligt" utan felade någon gång. Om jag tex kör bil (vilket ju kan tom göras omedvetet, till största del automatiskt(eller tex vid sömngång, styrs våra rörelser (oändligt från slumpen) så att vi inte dör, skadar oss på något "idiotiskt sätt". Skulle säga att det vore säkrare att gå i sömnen än i vaket tillstånd.
Vidare kan vi observera människor att de inte bara går ut i vägen och dör för att ögat ljög. Inte går vi in i stenväggar(vilket ju vore fallet om ögat skulle börja ljuga). Vi märker att det känns bra att gå runt trädet istället för att gå in i det. Ögat är förenligt med det vi känner därvidlag.
Vi kan säga att observationer med "ögat" ger oss sann, pålitlig och meningsfull information(tex leder till må bättre/ej tex ont osv).
Spelar ingen roll vad vi "vill" ögat ser ändå åt oss och dess data är orsak/delorsak/"(kraftkomposant)"/"är en styrande faktor"..
Är det någon som inte "vill att det ska vara så?"
På samma sätt går det att förstå tex öra och känsla som pålitlig källa för information och värdefull(så att vi "mår bra"). Vidare att vi inte "väljer" med "fri vilja" vad dessa "mätinstrument, för naturen" ska registrera.(då hade vi inte existerat).
Vidare kan vi ta tex reflexer(tex qvadriceps, andning) vilka kan vara nästan ensamma orsaker till en reaktion. De andra sinnena är medverkande till mer komplicerade "rörelser" som alltså kan ske på många olika sätt. Tar vi andningen så inser vi att det iprincip alltid är rätt att göra den "enkla stereotypa, i sammanhanget" rörelse. Om du tex hör några ord ska det vara möjligt att reagera olika och på många olika sätt. Det som går in är inte lika absolut och starkt orsaken till vad vi gör, tänker som tex qvadriceps som alltid kan utföras till fördel för organismen eller i varje fall inte vara katastrofal.
Vi noterar tex att när något hotar vår existens (eller något allvarligt)så kan vår reaktion på känslan nästan enbart orsakas av den inputen. Vi tänker och lider tex vid "urinstämma", det går oss inte obemärkt förbi utan sådant kan starkt (när vektorn blir för stor) bli nästan enda faktor till alla våra rörelser och tankar. Ett annat exempel är om någon blir riktigt rädd, paralyserad. Inte heller väljer den här sina tankar och rörelser.osv.
Nog om detta, ju mer man tänker i dessa banor ju mer förstår man sig själv och andras tankar och rörelser.
Jag vill minnas att du såg något "ovanligt", stämmer det? Det du upplevde bränner sig fast och påverkar tankar och förnuft. Viktigt att bejaka sådant när det sker så det kan leda till något gott(har oändligt med exempel från arbetet då patienter förstått den goda aspekten av sjukdom. Vissa kan det nästan tyckas bizzart med skadan de inte ville vara utan.insikter

Användarvisningsbild
Zokrates
Inlägg: 9937
Blev medlem: 14 maj 2007 02:27

Varför finns det något?

Inläggav Zokrates » 10 aug 2014 17:02

Naturlagarna är som de är, det är ofrånkomligt. De är de krafter som verkar i universum, driver universum
mot total förintelse, men under processens gång finns det ett skeende som under en viss period skapar en
tillfällig stabilitet, som när en kula uppnått sin maxfart för att under ett kort ögonblick hålla den innan den
saktar ned eller träffar sitt mål, det är under detta förhållandevis korta tillstånd i universums historia som
liv blir möjligt, i ett tidsperspektiv har det tagit ett par miljarder år, innan var allt i universum totalt livlöst
vad det gäller arter, de kunde helt enkelt omöjligen existera. Jorden är ge och ta några miljoner år, 4,5 miljarder
år, jorden har formats i ett skede då livet redan var möjligt att etablera sig i universum, vår planets tillkommelse
sker då liv i universum teoretiskt sett redan hade varit möjligt under 2.5 miljarder år, vilket innebär att jordlika
planeter redan skulle ha kunnat både existera annorstädes samt inrymma livsorganismer.

Men, alltmedan detta nu fortgår, så kommer onekligen denna livets lucka att stängas, det kommer redan om ett par
miljarder år inte längre vara möjligt för organiskt baserat liv att existera NÅGONSTANS överhuvudtaget i universum.
Detta har inget med vilja att göra, det handlar om själva förutsättningen för hur naturlagarna fungerar och samspelar
med allt, det är oundvikligt på samma sätt som när en person slungas runt i en lina och håller hårt i den, när
hastigheten succesivt ökas kan denne till slut inte längre klara av att hålla sig kvar i linan och tappar taget,
allt faller isär, raseras, går sönder och organismernas öde blir död. De sista organismerna som försvinner är
de som är enklast uppbyggda, mikrober, bakterier, amöbor, men även de försvinner slutligt.

Detta har inget med slump att göra, ej heller med mirakler, inte heller med något av oss påhittat scenario som
inkluderar vilja, orsaken till detta vill inget alls.

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

Varför finns det något?

Inläggav PeterK » 10 aug 2014 17:42

reflex skrev:
PeterK skrev: Varvid man istället för att gripa efter förutfattade meningar såsom det fullständigt ohållbara materialistiska postulatet, ägnar sig åt sann andlig vetenskap i det man bedömer “det okända” utifrån “det absolut kända”. ..

OK..? Något att invända..? Eller fråga om..?

Mvh/ PeterK

Det må vara så att vi måste utgå ifrån det vi känner till när vi vill lära oss mer om det vi inte känner till. Det enklaste, och det många gör, är att plocka in en Gud med oss själva som förbild, så har vi något att bygga vidare på.
Vi är visserligen en ingrediens i livsväven men för den skull finns inga belägg för att vi skulle kunna tjäna som mall för verkligheten i de större sammanhangen. Vi lär oss alltmer om hur evolutionen fungerar och den kunskapen går att applicera på den "biologiska" delen av den verklighet vi känner till. När det gäller den kosmiska verkligheten finns ingen logik i tanken på en skapare.


Men hur hänger det du säger här ihop med att man behöver bedöma "det okända" utifrån "det absolut kända" för att kunna logiskt bedöma alltets allt övergripande natur? Du kan ju inte "väga" eller "mäta" dig fram till denna om alltet nu skulle vara obegränsat. Och än så länge existerar inga bevis för att alltet skulle vara begränsat.

Sedan; allt vi verkligen känner till inbegrips ju i dels "att vi upplever" samt dels i "vad vi upplever". Något annat än detta kan vi inte ta någon vetenskaplig ställning till. Varvid det senare ju är föremål för all forskning i världen samt bl.a. av den anledning "det okända" (består ju dessutom i blott sinsemellan kontrasterande samt härvid begränsade eller relativa "upplevelseobjekt", varvid frågan om vad dessa egentligen utgör inte kan avgöras inom ramen för sinnevärlden "själv". "Mammas gata" exempelvis, kan ju för någon annan lika gärna utgöra "fiendeland", varvid vår uppfattning om de enskilda objekten i tid och rum, uteslutande är en fråga om perspektiv.

Däremot, med "det faktum att vi upplever" förhåller det sig annorlunda; bara en knäppgök skulle undersöka huruvida han upplever något eller ej, varvid vi här har "det absolut kända". Och vad kan vara bättre än att basera sina slutsatser rörande sakernas tillstånd, än på "det absolut kända"..?? Du säger: »Vi lär oss alltmer om hur evolutionen fungerar och den kunskapen går att applicera på den "biologiska" delen av den verklighet vi känner till.« Men om vi nu gör våra bedömningar av detta, på basis av något annat än ”det faktum att vi upplever” samt härvid på någonting i ”vad vi upplever”, så baserar vi ju våra i sammanhanget aktuella bedömningar på ”det okända” istället för på ”det absolut kända”. Vilket ofrånkomligen resulterar i facit som inte kan utgöra mera än ”det okända”. Och det är väl inte för att inveckla sin vetenskap i ”det okända” man forskar? Utan man vi önskar väl härigenom ernå ”det kända”, och då allra helst ”det absolut kända” (vilket ju är nödvändigt för att förstå alltets allt övergripande natur). Men detta kan bara nås via en forskning som baserar sig på förklaringsgrunder, som vi redan nu kan identifiera som ”det absolut” kända. Och som sagt; något annat än ”det kända” respektive ”det okända” existerar inte for någon forskare. Något, vars existens han överhuvudtaget inte känner till, kan aldrig vara föremål för någon som helst forskning. Ett minimikrav för forskning, är ju att föremålet för forskningen skall figurera såsom upplevelsebar. Det räcker ju inte med en ”spekulation”.

Ja, då vår kännedom om den »evolution« du talar om, samt om den »"biologiska" delen av den verklighet vi känner till«, inte är baserad på ”det absolut kända” (för det begreppet samt dettas analys, är något jag myntat och verkställt själv, samt klart förstått ingen annan jordmänniska hittills baserat några utredningar på), utan på diverse iakttagelser i blott ”vad vi upplever” utan att härvid använda något ”absolut känt” som förklaringsgrund, så är ju detta katastrofalt mycket sämre underbyggt, än vad jag kommer fram till på basis av absoluta förklaringsgrunder. Så… med tanke på detta, förstår jag alls inte din invändning…

Sedan säger du också: »När det gäller den kosmiska verkligheten finns ingen logik i tanken på en skapare.« Nähä… på vad sätt då, menar du? Du får förklara dig här, eftersom det inte är diverse påståenden som är det intressanta, utan hur man underbygger dessa med adekvata förklaringsgrunder. Varvid man förklarar vad man menar; dvs, exakt varför det måtte vara som man säger. Vem som helt kan ju påstå vad som helst, men lika lätt att visa på vad sätt detta stämmer med de verkliga förhållandena, är inte olika lätt. Så för att skilja oss ifrån gatans svammel, måtte vi noga underbygga oss med hållbara argument, samt härvid detaljerat och hållbart förklara oss. Annars handlar det varken om ”vetenskap” eller ”filosofi”… utan om ”tomt prat”… eller hur..? Och detta är ju ändå ett forum för just ”filosofi” och ”vetenskap”. Rätta mig om jag har fel… ;o))

Mvh/ PeterK

Illusionen

Varför finns det något?

Inläggav Illusionen » 10 aug 2014 18:12

PeterK skrev:
reflex skrev:
PeterK skrev: Varvid man istället för att gripa efter förutfattade meningar såsom det fullständigt ohållbara materialistiska postulatet, ägnar sig åt sann andlig vetenskap i det man bedömer “det okända” utifrån “det absolut kända”. ..

OK..? Något att invända..? Eller fråga om..?

Mvh/ PeterK

Det må vara så att vi måste utgå ifrån det vi känner till när vi vill lära oss mer om det vi inte känner till. Det enklaste, och det många gör, är att plocka in en Gud med oss själva som förbild, så har vi något att bygga vidare på.
Vi är visserligen en ingrediens i livsväven men för den skull finns inga belägg för att vi skulle kunna tjäna som mall för verkligheten i de större sammanhangen. Vi lär oss alltmer om hur evolutionen fungerar och den kunskapen går att applicera på den "biologiska" delen av den verklighet vi känner till. När det gäller den kosmiska verkligheten finns ingen logik i tanken på en skapare.


Men hur hänger det du säger här ihop med att man behöver bedöma "det okända" utifrån "det absolut kända" för att kunna logiskt bedöma alltets allt övergripande natur? Du kan ju inte "väga" eller "mäta" dig fram till denna om alltet nu skulle vara obegränsat. Och än så länge existerar inga bevis för att alltet skulle vara begränsat.

Sedan; allt vi verkligen känner till inbegrips ju i dels "att vi upplever" samt dels i "vad vi upplever". Något annat än detta kan vi inte ta någon vetenskaplig ställning till. Varvid det senare ju är föremål för all forskning i världen samt bl.a. av den anledning "det okända" (består ju dessutom i blott sinsemellan kontrasterande samt härvid begränsade eller relativa "upplevelseobjekt", varvid frågan om vad dessa egentligen utgör inte kan avgöras inom ramen för sinnevärlden "själv". "Mammas gata" exempelvis, kan ju för någon annan lika gärna utgöra "fiendeland", varvid vår uppfattning om de enskilda objekten i tid och rum, uteslutande är en fråga om perspektiv.

Däremot, med "det faktum att vi upplever" förhåller det sig annorlunda; bara en knäppgök skulle undersöka huruvida han upplever något eller ej, varvid vi här har "det absolut kända". Och vad kan vara bättre än att basera sina slutsatser rörande sakernas tillstånd, än på "det absolut kända"..?? Du säger: »Vi lär oss alltmer om hur evolutionen fungerar och den kunskapen går att applicera på den "biologiska" delen av den verklighet vi känner till.« Men om vi nu gör våra bedömningar av detta, på basis av något annat än ”det faktum att vi upplever” samt härvid på någonting i ”vad vi upplever”, så baserar vi ju våra i sammanhanget aktuella bedömningar på ”det okända” istället för på ”det absolut kända”. Vilket ofrånkomligen resulterar i facit som inte kan utgöra mera än ”det okända”. Och det är väl inte för att inveckla sin vetenskap i ”det okända” man forskar? Utan man vi önskar väl härigenom ernå ”det kända”, och då allra helst ”det absolut kända” (vilket ju är nödvändigt för att förstå alltets allt övergripande natur). Men detta kan bara nås via en forskning som baserar sig på förklaringsgrunder, som vi redan nu kan identifiera som ”det absolut” kända. Och som sagt; något annat än ”det kända” respektive ”det okända” existerar inte for någon forskare. Något, vars existens han överhuvudtaget inte känner till, kan aldrig vara föremål för någon som helst forskning. Ett minimikrav för forskning, är ju att föremålet för forskningen skall figurera såsom upplevelsebar. Det räcker ju inte med en ”spekulation”.

Ja, då vår kännedom om den »evolution« du talar om, samt om den »"biologiska" delen av den verklighet vi känner till«, inte är baserad på ”det absolut kända” (för det begreppet samt dettas analys, är något jag myntat och verkställt själv, samt klart förstått ingen annan jordmänniska hittills baserat några utredningar på), utan på diverse iakttagelser i blott ”vad vi upplever” utan att härvid använda något ”absolut känt” som förklaringsgrund, så är ju detta katastrofalt mycket sämre underbyggt, än vad jag kommer fram till på basis av absoluta förklaringsgrunder. Så… med tanke på detta, förstår jag alls inte din invändning…

Sedan säger du också: »När det gäller den kosmiska verkligheten finns ingen logik i tanken på en skapare.« Nähä… på vad sätt då, menar du? Du får förklara dig här, eftersom det inte är diverse påståenden som är det intressanta, utan hur man underbygger dessa med adekvata förklaringsgrunder. Varvid man förklarar vad man menar; dvs, exakt varför det måtte vara som man säger. Vem som helt kan ju påstå vad som helst, men lika lätt att visa på vad sätt detta stämmer med de verkliga förhållandena, är inte olika lätt. Så för att skilja oss ifrån gatans svammel, måtte vi noga underbygga oss med hållbara argument, samt härvid detaljerat och hållbart förklara oss. Annars handlar det varken om ”vetenskap” eller ”filosofi”… utan om ”tomt prat”… eller hur..? Och detta är ju ändå ett forum för just ”filosofi” och ”vetenskap”. Rätta mig om jag har fel… ;o))

Mvh/ PeterK


Hej Peter,
Har läst dina senaste inlägg, och är lite konfunderad.
Kan du helt kort förklara för mig vad du har för målsättning och förväntningar, när du skriver dina inlägg.
Vad är det du vill uppnå ?
Är det kanske rentav ett skämt ?

/ Illusionen

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

Varför finns det något?

Inläggav PeterK » 10 aug 2014 18:29

förstår mig själv skrev:När det gäller "högre ordningar" är detta kan vi säga "verkningar" av vad tex vi gör som vi inte "räknade med". Vi tror oss veta orsaken till det vi "gör", men vi uppfyller "omedvetet" andra "ordningar" i naturen/"alltet".

Snip…

Som tex peter(kul att du är tillbaka) förklarade tex lidande tex depression. Naturligtvis fruktansvärt och inget "egenvärde", inget man vill ha eller ska sträva efter.
Dock om man registrerar den förstår man andras lidande och kan vara mycket viktig i senare sammanhang.
När dessa tillfällen sedan uppstår(dvs facit) ja då har lidandet vänts till något gott.
Man kan tex förlåta någon som "gjort oss illa" på grund av den kunskapens användbarhet. (Det var inte den ondes avsikt men likväl blev det en verkan. En högre ordning.
Min bästa kompis blev våldtagen av flera syskon och förälder. Naturligtvis fruktansvärt, då. Dock kunde han ta till sig "meningen" och förstå sådant om sig själv, människan livet som senare räddat hans liv och varit till otroligt stor nytta.
Han sa att "det var det bästa som hade hänt honom".
Rekommendationen är alltså lär av det man upplever och när dessa lärdomar används till något "gott" då kan man se meningen med det onda.


Tack för det ”förstår mig själv”… (det värmde ;o)

Och jaa… visst har vi exempel på här, hur något ”gott” kan komma ur något obehagligt samt till synes ”ont”. Förfärligt, det som hände din kompis. Men samtidigt känner man vördnad inför livets krafter, som av lidande och mörker kan bibringa ett högre perspektiv samt härigenom skapa ljus. Helt i analogi med hur varje ”natt” följs av "en ny dag". Ja, det kan man vara säker på, eftersom ett begränsat tillstånd intet annat kan, än förr eller senare övergå i sin motsats. Varvid man t.o.m. kan vara tacksam, även för de mörkare och till en början plågsammare upplevelserna i sitt liv…

Ett utmärkt exempel på hur något ”lägre” kan utmynna i ett ”högre” tillstånd…

Mvh/ PeterK

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

Varför finns det något?

Inläggav PeterK » 10 aug 2014 18:40

Hej Peter,
Har läst dina senaste inlägg, och är lite konfunderad.
Kan du helt kort förklara för mig vad du har för målsättning och förväntningar, när du skriver dina inlägg.
Vad är det du vill uppnå ?
Är det kanske rentav ett skämt ?

/ Illusionen

Nej, inte mera väl, än vad du själv utgör ett skämt... Är det, förresten, något särskilt du tycker är extra roligt..? (får mig att tänka på hur man som liten grabb fnissade och flabbade åt de vuxnas sexualitet... men sånt växer man ju efterhand ifrån... eller hur..?)

Mvh/ PeterK


Återgå till "Naturvetenskap"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 78 och 0 gäster