J R Auk skrev:Algotezza den punkt som du utgår från, i din tankekonstruktion. I vad vilar den?
I ditt inre, i en potentiell, mental rymd, som blir vad vi gör den till. Vi behöver inte tänka att den har si eller så många dimensioner utan kan rymma vad vi förmår tänka att den rymmer.
J R Auk skrev:Om vi gör din process, fram till att vi börjar se den fjärde dimensionen, jag vill nämligen tillägga där att det är inte i sina instanser på banan som det 4-dimensionella framträder, det är väl i sin bana som sådan. Och det som är kan vara något som blir är väl det som gör den dimensionen unik så långt i vår undersökning
Ja, tanken är ju att den föreställda fyrdimensionaliteten "uppkommer", "skapas" som en följd av vår tankeprocess, eller är betingad av denna så att säga.
J R Auk skrev: Men för att formen av dom tre första dimensionerna skall förstås så måste vi kontrastera dom mot något utanför. Det svarta och det tomma. Något som följer formen som vi kontrasterar. Då självklart en tredimensionell sfär för att hålla sfären. Och sedan tuben (sfärens form i förflyttning i 4:e dimensionen) måste väl ha samma kontrast?
Ja, i den mån vi behöver något kontrasterande för att skåda tydligare i vårt inre bör vi väl föreställa oss någon lämplig dualitet mellan det objekt vi föreställer oss och omgivningen.
J R Auk skrev:Men vem ser den kontrasten? Den som ser den femte dimensionen?
Den som kan föreställa sig den. Den potentiella rymd vi utgick från kan väl ges det antal dimensioner vi förmår tänka oss?
J R Auk skrev:Jag är således helt med dig om att det perspektiv som kan åse den 4:e dimensionen, inte bara i sin enskilda instans, utan som en bana och ett helt bör kallas 5:e dimensionellt. Men frågan jag ställer mig är om vi inte då hamnar i ett liknande rum som vi utgick ifrån för att skapa våra urprungliga 3.
Men om vi inte låser oss för vilka dimensioner ursprungsrummet kring punkten har, utan ser detta just som en potentialitet, kan vi väl undvika det problemet?
J R Auk skrev:Eller kan du benämna formerna i detta 5 dimensionella rum utan hänvisning till det vi tidigare menar varit form? Borde det tidigare, det som åses rymmas i den 5:e, inte vara utsträckt? Expanderat?
Expansion är väl i basal mening information, komplexitet. Multitud.
Och om du kan beskriva formerna, för detta gamla i det nya, det 4:e i det 5:e, kan du göra det utan behov av något slags rum? Utan rymmandet av det som ses.
Rymd krävs ju alltid, men frågan är om man måste precisera det tänkta rummet till att ha de och de dimensionerna? Femte dimensionen kan väl iofs förstås som vår begreppsvärld, totaliteten av vad vi kan minnas, tänka, fantisera, föreställa oss, känna i vårt inre. Problemet är då att det fysiska rummets tre dimensioner och tidens fjärde dimension inte inom naturvetenskapen idag är särfall eller direkt betingade av medvetandets 5D, utan det är snarare tvärtom, men vi kan naturligtvis utgå från en idealistisk världsbild och hävda att medvetandet/ det andliga är det primära och det fysiska (rumtidens 4D) ett särfall av det andliga och som därmed så att säga "ryms" inom detta.
J R Auk skrev:Kan dock tänkas att det ryms i det gamla, och ändå framträder som nytt, i ordets fulla bemärkelse. Men för detta har jag inga ord, därav min nyfikenhet på dina.
Om vi låter "ursprungsrummet" vara potentiellt och odefinierat eller "egenskapslöst" , kanske det hela löser sig...
A
