Bevisar Einstein solipsismen?

[förstår mig själv]

Einstein tryckte hårt på att alla rörelser är relativa. Betraktar man rörelserna utan referens tex två kroppar som "avlägsnar" sig från varandra tex 2 prickar. Anta att de ligger nära varandra. Sedan ökar avståndet mellan dem. Eftersom det inte finns någon referens/bakgrund/eter går det inte att avgöra hur de olika kropparna accelererar i förhållande till varandra. Vi "ser" avståndet öka. Vi kan ange/uppskatta förändringen i avstånd dividerat med "tid". Vi kan bedöma positionerna för prickarna relativt vår "observatörsposition" om vi anger denna som referens. Men detta påverkar inte punkternas "verkligheter".
Om vi tar den speciella relativitetsteorin.
Om vi tex skickar ut en gubbe i rymden med hög hastighet kommer vi att upptäcka att denne åldrats mindre. Detta blir vår "verklighet". Dock har gubben sig själv som referens liksom vi och när han kommer tillbaka ser han att vi(på jorden) inte åldrats lika mycket som han. Det uppstår alltså 2 verkligheter. Att alla uppfattar verkligheten olika kan vi lätt förstå. Våra hjärnor är olika. Vi ser, hör och känner inte samma.
Om man förstår sig själv bejakar man den subjektiva verkligheten. Det är optimalt och det enda sätt vi har att förstå. Den blir "per definition" rätt. Och via denna "subjektiva" referens bygger vi upp teorier/modeller. Ju mer reell den subjektiva världen blir ju enklare blir det att bygga upp, det "universella".
Det tar nog imot känslomässigt att inse detta. Dock, att vilja att det ska vara på annat sätt hjälper inte. Det ändrar inget utan är en spärr för förnuftet. Genom att bejaka detta kommer den "subjektiva" verkligheten förstås bättre och man ökar förmågan att orsaka sitt eget öde.
Olika "känslomässiga" spärrar håller oss kvar i vår fantasivärld.
Detta ser man ju otaliga exempel på, här tror jag ytterligare ett finns.
Är inte helt säker ännu.
Kanske invänder man att "den ene kroppen förändrar sin rörelse relativt alla andra kroppar, accelerationskraft påverkar. Men esr är oberoende av "kraftenheter" och "referenser". Alla har "sig själv"/sin "kropp" som referens.

[Pilatus]

Einstein tryckte hårt på att alla rörelser är relativa.

Einsteins teori om relativitet relaterar inte till solipsism.

Anta att du tror dig vara den ende. Du går in på biblioteket och söker på signum Uccea i katalogen och du bestämmer dig för att låna "Jag har besegrat Einstein" av Folke Westin. Den är bara på 53 sidor, så den är snabbt läst. Om det nu är så att du är den ende så måste du ju vara upphovet till denna bok. Det är till och med så att du är relativitetsteorins upphov, ja du är alltings upphov. Arthur Schopenhauer tyckte hela idén med solipsism var stollig. Att vi är ensamma om att uppleva världen med våra sinnen utesluter inte att det skulle kunna finnas andra individer som upplever världen utifrån sina sinnen. Eller hur?

[Illusionen]

Einstein tryckte hårt på att alla rörelser är relativa. Betraktar man rörelserna utan referens tex två kroppar som "avlägsnar" sig från varandra tex 2 prickar. Anta att de ligger nära varandra. Sedan ökar avståndet mellan dem. Eftersom det inte finns någon referens/bakgrund/eter går det inte att avgöra hur de olika kropparna accelererar i förhållande till varandra. Vi "ser" avståndet öka. Vi kan ange/uppskatta förändringen i avstånd dividerat med "tid". Vi kan bedöma positionerna för prickarna relativt vår "observatörsposition" om vi anger denna som referens. Men detta påverkar inte punkternas "verkligheter".
Om vi tar den speciella relativitetsteorin.
Om vi tex skickar ut en gubbe i rymden med hög hastighet kommer vi att upptäcka att denne åldrats mindre. Detta blir vår "verklighet". Dock har gubben sig själv som referens liksom vi och när han kommer tillbaka ser han att vi(på jorden) inte åldrats lika mycket som han. Det uppstår alltså 2 verkligheter. Att alla uppfattar verkligheten olika kan vi lätt förstå. Våra hjärnor är olika. Vi ser, hör och känner inte samma.
Om man förstår sig själv bejakar man den subjektiva verkligheten. Det är optimalt och det enda sätt vi har att förstå. Den blir "per definition" rätt. Och via denna "subjektiva" referens bygger vi upp teorier/modeller. Ju mer reell den subjektiva världen blir ju enklare blir det att bygga upp, det "universella".
Det tar nog imot känslomässigt att inse detta. Dock, att vilja att det ska vara på annat sätt hjälper inte. Det ändrar inget utan är en spärr för förnuftet. Genom att bejaka detta kommer den "subjektiva" verkligheten förstås bättre och man ökar förmågan att orsaka sitt eget öde.
Olika "känslomässiga" spärrar håller oss kvar i vår fantasivärld.
Detta ser man ju otaliga exempel på, här tror jag ytterligare ett finns.
Är inte helt säker ännu.
Kanske invänder man att "den ene kroppen förändrar sin rörelse relativt alla andra kroppar, accelerationskraft påverkar. Men esr är oberoende av "kraftenheter" och "referenser". Alla har "sig själv"/sin "kropp" som referens.

ANG EINSTEINS SPECIELLA RELATIVITETSTEORI, ESR.

Einsteins Speciella Relativitetsteori baseras på att ljusets hastighet, C, är absolut konstant,
oberoende av eventuellt förekommande relativrörelse, V. Såvitt jag känner till har Einstein ej
redovisat någon förklaring av teorin, utan utgått från postulat ang C, och enkla tankeexempel.
Einstein kunde alltså aldrig förklara de bakomliggande orsakerna till ESR !

De tankeexempel Einstein använde i arbetet med ESR baseras på ATOMÄRA ej normerade mätdata,
alltså det vi förnimmer via vårt medvetande. Då det saknas viktiga definitioner i relativitetsteorin är
det svårt att hävda att relativitetsteorin är fel, p g a att aktuella fenomen kan tolkas olika beroende av
hur definitionerna utformas. Däremot anser jag att det finns skäl att misstänka att teorin feltolkas,
då den inte är komplett i sin nuvarande form.
För att mer detaljerat förstå LT och ESR, väljer vi att utgå från följande exempel.
Exemplet överensstämmer i stort med exempel universiteten använder i undervisningen.

Låt oss först betrakta två koordinatsystem XYZ respektive X´Y´Z´.
Systemen rör sig relativt varandra längs X-axeln, med relativrörelsen v.
Två observatörer, O respektive O´, befinner sig i origo i respektive koordinatsystem.
Initialt synkroniseras observatörernas klockor när systemen inledningsvis sammanfaller, så t = t´= 0.
Vid t = 0 sänds en ljuspuls som enligt O når punkten P vid tiden t.
Vi betraktar, rätt eller fel, ljuset i våra vanliga rumskoordinater, varför ljusets sträcka kan skrivas,
för O som x² + y² + z² = c²t² och för O´ som x´² + y´² + z´² = c²t´²
P g a att O´ rör sig längs X-axeln ger symmetrin mellan de två koordinatsystemen att y = y´ och z = z´.
För x´= 0 är x = vt bör relationen för x´ vara x´= k(x – vt) , där k är en konstant.
Enligt Einsteins postulat är ljushastigheten, c, konstant i båda koordinatsystemen, varför tiden t inte
kan vara lika med t´, alltså t  t´.
Antag att t = a(t – bx) där a och b är konstanter, och använda detta uttryck i ekvationen för O´.
Vi erhåller då, k²(x² + v²t² - 2vxt) + y² + z² = c² a²(t² + b²x² - 2bxt) som kan skrivas om som,
(k² - a²b²c²)x² - 2(k²v - ba²c²)xt + y² + z² = (a² - k²v²/c²)c²t²
Genom att jämföra denna ekvation med termerna i ekvationen för O inses att,
k² - a²b²c² = 1 och k²v - ba²c² = 0 samt a² - k²v²/c² = 1
Vi har nu tre ekvationer och tre obekanta. Löser vi ut de obekanta erhålls,
k = a = 1 / √ 1 - v²/c² vilket brukar skrivas g =1 / √ 1 - v²/c²
Notera möjligheten att skriva, g = ±1 / √ 1 - v²/c²
Låt oss anta att t = a(t + bx) där a och b är konstanter, och använda detta uttryck i ekvationen för O´,
varvid vi erhåller den inversa transformationen, k²(x² + v²t² + 2vxt) + y² + z² = c² a²(t² + b²x² + 2bxt).
Detta kan skrivas om som, (k² - a²b²c²)x² - 2(k²v - ba²c²)xt + y² + z² = (a² - k²v²/c²)c²t² ,
och ger samma resultat som ovan.
Ovanstående visar i korthet principen för Lorentz-transformationen, LT, och ger, TV = TO √ (1 – (V/C)²).
TV är den långsammare egen tid som anses gälla internt för det iakttagna systemet enl ESR.
-.-
En tolkningsfråga i ovanstående beskrivning av LT ligger i möjligheten att skriva, g = ±1 / √ (1 - v²/c²) .
Det finns här ingen förklaring till hur tecknen + och – skall tolkas, och vad de t ex refererar till.
En annan är att resonemanget ej beaktar den imaginära delens balanserande effekt.
Fenomenet tid är inte heller definierat, varför LT ej kan anses vara ett strikt bevis.

Sammanfattat visar LT och ESR hur vårt medvetande, ur ett observatörsperspektiv, tolkar det vi
reellt förnimmer, utan att ta hänsyn till imaginära effekter av MP och DRP.
ESR är därför, enligt konceptet, som teori ofullständig.
-.-
Personligen anser jag att den viktigaste och allvarligaste invändningen mot ESR, och ovanstående
resonemang, är att fenomenet TID, i avsaknad av definition, förefaller att ha tilldelats strikt atomära
och begränsade reella egenskaper. Förenklat kan problemet liknas vid att TID betraktas som ett
BELOPP utan hänsyn till dess komplexa karaktär och egenskaper.

Om du förstår det jag tidigare skrivit i bl a denna tråd, och på min hemsida http://www.maticweb.com,
och delar min uppfattning, så förstår du även att det inte räcker med att enbart använda sig av c,
utan relativrörelsen v har att förhålla sig till samtliga, i växelverkan involverade, NORMERADE termer,
+c, -c, +jc och -jc.

Ovanstående förtydligar jag i dag på/i tråden, Vad utgör medvetandets referens ?.

/ Illusionen

[freddemalte]

Einstein tryckte hårt på att alla rörelser är relativa.

Einsteins teori om relativitet relaterar inte till solipsism.

Anta att du tror dig vara den ende. Du går in på biblioteket och söker på signum Uccea i katalogen och du bestämmer dig för att låna "Jag har besegrat Einstein" av Folke Westin. Den är bara på 53 sidor, så den är snabbt läst. Om det nu är så att du är den ende så måste du ju vara upphovet till denna bok. Det är till och med så att du är relativitetsteorins upphov, ja du är alltings upphov. Arthur Schopenhauer tyckte hela idén med solipsism var stollig. Att vi är ensamma om att uppleva världen med våra sinnen utesluter inte att det skulle kunna finnas andra individer som upplever världen utifrån sina sinnen. Eller hur?

nja, skapa implicerar en dualitet, dvs det som skapar och det skapade. Om S är sann existerar enkom ett enda fenomen och det är den enskilda upplevelsen och inte något utöver denna.

[Pilatus]

Att vi är ensamma om att uppleva världen med våra sinnen utesluter inte att det skulle kunna finnas andra individer som upplever världen utifrån sina sinnen. Eller hur?

nja, skapa implicerar en dualitet, dvs det som skapar och det skapade. Om S är sann existerar enkom ett enda fenomen och det är den enskilda upplevelsen och inte något utöver denna.

Det finns de som anser att solipsistens tro på den ende skulle kunna vara möjlig. Men jag har svårt att tro så, då det saknas andra än subjektiva skäl. Solipsismen leder till absurda konsekvenser.

[freddemalte]

Inte nödvändigtvis. Solipsismen, i den metafysiska formen, handlar egentligen enbart om det att det enda som kan säkert sägas om tillvaron är att den ser ut som den gör, en upplevelse, eller vad man vill kalla livet som erfars. Sedan kan man ha teorier om vad denna upplevelse är. En teori är den så kallade Teorin om en yttre verklighet, TOV, en annan är solipsismen S. Det går ej att se någon skillnade på dem, då skillnaden enkom, i ontologisk mening, avser det noumenala, dvs det icke-upplevda.

Föröveigt finns det väl inget som motsäger att verkligheten skulle kunna vara så som du avser med absurd?

[Illusionen]

Ni känner ju till mitt koncept, och är vid det här laget säkert trötta på att lyssna på
mina argument, men vill ändå nämna följande som ytterligare en pusselbit.
Mitt resonemang bygger förenklat på Eulers formel och växelverkan.
Det vi förnimmer är en effekt av den obalans som växelverkan förorsakar.
Förnimmelse kräver alltså en växelverkan-kommunikation mellan minst två partiklar.
Personligen tror jag därför att solipsism ej kan resultera i förnimmelse.

/ Illusionen

[freddemalte]

Hej Illusionen. Precis. S kan ej föreligga om din teori stämmer. Det som dock ej är känt är om din teori stämmer, eller om t ex S är fallet.

[Pilatus]

Inte nödvändigtvis. Solipsismen, i den metafysiska formen, handlar egentligen enbart om det att det enda som kan säkert sägas om tillvaron är att den ser ut som den gör, en upplevelse, eller vad man vill kalla livet som erfars. Sedan kan man ha teorier om vad denna upplevelse är. En teori är den så kallade Teorin om en yttre verklighet, TOV, en annan är solipsismen S. Det går ej att se någon skillnade på dem, då skillnaden enkom, i ontologisk mening, avser det noumenala, dvs det icke-upplevda.

Föröveigt finns det väl inget som motsäger att verkligheten skulle kunna vara så som du avser med absurd?

Om solipsism i någon mening är sann tycks den irrationell. Min syn på världen är en relativt enkel realism. Världen är (oftast) vad den synes vara. Den hypotetiska möjligheten att den skulle kunna vara på något annat sätt oroar mig inte. Vi anpassar oss då det är nödvändigt, kompletterar och modifierar vår uppfattning om världen.

Vår kunskap om världen utvecklas hela tiden och tycks leda fram till att vi förstår vår värld bättre än tidigare generationer. Vetenskapliga experiment bekräftar efterhand olika hypoteser som skingrar animismer och oroande tankar om en värld som inte låtit sig förstås. De mirakel som religionen talar om saknar evidens. Sannolikt har det aldrig förekommit något enda mirakel.

Och vi är inte ensamma i någon solipsistisk mening. Vår känsla av att vara unika personer med upplevelser som endast kan erfaras av den vi är, kanske inte är möjligt att förstå. Solipsismen beskriver denna känsla av att vara den ende. Vi kan momentant komma någon annan eller några väldigt nära, men vi uppgår inte i varann. Vi är mänskliga tänkande och kännande varelser, det går att inse då vi ser andra. Men vi inser också att vårt eget jag är begränsat i tid och rum och vi fantiserar ibland om vad det skulle innebära att kunna sträcka ut medvetandets existens i tiden på något sätt. Att något skall ge oss vår ungdom åter. Att smita undan det oundvikliga.

[freddemalte]

S och icke S handlar ej om någon känsla, det handlar om hur världen är beskaffat (oavsett vad man tycker om det eller ej). I TOV lägger man, i teorimodellen, till det noumenala, dvs om man antar att TOV är sann så måste man även anta att de icke-för stunden, upplevda fenomen existerar i en för sig av upplevelsen oberoende form, medan man, om man utgår från att S inte är sann ej lägger till något bortom den egna upplevelsen. Man kan således vara en övertygad anhängare av TOV men att S ändå är sann. Tvärt om är också möjligt men dock ej så vanligt, antar jag då även S ger sken av TOV. Det går ej att ur den egna immanenta erfarenheten se skillnad på S och icke-S, vilket just gör att man ej kan veta om S är sann eller ej.

[Illusionen]

S och icke S handlar ej om någon känsla, det handlar om hur världen är beskaffat (oavsett vad man tycker om det eller ej). I TOV lägger man, i teorimodellen, till det noumenala, dvs om man antar att TOV är sann så måste man även anta att de icke-för stunden, upplevda fenomen existerar i en för sig av upplevelsen oberoende form, medan man, om man utgår från att S inte är sann ej lägger till något bortom den egna upplevelsen. Man kan således vara en övertygad anhängare av TOV men att S ändå är sann. Tvärt om är också möjligt men dock ej så vanligt, antar jag då även S ger sken av TOV. Det går ej att ur den egna immanenta erfarenheten se skillnad på S och icke-S, vilket just gör att man ej kan veta om S är sann eller ej.

Hej Freddemalte.

Det var en intressant synpunkt, så vill höra hur du ser på följande.
Om S stämmer, varifrån tror du då det imaginära i Eulers formel härrör? Definierar vi kanske olika ?
Se även gärna min senaste kommentar till Lynx i/på tråden, Vad utgör medvetandets referens ?.
Där förklarar jag varför jag drar in Euler i resonemanget.

/ Illusionen

[freddemalte]

Bra fråga Illusionen. Om S är sann och vi även utgår från att S kan beskrivas med EF, torde i utgöra själva faktorn som säkerställer grunden för att den metafysiska exponentialiteten e, via pi, rekursivt landar i sig själv istället för att ständigt öka, dvs utgöra det noumenala enligt TOV.

[Illusionen]

S och icke S handlar ej om någon känsla, det handlar om hur världen är beskaffat (oavsett vad man tycker om det eller ej). I TOV lägger man, i teorimodellen, till det noumenala, dvs om man antar att TOV är sann så måste man även anta att de icke-för stunden, upplevda fenomen existerar i en för sig av upplevelsen oberoende form, medan man, om man utgår från att S inte är sann ej lägger till något bortom den egna upplevelsen. Man kan således vara en övertygad anhängare av TOV men att S ändå är sann. Tvärt om är också möjligt men dock ej så vanligt, antar jag då även S ger sken av TOV. Det går ej att ur den egna immanenta erfarenheten se skillnad på S och icke-S, vilket just gör att man ej kan veta om S är sann eller ej.

Nu är det både intressant och roligt Fredrik !
Om du inte misstycker vill jag ta det här stegvis så jag är säker på att jag förstår ditt resonemang fullt ut.

För den ovan rödmarkerade texten är min förklaring att referensdifferensen mellan atomärt och universellt perspektiv
medför att den universella ”strukturen” är abstrakt sett ur det atomära perspektivet (= i oordning p g a ref-diff).
Styrande för vad som är "för stunden upplevda" (= i ordning via synkronisering med egenreferensen) är "medvetandets egenreferens".
Detta bör vara principen för det du benämner ”oberoende” form ?
Den oberoende formen "existerar" men är "oläsbar" vid icke synkronisering.

Är detta ok för din del ?

/ Illusionen

[freddemalte]

Ja, om någon variant av TOV är en korrekt beskrivning av verkligheten så torde ditt resonemang stämma, dvs din teori verkar fullt rimlig. Om S är sann innebär det enbart att oordningen ej är öht, utan enkom den genom rekursiviteten av i stabiliserade e från pi som ett allena tillstånd av ordning. Om man ska lyfta in kvantfysiken i detta skulle man kunna säga att det i TOV-modellen kan vara som så att världen är en soppa av icke lokaliserade kvanttillstånd som ej fått någon realitet i ontologisk mening, men att det i världen som utgör den medvetna observationen innebär en lokal kollaps av tillstånden till en rigid framträdelse av en upplevd värld där kvalia utgör själva produkten av kollapsen. Enligt TOV kan då även flera sådana tillstånd existera parallellt och även interagera med varandra utifrån olika perpektiv. Om S är sann existerar det ej några icke-kollapsade kvanttillstånd, utan enkom en allena rigid, kollapslikande varapunkt som utgör själva kvaliatillståndet utan yttre koppling eller orsak. Det bara är.

[Illusionen]

Ja, om någon variant av TOV är en korrekt beskrivning av verkligheten så torde ditt resonemang stämma, dvs din teori verkar fullt rimlig. Om S är sann innebär det enbart att oordningen ej är öht, utan enkom den genom rekursiviteten av i stabiliserade e från pi som ett allena tillstånd av ordning. Om man ska lyfta in kvantfysiken i detta skulle man kunna säga att det i TOV-modellen kan vara som så att världen är en soppa av icke lokaliserade kvanttillstånd som ej fått någon realitet i ontologisk mening, men att det i världen som utgör den medvetna observationen innebär en lokal kollaps av tillstånden till en rigid framträdelse av en upplevd värld där kvalia utgör själva produkten av kollapsen. Enligt TOV kan då även flera sådana tillstånd existera parallellt och även interagera med varandra utifrån olika perpektiv. Om S är sann existerar det ej några icke-kollapsade kvanttillstånd, utan enkom en allena rigid, kollapslikande varapunkt som utgör själva kvaliatillståndet utan yttre koppling eller orsak. Det bara är.

Tack Freddemalte, det låter som musik för mig, och du inger mig hopp!

Då är det så, att för att synkronism ska råda, så krävs det (enligt min uppfattning) ”motriktade” Eulers formler.
Det är ”motriktningen” som lägger grunden för att vårt RUM ska ”existera”.
I konceptet försöker jag beskriva detta i tabellform.
Här är det viktigt att ta hänsyn till både PRODUKT (= orientering) och KVOT (= styrka).
Genom att kombinera produkt och kvot, erhålls den ”densitets-variation” i rummet som i slutänden ger våra atomära egenskaper.

Ant förhåller det sig så att grundtillståndet, G, utgörs av summan av oordnad ”struktur”.
Förmodligen är det en överordnad ”gradient” i G som utgör universums ”emk”.

Kommer du ihåg att jag i början hoppades på att vi skulle finna en form som förenade filosofi och naturvetenskap ?

/ Illusionen