Definitionen av en fråga.

[cake]

Definitionen av en fråga är att man söker svaret.
Har man svaret så ställs inte frågan.
En ekvation är en fråga.
Vad är x?
I ekvationen finns svaret. Dvs man bollar om termerna så att det står tex x=1.
Har man inte då ställt sig en fråga man redan har svaret på? dvs frågan som ställts är "falsk" enligt definitionen av en fråga..

Resonemanget snurrar i mitt huvud och kan inte sova pga av det.

[meanman]

Ja, jag säger så här i natt: Varför skulle man fråga, om man inte vet att svaret finns där? Hur skulle en sådan fråga se ut? Vad skulle man då vilja veta?!

[cake]

Iofs så tilhör ju inte ekvationen frågan utan svaret.
Frågan är: Vad är x?
Början av svaret på frågan och en väldigt stor del av den är ju att ställa upp ekvationen.

[mackafon]

Kan det vara så att det är endast frågor, som kräver någon form av empirisk mätning, som inte innehåller svaret? Jag är övertygad om att alla filosofiska frågor innehåller sina egna svar. Svar som man kan nå genom språkliga definitioner. På en fråga som: Vad är livets mening? (har läst 5 poäng "livets mening" för Bengt Brulde) Så handlar det om att definiera begreppen som ingår i frågan.
Detta betyder inte att själva meningslöshetskänslan försvinner, men det leder fram till en ny fråga.
En rolig historia handlar om att en person får svaret på "livets mening frågan", och detta svar är, en fontän. Eftersom personen inte accepterar detta svar, replikerar den vise mannen; Hur vet du det, om du vet det, så vet du ju redan vad livets mening är.
Rent matematiskt så handlar ju det bara om relationer. Miniräknare och datorer svarar ju inte på frågor.

[meanman]

Jag är övertygad om att alla filosofiska frågor innehåller sina egna svar. Svar som man kan nå genom språkliga definitioner.

Skulle med lite god vilja kunna hålla med helt och hållet, men 'definitioner' stör mig en del. De är nödvändiga för preciserade områden, för specifika ändamål. Men då man filosoferar blir definitionerna suspekta. Vad är en 'stol'? Ett objekt som duger att sitta på? Modern design!
Jag ansluter mig till de röster bland filosoferna, inkl. vetenskapsfilosofer, som menar att filosofi inte förklarar någonting, utan bara beskriver.
För mig är filosofi en 'descriptive' verksamhet.

[Apollinaire]

det här bevisar väl bara att sanningen kan se ut, och uttalas, på olika sätt?
1*1 = 1+1 = 2-1 osv. När man reder ut en ekvation är det väl huruvida x överensstämmer med ett annat led eller inte man vill veta? Inte huruvida x är x eller inte.

[meanman]

...När man reder ut en ekvation är det väl huruvida x överensstämmer med ett annat led eller inte man vill veta? Inte huruvida x är x eller inte.

Nu förstår jag inte. Hur skulle 'x' kunna undgå att få det värde som är kalkylerbart genom ekvationen?

[Apollinaire]

haha, det kan det inte, nej, sorry. vad jag ville säga (att sanningen kan se ut på olika sätt, alltså både som X och som 2), står jag dock kvar vid.

[suchanother]

Inte alltid "x" får ett värde.
I ekvationen x=x-1 får x inget värde alls, dvs. ekvationen är alltid falsk.

[mackafon]

Men då man filosoferar blir definitionerna suspekta.

En filosof har sagt, som en filosofilärare parafraserade; "We are not in the business of making definitions"

Hur jag ser på definitioner har du redan läst och komenterat i min tråd "filosofi ett missförstånd". Så jag skulle kanske inte definiera mig själv som filosof.

[meanman]

Inte alltid "x" får ett värde.
I ekvationen x=x-1 får x inget värde alls, dvs. ekvationen är alltid falsk.

Jag undrar, kan man inte kalla det för ett försök till ekvation?

[suchanother]

Jag tog ett enkelt exempel för att illustrera, finns mer komplicerade som inte är lika lättgenomskådliga.
Matematiken handlar om utsagor, dvs. påståenden som kan var sanna eller falska. En ekvation, låt oss för enkelhetens skull ta en ekvation med en obekant, "x", är antingen sann för visst (vissa) "x", eller falsk för alla "x".
En ekvation ställer frågan: finns det tal "x" som satisfierar ekvationen, dvs. gör ekvationen sann, uppfyller villkoren.

Finns 3 möjligheter:

1) det finns ett tal (allt under förutsättning att vi har en obekant)
ex. Y=2Y-2, ger Y=2, detta är det enda talet som uppfyller villkoret.

2) Y=Y-1, som tidigare, inga tal Y uppfyller villkoret

3) (Y-1)(Y+1)=YxY-1, alla Y uppfyller villkoret.

[meanman]

Men då man filosoferar blir definitionerna suspekta.

En filosof har sagt, som en filosofilärare parafraserade; "We are not in the business of making definitions"

Hur jag ser på definitioner har du redan läst och komenterat i min tråd "filosofi ett missförstånd". Så jag skulle kanske inte definiera mig själv som filosof.

Kör för det, men du har inget emot att presentera dina tankar
Vi verkar ha samma mål, ett slags endräkt i förhållandet till tillvaron.
Du vill nå dit genom definitioner av begrepp, som många andra tänkare.
Och då placerar jag dig bland de som fortfarande kämpar för ett slags
slutgiltig meningsteori. Jag anser att det inte låter sig göras.

Jag ser för min del på föreställnigar om begrepp, och i hur olika sammanhang samma begrepp faktiskt används. Det anser jag är upphov till många s.k filosofiska bryderier. Jag menar att sådana skenproblem försvinner om man använder orden i de sammanhang de har en inlärd funktion.

Vi föredrar helt enkelt olika metoder.
Kanske båda bör beaktas.

[mackafon]

Jag menar att sådana skenproblem försvinner om man använder orden i de sammanhang de har en inlärd funktion.

Kan du utveckla detta lite? Gärna med exempel.

[suchanother]

Varför försöka definiera allting?
Av definitionen följer ett begrepp, som är vetandets knutpunkt om ämnet.
Ett begrepp får aldrig lugn och ro, därmed inte definitionen heller.
Kanske är detta det enda sättet att införskaffa kunskap i en interaktion med andra människor; låt oss förenas kring definitionen, begreppet?
Svårigheten är ofta att det finns lika många definitioner som människor.