Dawkins om evolutionen (från SvD)

[Algotezza]

Intressant! Jag har läst några böcker av Dawkins, dock ej den senaste.

Svenska Dagbladet

Orädd evolutionsbiolog: Richard Dawkins.

Så fortsätter de döda att leva genom dig
Om vi vill veta mer om de forntida världar som våra förfäder levde i, är det till genetiken vi ska gå. I ”The genetic book of the dead” sammanfattar den brittiske biologen Richard Dawkins sin syn på genen som evolutionens egentliga huvudperson.


Tre av fjolårets Nobelpris hade anknytning till livsprocesserna. Fysikpriset gick till forskning om AI och maskininlärning som hämtat inspiration från neurovetenskap och hjärnforskning, kemipriset till forskning om proteinerna, dessa kroppens allt-i-allo-redskap, hur de byggs upp och får en fungerande form. Priset i medicin eller fysiologi slutligen belönade forskning som utreder hur mikro-RNA i flercelliga organismer styr de proteinkodande genernas anpassning till kroppens olika celltyper.

Alla dessa upptäckter rör fundamentala processer i våra kroppar. Flercelliga organismer föds inte färdiga. De utvecklas i ett intrikat samspel där när, var och hur något sker under mognaden kräver komplicerade studier och avancerad teknik för att följa och förstå. Sådan kunskap kommer sent in i en vetenskap. Till en början är det de uppenbara iakttagelserna som är utgångspunkten, från dem går man sedan djupare, top-down,i ett bakåtriktat perspektiv.

Först senare kommer försöken att följa skeendet från andra hållet, bottom-up. Inte heller de försöken är enkla men genom att tränga bakom det synbara och forma hypoteser som kan bekräftas eller förkastas och med hjälp av tekniska landvinningar av olika slag har man kunnat vidga synfältet mot de mellanliggande processerna.

Inom ärftlighetsläran är forskningens utveckling tydlig. Från Mendels ärtkorsningar gick man vidare med hjälp av bananflugans individrika och korta generationer och kombinationer av allt fler kända arvsanlag. Med insikter om celldelning, kromosomer och befruktning kunde arvets materiella underlag, genen, först formas till en hypotes och sedan – drygt 50 år senare – kemiskt definieras som DNA. Detta blev inkörsporten till genetikens molekylära era, där arvet nu helt kan avläsas och på olika sätt manipuleras.
Ärftlighetsläran har gått från att vara en kuriositet som främst kunde studeras hos odlade växter till att bli den sammanhållande länken för alla livsvetenskaper.

Engelsmannen Richard Dawkins har under ett långt författarskap åskådliggjort arvets och evolutionens olika aspekter i böcker där han skärskådat och exemplifierat organismernas anpassningar för att överleva. Nu över 80 år gammal har han varit verksam under en stor del av genetikens utveckling. Han fick stor uppmärksamhet redan för sin första bok, ”Den själviska genen” (1976), där han gav den gencentrerade bild av evolutionen som han fortfarande försvarar mot mer eller mindre relevanta invändningar. Det är, hävdar han, inte individen, populationen eller arten, utan genen som agerar i evolutionen. Alternativa gener ligger bakom alla de skillnader i individens anpassning som är avgörande för deras överlevnad och fortplantning och därigenom för evolutionen. Det naturliga urvalet – Darwins geniala idé – är en nödvändig, men också tillräcklig, förklaring till den evolutionära omvandlingen i organismvärlden.
Dessa tankar utvecklar han vidare i sina senare böcker. Den kanske mest övertygande är ”The extended phenotype” (1982), med många exempel på hur en art kan justera sitt yttre eller manipulera sin omvärld för att skaffa sig fördelar. Parasiter kan påverka värdorganismens beteenden, en ofarlig art kan till utseendet likna en farlig och därigenom skrämma bort fiender, fjärilar kan bli mörkare och skaffa sig kamouflage i en nedsotad omgivning.

I början av 2000-talet var kreationisterna, evolutionens förnekare, mycket aktiva och Richard Dawkins uppträdde som dess skickliga försvarare. I ”Illusionen om Gud” (2007) tar han upp kampen mot tesen att Gud skapade världen som det beskrivs i Första Mosebok och att den sedan dess förblivit oförändrad. Med logiska argument och en del sarkasm påvisar han orimligheten i detta. Men dessutom visar han hur mycket den som förnekar evolutionen går miste om – insynen i den kraft och mångsidighet, men också den enkelhet, som präglar processen. Tyvärr lär han inte övertyga sina motståndare.

I det omfångsrika verket ”The ancestor’s tale” (2004) skildrar han historien om livets evolution på jorden i en mäktig krönika. Tidsperspektivet är top-down, i en omvänd tidsföljd från nutid till livets tidiga faser ger han en exposé av de biologiska innovationer som lett fram till vår egen art, Homo sapiens. Med inspiration från Geoffrey Chaucers ”Canterbury tales” tar Dawkins oss med på en pilgrimsvandring där fler och fler biologiska grupper ansluter sig och berättar sin historia. Inalles blir det 40 deltagare med start i nutiden och mål vid jordlivets ursprung för fyra miljarder år sedan. Varje möte ger anledning till en ny aspekt på evolutionsprocessen.

Den lugubra titeln på hans nya bok, ”The genetic book of the dead” (Yale University Press), innebär inte att vi ska söka oss tillbaka till fossila kvarlevor, utan vill påvisa de spår hos nu levande avkomlingar som vi kan utläsa från deras föregångare. Han medger att vi ännu inte kan tyda allt vad vi ser men sätter sin tillit till att framtidens forskare bättre ska kunna rekonstruera miljön i de forntida världar där de levde.

Den metafor han använder är palimpsester, gamla pergament vars ursprungliga text raderats ut, fast inte helt försvunnit, och ersatts av ny skrift. På samma sätt kan man avläsa de gångna släktledens livssituation genom de spår de lämnar efter sig i fråga om utseende, funktioner och beteenden. Trots att de är döda kan deras gener fortsatt forma livet hos nu levande avkomlingar. Och eftersom dessa föregångare uppenbarligen lyckats överleva till mogen ålder och fortplanta sig måste de ha varit både funktionsdugliga och lyckosamma. I det tidsmässiga bottom-up-perspektivet kan vi se vad som har krävts av tidigare generationer för att överleva.
Alla levande varelser är beroende av varandra, som föda, för spridning eller andra behov. I synnerhet gäller detta för parasiter som lever i andras kroppar. Eftersom deras värdar är dödliga måste parasiten sprida sig till nya individer innan detta sker. I den nya boken ger han många belysande exempel på de finurliga och häpnadsväckande knep generna hos en parasiterande organism använder för att ta sig vidare från en dödlig individ till en annan.
Det finns två vägar att gå. Antingen sprider den sina förökningsförsök urskillningslöst till så många andra värdar som möjligt och är inte intresserad av deras hälsotillstånd. En tämligen snar död är inget hinder. Tänk på bakterier och virus som genom nysningar, hosta, kroppsvätskor, orenlighet eller bärarens sexuella aktivitet sprider sig till så många den kan i omgivningen. Han kallar sådan spridning mellan samtida bärare horisontell.

Den andra möjligheten är vertikal och överföringen sker mellan generationer. För att detta ska fungera krävs att bäraren är så frisk och livsduglig att den både uppnår vuxen ålder och fortplantar sig. Målet gynnas av samverkan mellan medspelare i sin strävan mot en framtid i form av senare generationer. Detta gemensamma mål gäller även för en del specifika cellkomponenter. Som exempel på medpassagerare finns några som varit med mycket länge; mitokondrier och kloroplaster. Båda är som man nu vet ursprungligen bakterier som tagit säte i en annan organism och där blivit en oumbärlig medarbetare; mitokondrierna i cellens energiomsättning, kloroplasterna för växternas fotosyntes. Utan dessa skulle jordens fauna och flora ha tagit helt andra vägar.

Men det finns många andra slags samarbetande färdkamrater i och utanför våra celler. Omkring åtta procent av vårt genom består av virus-DNA, inerta eller i varje fall ofarliga så kallade retrovirus. Dessutom härbärgerar våra kroppar stora mängder bakterier, oumbärliga bland annat för matsmältningen. Och slutligen gäller det alla de gener som ska verka i den befruktade äggcellen och bygga upp den nya kroppen. Genom samarbetet mellan olika komponenter mot ett gemensamt mål tar de sig vidare, generation efter generation, i en oändlig rad. Dawkins liknar samarbetet mellan alla dessa kooperativa kroppskomponenter vid en överlevnadsstruktur med ett gemensamt mål: att överlista döden.

Denna Richard Dawkins senaste (och kanske sista) bok är en representativ summering av hans imponerande författargärning. Där finns rikligt med citat, en del poesi, men mest iakttagelser från andra forskare som bekräftar eller ibland förnekar hans åsikter. Dawkins är fortfarande en stridbar förkämpe för genens fundamentala roll.
Möjligen kan man sakna någon hänvisning till det naturliga urvalets mörkare sidor. Livet i naturen är ofta brutalt och kort, långtifrån alla lyckas bidra till nästa generation och alla arter (inklusive vår egen) dör förr eller senare ut. Individens död och genernas fortlevnad är en förutsättning för evolutionen. Men döden kan förekomma både i form av stora katastrofer och i den vardagliga konkurrensen om föda, vatten och revir. En katastrof kan öppna nya möjligheter för tidigare undertryckta grupper, som för däggdjuren då dinosaurierna försvann, men den likgiltighet med vilken den dödar gynnar inga individuella egenskaper. Det är den vardagliga anpassningen som i det långa loppet är skapande.
Den aspekten saknas, men liksom i alla sina böcker lyckas Richard Dawkins även här lyfta fram det märkliga och det sublima i denna naturprocess som styr livet på vår planet.

Marianne Rasmuson

Professor em i genetik vid Umeå universitet
understrecket@svd.se

eSvD

[Hubert]

Orädd!?
Grov förolämpning!
Richard Dawkins berättar bara vad som är sant!
Bara banal högern vill att berätta sanningen är riskabelt.
Regeringsorganet SvD har tungan i röven på mörka högerkrafter!

Intressant! Jag har läst några böcker av Dawkins, dock ej den senaste.

Svenska Dagbladet

Orädd evolutionsbiolog: Richard Dawkins.

Så fortsätter de döda att leva genom dig
Om vi vill veta mer om de forntida världar som våra förfäder levde i, är det till genetiken vi ska gå. I ”The genetic book of the dead” sammanfattar den brittiske biologen Richard Dawkins sin syn på genen som evolutionens egentliga huvudperson.


Tre av fjolårets Nobelpris hade anknytning till livsprocesserna. Fysikpriset gick till forskning om AI och maskininlärning som hämtat inspiration från neurovetenskap och hjärnforskning, kemipriset till forskning om proteinerna, dessa kroppens allt-i-allo-redskap, hur de byggs upp och får en fungerande form. Priset i medicin eller fysiologi slutligen belönade forskning som utreder hur mikro-RNA i flercelliga organismer styr de proteinkodande genernas anpassning till kroppens olika celltyper.

Alla dessa upptäckter rör fundamentala processer i våra kroppar. Flercelliga organismer föds inte färdiga. De utvecklas i ett intrikat samspel där när, var och hur något sker under mognaden kräver komplicerade studier och avancerad teknik för att följa och förstå. Sådan kunskap kommer sent in i en vetenskap. Till en början är det de uppenbara iakttagelserna som är utgångspunkten, från dem går man sedan djupare, top-down,i ett bakåtriktat perspektiv.

Först senare kommer försöken att följa skeendet från andra hållet, bottom-up. Inte heller de försöken är enkla men genom att tränga bakom det synbara och forma hypoteser som kan bekräftas eller förkastas och med hjälp av tekniska landvinningar av olika slag har man kunnat vidga synfältet mot de mellanliggande processerna.

Inom ärftlighetsläran är forskningens utveckling tydlig. Från Mendels ärtkorsningar gick man vidare med hjälp av bananflugans individrika och korta generationer och kombinationer av allt fler kända arvsanlag. Med insikter om celldelning, kromosomer och befruktning kunde arvets materiella underlag, genen, först formas till en hypotes och sedan – drygt 50 år senare – kemiskt definieras som DNA. Detta blev inkörsporten till genetikens molekylära era, där arvet nu helt kan avläsas och på olika sätt manipuleras.
Ärftlighetsläran har gått från att vara en kuriositet som främst kunde studeras hos odlade växter till att bli den sammanhållande länken för alla livsvetenskaper.

Engelsmannen Richard Dawkins har under ett långt författarskap åskådliggjort arvets och evolutionens olika aspekter i böcker där han skärskådat och exemplifierat organismernas anpassningar för att överleva. Nu över 80 år gammal har han varit verksam under en stor del av genetikens utveckling. Han fick stor uppmärksamhet redan för sin första bok, ”Den själviska genen” (1976), där han gav den gencentrerade bild av evolutionen som han fortfarande försvarar mot mer eller mindre relevanta invändningar. Det är, hävdar han, inte individen, populationen eller arten, utan genen som agerar i evolutionen. Alternativa gener ligger bakom alla de skillnader i individens anpassning som är avgörande för deras överlevnad och fortplantning och därigenom för evolutionen. Det naturliga urvalet – Darwins geniala idé – är en nödvändig, men också tillräcklig, förklaring till den evolutionära omvandlingen i organismvärlden.
Dessa tankar utvecklar han vidare i sina senare böcker. Den kanske mest övertygande är ”The extended phenotype” (1982), med många exempel på hur en art kan justera sitt yttre eller manipulera sin omvärld för att skaffa sig fördelar. Parasiter kan påverka värdorganismens beteenden, en ofarlig art kan till utseendet likna en farlig och därigenom skrämma bort fiender, fjärilar kan bli mörkare och skaffa sig kamouflage i en nedsotad omgivning.

I början av 2000-talet var kreationisterna, evolutionens förnekare, mycket aktiva och Richard Dawkins uppträdde som dess skickliga försvarare. I ”Illusionen om Gud” (2007) tar han upp kampen mot tesen att Gud skapade världen som det beskrivs i Första Mosebok och att den sedan dess förblivit oförändrad. Med logiska argument och en del sarkasm påvisar han orimligheten i detta. Men dessutom visar han hur mycket den som förnekar evolutionen går miste om – insynen i den kraft och mångsidighet, men också den enkelhet, som präglar processen. Tyvärr lär han inte övertyga sina motståndare.

I det omfångsrika verket ”The ancestor’s tale” (2004) skildrar han historien om livets evolution på jorden i en mäktig krönika. Tidsperspektivet är top-down, i en omvänd tidsföljd från nutid till livets tidiga faser ger han en exposé av de biologiska innovationer som lett fram till vår egen art, Homo sapiens. Med inspiration från Geoffrey Chaucers ”Canterbury tales” tar Dawkins oss med på en pilgrimsvandring där fler och fler biologiska grupper ansluter sig och berättar sin historia. Inalles blir det 40 deltagare med start i nutiden och mål vid jordlivets ursprung för fyra miljarder år sedan. Varje möte ger anledning till en ny aspekt på evolutionsprocessen.

Den lugubra titeln på hans nya bok, ”The genetic book of the dead” (Yale University Press), innebär inte att vi ska söka oss tillbaka till fossila kvarlevor, utan vill påvisa de spår hos nu levande avkomlingar som vi kan utläsa från deras föregångare. Han medger att vi ännu inte kan tyda allt vad vi ser men sätter sin tillit till att framtidens forskare bättre ska kunna rekonstruera miljön i de forntida världar där de levde.

Den metafor han använder är palimpsester, gamla pergament vars ursprungliga text raderats ut, fast inte helt försvunnit, och ersatts av ny skrift. På samma sätt kan man avläsa de gångna släktledens livssituation genom de spår de lämnar efter sig i fråga om utseende, funktioner och beteenden. Trots att de är döda kan deras gener fortsatt forma livet hos nu levande avkomlingar. Och eftersom dessa föregångare uppenbarligen lyckats överleva till mogen ålder och fortplanta sig måste de ha varit både funktionsdugliga och lyckosamma. I det tidsmässiga bottom-up-perspektivet kan vi se vad som har krävts av tidigare generationer för att överleva.
Alla levande varelser är beroende av varandra, som föda, för spridning eller andra behov. I synnerhet gäller detta för parasiter som lever i andras kroppar. Eftersom deras värdar är dödliga måste parasiten sprida sig till nya individer innan detta sker. I den nya boken ger han många belysande exempel på de finurliga och häpnadsväckande knep generna hos en parasiterande organism använder för att ta sig vidare från en dödlig individ till en annan.
Det finns två vägar att gå. Antingen sprider den sina förökningsförsök urskillningslöst till så många andra värdar som möjligt och är inte intresserad av deras hälsotillstånd. En tämligen snar död är inget hinder. Tänk på bakterier och virus som genom nysningar, hosta, kroppsvätskor, orenlighet eller bärarens sexuella aktivitet sprider sig till så många den kan i omgivningen. Han kallar sådan spridning mellan samtida bärare horisontell.

Den andra möjligheten är vertikal och överföringen sker mellan generationer. För att detta ska fungera krävs att bäraren är så frisk och livsduglig att den både uppnår vuxen ålder och fortplantar sig. Målet gynnas av samverkan mellan medspelare i sin strävan mot en framtid i form av senare generationer. Detta gemensamma mål gäller även för en del specifika cellkomponenter. Som exempel på medpassagerare finns några som varit med mycket länge; mitokondrier och kloroplaster. Båda är som man nu vet ursprungligen bakterier som tagit säte i en annan organism och där blivit en oumbärlig medarbetare; mitokondrierna i cellens energiomsättning, kloroplasterna för växternas fotosyntes. Utan dessa skulle jordens fauna och flora ha tagit helt andra vägar.

Men det finns många andra slags samarbetande färdkamrater i och utanför våra celler. Omkring åtta procent av vårt genom består av virus-DNA, inerta eller i varje fall ofarliga så kallade retrovirus. Dessutom härbärgerar våra kroppar stora mängder bakterier, oumbärliga bland annat för matsmältningen. Och slutligen gäller det alla de gener som ska verka i den befruktade äggcellen och bygga upp den nya kroppen. Genom samarbetet mellan olika komponenter mot ett gemensamt mål tar de sig vidare, generation efter generation, i en oändlig rad. Dawkins liknar samarbetet mellan alla dessa kooperativa kroppskomponenter vid en överlevnadsstruktur med ett gemensamt mål: att överlista döden.

Denna Richard Dawkins senaste (och kanske sista) bok är en representativ summering av hans imponerande författargärning. Där finns rikligt med citat, en del poesi, men mest iakttagelser från andra forskare som bekräftar eller ibland förnekar hans åsikter. Dawkins är fortfarande en stridbar förkämpe för genens fundamentala roll.
Möjligen kan man sakna någon hänvisning till det naturliga urvalets mörkare sidor. Livet i naturen är ofta brutalt och kort, långtifrån alla lyckas bidra till nästa generation och alla arter (inklusive vår egen) dör förr eller senare ut. Individens död och genernas fortlevnad är en förutsättning för evolutionen. Men döden kan förekomma både i form av stora katastrofer och i den vardagliga konkurrensen om föda, vatten och revir. En katastrof kan öppna nya möjligheter för tidigare undertryckta grupper, som för däggdjuren då dinosaurierna försvann, men den likgiltighet med vilken den dödar gynnar inga individuella egenskaper. Det är den vardagliga anpassningen som i det långa loppet är skapande.
Den aspekten saknas, men liksom i alla sina böcker lyckas Richard Dawkins även här lyfta fram det märkliga och det sublima i denna naturprocess som styr livet på vår planet.

Marianne Rasmuson

Professor em i genetik vid Umeå universitet
understrecket@svd.se

eSvD

[Algotezza]

Orädd!?
Grov förolämpning!
Richard Dawkins berättar bara vad som är sant!
Bara banal högern vill att berätta sanningen är riskabelt.
Regeringsorganet SvD har tungan i röven på mörka högerkrafter!

Intressant! Jag har läst några böcker av Dawkins, dock ej den senaste.

Svenska Dagbladet

Orädd evolutionsbiolog: Richard Dawkins.

Så fortsätter de döda att leva genom dig
Om vi vill veta mer om de forntida världar som våra förfäder levde i, är det till genetiken vi ska gå. I ”The genetic book of the dead” sammanfattar den brittiske biologen Richard Dawkins sin syn på genen som evolutionens egentliga huvudperson.


Tre av fjolårets Nobelpris hade anknytning till livsprocesserna. Fysikpriset gick till forskning om AI och maskininlärning som hämtat inspiration från neurovetenskap och hjärnforskning, kemipriset till forskning om proteinerna, dessa kroppens allt-i-allo-redskap, hur de byggs upp och får en fungerande form. Priset i medicin eller fysiologi slutligen belönade forskning som utreder hur mikro-RNA i flercelliga organismer styr de proteinkodande genernas anpassning till kroppens olika celltyper.

Alla dessa upptäckter rör fundamentala processer i våra kroppar. Flercelliga organismer föds inte färdiga. De utvecklas i ett intrikat samspel där när, var och hur något sker under mognaden kräver komplicerade studier och avancerad teknik för att följa och förstå. Sådan kunskap kommer sent in i en vetenskap. Till en början är det de uppenbara iakttagelserna som är utgångspunkten, från dem går man sedan djupare, top-down,i ett bakåtriktat perspektiv.

Först senare kommer försöken att följa skeendet från andra hållet, bottom-up. Inte heller de försöken är enkla men genom att tränga bakom det synbara och forma hypoteser som kan bekräftas eller förkastas och med hjälp av tekniska landvinningar av olika slag har man kunnat vidga synfältet mot de mellanliggande processerna.

Inom ärftlighetsläran är forskningens utveckling tydlig. Från Mendels ärtkorsningar gick man vidare med hjälp av bananflugans individrika och korta generationer och kombinationer av allt fler kända arvsanlag. Med insikter om celldelning, kromosomer och befruktning kunde arvets materiella underlag, genen, först formas till en hypotes och sedan – drygt 50 år senare – kemiskt definieras som DNA. Detta blev inkörsporten till genetikens molekylära era, där arvet nu helt kan avläsas och på olika sätt manipuleras.
Ärftlighetsläran har gått från att vara en kuriositet som främst kunde studeras hos odlade växter till att bli den sammanhållande länken för alla livsvetenskaper.

Engelsmannen Richard Dawkins har under ett långt författarskap åskådliggjort arvets och evolutionens olika aspekter i böcker där han skärskådat och exemplifierat organismernas anpassningar för att överleva. Nu över 80 år gammal har han varit verksam under en stor del av genetikens utveckling. Han fick stor uppmärksamhet redan för sin första bok, ”Den själviska genen” (1976), där han gav den gencentrerade bild av evolutionen som han fortfarande försvarar mot mer eller mindre relevanta invändningar. Det är, hävdar han, inte individen, populationen eller arten, utan genen som agerar i evolutionen. Alternativa gener ligger bakom alla de skillnader i individens anpassning som är avgörande för deras överlevnad och fortplantning och därigenom för evolutionen. Det naturliga urvalet – Darwins geniala idé – är en nödvändig, men också tillräcklig, förklaring till den evolutionära omvandlingen i organismvärlden.
Dessa tankar utvecklar han vidare i sina senare böcker. Den kanske mest övertygande är ”The extended phenotype” (1982), med många exempel på hur en art kan justera sitt yttre eller manipulera sin omvärld för att skaffa sig fördelar. Parasiter kan påverka värdorganismens beteenden, en ofarlig art kan till utseendet likna en farlig och därigenom skrämma bort fiender, fjärilar kan bli mörkare och skaffa sig kamouflage i en nedsotad omgivning.

I början av 2000-talet var kreationisterna, evolutionens förnekare, mycket aktiva och Richard Dawkins uppträdde som dess skickliga försvarare. I ”Illusionen om Gud” (2007) tar han upp kampen mot tesen att Gud skapade världen som det beskrivs i Första Mosebok och att den sedan dess förblivit oförändrad. Med logiska argument och en del sarkasm påvisar han orimligheten i detta. Men dessutom visar han hur mycket den som förnekar evolutionen går miste om – insynen i den kraft och mångsidighet, men också den enkelhet, som präglar processen. Tyvärr lär han inte övertyga sina motståndare.

I det omfångsrika verket ”The ancestor’s tale” (2004) skildrar han historien om livets evolution på jorden i en mäktig krönika. Tidsperspektivet är top-down, i en omvänd tidsföljd från nutid till livets tidiga faser ger han en exposé av de biologiska innovationer som lett fram till vår egen art, Homo sapiens. Med inspiration från Geoffrey Chaucers ”Canterbury tales” tar Dawkins oss med på en pilgrimsvandring där fler och fler biologiska grupper ansluter sig och berättar sin historia. Inalles blir det 40 deltagare med start i nutiden och mål vid jordlivets ursprung för fyra miljarder år sedan. Varje möte ger anledning till en ny aspekt på evolutionsprocessen.

Den lugubra titeln på hans nya bok, ”The genetic book of the dead” (Yale University Press), innebär inte att vi ska söka oss tillbaka till fossila kvarlevor, utan vill påvisa de spår hos nu levande avkomlingar som vi kan utläsa från deras föregångare. Han medger att vi ännu inte kan tyda allt vad vi ser men sätter sin tillit till att framtidens forskare bättre ska kunna rekonstruera miljön i de forntida världar där de levde.

Den metafor han använder är palimpsester, gamla pergament vars ursprungliga text raderats ut, fast inte helt försvunnit, och ersatts av ny skrift. På samma sätt kan man avläsa de gångna släktledens livssituation genom de spår de lämnar efter sig i fråga om utseende, funktioner och beteenden. Trots att de är döda kan deras gener fortsatt forma livet hos nu levande avkomlingar. Och eftersom dessa föregångare uppenbarligen lyckats överleva till mogen ålder och fortplanta sig måste de ha varit både funktionsdugliga och lyckosamma. I det tidsmässiga bottom-up-perspektivet kan vi se vad som har krävts av tidigare generationer för att överleva.
Alla levande varelser är beroende av varandra, som föda, för spridning eller andra behov. I synnerhet gäller detta för parasiter som lever i andras kroppar. Eftersom deras värdar är dödliga måste parasiten sprida sig till nya individer innan detta sker. I den nya boken ger han många belysande exempel på de finurliga och häpnadsväckande knep generna hos en parasiterande organism använder för att ta sig vidare från en dödlig individ till en annan.
Det finns två vägar att gå. Antingen sprider den sina förökningsförsök urskillningslöst till så många andra värdar som möjligt och är inte intresserad av deras hälsotillstånd. En tämligen snar död är inget hinder. Tänk på bakterier och virus som genom nysningar, hosta, kroppsvätskor, orenlighet eller bärarens sexuella aktivitet sprider sig till så många den kan i omgivningen. Han kallar sådan spridning mellan samtida bärare horisontell.

Den andra möjligheten är vertikal och överföringen sker mellan generationer. För att detta ska fungera krävs att bäraren är så frisk och livsduglig att den både uppnår vuxen ålder och fortplantar sig. Målet gynnas av samverkan mellan medspelare i sin strävan mot en framtid i form av senare generationer. Detta gemensamma mål gäller även för en del specifika cellkomponenter. Som exempel på medpassagerare finns några som varit med mycket länge; mitokondrier och kloroplaster. Båda är som man nu vet ursprungligen bakterier som tagit säte i en annan organism och där blivit en oumbärlig medarbetare; mitokondrierna i cellens energiomsättning, kloroplasterna för växternas fotosyntes. Utan dessa skulle jordens fauna och flora ha tagit helt andra vägar.

Men det finns många andra slags samarbetande färdkamrater i och utanför våra celler. Omkring åtta procent av vårt genom består av virus-DNA, inerta eller i varje fall ofarliga så kallade retrovirus. Dessutom härbärgerar våra kroppar stora mängder bakterier, oumbärliga bland annat för matsmältningen. Och slutligen gäller det alla de gener som ska verka i den befruktade äggcellen och bygga upp den nya kroppen. Genom samarbetet mellan olika komponenter mot ett gemensamt mål tar de sig vidare, generation efter generation, i en oändlig rad. Dawkins liknar samarbetet mellan alla dessa kooperativa kroppskomponenter vid en överlevnadsstruktur med ett gemensamt mål: att överlista döden.

Denna Richard Dawkins senaste (och kanske sista) bok är en representativ summering av hans imponerande författargärning. Där finns rikligt med citat, en del poesi, men mest iakttagelser från andra forskare som bekräftar eller ibland förnekar hans åsikter. Dawkins är fortfarande en stridbar förkämpe för genens fundamentala roll.
Möjligen kan man sakna någon hänvisning till det naturliga urvalets mörkare sidor. Livet i naturen är ofta brutalt och kort, långtifrån alla lyckas bidra till nästa generation och alla arter (inklusive vår egen) dör förr eller senare ut. Individens död och genernas fortlevnad är en förutsättning för evolutionen. Men döden kan förekomma både i form av stora katastrofer och i den vardagliga konkurrensen om föda, vatten och revir. En katastrof kan öppna nya möjligheter för tidigare undertryckta grupper, som för däggdjuren då dinosaurierna försvann, men den likgiltighet med vilken den dödar gynnar inga individuella egenskaper. Det är den vardagliga anpassningen som i det långa loppet är skapande.
Den aspekten saknas, men liksom i alla sina böcker lyckas Richard Dawkins även här lyfta fram det märkliga och det sublima i denna naturprocess som styr livet på vår planet.

Marianne Rasmuson

Professor em i genetik vid Umeå universitet
understrecket@svd.se

eSvD

Men sakfrågan då? Vill du samtala kring den? Se artikeln som ett försök att starta ett tankeutbyte kring något som intresserat och fascinerat mig sedan barnsben.

Annars är du en samtalsdödare. Men det kanske är vad du vill, eftersom du alltid vet att du har rätt, vad saken än gäller.

[Anders]

Brukar bli så då man har ekonomiskt oberoende inom tre generationer bakåt, Vare sig man blir rödgrön eller nyliberal. Båda lika skadliga för den arbetande majoriteten och för det goda samhälle folkhemsivrarna kämpade för. Men det är bara generellt.

https://www.instagram.com/reel/DIULqjMI ... 5ydHlzNjNz

[Hubert]

Jag har ingen aning om vilken sakfråga du talar om.
Så jag tog fasta på den som jag ser som sakfråga - orädd och stridbar.
Och gav min åsikt!

Om du vill att jag varje gång har en åsikt, lägger till "men jag kan ju har fel" så har du fel.
Det hade varit till hjälp om du själv hade en åsikt om artikeln utöver att den är intressant och presenterade sakfrågan. Rör den recensionen, evolutionen, genens roll, RD, eller vad?

Har jag dödat samtalet för gott nu?

Orädd!?
Grov förolämpning!
Richard Dawkins berättar bara vad som är sant!
Bara banal högern vill att berätta sanningen är riskabelt.
Regeringsorganet SvD har tungan i röven på mörka högerkrafter!

Intressant! Jag har läst några böcker av Dawkins, dock ej den senaste.

Men sakfrågan då? Vill du samtala kring den? Se artikeln som ett försök att starta ett tankeutbyte kring något som intresserat och fascinerat mig sedan barnsben.

Annars är du en samtalsdödare. Men det kanske är vad du vill, eftersom du alltid vet att du har rätt, vad saken än gäller.

[Hubert]

Och sakfrågan då?

Brukar bli så då man har ekonomiskt oberoende inom tre generationer bakåt, Vare sig man blir rödgrön eller nyliberal. Båda lika skadliga för den arbetande majoriteten och för det goda samhälle folkhemsivrarna kämpade för. Men det är bara generellt.

https://www.instagram.com/reel/DIULqjMI ... 5ydHlzNjNz

[Algotezza]

Sakfrågorna gäller begreppen palimpsest och evolutionenen som ett sätt att överlista döden.

Kan det lindra människans allmänna dödsrädsla och vara ett alternativ till många religionens löften om evigt liv för den som tror på rätt sätt?

Dawkins "eviga liv"- alternativ är jämlikt och demokratiskt och kräver ingen tro. Det räcker att vara "en i livets kedja".

Har alltså evolutionen ett syfte enligt Dawkins så som det framställs i artikeln?


Pamimpsest är ett fascinerande begrepp. Fungerar det som metafor för vår genetik?

[Anders]

Och sakfrågan då?

Brukar bli så då man har ekonomiskt oberoende inom tre generationer bakåt, Vare sig man blir rödgrön eller nyliberal. Båda lika skadliga för den arbetande majoriteten och för det goda samhälle folkhemsivrarna kämpade för. Men det är bara generellt.

https://www.instagram.com/reel/DIULqjMI ... 5ydHlzNjNz

”Orädd!?
Grov förolämpning!
Richard Dawkins berättar bara vad som är sant!
Bara banal högern vill att berätta sanningen är riskabelt.
Regeringsorganet SvD har tungan i röven på mörka högerkrafter!”

Vad som är sant… banal högern… regeringsorganet… tungan i röven…mörka högerkrafter…

Var är sakfrågan i det? Jag är väl för mycket rotad i folkhemmet för att begripa. Vi brukar inte diskutera sakfrågor så.

[Anders]

För att backa till trådstarten och Algots citering av Dawkins. Det är väl inte så mycket i det som inte känns så kontroversiellt egentligen? Dawkins har forskat vidare i Darwins och genitikens fotspår och resultaten är i och för sig faschinerande och ingen mer är foliehattar och människor med en agenda har väl svårt att att säga att det är nåt direkt fel i det.

Sen vad man blir salig på är en annan sak. Det där säger inte nåt annat än hur saker funkar, och det går nog att sy ihop med vilken religion som helst om man inte vill vara bokstavstrogen religionens Magnus Opus. Vilket man som social människa naturligtvis förstår att vissa människor finner en trygghet i, att köpa ett åsiktspaket och göra världen enkel. Och att det inte alls är något ologiskt i det.

Men om Dawkins försöker hitta nåt myspys bortanför religionen i att vi minsann lever i verkligheten så kan han tänka igen. Vetenskapen skapade evigheten. Och döden springer inte och gömmer sig.

[Mlw]

För att backa till trådstarten och Algots citering av Dawkins. Det är väl inte så mycket i det som inte känns så kontroversiellt egentligen? Dawkins har forskat vidare i Darwins och genitikens fotspår och resultaten är i och för sig faschinerande och ingen mer är foliehattar och människor med en agenda har väl svårt att att säga att det är nåt direkt fel i det.

Sen vad man blir salig på är en annan sak. Det där säger inte nåt annat än hur saker funkar, och det går nog att sy ihop med vilken religion som helst om man inte vill vara bokstavstrogen religionens Magnus Opus. Vilket man som social människa naturligtvis förstår att vissa människor finner en trygghet i, att köpa ett åsiktspaket och göra världen enkel. Och att det inte alls är något ologiskt i det.

Men om Dawkins försöker hitta nåt myspys bortanför religionen i att vi minsann lever i verkligheten så kan han tänka igen. Vetenskapen skapade evigheten. Och döden springer inte och gömmer sig.

Din triviala argumentation liknar Russells tekanneargument. Russell hävdar att "ingen kan bevisa att det inte finns en tekanna som kretsar i en elliptisk bana mellan jorden och Mars, men ingen anser detta tillräckligt sannolikt för att ta hänsyn till det i praktiken. Jag anser att den kristna guden är lika osannolik."

Detta argument ger en missvisande bild av hur de flesta människor kommer fram till religiösa övertygelser. Religiösa trossystem bygger på flera former av resonemang och erfarenheter och erbjuder ramverk för att förstå medvetande, moral och mening. Människor kommer vanligtvis till tro genom personliga andliga upplevelser, kulturella och gemensamma erfarenheter samt historiska belägg—inte bara för att deras tro inte kan motbevisas. Dessutom kan vi inte definitivt bevisa att kärlek eller medvetande existerar i laboratoriemiljö, men vi har ändå övertygande erfarenhetsmässiga och filosofiska skäl att tro på dem.

Du förespråkar "empirisk fundamentalism", det vill säga uppfattningen att endast det som kan bevisas empiriskt existerar. Men detta är i sig självt en ståndpunkt som inte kan bevisas empiriskt.

[Anders]

För att backa till trådstarten och Algots citering av Dawkins. Det är väl inte så mycket i det som inte känns så kontroversiellt egentligen? Dawkins har forskat vidare i Darwins och genitikens fotspår och resultaten är i och för sig faschinerande och ingen mer är foliehattar och människor med en agenda har väl svårt att att säga att det är nåt direkt fel i det.

Sen vad man blir salig på är en annan sak. Det där säger inte nåt annat än hur saker funkar, och det går nog att sy ihop med vilken religion som helst om man inte vill vara bokstavstrogen religionens Magnus Opus. Vilket man som social människa naturligtvis förstår att vissa människor finner en trygghet i, att köpa ett åsiktspaket och göra världen enkel. Och att det inte alls är något ologiskt i det.

Men om Dawkins försöker hitta nåt myspys bortanför religionen i att vi minsann lever i verkligheten så kan han tänka igen. Vetenskapen skapade evigheten. Och döden springer inte och gömmer sig.

Din triviala argumentation liknar Russells tekanneargument. Russell hävdar att "ingen kan bevisa att det inte finns en tekanna som kretsar i en elliptisk bana mellan jorden och Mars, men ingen anser detta tillräckligt sannolikt för att ta hänsyn till det i praktiken. Jag anser att den kristna guden är lika osannolik."

Detta argument ger en missvisande bild av hur de flesta människor kommer fram till religiösa övertygelser. Religiösa trossystem bygger på flera former av resonemang och erfarenheter och erbjuder ramverk för att förstå medvetande, moral och mening. Människor kommer vanligtvis till tro genom personliga andliga upplevelser, kulturella och gemensamma erfarenheter samt historiska belägg—inte bara för att deras tro inte kan motbevisas. Dessutom kan vi inte definitivt bevisa att kärlek eller medvetande existerar i laboratoriemiljö, men vi har ändå övertygande erfarenhetsmässiga och filosofiska skäl att tro på dem.

Du förespråkar "empirisk fundamentalism", det vill säga uppfattningen att endast det som kan bevisas empiriskt existerar. Men detta är i sig självt en ståndpunkt som inte kan bevisas empiriskt.

Sorry, du snackar med en som växte upp aktivt kristen. Med allt från farmor som kände andlig närvaro här och där, farfar som levde enligt buden och farsan som gillar livsstilen och är engagerad ekumeniskt på Sverigenivå. Jag skrev inte ett smack om ”religiös övertygelse”. Var och en får bli salig på sin fason. Och som jag skrev, Dawkins läror går att sy in i vilken religion som helst. Om man då inte råkar vara bokstavstrogen. Måste genitik och evolutionslära vara fel för att din kristendom skall vara rätt? Jag förespråkar inte alls din empiriska fundamentalism. Jag förespråkar däremot att det som verkar vara väl empiriskt konstaterat vetenskapligt antagligen existerar. Och eftersom jag ser mig filosof så är jag mest intresserad av det som ligger utanför det. Jag säger inte alls att nån gud inte finns.

Men bokstavstrogenhet har aldrig varit min kopp te. Dock respekterar jag att andra finner trygghet i sånt. Har sett det på nära håll, kristet som barn, akademiskt rödgrönt som vuxen.

[Mlw]

Richard Dawkins är en övervärderad författare som väcker kritik bland forskare för sin bristande insikt i religionens kulturella och sociala betydelse. Genom historien har alla folk utvecklat religiösa föreställningar som skapat mening och vägledning i tillvaron, främjat social sammanhållning och stärkt gruppens överlevnadsförmåga. Ett belysande exempel är hur australiska aboriginer ofta hamnar i social utsatthet och missbruk när deras religiösa och kulturella traditioner bryts ned. Det är därför anmärkningsvärt att Dawkins, som evolutionsbiolog, förbiser religionens uppenbara evolutionära fördelar.

Hans "selfish gene"-teori kritiseras för att vara alltför förenklad, och hans mem-teori, som reducerar komplexa kulturella fenomen till enkla "smittsamma idéer", har inte vunnit vetenskapligt erkännande. Försöket att dra direkta paralleller mellan kulturell och biologisk evolution framstår som alltför förenklat för att vara användbart.

Dawkins världsåskådning är präglad av extrem reduktionism. Hans förespråkande av scientism upphöjer i praktiken vetenskapen till en ny form av religion. Men vetenskapen kan inte ge svar på alla livets väsentliga frågor. För en aboriginsk person ger knappast teorin om "smittsamma idéer" någon vägledning—den antyder ju bara att hela hans uråldriga kulturarv skulle bestå av falska föreställningar som råkat få fäste. Om människor skulle anamma Dawkins scientistiska synsätt skulle det paradoxalt nog kunna få negativa konsekvenser för vår överlevnad som art.

Glöm Dawkins!

[Algotezza]

Richard Dawkins är en övervärderad författare som väcker kritik bland forskare för sin bristande insikt i religionens kulturella och sociala betydelse. Genom historien har alla folk utvecklat religiösa föreställningar som skapat mening och vägledning i tillvaron, främjat social sammanhållning och stärkt gruppens överlevnadsförmåga. Ett belysande exempel är hur australiska aboriginer ofta hamnar i social utsatthet och missbruk när deras religiösa och kulturella traditioner bryts ned. Det är därför anmärkningsvärt att Dawkins, som evolutionsbiolog, förbiser religionens uppenbara evolutionära fördelar.

Hans "selfish gene"-teori kritiseras för att vara alltför förenklad, och hans mem-teori, som reducerar komplexa kulturella fenomen till enkla "smittsamma idéer", har inte vunnit vetenskapligt erkännande. Försöket att dra direkta paralleller mellan kulturell och biologisk evolution framstår som alltför förenklat för att vara användbart.

Dawkins världsåskådning är präglad av extrem reduktionism. Hans förespråkande av scientism upphöjer i praktiken vetenskapen till en ny form av religion. Men vetenskapen kan inte ge svar på alla livets väsentliga frågor. För en aboriginsk person ger knappast teorin om "smittsamma idéer" någon vägledning—den antyder ju bara att hela hans uråldriga kulturarv skulle bestå av falska föreställningar som råkat få fäste. Om människor skulle anamma Dawkins scientistiska synsätt skulle det paradoxalt nog kunna få negativa konsekvenser för vår överlevnad som art.

Glöm Dawkins!

Källor? Ang. kritik mot Dawkins teorier, vad gäller gener och memer. Vilka forskare menar du?

Idéers smittsamhet bekräftas dagligen på sociala medier.


Visst kan man tala om förenklingar hos Dawkins, men han gör detta för att pedagogiskt tydliggöra sina teorier.

Om nu Dawkins scientism är en ny religion kan den ju, där mänskligheten befinner sig idag, ha lika nyttiga evolutionära fördelar som de traditionella religionerna.

[Mlw]

Källor? Ang. kritik mot Dawkins teorier, vad gäller gener och memer. Vilka forskare menar du?

Idéers smittsamhet bekräftas dagligen på sociala medier.


Visst kan man tala om förenklingar hos Dawkins, men han gör detta för att pedagogiskt tydliggöra sina teorier.

Om nu Dawkins scientism är en ny religion kan den ju, där mänskligheten befinner sig idag, ha lika nyttiga evolutionära fördelar som de traditionella religionerna.

Användningen av termen "självisk" kritiseras för att vara antropomorfisk och missvisande, vilket leder till missförstånd om evolutionens natur och samarbetets roll. Metaforen överbetonar konkurrensen mellan gener på bekostnad av de kooperativa aspekter som är avgörande för komplext liv. Perspektivet med själviska gener fokuserar främst på individuella gener, men utvecklingen av flercelliga organismer kräver samarbete och samordning mellan celler och gener, något som inte helt fångas av metaforen "självisk". Gruppselektion är knappast förenlig med den själviska genen, och därför tonar Dawkins ner den teorin, men vissa menar att den spelar en mer betydande roll i evolutionen än vad som erkänns i teorin om den själviska genen.

Memteorin kritiseras bl.a. för dess avsaknad av en tydlig mekanism för hur memer replikeras, i analogi med DNA för gener. Den har kritiserats för att vara pseudovetenskaplig och reduktionistisk. Kulturens komplexitet kan inte fångas genom att bryta ner den i enskilda enheter som memer.

It's time to consign the "selfish gene" to the history books | salon.com

Memetics: A Dangerous Idea | Luis Benítez-Bribiesca

[Algotezza]

Källor? Ang. kritik mot Dawkins teorier, vad gäller gener och memer. Vilka forskare menar du?

Idéers smittsamhet bekräftas dagligen på sociala medier.


Visst kan man tala om förenklingar hos Dawkins, men han gör detta för att pedagogiskt tydliggöra sina teorier.

Om nu Dawkins scientism är en ny religion kan den ju, där mänskligheten befinner sig idag, ha lika nyttiga evolutionära fördelar som de traditionella religionerna.

Användningen av termen "självisk" kritiseras för att vara antropomorfisk och missvisande, vilket leder till missförstånd om evolutionens natur och samarbetets roll. Metaforen överbetonar konkurrensen mellan gener på bekostnad av de kooperativa aspekter som är avgörande för komplext liv. Perspektivet med själviska gener fokuserar främst på individuella gener, men utvecklingen av flercelliga organismer kräver samarbete och samordning mellan celler och gener, något som inte helt fångas av metaforen "självisk". Gruppselektion är knappast förenlig med den själviska genen, och därför tonar Dawkins ner den teorin, men vissa menar att den spelar en mer betydande roll i evolutionen än vad som erkänns i teorin om den själviska genen.

Memteorin kritiseras bl.a. för dess avsaknad av en tydlig mekanism för hur memer replikeras, i analogi med DNA för gener. Den har kritiserats för att vara pseudovetenskaplig och reduktionistisk. Kulturens komplexitet kan inte fångas genom att bryta ner den i enskilda enheter som memer.

It's time to consign the "selfish gene" to the history books | salon.com

Memetics: A Dangerous Idea | Luis Benítez-Bribiesca

Bara aspekter av verkligheten kan fångas av en teori, nämligen de aspekter teoriskaparen finner intressanta och därför fokuserar på.

Vetenskapen står inte stilla. När nya fakta kommer i dagen förändras den. Det är mer en metod än en samling oföränderliga sanningar.

Nu skall jag kolla dina länkar.

---
Jag gillar symfonimetaforen. För att skapa dynamik och spänning krävs både harmoni och disharmoni, kontraster.

---

Allt levande har både överlevnadsinstinkt och förmåga att samarbeta. Men ytterst handlar det om att individen vill överleva. På så vis är egoism i form av värnandet om det egna och ens närmastes liv och hälsa av vikt. Och av kärlek kan vi offra våra liv för andra, eller åtminstone vårt eget välbefinnande.

Långsiktig egoism och altruism kan därmed konvergera.