Gott och ont sett ur ett evolutionsperspektiv

[Waggho]

Det goda och det ondas natur har länge varit en gåta. Religionerna har förklarat det på olika sätt, t ex att det finns onda andeväsen som påverkar människorna, eller att människans fria vilja ger henne möjligheten att välja det onda.

En tanke kring detta som jag bollar lite med utgår från evolutionen. Om man ser till vilka människor som genom historien har haft bäst chans att överleva och reproducera sig, och bortser från allt annat som spelar in (dvs alla övriga förutsättningar lika), borde man principiellt sett kunna se två taktiker som är framgångsrika:

1. Att samarbeta med andra och bygga upp något gemensamt värde.
2. Att utnyttja andra och stjäla det värde som de har byggt upp.

Ett exempel på ettan: Att bygga en by tillsammans och handla med varandra på ett ärligt vis.

Ett exempel på tvåan: Att döda alla i ovannämnda by och plundra husen.

För att ta ett ganska modernt exempel så är ju en majoritet av Australiens och Nord- och Sydamerikas befolkning idag ättlingar till européer, framförallt på grund av vår kolonialismlusta som väl får läggas till kategori två ovan.

Om vi då, väldigt kategoriskt, delar in världen i "ettor" och "tvåor" kan man tänka sig följande: När ettor stöter på varandra gynnas båda. När tvåor stöter på varandra förlorar båda (de slåss tills båda är ganska tilltygade och/eller någon dör). När tvåor möter ettor gynnas tvåorna.

Tvåor vill alltså möta ettor och helst så få tvåor som möjligt. Här kommer det intressanta, för antalet tvåor respektive ettor kommer oscillera kring ett jämviktsläge: när det är en övervikt av tvåor kommer dessa att döda varandra och antalet tvåor minskar till förmån för ettorna. När det är en övervikt av ettor kommer tvåorna ha kalas: nästan alla de stöter på är ettor som de gynnas av att döda och ettornas antal kommer att minska.

Nu tror jag ju inte att människor i verkligheten kan delas in i ettor och tvåor. Snarare är vi nog, populärt uttryckt, en mix mellan "onda" och "goda" gener så att vi båda har ettan och tvåan inom oss. Beroende på situation kan vi tippa över åt än det ena, än det andra hållet. Och på grund av oscillationen kring jämvikten tror jag att vi aldrig kommer ifrån människans inneboende ondska, utan snarare måste acceptera den. Lite som med yin och yang; till skillnad från i kristendomen där man vill bekämpa det onda, ser man det istället som att yin och yang båda måste finnas och stå i jämvikt med varandra.

Tankar kring detta?

[JemyM]

Jag är yin yang hela vägen. När vi försöker skilja ljus och mörker titulerar vi oss själva som ljuset och börjar sedan definiera mörkret. När vi väl definierat vem som tillhör mörkret kan vi attackera det. Det är bättre att försöka förstå människor psykologiskt och sociologiskt än att bekymra sig med svartvitt tänkande som mest är destruktivt och problembevarande.

[Sceptisk]

Waggho

Daniel Quinn ger lite bakgrundsinformation till vad det handlar om. Det vilar på en mytologisk uppfattnig;

I begynnelsen skapade gudarna världen och de skapade också allting däri men de var ändå inte helt på det klara över hur de skulle styra rättvist över världen. För tänk om en räv jagar en hare och så dödar räven haren, då är det ju å ena sidan ont för haren och å andra sidan gott för räven. Om de däremot skulle hindra räven genom att göra så haren hinner springa undan, då vore det ju gott för haren men ont för räven. Så hur ska gudarna styra rättvist över världen så att världen blir en bra plats att leva i? Svaret är att de måste ha kunskapen om gott och ont. De måste ha kunskapen om vem som ska leva och vem som ska dö. Och den kunskapen är och förblir för alltid ett mysterium för människan.

Men vissa människor tror att de har denna kunskap och har försökt att själva döma likt gudarna och resultatet har blivit katastrofalt. För människan dömer enligt sin egen vilja och dömer till döden sådant hon själv inte gillar.

Sedan finns det sporadiska teorier om hurdan människan egentligen är, om hon är god eller ond innerst inne. Dock mer eller mindre tydligt formulerat. Har alla människor en vilja att göra andra väl? Är det sådan människan är? Det är i min uppfattning en väldigt primitiv idé.

Varje människa är ett mysterium, handlingar är förvisso något mer konkreta än den dimmiga "naturen". Men även handlingar är inte alltid helt tydliga om man ska döma dom utifrån en så simpel mall.

Idén om gott och ont skapar illusionen om en tvådelning i moraliskt hänseende, ungefär som "varmt och kallt" skapar illusionen om två olika slags temperaturer, "varma" och "kalla" temperaturer. Eller "högt" och "lågt" illusionen om två olika slags höjder.

Därmed blir den tillfrågade alltings måttstock. Varje individ blir till en moralisk domare.

Om moralen är gudagiven, eller även evolutionsgiven, är det då rimligt att människan kan vara en moralisk domare? Visst kan människor ha åsikter, men kan man ställa en dom rörande något övermänskligt utifrån en mänsklig åsikt? Svar; nej.