Fermis paradox

[Jörgen]

En gammal klassiker:

Om en civilisation lyckas överbrygga avstånden mellan stjärnorna,
och man beaktar hur mycket tid de kan ha haft och sprida ut sig och sitt släkte, då borde universum vara tättbefolkat.

Varför ser vi inget av detta?

Frågan har många möjliga svar...

[Justin Case]

En gammal klassiker:

Om en civilisation lyckas överbrygga avstånden mellan stjärnorna,
och man beaktar hur mycket tid de kan ha haft och sprida ut sig och sitt släkte, då borde universum vara tättbefolkat.

Varför ser vi inget av detta?

Frågan har många möjliga svar...

Jag tror att svaret kan finnas här:

http://www.simulation-argument.com

Det är en intressant argumentation som utgår från antagandet att mänsklighetens otroliga, ständigt accelererande teknologiska framsteg är ett tecken på att evolutionen naturligt förr eller senare leder till att civilisationer blir så tekniskt kunniga att de kan skapa datorsimulationer med extrem komplexitet, datorsimulationer över hela världar, med riktiga varelser i - virtuella men likafullt riktiga genom att de har känslor och tankar och upplever sig likadana som om de funnits på riktigt, vad nu "på riktigt" är. Vårt kända universum, inklusive jorden och vi själva och allt vi upplever, skulle mycket väl kunna vara en datorsimulation. Det framstår vid närmare studium som mycket sannolikt, om man antar att de civilisationer som lyckas skapa sådana datorsimulationer skapar enormt många gånger fler civilisationer (av t.ex. vår typ) inom de datorsimulationerna än vad som uppstår av sig själva genom vanlig hederlig evolution (den hårda vägen). Om detta är sant, ger sannolikhetslära att det vore konstigare om vi skulle råka tillhöra det där relativt pyttelilla antalet hårda-vägen-uppkomna civilisationer, än att vi skulle tillhöra det relativt enormt mycket större antalet civilisationer som blivit skapade (avsiktligt eller oavsiktligt) av någon mer avancerad civilisation genom datorsimulation. Tycks det, enligt boken på sajten ovan.

Din fråga var: varför är universum så tomt på liv förutom oss? Tankegången i boken på sajten ovan är att om ingen av följande tre antaganden är sanna:
1. Oavsett hur många civilisationer som än finns och uppstår i universum, lyckas ingen eller nästan ingen av dem att någonsin uppnå en så hög teknologisk nivå att de kan skapa datorsimulationer så avancerade att vår värld (vi på jorden etc) skulle kunna vara en sådan skapad datorsimulation.
2. Oavsett hur många civilisationer som än uppnår en sådan teknologisk nivå att de kan skapa sådana datorsimulationer, kommer ändå nästan ingen av dem att välja att göra det.
3. Vi är bland de allra första civilisationerna som någonsin finns i universum, så de få civilisationer som ännu finns har ännu inte kommit dithän att de börjat skapa några mängder av datorsimulationer av hela världar.

...så beror tomheten på liv i universum på att vi lever i en datorsimulation!

Jag finner 1 osannolikt. Universum är enligt vad jag kan komma fram till oändligt, och torde därför innehålla oändligt många civilisationer som skulle kunna skapa datorsimulationer som skulle kunna vara förklaringen till vår existens. Med tanke på hur lätt det torde bli att massproducera datorsimulationer när man nått en viss teknologisk nivå, torde antalet datorsimulationer av sådana världar som vår vara vida överlägset antalet "naturligt" uppkomna sådana världar som vår.

2 och 3 tycks även de mycket osannolika. Så det lutar åt att vi lever i en datorsimulation.

Det kan förklara varför vi inte får kontakt med några andra civilisationer. Den som skapade den datorsimulation vi lever i, skapade kanske även oss med flit, och kan då vilja studera oss utan att låta oss bli påverkade av andra civilisationer. Den kan välja att hålla andra civilisationer borta från oss, för sin forsknings skull. Ungefär som vi människor håller laboratoriemöss isolerade från andra varelser när vi vill observera hur mössen reagerar på något vi utsätter dem för. En annan möjlighet är att livet på jorden är en oförutsedd och oavsiktlig "förorening" i en datorsimulation som var tänkt att inte innehålla något liv - en datorsimulation vars syfte kanske är att utforska något eller några fenomen som bara kan utforskas isolerat från liv. Vi kanske är som den där ovälkomna bakterien i någon studie som egentligen kräver total sterilitet. Om så är fallet, kanske vi inte kan expandera alltför mycket ut i universum utan att bli upptäckta och förintade av den forskare som skapat "vårt universum". Men kanske är det mer sannolikt att vi är själva studieobjektet.

Vi kan tänkas vara i kontakt med andra civilisationer redan. De många olika religionerna på jorden (deras antal och de många berättelserna om andlig kontakt med någon högre makt) kanske bottnar i missförstådda, flegmatiskt utsända budskap från andra civilisationer, eller troligare, från en enda civilisation, den som skapade oss. De kanske står så högt över oss att de visserligen kan kommunicera med oss "via tankeöverföring" eller på ännu mer direkta sätt, men i allmänhet inte bryr sig om att kommunicera med oss allt, av liknande skäl som vi i allmänhet inte bryr oss om att kommunicera med bakterier (annat än med antibiotika och liknande).

Naturligtvis finns möjligheten (3) att vi är bland de allra första civilisationerna som någonsin existerar. Varje sådan civilisation kommer att finna det osannolikt att just den skulle vara en av de allra första, men någon måste ju vara det  (för att universum ska kunna fyllas med liv någon gång). Men vi kanske inte har så mycket att vinna på att förutsätta att vi inte är bland de allra första, även om vi mot förmodan kan ha rätt i så fall. Å andra sidan kan man undra om vi har något att vinna på att förutsätta att vi _inte_ är en av de första. Det är ytterst osannolikt att vi skulle ha någon chans att försvara oss om vi skulle få kontakt med en utomjordisk civilisation. Sannolikheten för att den ska råka vara på ungefär "vår nivå" (teknologi- och maktmässigt) vid tidpunkten för kontakt torde väl vara försvinnande liten. Antingen är de mindre utvecklade än vi, och då kan de inte få kontakt med oss eller förstå oss (men det vore intressant att träffas ändå!). Eller så är de mer utvecklade än vi, och det torde räcka med att de har kommit något århundrade längre än vi, så är vi hopplöst underlägsna (tänk bara på hur mycket vår teknologiska nivå utvecklats de senaste hundra åren; och det bara fortsätter accelerera; man får väl anta att detsamma sker varhelst i universum en civilisation når ungefär vår nivå, så att vår nivå förbigås extremt snabbt i utvecklingen hos vilken utomjordisk civilisation som helst). En civilisation som står så mycket högre än oss kan mycket väl komma att behandla oss som vi behandlar myror på vägen när vi tar en promenad - inte illvilligt men icke desto mindre dödligt, inte med avsikt utan bara för att vi råkar vara i vägen. De kanske behöver Vintergatan till energi eller något. Varför skulle de bry sig om oss, som är så otroligt mycket mindre utvecklade än de? Så det där med att hoppas på att få kontakt med utomjordiskt liv är jag tveksam till. Vi kanske ska vara j-gt GLADA att vi inte fått kontakt än.

Jag lever hellre i den värld vetenskapen hävdar att vi lever i än i en värld skapad av en så obegriplig, nyckfull och ond varelse som t.ex. Gud i gamla testamentet. Om vetenskapens värld är sann, väntar måhända inget liv efter döden genom övernaturliga fenomen, men kanske har vi då en viss chans till evigt liv genom vetenskapens landvinningar (genteknik, nanoteknologi, uploading av våra medvetanden till elektronik m.m.). Om Gud skapat världen och styr världen, finns visserligen även där en möjlighet till evigt liv, men där riskerar man (till skillnad från i vetenskapens värld) även hamna i ett evigt helvete om man skulle råka leva fel (vilket sannerligen inte är det lättaste att undvika, i synnerhet som det går att tolka den där gudens skrift på miljarder olika motstridiga sätt - om den skriften nu alls ska ha företräde framför andra läror, varför den nu skulle ha det). Ett evigt helvete tycks mig oändligt mycket värre än döden.

Nej, låt oss hjärtligt hoppas att vi inte har kontakt med utomjordiskt liv än. Hellre vara i sin egen makt än i någon annans makt. Med lite tur kan det med tiden bli vi som blir "Gud". Läs gärna om detta i Ray Kurzweil: "The singularity is near". Dess andemening finns återgiven av någon på svenska här:

www.singularity.nu

Många tycks leva i föreställningen att när/om vi träffar på en utomjordisk civilisation så kommer denna att vara ungefär på vår nivå - tänk på alla dessa filmer där människor krigar mot utomjordingar, där kriget är ganska jämnt och vilken sida som helst i princip kan vinna. Inget kunde vara mer osannolikt. Med nästintill 100% sannolikhet gäller att när vi träffar på utomjordiskt liv, är det antingen så lågt stående jämfört med oss att det inte blir nödvändigt med något krig från vår sida (snarare fråga om att plocka upp dem med pincett eller liknande), eller så är det så långt kommet jämfört med oss att det från första stund är helt upp till dem om de vill förinta oss, förslava oss, sätta oss i ett evigt helvete (varför inte med hornförsedd djävul och eld och allt) eller låta oss leva (och då helt på deras villkor). Inte en suck att vi skulle kunna utgöra någon fara för dem. Sannolikheten för att de utomjordingar, som först träffar på oss (eller som vi först träffar på), skulle råka ha kommit ungefär så långt som vi nu har kommit, då när de träffar på oss, är som sagt försvinnande liten jämfört med att de kommit längre (eller kortare, men i så fall blir det vi som måste ta oss till dem).

Möjligen kan mot detta invändas att civilisationer torde börja ge sig ut i rymden ganska snart efter det att de nått mänsklighetens nivå, med tanke på att det är det vi håller på att börja göra nu. Det kan tyckas tala för ett möte på ungefär jämbördig teknologisk nivå. Men på den tid, som det skulle ta för dem att ta sig hit från ett annat solsystem (om de inte redan har mycket längre kommen teknologi än vår), skulle de hinna utvecklas väldigt mycket, om inte i sina rymdskepp på väg hit, så åtminstone hemma på sin hemplanet eller var de nu kommer ifrån. Något århundrade efter att skeppen skickats iväg från deras planet skulle de som är kvar på planeten ha kommit så långt att de med lätthet kan köra om de första skeppen och komma före till oss. Det som skulle kunna förhindra det är att de utplånar sig själva innan dess, eller går under på annat sätt. Man kan då tänka sig att skeppets besättning blir deras enda överlevande spillra, att denna är kvar på ungefär vår teknologiska nivå (som avgjorde att de gav sig ut i rymden) och att de inte utvecklas i skeppet på grund av de begränsande omständigheterna ombord. Men det räcker med att någon enstaka civilisation av hundra i universum utvecklas några århundraden längre än vi, så kan det lägga under sig hela galaxer, och i beslagtaget territorium räknat snabbt "köra om" hundratals som inte kommit så långt teknologiskt som dem. Vi är själva nästan där. Och det bara accelererar vidare. För varje årtionde som går, minskar chansen ytterligare (i accelererande takt till och med) för att ett eventuellt möte med utomjordingar skulle bli ens tillnärmelsevis jämbördigt (maktmässigt, teknologimässigt, förståelsemässigt, ja, allt-mässigt).

[magicadehex]

En gammal klassiker:

Om en civilisation lyckas överbrygga avstånden mellan stjärnorna,
och man beaktar hur mycket tid de kan ha haft och sprida ut sig och sitt släkte, då borde universum vara tättbefolkat.

Varför ser vi inget av detta?

Frågan har många möjliga svar...

för att det ligger i olika dimensioner?

[FIG]

En gammal klassiker:

Om en civilisation lyckas överbrygga avstånden mellan stjärnorna,
och man beaktar hur mycket tid de kan ha haft och sprida ut sig och sitt släkte, då borde universum vara tättbefolkat.

Varför ser vi inget av detta?

Jo då en intersant fråga.
Det kan finnas många olika orsaker som du sa innan.

1: Dom är av en sån typ att dom inte känner något behov av att utforska värden.

2: Dom har kommit så långt i sin utveckling att vi inte har förmågan att upptäcka dom.

3: som personer över sa.

4: Vi kanske är en del av en sån civilisation, men vi har glömt våra rötter.

5: Att en sån stor civilisation inte kan hålla i hopp länger.

/ FIG

[J R Auk]

Det tar en människa arton år att räkna till en miljard om ett tas i sekunden. Om det då skall finnas miljarder galaxer med miljarder stjärnor i så är det en himla massa stjärnor att åka till.

Plus hur lång tid har varje civilisation på sig? Kanske är det vi som är resenärerna, vi har bara inte realiserat oss tillräckligt för att resenärerna i oss skall träda fram.

[magicadehex]

Det tar en människa arton år att räkna till en miljard om ett tas i sekunden. Om det då skall finnas miljarder galaxer med miljarder stjärnor i så är det en himla massa stjärnor att åka till.

Plus hur lång tid har varje civilisation på sig? Kanske är det vi som är resenärerna, vi har bara inte realiserat oss tillräckligt för att resenärerna i oss skall träda fram.

Kanske astralresenären i oss?

[Justin Case]

Det tar en människa arton år att räkna till en miljard om ett tas i sekunden. Om det då skall finnas miljarder galaxer med miljarder stjärnor i så är det en himla massa stjärnor att åka till.

Det är inget problem. Eftersom en civilisations teknologiutvecklingstakt tycks vara exponentiell (om man tittar på vår), behöver det inte ta särskilt lång tid för t.ex. oss människor att utforska hela det nu kända universum, om vi bara ser till att överleva och fortsätta utvecklas med samma accelerationstakt som hittills genom vår historia. Och när en civilisation brett ut sig riktigt mycket i rymden, kan en utvidgningstakt på t.ex. en kilometer per sekund i varje riktning innebära att den civilisationen kan utforska många miljarder nya galaxer varje nanosekund.

Dock tycker nog en så långt kommen civilisation att de former av liv den upptäcker i galax efter galax inte är särskilt intressanta, eftersom det faktum att det var den själv som behövde söka upp dem, och inte tvärtom, innebär att den kommit längre än dem. Anta att vi om hundra år sprider oss till en massa galaxer och börjar upptäcka civilisation efter civilisation. Ganska snart torde vi bli blasé på att upptäcka nya livsformer i universum, med tanke på att vi idag (de flesta av oss) inte längre tycker att det är så fantastiskt när biologer rapporterar att de hittat ännu en växtart på jorden.

Till slut kommer nog dock en civilisation som kommit längre än vi att upptäcka oss (snarare än att vi upptäcker den). Då är nog det mesta vi kan hoppas på att den inte förintar oss i sin framfart.

Plus hur lång tid har varje civilisation på sig?

Kanske inte så lång tid i de flesta civilisationers fall, men eftersom det måste finnas oändligt många civilisationer, torde oändligt många av dem lyckas överleva oändligt länge och utforska universum oändligt länge. Och därmed bli oändligt långt teknologiskt utvecklade och mäktiga - gudalika från vårt perspektiv (d.v.s. om vi alls kunde varsebli dem, vilket vi nog inte kan, på grund av skillnaden i utvecklingsgrad).

Kanske är det vi som är resenärerna,

Både vi och andra civilisationer är resenärer.

vi har bara inte realiserat oss tillräckligt för att resenärerna i oss skall träda fram.

Jodå, vi har ju redan börjat göra resor bort från vår planet. Och redan vårt utforskande av vår egen planet är ju ett resande. Resenär är man redan från det att man blir till.