Dynamisk eternalism?

[freddemalte]

Hej

En tanke slog mig när jag funderade på allt vi har diskuterat här på forumet vad avser tiden och tidsresor, världens beskaffenhet och massor med annat.

Låt oss utgå ifrån att eternalismen är en korrekt beskrivning av tidens beskaffenhet och följaktligen att presentismen är falsk. Om så är fallet existerar de facto det vi kallar för dåtiden och framtiden (och sker ”nu”, förstått som ett slags större ”super-nu”). De skulle då (för visualiseringens skull) kunna liknas vid ett topografiskt landskap där nuet är en linje på detta.  



Ta en titt på bilden ovan, som jag har komponerat för att visualisera min idé. Tänk dig in i att allt som har hänt och kommer att hända utgör en topografisk karta med händelser. Det som sker just nu kan då liknas vid ett streck (nu-linje) som skannar av topografin och den topografi som för ögonblicket avläses motsvarar då det som händer just nu (i hela universum). För två sekunder sedan hände något annat på alla möjliga platser i universum vilket då går att härleda till att linjen befann sig någon annan stans på topografin. De röda pilarna är bara där för att vissa ”tidens riktning”.

Om vi nu skulle kunna resa i tiden hade det inneburit att vi kunde resa till en annan del av topografin än den del som strecket (nu-linjen) för tillfället läser av (t.ex. 1950, på bilden som svag ”nu”-linje).
Låt säga att vi åker tillbaks till 1950. Ja då ”landar vi” på en viss plats på topografin och därmed utspelar sig det som då skedde. Om vi reser framåt i tiden (t.ex. 2060, på bilden som svag ”nu”-linje), ja då reser vi till en annan plats än linjens position fast framåt i tiden.

Och så till min idé om en dynamisk eternalism
Denna idé går då ut på att topografin kanske ”beter sig” som ett hav (vågor i hög sjö)! Se videon nedan. Topografin är alltså inte stel och frusen som ett bergslandskap, utan förändras hela tiden i en ”supertid” eller vad vi ska kalla det för. Vad skulle då detta innebära? Jo, att framtiden och dåtiden förvisso finns, men att de ständigt förändras. Vi märker ingen skillnad i vårt nu (den skannande linjen passerar ju revyn oavsett om det är stela ”bergstoppar” eller ”rörliga vågorna” på ett hav). Det intressanta i denna tanke uppkommer när man tänker sig in i tidsresor. Ty om vi då åker tillbaks eller fram i tiden, så kommer vi att, förvisso landa i samma tid som i den ”stela eternalism” (1950 respektive 2060), men det kommer att utspela sig något annat (än när den skannande linjen passerade dessa områden). Och om vi väljer att åka från ett annat nu, t.ex. ett år senare och fram till samma position (t.ex. 2060, ja då får vi uppleva ytterligare något annat). Detta då tiden är dynamisk. Observera att detta ”något annat” som utspelar sig på grund av dynamiken hänger lika logiskt ihop med nuet som det som hände när linjen skannade detta område. Den extra intressanta grejen med detta är att det då öppnar för en spännande diskussion om en dynamisk determinism där olika varianter kan uppstå som effekt av något annat men inom ramen för denna topografiska rörelse!

Förtydligande: Om man rör sig (i horisontal-planet) i nu-linjen så rör man sig i rummet. Om man rör sig mot nu-linjen rör man sig i tiden.

Fundera på det nu



Här ovan kan vi då tänka oss att vi "åker med" nuet (nu-linjen) och att vi ser framtiden som vågor i ständig förändring, men till skillnad mot den stela varianten så är alltså den "existerande framtiden" dynamisk (annorlunda än den vi kommer att vara med om, den som nu-linjen kommer att skanna.

Och här nedanför ytterligare en visualisering av det dynamiska tidshavet.



Värt att notera med denna märkliga idé är att tidsreseproblemet (paradoxen att man skulle kunna åka tillbaks och stoppa sin egen framtid) försvinner med detta, ty då man är borta (åkt till 1950) har ju den reella nu-linjen förflyttat sig och dessutom har man ju landat i ett alternativt (annorlunda) 1950. När man sedan åker tillbaks till det nu-tillfälle som man åkte ifrån, ja då har ju den nu-linje som man lämnade hunnit försvinna och man landar i ytterligare ett alternativt nu (varken det som förändrats av tillbakaresan eller det som man åkte ifrån från början).

En annan sak (värt att notera) är att mitt påstående i början (att presentismen är falsk i detta scenario) behöver inte vara helt solklart, ty man kan med ovanstående idé (dynamiska eternalismen) faktiskt foga in en variant av presentismen förstått på så sätt att nuet (nu-linjen) de facto blir unik (eftersom tidblocket är dynamiskt) vilket i sin tur betyder att framtiden och dåtiden (relativt nu-linjen) är minst lika "ovissa" (eller obestämda) som om de inte fanns över huvud taget. Nuet är alltså (till skillnad mot den traditionella eternalismen) unikt och går inte på något sätt att återfinna igen. Så den egetnliga terminologin på min idé skulle då vara:
Dynamisk Eternalistisk Presentism (DEP).

Vänligen

Fredrik

[Zokrates]

Det finns bara ett nu, men informationen som bearbetas sker utifrån minnet av detta nu som ständigt förändras genom rörelser såväl på det mikro som det makroskopiska planet, nuets ständigt skiftande atompositioner är förenklat uttryckt det vi beräknar som framtid, alltså befinner vi oss i en ständig mix av det föregående, nuet, och framtiden på en och samma gång, det finns en översläpning mellan dessa tre positioner i exakt vårt nuvarande tillstånd, alltså lite dåtid, lite framtid blir vår nuvarande position i nuet, jag skulle säga att tidsmässigt så ligger det mänskliga uppfattningsbara nuet inom ett konstant spann på 0.01-0.03 hundradelar, vlket motsvaras av vår reaktionstid. En längre framförvarande framtid är bara en idéföreställning som vi aldrig befinner oss i eftersom den ligger just framför oss, eftersom vi bara kan leva i detta nuet som vi bearbetar reaktivt. Fysiskt kan tidsresor bakåt i tiden alltså inte ske, då det skulle krävas att alla atomernas rörelser i hela universum var tvungna att återgå till positioner de redan lämnat.

Konkret existerar alltså bara ett nu, detta nuet som ständigt förändras, vi minns, vi förändras, vi agerar, men ständigt bara just nu, vilket konkret innebär att vår upplevelse av nuet måste bearbetas av händelser som redan skett eller är i ett pågående skede till händelser som vi beräknar skall ske, det resulterar i att kroppen som alltid befinner sig i detta nuet har en något eftersläpande uppfattning av nuet, kroppen som fysiskt alltid befinner sig som i en mittpunkt av det av mig beskrivna nuets tre faser gör att impulser i hjärnan redan har beräknat klart innan vi yttrar en reaktion hur obetänkt vi än tror att den sker, men om vi verkligen skulle föresätta oss att leva helt uppe i detta nuet, så skulle det krävas enbart spontana impulshandlingar utan djupare föregående bearbetning av hjärnan för att minimera supererogationer, därmed skulle vi vara mer lika en lägre stående varelse, som sätter aktion före reaktion vilket leder till en idiot på två ben.

[freddemalte]

Det finns bara ett nu, men informationen som bearbetas sker utifrån minnet av detta nu som ständigt förändras genom rörelser såväl på det mikro som det makroskopiska planet, nuets ständigt skiftande atompositioner är förenklat uttryckt det vi beräknar som framtid, alltså befinner vi oss i en ständig mix av det föregående, nuet, och framtiden på en och samma gång, det finns en översläpning mellan dessa tre positioner i exakt vårt nuvarande tillstånd, alltså lite dåtid, lite framtid blir vår nuvarande position i nuet, jag skulle säga att tidsmässigt så ligger det mänskliga uppfattningsbara nuet inom ett konstant spann på 0.01-0.03 hundradelar, vlket motsvaras av vår reaktionstid. En längre framförvarande framtid är bara en idéföreställning som vi aldrig befinner oss i eftersom den ligger just framför oss, eftersom vi bara kan leva i detta nuet som vi bearbetar reaktivt. Fysiskt kan tidsresor bakåt i tiden alltså inte ske, då det skulle krävas att alla atomernas rörelser i hela universum var tvungna att återgå till positioner de redan lämnat.

Konkret existerar alltså bara ett nu, detta nuet som ständigt förändras, vi minns, vi förändras, vi agerar, men ständigt bara just nu, vilket konkret innebär att vår upplevelse av nuet måste bearbetas av händelser som redan skett eller är i ett pågående skede till händelser som vi beräknar skall ske, det resulterar i att kroppen som alltid befinner sig i detta nuet har en något eftersläpande uppfattning av nuet, kroppen som fysiskt alltid befinner sig som i en mittpunkt av det av mig beskrivna nuets tre faser gör att impulser i hjärnan redan har beräknat klart innan vi yttrar en reaktion hur obetänkt vi än tror att den sker, men om vi verkligen skulle föresätta oss att leva helt uppe i detta nuet, så skulle det krävas enbart spontana impulshandlingar utan djupare föregående bearbetning av hjärnan för att minimera supererogationer, därmed skulle vi vara mer lika en lägre stående varelse, som sätter aktion före reaktion vilket leder till en idiot på två ben.

Hej Zokrates
Tack för dina intressanta synpunkter. Du lutar år presentismen synes det mig. Du låter även väldigt bestämd (säker) och verkar anser att det är på det sätt du beskriver (du berättar hur det ligger till). Hummmmm . . .  tja, det är ju en variant det med.

För egen del har jag inte någon bestäm uppfattning om hur det "ligger till" (om det över huvud taget finns något objektivt i den meningen). Men fabulera kring olika varianter är helt klart intressant. Min idé om DEP var en sådan variant.

Roligt att läsa ditt inlägg.

Vänligen

Fredrik

[Mr.M]

Vatten och vågor är fascinerande, att.se hur saker flyter fram som mer eller mindre massa i olika hastigheter.
Einstein lärde oss att massa är energi och hastighet där alla krafter samverkar,
mer massa skapar tid och mindre hastighet en annan tid.
Vågor eller topologi är en begränsad metafor. (använder själv det som metafor när det gäller elektroners laddningar och strömmar) och denna metafor fungerar inom snäva ramar.

Lägger vi till lorenzfaktorn så blir allt annorlunda, och börjar skeva ihop sig (i en relativ värld.)
och då fungerar inte topologin eller vattnet längre som metafor.

Din nutid och  dåtid blir förskjuten in i framtiden eller dåtid beroende på hur omgivningen ser ut. och från jordiskt perspektiv så ser den nog ut som en linje utan större variationer eller kanske bara en punkt av tid, en singularitet.

Din bild av rummet är inte krökt av dessa rouge vågor som du beskriver som en tvådimensionell karta,
kanske denna tvådimensionella karta är krökt i sig ? (dvs det finns naturliga maskhål)
kanske även maskålens karta är krökt, och vi får en värld där vi kan resa i tid på alla tänkbara sätt.

utifrån din karta skulle det se ut som om ena bergstoppen i framtid är förbunden med nutid via en kortare  tunnel mot en längre avstånd på ytans topologi.

Din topic är bra, jag ska ta tid för att läsa igenom och fundera lite mer noga på vad och hur du egentligen menar.

[freddemalte]

Vatten och vågor är fascinerande, att.se hur saker flyter fram som mer eller mindre massa i olika hastigheter.
Einstein lärde oss att massa är energi och hastighet där alla krafter samverkar,
mer massa skapar tid och mindre hastighet en annan tid.
Vågor eller topologi är en begränsad metafor. (använder själv det som metafor när det gäller elektroners laddningar och strömmar) och denna metafor fungerar inom snäva ramar.

Lägger vi till lorenzfaktorn så blir allt annorlunda, och börjar skeva ihop sig (i en relativ värld.)
och då fungerar inte topologin eller vattnet längre som metafor.

Din nutid och  dåtid blir förskjuten in i framtiden eller dåtid beroende på hur omgivningen ser ut. och från jordiskt perspektiv så ser den nog ut som en linje utan större variationer eller kanske bara en punkt av tid, en singularitet.

Din bild av rummet är inte krökt av dessa rouge vågor som du beskriver som en tvådimensionell karta,
kanske denna tvådimensionella karta är krökt i sig ? (dvs det finns naturliga maskhål)
kanske även maskålens karta är krökt, och vi får en värld där vi kan resa i tid på alla tänkbara sätt.

utifrån din karta skulle det se ut som om ena bergstoppen i framtid är förbunden med nutid via en kortare  tunnel mot en längre avstånd på ytans topologi.

Din topic är bra, jag ska ta tid för att läsa igenom och fundera lite mer noga på vad och hur du egentligen menar.

Hej Mr.M
Va roligt! Det ser jag fram emot. Jag har medvetet låtit bli att ta hänsyn till relativitetsteorin och kvantfysiken i denna modell och tänker mig att vi tillsammans skulle kunna vaska fram hur modellen förhåller sig till detta.

Vänligen

Fredrik

[Mr.M]

Jag funderat på varför så många är fascinerade runt realavitet och mikrokosmos.
Det är ju egentligen inte en väld som vi kan applicera 'våran' värld.

[freddemalte]

Jag funderat på varför så många är fascinerade runt realavitet och mikrokosmos.
Det är ju egentligen inte en väld som vi kan applicera 'våran' värld.

Hej Mr.M
Så sant, det undrar man ju. Jag kan tänka mig att människan har en grundläggande nyfikenhet på världen och en önskan att trancendera utanför det immanenta, det innevarande för att fantisera sig bortom detta och se annat, förstå annat och genom detta skapa "sin egen värld". Tidigare har man gjort detta genom religionen (och delvis filosofin) men genom vetenskapens och rationalitetens allt starkare grepp om människans tänkande och upplevelse av världen har man tappat "det okända" och "annorlunda" och istället strävat efter förklaringsmodeller etc.

Det som händer när man genom matematikens fantastiska formella system och en mängd experiment lyckas vaska fram dessa "imponerande " teorier (kvantmekaniken och relativitetsteorin) kanske är att människan ånyo ser en möjlighet att gripa tag i det okända, och trancendera utanför vår direkta upplevelse fast denna gången med stöd av vetenskapen.

Tja, det var ett försök att svara på frågan . . .

Vänligen

Fredrik

[Zokrates]

Jag funderat på varför så många är fascinerade runt realavitet och mikrokosmos.
Det är ju egentligen inte en väld som vi kan applicera 'våran' värld.

Om man förstår det minsta så förstår man allt, människan har nog så länge den tänkt varit intresserade av småsaker!

[Mr.M]

Jag funderat på varför så många är fascinerade runt realavitet och mikrokosmos.
Det är ju egentligen inte en väld som vi kan applicera 'våran' värld.

Om man förstår det minsta så förstår man allt, människan har nog så länge den tänkt varit intresserade av småsaker!

Och ju mer man förstår desto mer inser man att man inte förstå
Ger det lilla kunskap eller okunskap ?

Som ung tänkte jag, vet jag det lilla, så vet jag hur allt fungerar.
Idag tänker jag ibland, om jag inte vet så har jag mindre bekymmer att slå ihjäl.

[J R Auk]

Är inte ett starkt argument för presentism att det är det enda vi upplever?

All historia upplever vi nu. All framtid upplever vi nu.

Att anta tid som en linjär sträckning, en dimension på varat, verkar för mig vara rent spekulativt.

Är det någon som kan ge ett argument för eternalism?

[freddemalte]

Är inte ett starkt argument för presentism att det är det enda vi upplever?

All historia upplever vi nu. All framtid upplever vi nu.

Att anta tid som en linjär sträckning, en dimension på varat, verkar för mig vara rent spekulativt.

Är det någon som kan ge ett argument för eternalism?

Hej J R Auk
Tack för intressanta synpunkter! Alltid lika givande.

Att eternalismen inte är sann då vi inte upplever den är väl lika sant som att Gud eller svarta hål inte finns eftersom vi inte upplever dem . . .  (något jag mycket väl kan skriva under på om så behövs)



Men visst, jag kan  ju säga att jag upplever den "externalistiska tidestrukturen" som en given inre känsla och att när jag tittar ut i rymden ser jag spåren av det "förflutna och framtiden" (dvs spåren av den eternalistiska tidsväven) . . . på samma sätt som forskarna säger att de "ser spåren" av svarta hål eller som religiösa påstår att de känner Gud innom sig etc.

För egen del förhåller jag mig tämligen agnostisk i ämnet men håller med om att det immanenta (det vi upplever här och nu) helt klart utger ett (för mig) säkrare eveidens än det jag inte upplever . . . men jag bryr mig faktiskt inte om vilken av varianterna som är "sann", ty det som intresserar mig är, dels hur andra ser på saken, dels att diskutera det (lite som Sudoku eller Rubik's kub - underhållande "hjärngympa" helt enkelt).

Vänligen

Fredrik

[J R Auk]

Att eternalismen inte är sann då vi inte upplever den är väl lika sant som att Gud eller svarta hål inte finns eftersom vi inte upplever dem . . .  (något jag mycket väl kan skriva under på om så behövs)

Det här kan jag inte hålla med om. För vad man ser om man ser en gravitationisk källa är ett fenomen av graviterande kroppar mot något. Att man sen inte ser vad detta något är förtar inte fenomenet som fenomen, det lämnar bara vårt begrepp (be-gripande) av fenomenet i större dunkel.

Vad det gäller tid som en dimension däremot så ser vi inte någon sådant som påverkan från ett postulerat svart hål. Vad vi ser är en massa saker här och nu som vi projicerar, genom idéer om kausalitet, på "forntid" och "framtid". Här är inte begreppen höljda i dunkel. Snarare så verkar det som om det är när vi gör de här ideala konstruktionerna av erfarenheten; -här har jag en dag, imorgon en annan, och så kommer det fortsätta!; som idén om ett temporalt utsträck vara uppstår.

Men och det är ett stort men. Det är ett noumenalt betänkande, och inte som med svarta hål, eller gud (som jag menar är kausaliteten av varat över huvud taget), där vi har ett fenomen i grunden.

Fenomenet "idag" låter sig förklaras just i och genom sig självt. Skulle vi inte göra den här godtyckliga bestämningen av att "klockan går" "kalendern byter dagar", så skulle ju "idag" vara "imorgon" osv.

Men visst, jag kan  ju säga att jag upplever den "externalistiska tidestrukturen" som en given inre känsla och att när jag tittar ut i rymden ser jag spåren av det "förflutna och framtiden" (dvs spåren av den eternalistiska tidsväven) . . . på samma sätt som forskarna säger att de "ser spåren" av svarta hål eller som religiösa påstår att de känner Gud innom sig etc.

För egen del förhåller jag mig tämligen agnostisk i ämnet men håller med om att det immanenta (det vi upplever här och nu) helt klart utger ett (för mig) säkrare eveidens än det jag inte upplever . . . men jag bryr mig faktiskt inte om vilken av varianterna som är "sann", ty det som intresserar mig är, dels hur andra ser på saken, dels att diskutera det (lite som Sudoku eller Rubik's kub - underhållande "hjärngympa" helt enkelt).

Vänligen

Fredrik

Att du kan säga det är trivialt. Frågan är om du upplever det eller inte. Tankegympa i alla sin ära. Men just det här med eternalism får oerhörda konsekvenser för vår politik, genom filosofin, och överhuvudtaget alla omdömen som ger värden för vårt leverne i världen. Jag kritiserar dig alltså inte för att du spekulerar och roar dig, eller tränar din abstrakta förmåga. Men frågan i sig, som en filosofisk fråga, är oerhörd.

Betänk tex. Om vi inte antar eternalism så blir all konsekventialism tvungna att anta ett värdegivande hic en nunc (här och nu) och inte som tex Justin brukar stipulera, en hänsyn av oändligheten i oändligheten. Samma moraliska princip ger alltså fundamentalt olika utslag beroende på hur vi "löser" den här frågan.

Samma sak med politik generellt. Istället för att låta pensionsfonder "investera pengar för avkastning" så skulle pengarna brukas här och nu, eller de finansiella mekanismerna som "förräntar eller avkastar pengarna" rättas efter detta här och nu, istället för spekulativa perioder av "framtiden".

Det kanske inte ses rent intuitivt det sista jag talar om här, just eftersom vad finanser är är just sociala konstruktioner. Men det skulle inte finnas samma grund för modellerna. De nödvändiga antagandena skulle saknas.

Det skulle inte finnas något "sen" som vi kan lida all världens mödor för när vi ger oss ut att skapa det. 'Sen' är då definitoriskt en kvalitet på 'nu' istället för något kvantitativt annorlunda.

[freddemalte]

[Ang. inlägget ovan]

J R Auk
Att eternalismen eller presentismen har olika relationer till moral, konsekvenser etc må vara hänt men har väl inget att göra med om viken som är sann eller inte?

Om eternalismen är sann så är den ju sann och om presentismen är sann så är ju den sann alldeles oavsett vad vi tycker om det?

Så för min del räcker det med att det är underhållande att diskutera dessa aspekter. Sen tycker jag förvisso ärven att det kan vara roligt att diskutera vilken effekt det skulle ha på moralen eller konsekvenser etc om tiden är beskaffad på det ena eller det andra sättet. Men det är en annan sak det.

Sen håller jag inte med dig att det finns starkare bevis på att Gud existerar eller att svara hål existera jämfört med att tiden skulle var beskaffad på ett visst sätt. Det är inte heller trivialt vad jag säger vs. vad jag känner. Detta då påståenden om Gud och svarta hål inte emanerar ur vad jag tror att folk känner utan vad de säger. Folk säger att de känner Gud, folk säger att de tror på att det finns svart hål. Hur ska jag kunna veta om de känner så?

Om jag säger att jag känner i mitt hjärta* att eternalismen är sann så är väl det inte sämre bevis på att eternalismen är sann än att någon påstår att de känner att Gud finns?

Förklara dig! (om du har lust)

*det gör jag självklart inte, detta utgör enbart ett exempel.

Vänligen

Fredrik

[J R Auk]

Men jag menar ju inte att säga att bevisföringen för en känsla av gud är bättre än känslan av tid. Det jag menade att säga var att om man tar frågan om guds existens som berättigad av idén om att allt har en orsak. Och 'gud' då är "den yttersta orsaken" så är frågan motiverad av vilket fenomen som helst, eller fenomenet "värld".

Här kan man göra en viktig distinktion mellan stipulera och postulera. Det ena är ju innan undersökningen och det andra är efter undersökningen. Eller som man generellt definierar det. Det ena är en överenskommelse, stipulationen, det andra är ett antagande (i ljuset av).

Detta med tidens eternalism stipuleras om det inte görs ante de godtyckliga kategorier som 'dag', 'vecka', 'imorgon' osv innebär. Dessa kan i sin tur postuleras från fenomen som solens cykler, men de är då kvalitativa bestämningar av 'nu' snarare än en kvantitativ skillnad mellan olika "nu".

Så därför menar jag det vara stora skillnader mellan eternalism och svarta hål i fråga om undersökningsobjekt.

Det svarta hålet postuleras från ett fenomen (att saker graviterar mot något som inte syns) medan eternalismen inte har något fenomen att stödja sig mot. Det stödjer sig mot kategorierna, vilka är noumenala och inte fenomenala (obs! inte kantianska termer i denna kontext).

Varför jag uttrycker mig starkt i frågan är också för att majoriteten av alla tankefel som vi lider av genom att man strukturerar institutioner och regler kring antaganden beror på frågan om tid.

Tiden är kvantitativ idag och inte kvalitativ som den blir i en presentsim. Det är alltså ett steg i ledet av reifierandet av människan. En ytterst viktig komponent. För vad man talar om är saker som "hur lång tid som måste förflyta i lärande" snarare än; "vilken förändring strukturen måste anta". Objektifiering-subjektiviering, idealism-realism.

Och en uppsjö av problem kommer av detta. "Jag har inte tid" är bara det yttersta beviset för det. "Jag kommer inte hinna klart" är en följd av det. Och vad betyder det? Inte mindre än att vi inte ser värdet i att göra, utan vi stipulerar värdet som resultatet.

Vi kan inte bli vår potential för att vi har den hela tiden framför oss i "den andra tiden", den som komma skall.

[freddemalte]

Men jag menar ju inte att säga att bevisföringen för en känsla av gud är bättre än känslan av tid. Det jag menade att säga var att om man tar frågan om guds existens som berättigad av idén om att allt har en orsak. Och 'gud' då är "den yttersta orsaken" så är frågan motiverad av vilket fenomen som helst, eller fenomenet "värld".

Här kan man göra en viktig distinktion mellan stipulera och postulera. Det ena är ju innan undersökningen och det andra är efter undersökningen. Eller som man generellt definierar det. Det ena är en överenskommelse, stipulationen, det andra är ett antagande (i ljuset av).

Detta med tidens eternalism stipuleras om det inte görs ante de godtyckliga kategorier som 'dag', 'vecka', 'imorgon' osv innebär. Dessa kan i sin tur postuleras från fenomen som solens cykler, men de är då kvalitativa bestämningar av 'nu' snarare än en kvantitativ skillnad mellan olika "nu".

Så därför menar jag det vara stora skillnader mellan eternalism och svarta hål i fråga om undersökningsobjekt.

Det svarta hålet postuleras från ett fenomen (att saker graviterar mot något som inte syns) medan eternalismen inte har något fenomen att stödja sig mot. Det stödjer sig mot kategorierna, vilka är noumenala och inte fenomenala (obs! inte kantianska termer i denna kontext).

Varför jag uttrycker mig starkt i frågan är också för att majoriteten av alla tankefel som vi lider av genom att man strukturerar institutioner och regler kring antaganden beror på frågan om tid.

Tiden är kvantitativ idag och inte kvalitativ som den blir i en presentsim. Det är alltså ett steg i ledet av reifierandet av människan. En ytterst viktig komponent. För vad man talar om är saker som "hur lång tid som måste förflyta i lärande" snarare än; "vilken förändring strukturen måste anta". Objektifiering-subjektiviering, idealism-realism.

Och en uppsjö av problem kommer av detta. "Jag har inte tid" är bara det yttersta beviset för det. "Jag kommer inte hinna klart" är en följd av det. Och vad betyder det? Inte mindre än att vi inte ser värdet i att göra, utan vi stipulerar värdet som resultatet.

Vi kan inte bli vår potential för att vi har den hela tiden framför oss i "den andra tiden", den som komma skall.

Hej J R Auk
Jag förstår exakt vad du menar. Dina synpunkter är vädefulla och jag kommer vava in dem i min filsofiska väv. Jag håller med dig om att guds-idén kan ha sin bas i frågan om urprunget eller alltets tillstånd (motivera fråga-status) och att det finns vissa fenomenala evidens på svarta hål. Men då förutsätter jag att du anser att den Aristoteliska undersökningen (empirin) är en given utgångspunkt och att den Platonska rationaliteten och tänkande inte har den digniteten. Ty eternalismen emanerar ju ur hur världen visar sig för oss genom en extrapolering och kombination av fenomenala begrepp och evidens så som t.ex. vattents egneskaper, flödens strukturer och andra fenomen som sedan ger en tanke att tiden även (kanske) kan ha det "existenssättet". Inte undersökte enbart Einstein världen för att dra slutsatser om den allmäna och specieller relativitetsteorin? Det var väl även genom rationellt tänkande, analys och abstraktion som dessa tankr "kom till honom".

Eller var det den där Gud som gav honom det i julklapp

Vänligen

Fredrik