Hur molekyler blir informationsbärare

[Lennart]

En polymerisation,  i form av en kondensationsreaktion  av ”restprodukter ” vid autokatalys och självinkapsling,  där vatten avlägsnas och binder en lång kedja med slumpmässigt upprepade fosfat-socker bindningar, som i sin tur kan binda till sig autokatalytiska molekyler, skulle kunna uppkomma i vulkaniska miljöer.

Vid uppbrytning av kapseln och med inkommande vatten skulle de autokatalytiska molekylerna kopplas loss från denna ”ryggrad” i sekvenser som kunde vara mer eller mindre gynnsamma för en ny autokatalytisk cykel som leder till fler än en ny inkapsling. En sådan  depolymerisation tillför dessutom energi för att driva processen.

Om sådana polymerer dessutom kunde reproduceras vid varje cykel så kan ett selektionstryck  mot de mer gynnsamma sekvenserna (för autokatalys, självinkapsling och reproduktion) uppkomma.

Det  är förmodligen en kosmiskt sett sällsynt händelse och kräver någon form av reproduktionstrick inte bara av den återkommande nyorganiseringen utan även av själva polymeren så att den kan användas som ryggrad för processen i en eller flera nya kapslar.

Att det skett på jorden vet vi.  DNA är en polymer av nukleotider av kväve, socker och fosfat.  Dess dubbelspiralform medger just det efterlängtade reproduktionstricket. Det hindrar inte att det kan ha skett på andra sätt på andra håll i universum. Även på jorden förekommer oorganisk polymerisation även om det är ovanligt.

Det viktiga är att en autokatalytisk cykel fått inte bara en virtuell identitet som återupprepar sig utan också en substantiell som ger den stadga genom att göra den mindre energiberoende av omgivningen och genom att styra upp det autokatalytiska och självinkapslande förloppet genom ett naturligt urval av en ordning av nukleotider i kedjan som bättre hindrar störande inverkan av kemiska förlopp som skulle förstöra den självgenererande organisationen.

Återupprepning med variation, grunden för evolutionen, sker härmed på två nivåer. I och med att en evolution nu kan ske parallellt både i själva den dynamiska organisationen och i ett substrat som fungerar som uppstyrande ryggrad kan nästa utvecklingsfas börja.

Den genetiska koden finns ännu inte på plats men detta är ändå början på informationsåldern.

Se vidare: http://apmel.blogspot.se/search?label=Filmen+i+huvudet

[SigurdV]

En polymerisation,  i form av en kondensationsreaktion  av ”restprodukter ” vid autokatalys och självinkapsling,  där vatten avlägsnas och binder en lång kedja med slumpmässigt upprepade fosfat-socker bindningar, som i sin tur kan binda till sig autokatalytiska molekyler, skulle kunna uppkomma i vulkaniska miljöer.

Vid uppbrytning av kapseln och med inkommande vatten skulle de autokatalytiska molekylerna kopplas loss från denna ”ryggrad” i sekvenser som kunde vara mer eller mindre gynnsamma för en ny autokatalytisk cykel som leder till fler än en ny inkapsling. En sådan  depolymerisation tillför dessutom energi för att driva processen.

Om sådana polymerer dessutom kunde reproduceras vid varje cykel så kan ett selektionstryck  mot de mer gynnsamma sekvenserna (för autokatalys, självinkapsling och reproduktion) uppkomma.

Det  är förmodligen en kosmiskt sett sällsynt händelse och kräver någon form av reproduktionstrick inte bara av den återkommande nyorganiseringen utan även av själva polymeren så att den kan användas som ryggrad för processen i en eller flera nya kapslar.

Att det skett på jorden vet vi.  DNA är en polymer av nukleotider av kväve, socker och fosfat.  Dess dubbelspiralform medger just det efterlängtade reproduktionstricket. Det hindrar inte att det kan ha skett på andra sätt på andra håll i universum. Även på jorden förekommer oorganisk polymerisation även om det är ovanligt.

Det viktiga är att en autokatalytisk cykel fått inte bara en virtuell identitet som återupprepar sig utan också en substantiell som ger den stadga genom att göra den mindre energiberoende av omgivningen och genom att styra upp det autokatalytiska och självinkapslande förloppet genom ett naturligt urval av en ordning av nukleotider i kedjan som bättre hindrar störande inverkan av kemiska förlopp som skulle förstöra den självgenererande organisationen.

Återupprepning med variation, grunden för evolutionen, sker härmed på två nivåer. I och med att en evolution nu kan ske parallellt både i själva den dynamiska organisationen och i ett substrat som fungerar som uppstyrande ryggrad kan nästa utvecklingsfas börja.

Den genetiska koden finns ännu inte på plats men detta är ändå början på informationsåldern.

Se vidare: http://apmel.blogspot.se/search?label=Filmen+i+huvudet

Livet på jorden bevisar att liv uppkommit och det troligen någonstans inom vårt solsystem, men har du något bevis för att livet verkligen uppkom här på jorden? Gissar du eller väljer du bara att följa med strömmen?

Eftersom encelligt liv fanns på jorden så fort den svalnat men det komplexa livet tog nån miljard år på sig för att utvecklas
så talar väl sannolikheten för att livet uppkommit utanför jorden redan innan jorden var färdigbildad?