Att grubbla fram och tillbaka över gud är jag inte ensam om.. man jag börjar faktiskt mer och mer tro att "gud" inte existerar.. att det är vi själva som skapar oss en egen individuell bild av ett högre väsen för att ha något som hjälper oss att tro.. jag är inte bombsäker på denna teori som följer, men läs gärna igenom texten och kommentera.
Energi föder ju energi så om man bara lägger i den lilla lilla växeln som är så jobbig och kan tyckas ganska onödig eftersom den är så liten, kan egentligen göra sån jäkla skillnad. Med lite mer energi i kroppen kan man se vad det är man vill ha, ändra på, uppleva o.s.v.. efter det bestämmer man sig för om det bara är en dröm eller om det ska bli en verklighet.. ett välkänt resonemang är att man inte får hoppas för mycket på att det ska hända, för att man bara kommer bli besviken om man märker att det inte blir så. Det är lika välanvänt som det är skitsnack! För om man har börjat våga hoppas på att det ska bli en verklighet, börjar man att tro på att det ska hända… och ju mer man tror, desto mer vill man också. Så… nu har man kommit så långt att man både vet och vill, man vet vad man vill! Och har man den viljan, kommer man se världen med andra ögon än om man stannade kvar och fastnade i stadiet där man inte vågar hoppas på för mycket. För om man kommit hit, kommer man lägga märke till, se, ta tillvara på saker på ett helt annat sätt.. ta chanser som man inte annars gör, vill så mycket att kämpandet för att nå dit blir en omedveten självklarhet. Och detta gör alltså att man faktiskt kan få va fan som helst i denna feta katalog världen har att erbjuda. Allt från jobb till utbildning, pengar mm….
Men vad jag tycker är lite intressant är varför inte fler människor kan tro lite mer… med hjälp av sig själva. Att man tror på gud och ber till han/hon/den/det och andra krafter för att man önskar något så djupt…. och upptäcker att ja… gud ger mig kraft, gud kan hjälpa mig att ge mig det liv jag vill leva, tror jag är för att man inte har testat tro på sig själv, sina egna förmågor och krafter tillräckligt innan. Att tro på något annat som en länk till det man vill ha, visst det funkar ju…. men jag tror att varför man får kraft av att använda den länken, är för att den aktiverar samma krafter hos sig själv som om man bara direkt skulle tro och vilja tillräckligt mycket för att fixa det själv.
Och gud är ju något individuellt,.. alla ser inte på gud på samma sätt, men den guden man nu har valt att tro på, hjälper en att tro och vilja så mycket att saker och ting faktiskt kan bli verklighet.. Jag tror alltså att när man ber till en gud, ber man i själva verket till sig själv och sina egna krafter!
Är du själv din egen gud?
Moderator: Moderatorgruppen
Verkligheten finns den ? (en filosof skulle svara det vet jag inte.. och steget leder vidare till solipsistiska debatter)
jag har en dogmatisk syn på verkligheten och säger att den finns men att den inte kan förstås av oss full ut, då vi saknar fakta och förståelse för vad tex materia egentligen är.
men maten ligger på bordet och jag bränner mig på en låga och.. det är bevis nog för mig att inse att verkligheten är ett faktum.
Själen blir en omvända förhållande, den bränner sig inte på en låga och den lever inte på mat, här är jag mer ödmjuk och har en halv filosofisk syn på vad själ är, ser mig som panteistisk agnostiker eller svagt troende ateist med en tro på en kraft som är skapad av dess funktioner + våran mentala/andliga kraft. (ja jag vet, halvkaotiskt)
Jag tror alltså att det som vi benämner som själ existerar, och då är inte steget långt till att börja fundera på om gud kan vara sann eller falsk.
Men jag har bestämt mig för att den frågan är meningslös fråga, dels för att vi försökt att göra det i tusentals år utan att hitta svaren, dels för att mina känslor berättar för mig om denna kraft. Jag vet att jag inte har blivit formad till en tro, då mina föräldrar är ateister med starkt kritisk syn på religioner och tro.
Men jag försöker att inte vara naivt blind inför det som finns i verkligheten, under sker inte, och en sk gud verkar inte existera i denna materiella värld.
Men, jag vet också att jag är blind av min kultur, och vi lever i en mycket materiell tid som påverkar mina tankar. en den andliga världen håller på att förloras av all vetenskap och forskning, det finns inte mycket övers till andlighet.
och samhället har sedan länge tagit avstånd fån tro med sin sekularisering.
och jag har börjar jag betvivla min egen vilja, min egen existens och min egen själ.. kanske på grund av att jag formats av det vi matas med varje dag, materialism.
Djupt inne i mig finns en vilja och lust och förstånd att inse att universum är fyllt av andlig energi.
och jag såg ett intressant videoinslag om kabbalah för ett tag sedan om varför världen ser ut som den gör, den fastnade i mitt medvetande som intressant och viktig bit. ska se om jag kan hitta den videon och posta den här.
jag anser att verklighet, vetenskap och andlighet måste förenas och samverkan ska kunna beskrivas. Vi är långt ifrån den nivån. Men jag tvekar inte på att vi en vacker dag står där.
Jag är inte min egen gud, jag är den jag är med fel och brister och gott och ont.
jag har en dogmatisk syn på verkligheten och säger att den finns men att den inte kan förstås av oss full ut, då vi saknar fakta och förståelse för vad tex materia egentligen är.
men maten ligger på bordet och jag bränner mig på en låga och.. det är bevis nog för mig att inse att verkligheten är ett faktum.
Själen blir en omvända förhållande, den bränner sig inte på en låga och den lever inte på mat, här är jag mer ödmjuk och har en halv filosofisk syn på vad själ är, ser mig som panteistisk agnostiker eller svagt troende ateist med en tro på en kraft som är skapad av dess funktioner + våran mentala/andliga kraft. (ja jag vet, halvkaotiskt)
Jag tror alltså att det som vi benämner som själ existerar, och då är inte steget långt till att börja fundera på om gud kan vara sann eller falsk.
Men jag har bestämt mig för att den frågan är meningslös fråga, dels för att vi försökt att göra det i tusentals år utan att hitta svaren, dels för att mina känslor berättar för mig om denna kraft. Jag vet att jag inte har blivit formad till en tro, då mina föräldrar är ateister med starkt kritisk syn på religioner och tro.
Men jag försöker att inte vara naivt blind inför det som finns i verkligheten, under sker inte, och en sk gud verkar inte existera i denna materiella värld.
Men, jag vet också att jag är blind av min kultur, och vi lever i en mycket materiell tid som påverkar mina tankar. en den andliga världen håller på att förloras av all vetenskap och forskning, det finns inte mycket övers till andlighet.
och samhället har sedan länge tagit avstånd fån tro med sin sekularisering.
och jag har börjar jag betvivla min egen vilja, min egen existens och min egen själ.. kanske på grund av att jag formats av det vi matas med varje dag, materialism.
Djupt inne i mig finns en vilja och lust och förstånd att inse att universum är fyllt av andlig energi.
och jag såg ett intressant videoinslag om kabbalah för ett tag sedan om varför världen ser ut som den gör, den fastnade i mitt medvetande som intressant och viktig bit. ska se om jag kan hitta den videon och posta den här.
jag anser att verklighet, vetenskap och andlighet måste förenas och samverkan ska kunna beskrivas. Vi är långt ifrån den nivån. Men jag tvekar inte på att vi en vacker dag står där.
Jag är inte min egen gud, jag är den jag är med fel och brister och gott och ont.
Ja man kan "skapa som om man vore en slags gud"... Men människor har fundrat på detta så gott som jämt.. och är inte det för att själen behöver något slags hopp om att man inte är ensam?
Varför måste det finnas något mer? Bara vi som dom människor vi är, är ju gudomliga.. varför måste vi ha något högre som aldrig egentligen gjort det minsta tecken på att finnas..?
Och ja Anna Sara, det verkar som det
Varför måste det finnas något mer? Bara vi som dom människor vi är, är ju gudomliga.. varför måste vi ha något högre som aldrig egentligen gjort det minsta tecken på att finnas..?
Och ja Anna Sara, det verkar som det
-
freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Re: Är du själv din egen gud?
Hej Anna-SaraAnna-Sara skrev:Att grubbla fram och tillbaka över gud är jag inte ensam om.. man jag börjar faktiskt mer och mer tro att "gud" inte existerar.. att det är vi själva som skapar oss en egen individuell bild av ett högre väsen för att ha något som hjälper oss att tro.. jag är inte bombsäker på denna teori som följer, men läs gärna igenom texten och kommentera.
Energi föder ju energi så om man bara lägger i den lilla lilla växeln som är så jobbig och kan tyckas ganska onödig eftersom den är så liten, kan egentligen göra sån jäkla skillnad. Med lite mer energi i kroppen kan man se vad det är man vill ha, ändra på, uppleva o.s.v.. efter det bestämmer man sig för om det bara är en dröm eller om det ska bli en verklighet.. ett välkänt resonemang är att man inte får hoppas för mycket på att det ska hända, för att man bara kommer bli besviken om man märker att det inte blir så. Det är lika välanvänt som det är skitsnack! För om man har börjat våga hoppas på att det ska bli en verklighet, börjar man att tro på att det ska hända… och ju mer man tror, desto mer vill man också. Så… nu har man kommit så långt att man både vet och vill, man vet vad man vill! Och har man den viljan, kommer man se världen med andra ögon än om man stannade kvar och fastnade i stadiet där man inte vågar hoppas på för mycket. För om man kommit hit, kommer man lägga märke till, se, ta tillvara på saker på ett helt annat sätt.. ta chanser som man inte annars gör, vill så mycket att kämpandet för att nå dit blir en omedveten självklarhet. Och detta gör alltså att man faktiskt kan få va fan som helst i denna feta katalog världen har att erbjuda. Allt från jobb till utbildning, pengar mm….
Men vad jag tycker är lite intressant är varför inte fler människor kan tro lite mer… med hjälp av sig själva. Att man tror på gud och ber till han/hon/den/det och andra krafter för att man önskar något så djupt…. och upptäcker att ja… gud ger mig kraft, gud kan hjälpa mig att ge mig det liv jag vill leva, tror jag är för att man inte har testat tro på sig själv, sina egna förmågor och krafter tillräckligt innan. Att tro på något annat som en länk till det man vill ha, visst det funkar ju…. men jag tror att varför man får kraft av att använda den länken, är för att den aktiverar samma krafter hos sig själv som om man bara direkt skulle tro och vilja tillräckligt mycket för att fixa det själv.
Och gud är ju något individuellt,.. alla ser inte på gud på samma sätt, men den guden man nu har valt att tro på, hjälper en att tro och vilja så mycket att saker och ting faktiskt kan bli verklighet.. Jag tror alltså att när man ber till en gud, ber man i själva verket till sig själv och sina egna krafter!
Den teori eller dina idéer (tankar) låter helt ok och det kan väl mycket väl vara så. Det finns så otroligt många svar på vad folk, system, institutioner och litteratur etc. avser när ordet Gud kommer på tapeten, så det är princip omöjligt att svara på huruvida man tror på detta med Gud eller inte. En del menar "världen som vi ser den" när de säger Gud, tja då finns det väl ingen anledning att säga att man inte tror på att den existerar för det tror väl de flesta (sedan om det är objektivt sant eller ej, ja det verkar ju vara svårt att ta reda på). Andra avser en högre makt med mer intelligens och förmåga än människan etc, tja då blir det ju svårare att tro men det är väl inte helt "taget ur luften "det heller. Osv osv osv. Att folk eventuellt tror mer på en "påhittad Gud" en på sig själva handlar nog mest om socialisering, indoktrinering, kultur och historia etc blandat med hur vårt psyke (mentalitet) är uppbyggt, gruppdynamik, relationer oss emellan etc, där vi har svårt för att ha en övertro på den egna förmågan i var enskild stund.
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Skulle vilja påstå att "Gud" kan härledas till ett filosofiskt begrepp för det människan har att förhålla sig till. Sedan har det särbehandlats utifrån nya paradigm. Alltså en form av primitivt metafysiskt antagande. Vad betyder då "att vara sin egen Gud"? Solipsism? Blir så mycket lättare att antingen förkasta begreppet "Gud" helt, eller att i stället tala om Guds egenskaper. Om "Gud" trotts allt ska representera livets dolda sida, den utan givna egenskaper, så låt då i så fall Gud stanna där. Eller är Gud något existerande med konkreta egenskaper, givet till den som har kunskap därom? I sådana fall så skiljer det sig inte från den ursprungliga betydelsen, och ska således uppdateras utefter nya filosofiska insikter. Begreppet "Gud" är hur som helst nyttjat av lägre krafter, har blivit otympligt, och är långt ifrån "heligt". Begrav eller uppdatera, tack. :)
Gud som någon slags drog, alltså?
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Re: Är du själv din egen gud?
Anna-Sara skrev:Och gud är ju något individuellt,.. alla ser inte på gud på samma sätt, men den guden man nu har valt att tro på, hjälper en att tro och vilja så mycket att saker och ting faktiskt kan bli verklighet.. Jag tror alltså att när man ber till en gud, ber man i själva verket till sig själv och sina egna krafter!
Egentligen gör man det just inte, eftersom man tydligen väljer att vända sig till något annat än sig själv. 'Placebo' comes to mind. Men du har en god poäng, i viss mån är det mer hälsosamt (empowering, emancipation, realism snarare än nihilism) att vända sig till sig själv. Det är i sig ett paradigmskifte.
Och för att elaborera lite om frågan.. hah, jag tänkte svara att jodå, jag är min egen gud. Men, så tvekade jag ett ögonblick. Jag har nyss postat ett svar i min diskussion med Auk i en tråd här bredvid någonstans, under psykologi tror jag det var.. Jo, typ om kommunikation och att förbättra denna med tjejer, tror jag bestämt.
I alla fall, jag talar däri om tekniks anledning och alltings varande, och jag tror faktiskt att det finns något reellt bakom begreppet 'gud'. Det skulle vara hela situationen, det som föder nästa ögonblick. Instinkt, reflex. och undermedveten perception av både vad fokuseras och inte.
Japanskan har ett begrepp 'ki' (motsvarandes kinesiskans 'chi' och indiens 'prana', talas om i tex yoga). Det betyder ungefär livskraft, men det verkar inte finnas någon bra översättning av konceptet till svenskan, ungefär som svårigheten i att översätta ordet 'jultomten' till ett språk i vars land de inte firar konceptet jul. Ki, skulle kunna vara en motsvarighet till det i det närmaste uttjatade begreppet 'gud'. Alltså essensen av det, dess riktiga innebörd.
I alla fall, jag talar däri om tekniks anledning och alltings varande, och jag tror faktiskt att det finns något reellt bakom begreppet 'gud'. Det skulle vara hela situationen, det som föder nästa ögonblick. Instinkt, reflex. och undermedveten perception av både vad fokuseras och inte.
Japanskan har ett begrepp 'ki' (motsvarandes kinesiskans 'chi' och indiens 'prana', talas om i tex yoga). Det betyder ungefär livskraft, men det verkar inte finnas någon bra översättning av konceptet till svenskan, ungefär som svårigheten i att översätta ordet 'jultomten' till ett språk i vars land de inte firar konceptet jul. Ki, skulle kunna vara en motsvarighet till det i det närmaste uttjatade begreppet 'gud'. Alltså essensen av det, dess riktiga innebörd.
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster