Om vi tolkar religiös symbolik utifrån en annan modell än vad vi är vana vid så kan de förstås. Detaljerna blir då inte absurda, utan det är hela modellen som ter sig absurd utifrån rådande föreställningar. En människa måste dock förstå sammanhanget för att kunna förstå delarna.
Muhammed fick Koranen från Allah.
Jag skulle även kunna säga att jag fått mina texter från Gud genom att jag skriver av vad jag erfarit om verkligheten och inte teorier. Verklighetens väsen är av en sådan art att ett sådant påstånde inte är absurt. Genom att vara i Gud i ett transcendentalt tillstånd så kan man senare hävda att man har fått informationen till att författa en bok given av Gud. Gud är dock ingen personlighet utanför skapelsen, utan är skapelsen som vi är i. Så "att få något" betyder snarare "att varsebli". Det här är essentialistisk position utifrån sin kärna. Det kan man som utomstående bara tro på eller betvivla, aldrig förstå innebörden av annat än som språkliga och symboliska liknelser. De tidigare rådande förklarande teorierna av existensen ter sig då absurda och felriktade.
människan återföds som en annan varelse mm.
Eftersom vi inte existerar annat än som en gestaltning, och denna gestaltning existerar utifrån en dynamik så innebär den fysiska döden endast att den sammanhållande dynamiken som samordnar kroppens olika celler och funktioner lämnar kroppen. Detta kallas för själ, eller astralkropp. Denna aspekt är också sammanbunden med det ickelokala jaget, som i sin tur endast är ett mer eller mindre omfattande komplex av gestaltningar. Denna dynamik är dock temporär och söker nya strukturer. Personligheten dör i etapper då den inte äger samma omständigheter. Men det händer också att personligheten håller sig samman genom jagets motstridighet att inte vilja dö eller traumatiska bindningar. Beroende på måttet av transcendens så ingår jaget mer eller mindre holistiskt i den totala dynamiken. Att återfödas är att konkretisera denna jagets dynamik i ett vanemönster; ett karmiskt mönster. Men denna karma bearbetas ständigt och leder till att dynamiken utvecklas och tar nya former; identiteten förändras. Dynamiken attraheras av de poler som förlöser jagets utvecklingsprocess. Det existerar dock ingen dualitet; det är samma dynamik allt existerar i, men viss dynamik är inte lika lätta att skåda. Det är som att säga att universum är tomt mellan stjärnorna, medan det i själva verket är så att detta "tomrum" är de dynamiska fält som frambringar det som vi uppfattar som högre täthet. Det är som med krusningar på vatten. Rumsdynamiken - som inte kan skådas - är således primär, och den täthet som kan skådas är sådana dynamiska
vikningar som vi upplever som den faktiska substansen. Vi får då inte göra misstaget att tänka att helheten är sammansatt av dessa vikningar. Denna "substans" är i sin tur endast erfarenheten av denna dynamik, men det finns ingen som erfar. Att likna upplevelsen vid en drömbild är inte fel, men däremot är den skilld i sitt mått av utkristallisering och föränderlighet. I sin "substans" är det ingen skillnad på drömbilden och det vi kallar för den vakna bilden. Det finns inget mer "att ta på" så att säga.
Jesus uppstod på tredje dagen
Det kan betyda mycket, kanske att astralkroppen kan konkretisera sig och involvera sig i vår livsdynamik i mindre eller större mått. Har man kännedom om dessa processer så kan en "död" människa visa på den dynamik som fungerade som holistisk sammanhållning av våra kroppar. Vi består inte av sammansatta delar som bildar en helhet; utan en helhet som sammanhåller dess delar. Även denna dynamik ingår i större helheter. Att kalla sig Guds son är endast att påpeka dessa samband. De människor som ej varseblivit dessa samband och existensens väsen utifrån transcendentala medvetandetillstånd måste naturligtvis ifrågasätta rationaliteten. Men alla kommer förr eller senare att bli varse. Det vi betraktar som döden är ett utmärkt tillfälle till transcendentala erfarenheter. Det tråkiga är att människor kommer så långt bort från sin egen faktiska livsdynamik så att ett liv kan upplevas som om det till stor del slösats bort när man dör. Det kommer av att man uppgår i abstraktionen av sin existens i stället för att försöka uppleva var som är i nuet.
Det går naturligtvis att avfärda det jag säger med att jag inte kan sortera i mina egna upplevelser och har ett okritiskt förhållningssätt. Men det jag talar om existerar inte i de vardagliga referenserna som en skala, utan det handlar om genomslag så kraftiga att inga frågor längre finns att ställa. Om jag ställer frågor som inte går att besvara så beror det på att det är absurda frågeställningar. Även det jag skriver här skulle te sig absurt och missvisande. Det jag skriver kan inte spegla sanningen då det jag upplevt har visat på att det jag skriver inte kan spegla sanningen. Att t. ex. fråga sig: "Vad består detta av" är en absurd frågeställning i denna modell.
Johan
Det är säkert så för just dig men är du alldeles säker på att det förhåller sig på det viset 
Först när människan finner Guds rike inom sig själv, finner hon sitt sanna varande och även"paradiset"
Men för mig personligen är det så och det räcker långt för mig 
Dessutom så finns det inte ord så att jag skulle verkligen kunna beskriva vad Gud är(för mig)
Gud bryr sig inte om jag går till kyrkan eler inte eftersom Gud är i hela mig och utanför mig.
