Om religiösa och andliga inriktningar

[Paul]

Om religiösa och andliga inriktningar.

Håller religionen på att tappa greppet om människors sinne i dagens Sverige? Frågeställningen motiveras av det faktum att statkyrkan förlorat omkring 400 000 medlemmar på 30 år, vilket måste anses vara en anmärkningsvärd hög siffra. Enligt Carl-Reinhold Bråkenhielm, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, är anledningen härtill ej ett minskat intresse för religion utan snarare ett minskat intresse för kyrkan. ”Religionen har blivit mer individuell” (Aftonbladet).
En rimlig slutsats man kan dra av denna beskrivning är, att ledande representanter för vår kyrka inte längre förmår tillfredställa människors behov av andlig föda. Det ökade intresset för tros- och livsåskådningsfrågor överlåts ej åt kyrkan att besvara. I stället har det blivit var och en privatsak att söka svaren på de eviga frågorna. Vad kan då orsaken vara till detta förhållande? Enligt Elaine Pagels, professor i religionshistoria vid Princeton University i USA, ifrågasätter allt fler människor såväl kyrkans som Bibelns auktoritet. De frågor man allt oftare ställer är t.ex. vad som är ”förhållandet mellan den egna erfarenhetens auktoritet och den som Skriften, ritualen och prästerskapet gör anspråk på” (T.ex. de Gnostiska evangelierna.) Det finns därför skäl att närmare undersöka hur detta förhållande såg ut för snart 2000 år sedan för att underlätta en större insikt om dagens fenomen – ”den privata religionen”. Men först skall frågan om vilka gnostikerna var belysas.

Vår kunskap om gnostikerna och deras värld har ökat väsentligt under senare år tack vare den upptäckt av 13 papyrusböcker som gjordes 1945 i närheten av staden Naj Hammadi. Av dessa innehåller Thomas-evangeliet vissa traditioner, vilka kan dateras till andra hälften av första århundradet. Detta innebär att de sannolikt framstår som äldre än Nya testamentets evangelier. Utifrån detta fynd har det varit möjligt att bilda sig en mer nyanserad uppfattning om gnostikerna och deras tankevärld jämfört med den nidbild som då tecknades av den ortodoxa kyrkan. Gnosticismen ansågs härstamma från grekisk filosofi och astrologi, mysteriekulter och magi vilket tycks gälla än idag. ”Gnosticism” och ”gnostisk” framställs därför alltjämt i kristna kretsar som beteckning på människor som hyser avvikande, ”kätterska” uppfattningar. Utmärkande för gnostikerna var att de ansåg att det fanns en andlig verklighet och att Gud var en del av denna. Målet var att finna vägen till Gud genom självkännedom. ”Guds rike” uppfattades inte, vilket var fallet inom den ortodoxa kyrkan, som en yttre företeelse utan snarare som en inre (Luk. 17:21). Insikten om det egna jaget ledde till insikten om vem Gud var, vilket i sin tur ledde till frälsning. Ingen annan kunde ge råd och anvisningar om den väg som ledde till ”det inre ljuset”. Denna insikt kunde endast nås genom ”brev” eller ”rop” från den andliga världen, vilkas uppgift var att väcka människor till insikt. Det handlar med andra ord om en invigning till en hemlig kunskap, vilket förutsatte andlig mognad och var få förunnade. De invigda levde i strikt jämlikhet och i andlig närhet till varandra och Gud, i sann överensstämmelse med Mark. 10:42-44.

Skillnaden mellan gnostikerna och medlemmarna av den ortodoxa kyrkan var påtaglig. Bestämmande för kristendomens utveckling har varit föreningen mellan religion och politik. Företrädare för kyrka och stat har tillsammans inrättat en hierarkiskt uppbyggd organisation bestående av diakoner, präster och biskopar. I denna organisation har biskoparnas apostoliska efterföljd skapat giltighet utifrån kanon och kyrkoläran. Ett sammanhållande kitt i denna organisation har varit de tre elementen lära, ritual och den kyrkliga hierarkin. Medlemmar har de blivit som velat underkasta sig denna organisation, betraktat Nya Testamentets skrifter som enda normgivande och som accepterat trosbekännelsen och de kristna sakramenten. Några kvalitativa kriterier som förutsättning för medlemskap, som var fallet för gnostikerna, har däremot aldrig förekommit inom den ortodoxa kyrkan. Förutom rent organisatoriska skillnader förekom dessutom olika uppfattningar vad gäller synen på lära och ritual.

Några exempel kan här ges.
Vad först gäller den kristna läran uppfattade gnostikerna inte att Jesu uppgift var att frälsa oss från synden, utan snarare att visa oss vägen till andlig insikt (gnosis). Medan de ortodoxa kristna betraktade Kristus som ”Guds Fullhet” uppfattade gnostikerna honom ”som den som leder själar bort från denna värld till upplysning”. Vidare tog gnostikerna avstånd från kyrkans uppfattning om Jesu köttsliga uppståndelse. I stället uppfattades denna som en rent andlig företeelse, eftersom man betraktade anden eller själen som människans egentliga väsen boende i den fysiska kroppen. När det gäller frågan om Gud kan betraktas som ett enbart manligt väsen, vilket kyrkan hävdade, framgår av den gnostiska skriften: ”en stor kraft, Universums Sinne, som styr allting och är manlig…den andra…den stora Tanken…är kvinnlig och alstrar allting”. Intressant nog framställs alltså Gud som ett väsen bestående av ett såväl manligt som kvinnligt element, vilket också ansågs vara utmärkande för människans väsen. (Väl att märka övergav den ortodoxa kyrkan allt kvinnligt bildspråk med avseende på Gud redan omkring år 200). Till detta kommer att gnostikerna intog en helt annan hållning än kyrkan till sakramenten och dess betydelse. Till skillnad från kyrkan ansågs t.ex. inte dopet som en inkörsport till frälsning från synd. Frälsning kunde enligt gnostikerna endast nås genom att ”människan lär känna sig själv och Gud, som är ovanför sanningen”.

Den ortodoxa kyrkans seger:
Hur kunde det då komma sig att det var den ortodoxa kyrkans system av dogmer som kom att överleva och inte den idéströmning som företräddes av gnostikerna?
Det kunde knappast bero på att den allmänna kyrkan, vilket Tertullianus hävdade, var i stånd att ge ”sannare” svar på frågor om människans och det ondas ursprung och tillkomst. Inte heller kunde man göra anspråk på att ha gjort en sannare tolkning av innehållet i Gamla och Nya testamentet. Kyrkohistorien är full av exempel på vilka olika och motstridiga tolkningar som gjorts av olika bibeltexter. Dessutom uppvisar Nya Testamentet i sig en samling skiftande tolkningar av Jesu liv och verksamhet. Till detta kommer det faktum att vi inget känner om de personer vilka skrev de evangelierna vi idag benämner Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Vi vet endast att de fyra evangelierna tillskrivits personer som bär dessa namn. Huruvida Gamla och Nya Testamentet sedan kan betraktas som normgivande utsagor för kristen tro och rit är därför helt avhängigt vilken tolkning av dessa som kan anses vara de mest sannolika eller rimliga.

Uppenbarligen ansåg sig företrädare för den ortodoxa kyrkan att mandatet var givet de apostoliska arvtagarna från Gud själv och därför bannlystes som ”kättare” och ”avfällingar”. För dessa ”hedningar” fanns ingen frälsning. Som upprinnelse till detta förhållande kan man se kejsar Konstantins omvändelse på 300-talet då kristendomen proklamerades som officiell religion. Kristendomens utveckling till institutionell religion är sålunda inte ett utslag av gudomlig auktoritet, utan snarare som resultat av en samverkan mellan olika sociala och politiska maktfaktorer. Enligt professor Pagels antas den kristna traditionens överlevnad enbart beror på ”den organisatoriska och teologiska struktur som den framväxande kyrkan utvecklade”. Det förtjänar emellertid poängteras att denna struktur inte tilläts växa fram underifrån utan framtvingades av despotiska kyrkoledare, vilka i kraft av det apostoliska arvet ansågs sig vara Guds sanna representanter här på jorden.

Som framgår ovan finns en avgörande skillnad beträffande inställning och förhållningssätt mellan å ena sidan en gnostiker och en medlem av den ortodoxa kyrkan å den andra. Medan gnostikerna utnyttjade sin fria tanke och vilja i en aktiv process med inriktningen att bättre lära känna Gud, framstod kyrkomedlemmen som en passiv imitatör och mottagare av trosbekännelsen och sakramenten. I det första fallet handlar det sålunda om att den invigde genom invigning utnyttjade möjligheten till ”direktkontakt med Gud” , medan det i det senare fallet handlar om en underkastelse och en tillit till en organisation ledd av diakoner, präster och biskopar, vilka i egenskap av Guds självutnämnda representanter förmedlade kontakter med Gud.
Som en uppenbar konsekvens av dessa helt skilda förhållningssätt framstod också två helt skilda gudsbilder. I gnostikernas fall framstod ”jaget och Gudomen som identiska”. Därför uppfattades det som centralt att uppnå kunskap om det egna jaget d.v.s. söka Guds Rike inom sig (se Matt.12:28; Luk. 17:21), kungariket symboliserar här ett tillstånd av förvandlad medvetenhet, medan det i kyrkomedlemmens fall mer handlade om en yttre process (se Matt.4:23) d.v.s. att ta emot Guds Rike som det pressenterades av kyrkans ortodoxa ledare.

Då dessa båda processer förutsätter olika grader av andlig mognad, följer med nödvändighet att resultatet måste bli helt olika gudsbilder: ”Ju större andlig mognad den enskilde individen är uttryck för sitt väsen, i tankar, känslor och handlingar, desto bättre kommer den i sitt religiösa liv att förstå Gud som Fader, som Skaparen av det andliga jaget” (”Frågor och Svar”, sid.116). I samma bok framgår också ”att Gudsbegreppet i den kristna läran inte stämmer överens med sanningen, inte stämmer överens med Guds väsen”. Sanningen, ”om Gud, om Hans Väsen och om Hans förhållande till mänskligheten”, erbjuds därför var och en andligt sökande människa i boken ”Vandra mot Ljuset”.

Det andliga budskapet
Avsikten med föreliggande inlägg har varit att visa på förhållandet att människosläktet en gång befunnit sig vid en skiljeväg på sin väg mot Guds Rike och att hon denna gång valde fel väg. Människorna var ännu inte tillräckligt mogna att vandra denna väg. I sitt avskedstal till lärjungarna konstaterar Jesus att han har mycket mer att säga men att de inte förmår ”ta emot det nu” (Joh. 16:12). Han tröstar dem emellertid med att han skall sända dem sanningens ande vilken skall ”vägleda er med sanningen” (Joh.16:13). Detta tröstrika löfte gav han helt, visst inte bara lärjungarna utan också kommande släkten. På ett annat ställe i detta evangelium talar Jesus om Hjälparen ”den heliga anden som fadern skall sända i mitt namn” och som ”skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” (Joh. 14:26).

Om vi rätt förstår att förvalta dessa ord, kan vi bättre komma till insikt om innebörden och avsikten med innehållet a de tre böckerna: ”Vandra mot Ljuset”, ”Försoningsläran och Gänvägen” samt ”Frågor och Svar”. Ur ”Sökande” människans perspektiv kan det uppfattas som just det ”rop” eller ”brev” från den andliga världen, vars syfte är att just väcka människor till insikt som leder till en utvidgad och fördjupad medvetenhet ”om Gud, om Hans Väsen och om hans förhållande till mänskligheten”, en medvetenhet som gör det möjligt för var och en att med Guds bistånd ”få rena sitt jag från synd och Mörker” (”Frågor och Svar”, s.117). Huvudinnebörden är alltså att vi själva gör något åt vår situation istället för att passivt förlita oss helt på Guds nåd. Som det också framställs i boken ”Försoningsläran och Genvägen” kan vi ”i bönen till Gud och Fader uppnå en direkt förbindelse med Honom” (s. 49). Liksom vi ber om förlåtelse så skall också vi förlåta dem som är oss skyldiga. Omvänt framhåller ju Jesus i sin Bergspredikan: ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske fader också förlåta er” (Matt. 6:14).

Slutord
Det står således var och en fritt hur man vill förvalta ett ”rop” eller ”brev” från den andliga världen. Det ankommer så på var och en människa, med god vilja, att avgöra huruvida det som meddelas i de tre aktuella böckerna överensstämmer med det som enligt Jesus skall uppenbaras för människorna. Uppfylls vi av en ”frid” när vi läser dessa tre böcker, kan vi vara säkra på att budskapet kommer från Gud.

Med vänlig hälsning Paul

E-post: pali_3000@hotmail.com