hovnarr skrev:Det finns alltså å ena sidan gestaltade kroppar, å andra sidan ett gestaltat medvetande, samt en koppling (kommunikation) mellan de två. Medvetandegestaltningen är oberoende av kroppen. Kan man inte med "själ" mena just denna medvetandegestaltning? Finns det något i den allmänna betydelsen av ordet "själ" (ganska bred om du frågar mig) som strider mot att det skulle kunna vara en medvetandegestaltning?
Det blir fel om man delar upp de två så schematiskt. Allt du erfar tydligt är verkligt, men sällan blir medvetande så påtagligt som kroppen, eftersom det är där du nu knyter samman och det bildar ett komplex du kallar jag. Även astralkroppen har form av din tidigare kropp då den utgjorde den holistiska helhet som samordnade funktionerna i din kropp. Något medvetande som inte innehåller någon form av gestaltning existerar inte (ordet gestaltning ska inte enbart ses som bilder, utan hela spektrat av erfarande). Om vi skalar av oss huden från våra kroppar så kallar vi inte det som är kvar för själ, och jag tycker det blir fel att kalla det som överlever vår fysiska kropp för själ, då detta också är vår kropp. När insidan mer och mer viks ut efter döden så gestaltas det åter en form av kropp beronde på de inre kvaliter som vi utvecklat. En sten har inget medvetande, den tänker inte för att finnas till. Vi har inte heller ett medvetande men olika delar kopplas sedan samman och formar organismer som är flexibla och skiftande. Det är öppnandet och slutandet i fältets kommunikation som orsakar föreställningen om att vi är reflekterande varelser. I själva verket finns där ingen som tänker, utan endast en pulserande och skiftande, öppnande och slutande helhet. Det skiljer sig inte från stenen i sin gestaltning. Våra kroppar är ett material, men så är allt annat också; även det som lämnar kroppen i dödsögonblicket. Allt är materia, fast i olika "dimensioner" rörelse och förmåga att kommunicera över dessa horisonter. Det är därför vi letar efter våra tankar som de existerar bortom en horisont. Våra tankar är information, och allt vi erfart finns lagrat, även för andra att kommunicera med, fast de har då inga självklara vägar att nå denna information. Varje del i helheten är potentiellt sammankopplad med alla andra delar, då de är en och samma holografiska helhet, men där råder inte full kommunikation från varje del till alla andra. Att helt omfatta informationen som en del av helheten har är att transcendera den och bli ett med den delen. Det handlar då inte enbart om att observera den utan om att bli den. Transcendentala tillstånd innebär då att till fullo bli ett med den information man kommunicerar med; tinget i sig.
Vidare, menar du att VI kommer att uppleva att VÅRA JAG lämnar OSS? De personliga pronomina löper amok. Har gestaltningen "kropp" upplevelser som är skilda från gestaltningen "medvetande"? Eller är det så att vårt medvetande upplever hur det lämnar vår kropp? I så fall är det helt annorlunda än att mista en hand, eftersom handen inte upplever att den lämnar kroppen så mycket som jag upplever att JAG (=medvetandet?) förlorar handen. Eller menar du att "handkomplexet" också upplever?
Så länge som du upplever dig ha ett komplex du kan kalla jag så kommer du inte att lämna det. Däremot kan man upplveva det som man lämnar ett jag och ersätter det med en annan kanske vitalare och mer samstämmig information. Man kan då lämna sitt ego som ett rasande torn av irrationell information; du kan lämna hela din personlighet. Det jag som detta ersätts av då är inte en form av övertagande utan ett sprängande av gränser; kalla det ett högre jag. Detta är vad man kommer i kontakt med genom en psykosyntes och ett ifrågasättande av den roll man annammat. Det här med upplevelserna är det konstigaste att förstå eftersom vi alltid tänker att det är någon som upplever. Det är inte någon som upplever utan gestaltningen eller upplevelsen är primär. Stenen finns, de delar som utgör dig finns. Det är verkligen att vända ut och in på det självklara att inse att man inte finns annat än som ett hopplock av attribut, och att dessa kan ställas åt sidan när jaget klättrar i informationsstrukturen, och blir den information som sätts samman. Detta hålls dock samman av orsak och verkan, så en total upplösning sker endast om det finns en orsak som pekar i den riktningen. Vi är stadda i utveckling, men det finns aspekter i oss som är centrala i den utvecklingen som förbigås genom att jaget skapar sig ett hopplock av statiska attribut och föreställningar. Jaget blir inlåst med brända "synapser" i stället för att ha levande kommunikation med andra levande gestaltningar.
Några korta frågor som kan förtydligas med korta ja eller nej svar:
Är det upplevda jaget samma sak som medvetandekomplexet?
Kan något annat än medvetandekomplexet ha upplevelser?
Måste begreppet "själ" vara semantiskt skilt från begreppet "medvetandekomplex"?
1. Jaget är allt som ingår i det du för närvarande kallar jag, även din kropp. Att detta sedan har utgått ifrån och har en annan potential, och att det även finns information bakom horisonten som brukade tillhöra ditt jag och som är mer levande förändrar inte att jaget för närvarande endast är det komplex av information det kommunicerar med. Jaget är mer eller mindre dynamiskt dock och är aldrig identiskt även om vi ibland gör vårt bästa för att prioritera att vara ett specifikt gestaltningskomplex i stället för att vara rörliga. Så ja eller nej beroende på hur man ser det.
2. Det existerar inga "upplevelser" i den bemärkelsen. Ingen har några upplevelser, det endast gestaltas så att en del i ett komplex tycks ha upplevelser, genom att det mottar information från andra delar. I själva verket är det endast informationsflöde. Stenen existerar genom detta, vi existerar genom detta. Det vi kallar en upplevelse eller ett gestaltande är själva substansen. Inget existerar bakom eller framför annat än som olika horisonter. Allting har endast ett uttryck, och detta förmedlas i olika riktningar. Varken ja eller nej.
3. Varför kalla någon del i detta själ? Att kalla det "medvetandekomplex" blir bara förvirrande (kanske jag gjorde det, jag vet inte). Vi kallar de gestaltningar som för tillfället är svaga för medvetande, men när de är starka och solida då kallar vi det inte för medvetande utan materia. Det avgörs var någonstans vi har vårt centrum någonstans. Detta centrum utgörs av den sammanbundna informationen som för tillfället utgör dit jag. Du kommer aldrig att säga "nu är jag en själ", utan du är vad du är även om det kommunicerande komplexet ändrat omfattning och karaktär. Att du kommer att kalla dig "hovnarr" för alltid är dock tveksamt. Själv har jag upplevt "Johan" försvinna bort i horisonten flera gånger, men de kallar mig Johan här så jag får väl heta det ett tag till. Så nej, men ta bort "medvetande" från "komplexet".
Som Claes så träffande skriver:
"Det var en upplevelse av genomskådande som var så ofattbar djup att den förändrade allting, och på samma gång idiotisk, ungefär som att lösa sfinxens gåta och upptäcka att den hade samma svårighetsgrad som folkskolans läsebok: far ror mor är rar..."
Att erfara denna ontologiska vinkling på tillvaron är visserligen omtumlande, men så självklart och man förstår vilka tokerier man ägnat sig åt. Om man fördjupar sig i verkligheten så finner man de "brända synapserna" och kan koppla samman dem med en bakgrund som är livet. Det finns ingen sanning bortom den information som finns bortom våra indoktrinerade föreställningar om vad som är (rummet i rummet). Det är vad det är och dess ontologi tillåter endast att vi erfar vad som är genom att kommunicera med verkligheten.
Tore,
Både Pribram och Bohm rimmar ganska bra med vad jag skriver om här, så de kan vara bra att läsa för att få det ontologiska perspektivet. Vad hjärnstudierna inte kan få bekräftelse om är att minnena finns kvar även om man förstör hjärnan, men detta är det svårare att forska i eftersom man inte kan få någon feedback genom kropparna. Personligen har jag mina minnen kvar när jag är utanför min kropp, så det har visat mig att det är möjligt.
Johan
Visst kan det tyckas tråkigt att allt är så statiskt, men det är ytterst meningsfullt om man nu vill vara kreativ.