Återfödelse

[Joahn]

Är återfödelse möjlig? Jag kan inte tänka mig det. Jag förstår mig inte på den. I sådana fall så skulle alltså jag, när jag dör, födas igen. Men varför är det jag som föds igen och inte bara vem som helst annan som föds första gången?

Tänk er att jag dör i morgon. Jag har nu massor av utmärkande egenskaper och ett speciellt utseende. Det är just denna kombination av minnen, tänkesätt, intryck, medvetenhet, funderingar, åsikter och allt vad det heter som är jag. Så dör jag. Och återföds. Låt säga att jag återföds i Saudiarabien. "Jag" har ett helt annat utseende, växer upp med helt andra värderingar, får helt andra minnen etc etc. Jaha? Vad är det som gör att detta är en reinkarnation av mig? Är det generna? Eller är det den där själen som spökar nu igen?

Det finns ju folk som på ett eller annat sätt har fått ta del av ett annat liv, t ex genom hypnos. Personer som har upplevt att de var någon annan förut, låt säga snickare från Paris på 1800-talet, som man senare har kunnat kolla upp verkligen har funnits. Och då sägs denna person vara en reinkarnation av snickaren. Knäppt, skulle jag vilja säga. Kanske kan tankar föras över mellan olika hjärnor, jag vet inte, men att säga att det var en reinkarnation - att det är samma person - förstår jag inte.

Kommentarer?

[Nicke_Nor]

allt är änkelt men ändå svårt ty det fins ingen gud ingen religion allt däta är fantasier såm kungar utväklat för att styra sit folck såm än i dag används för att styra fåls åsikter åm än inte på långa vägar såm för och åter födelse är en del av en sådan relikös tanke allt det såm diskuteras här och på andra forum är tankar såm andra haft såm vi idag ifrågaster och försvarar berpände på vår personliga instälning att du skule kuna åter födas är kanse en fantasi att luta sig mot för det såm är du är presis såm du säger din person och åm du inte längre är den person såm du var är det inte häller du alltså däna tanke är blåt en tanke såm hålls vid liv av just sin eksistens så länge den diskuteras så eksisterar den så länge vi tror så fins den allt såm fins är lågist allt såm fins går att kåntrålera allt är änkelt bara vi ser med våra ögån och inte famlar i mörkret och bara ser på den glimande yta såm liger framför våra ögån en yta såm dölger vår värklighet

[spectra]

Det är just denna kombination av minnen, tänkesätt, intryck, medvetenhet, funderingar, åsikter och allt vad det heter som är jag. Så dör jag. Och återföds. Låt säga att jag återföds i Saudiarabien. "Jag" har ett helt annat utseende, växer upp med helt andra värderingar, får helt andra minnen etc etc. Jaha? Vad är det som gör att detta är en reinkarnation av mig? Är det generna? Eller är det den där själen som spökar nu igen?

Joahn, det är inget fysiskt mer än skenets grund som förmedlas vidare, d v s "Något". Att vi måste alltid uppleva "Något" är själva kärnan i reinkarnationen. Men hur det är...ja det kanske också följer vissa "lagar", vad vet jag?

Men, allt beror på om det totala "Intet" är ständigt frånvarande eller ej. Om en föregående premiss klargör att det totala "Intet", d v s icke-existensen, kan existera, resulterar detta i att oändligheten av "Alltet" eller "Något" är falskt.

Jag går själv på den logiska linjen att Icke-existensen(d v s det totala Intet) inte kan existera. Motsägelse är en gräns för verkligheten, anser jag. Därför utvecklas vetenskapen mot oändligheten på många plan.

[Joahn]

Hej spectra,

tyvärr förstår jag inte vad du skriver. Och tyvärr vet jag inte hur jag ska förklara vad jag inte förstår, vad du ska förklara. Allt det du skrivit är bara en oförståelig ordföljd för mig. Om du tror du kan förklara enklare vad du menar så har jag inget emot det...

[Stefan]

Det finns ju folk som på ett eller annat sätt har fått ta del av ett annat liv, t ex genom hypnos.

Nej, det gör det inte.

Kanske kan tankar föras över mellan olika hjärnor

Skulle tankar kunna föras genom tiden hundratals år? Det finner jag oerhört svårt att tro.

Det är just denna kombination av minnen, tänkesätt, intryck, medvetenhet, funderingar, åsikter och allt vad det heter som är jag.

Det är detta som är argumentets kärna. Finns det något mer och djupare än "a bundle of impressions", som Hume talade om?

Föreställ dig detta. Du får erbjudande om att resa till Mars på ett lite annorlunda sätt. Din kroppp fotograferas, molekyl för molekyl, och informationen sänds till Mars. Väl där sätts en kropp ihop som är likadan som din, molekyl för molekyl (eller någon annan valfri fysisk entitet, t ex kvarkar). Därefter utplånas din jordkropp. Skulle du nu vilja resa på detta sätt; dvs. tror du att det verkligen skulle vara du i Marskroppen? Själv tror jag inte det. Du dör när jordkroppen utplånas. Marskroppen skulle visserligen ha dina minnen, etc., men han skulle inte vara du.

Om det är så, måste förhållandet mellan medvetande och materia vara lite mer komplicerat än man kanske tänker sig. Kanske finns det något "kärn-jag", trots allt. Och kanske är det detta som skulle kunna återfödas (inte för att jag tror på återfödelse). Om jag inte har några minnen av mitt förra liv, kan detta naturligtvis inte verifieras, men det betyder inte att det inte kan vara sant. Overifierbara fakta kan vara sanna.

[cogito]

Joahn citat:

Tänk er att jag dör i morgon. Jag har nu massor av utmärkande egenskaper och ett speciellt utseende. Det är just denna kombination av minnen, tänkesätt, intryck, medvetenhet, funderingar, åsikter och allt vad det heter som är jag. Så dör jag. Och återföds. Låt säga att jag återföds i Saudiarabien. "Jag" har ett helt annat utseende, växer upp med helt andra värderingar, får helt andra minnen etc etc. Jaha? Vad är det som gör att detta är en reinkarnation av mig? Är det generna? Eller är det den där själen som spökar nu igen?

Kanske man kan säga att det du beskriver ovan som "jag" är personligheten. Då skulle jag hålla med om att denna inte återföds.

Men om man tänker sig att personligheten (engångslivet) är ett sätt för en andlig entitet att födas till jorden, att bli en personlighet - då skulle rätt beteckning inte vara "återfödelse" utan snarare "nyfödelse".

Entiteten (högre jaget?) är då den/det som är lik en idé som vill förverkligas. Upprepande gånger via olika personligheter för att småningenom utveckla den personligheten som motsvara idén.

Personligheterna har var sin egen biografi och entiteten står för den röda tråden, livsplanen.

I litteraturen knyts personligheten till begreppet själ eller substans, som har att följa karmalagen. Anden (essensen, entiteten ovan) knyts till reinkarnationslagen och kroppen till ärftlighetslagen.

De arabiska drag i ditt exempel ovan skulle då följa generna, dina personliga erfarenheter skulle då omvandlad till färdigheter/svagheter vara delvis "medfödda" enligt karmalagen och din livsplan, det du vill göra här i livet, återföds - och borde i viss mån kunna kännas igen genom jämförelse med de olika biografierna genom tiderna).

vad sägs?
cogito

[hovnarr]

Men varför är det jag som föds igen och inte bara vem som helst annan som föds första gången?

Ja, för att reinkarnationstankarna ska hålla måste det ju finnas någon slags beständig kärna som följer med - som inte utplånas när du dör. Det du kallar "jag". I så fall är döden inte en fullkomlig utplåning utan snarare:

*en radering av alla minnen
*ett tärningsslag om dina fysiska attribut
*ett tärningsslag till om dina uppväxtförutsättningar

osv. Det är mycket lite som blir kvar. Om själen finns verkar den ha en mycket liten påverkan på våra handlingar.

tyvärr förstår jag inte vad du skriver. Och tyvärr vet jag inte hur jag ska förklara vad jag inte förstår, vad du ska förklara.

Jag instämmer, det där blev för esoteriskt för mig spectra.

Vidare hade jag svårt att läsa Nicke_Nors inlägg p.g.a. obefintlig kommatering och minst sagt ovanlig stavning.

Det finns ju folk som på ett eller annat sätt har fått ta del av ett annat liv, t ex genom hypnos.

Om det vore sant så skulle det ställa många vedertagna uppfattningar på ända. Vi är inte beredda att acceptera sådana historier rakt av för att vi hör om dem på TV eller läser dem på ett forum. Kraven på att prestera bevis är mycket högre än om någon vem-som-helst-astronom berättade att de upptäckt en ny stjärna någonstans. Om reinkarnation ska kunna visas vetenskapligt är det viktigt att gå så vetenskapligt tillväga som möjligt, inbjuda andra forskare att reproducera försöken osv. Redan om det utan tvivel stämmer i ett ända fall måste vi ju revidera våra uppfattningar.

Skulle tankar kunna föras genom tiden hundratals år? Det finner jag oerhört svårt att tro.

Jag också. Å andra sidan, om våra fysiska lagar i övrigt är korrekta är det i så fall troligtvis fråga om vågor/partiklar som färdas i överljushastighet (inte omöjligt så länge de inte korsar ljusvallen) och som kan bära information utan någon fysisk "hemmaplan". Jag tänker mig att det vore svårt att konstruera mätinstrument som skulle kunna registrera dem, än mindre tolka dem.

Skulle du nu vilja resa på detta sätt; dvs. tror du att det verkligen skulle vara du i Marskroppen? Själv tror jag inte det. Du dör när jordkroppen utplånas. Marskroppen skulle visserligen ha dina minnen, etc., men han skulle inte vara du.

Låt oss komplicera saker och ting och återskapa kroppen inom en meter från din nuvarande position. Hur skulle nu en konversation te sig mellan dig och dig? Inte ens om man får tro determinismen kommer bägge individer att bete sig likadant, då vissa betingelser omedelbart skiljer sig (Du1 har sett Du2 skapas, Du2 befinner sig ett stycke ifrån Du1 där Du2 först var övertygad om att han befann sig osv.). Skulle något av jagen vara mer du?

Kanske finns det något "kärn-jag", trots allt.

Men även detta måste väl bestå av något? Eller åtminstone ges upphov till av något? Låt säga att vi duplicerar även detta och sätter det i den nya människan som nu står en meter ifrån dig. Skulle någon av individerna övertyga mer eller mindre i rollen som dig själv? Jag har svårt att tro det.

Vi kan också återgå till marsmänniskan och låta vederbörande ha en duplicerad själ också. Sedan skickar vi honom åter till jorden. Eller snarare: vi gör om kopierande och förstör marsmannen denna gång. Vem är nu på jorden? Det kan knappast vara någon annan än du som är upplevelsen av att ha varit på Mars rikare.

Jag tror inte att jag (dvs. kärn-jag, notera att jag inte säger "mitt kärn-jag" för vad skulle det vara för något?) har en kropp eller har tankar och känslor - jag är min kropp, tankar och känslor och även själ om det finns något sådant. Själen kan här liknas vid en bakteriell spor, dvs. en andlig förenkling av den ursprungliga organismen som är särskilt vällämpad till att överleva i den andliga världen tills den kan blåsa liv i ännu en groende köttklump i en livmoder.

vad sägs?

Jag tycker det är en bra beskrivning av hur man kan skilja mellan personlighet, jag, själ, kropp osv. Men om själen nu är lik en idé som vill förverkligas får man säga att den har ganska lite påverkan på vårt dagliga liv, jämfört med alla andra faktorer.

Om man bekänner sig till en teori om en själ eller ett kärn-jag så uppkommer också andra problem. Exempelvis praktiska: Var kommer de nya själarna ifrån - människorna ökar ju i antal? Samt etiska: Är alla dessa "idéer som vill förverkligas" goda, kärleksfulla idéer? Har djur en själ och i så fall hur högt stående levande organismer?

Syftet med en själsteori är å andra sidan kanske att väcka fler frågor än den besvarar för att göra oss mer tillfreds med tanken på att vi kommer att dö. Om vi kommer till en "agnostisk" slutsats går vi i döden med en upptäckarglädje snarare än i tron att det nu är slut med det roliga.

Overifierbara fakta kan vara sanna.

Jag instämmer. Men vi kan inte påstå att vi har kunskap om dem sålänge de är overifierbara. I så fall uppkommer fall av grue-typ.

§

[cogito]

Hovnarr skrev:

Jag tycker det är en bra beskrivning av hur man kan skilja mellan personlighet, jag, själ, kropp osv. Men om själen nu är lik en idé som vill förverkligas får man säga att den har ganska lite påverkan på vårt dagliga liv, jämfört med alla andra faktorer.

Det var inte själen som var lik en idé utan essensen (anden) i min teori. Det var min viktiga poäng. Vårt dagliga liv påverkas bl a av själens "medfödda" färdigheter/svagheter enligt karmalagen, som jag skrev.

Om man bekänner sig till en teori om en själ eller ett kärn-jag så uppkommer också andra problem. Exempelvis praktiska: Var kommer de nya själarna ifrån - människorna ökar ju i antal? Samt etiska: Är alla dessa "idéer som vill förverkligas" goda, kärleksfulla idéer? Har djur en själ och i så fall hur högt stående levande organismer?

"Kärn-jaget" var idén, livsplanen, som bildar själen (substansen) som i sin tur förkroppsligast. Detta kan förstås endast sker om ärftligheten "tillhandahåller" kroppar. När det gäller att fundera över problemet med det ökande antalet, som onekligen finns, blir det nog för "esoteriskt" för din del

Kännande djur har en djursjäl. Den skiljer sig från människans på så sätt att den saknar en individuell biografi för det enskilda djurexemplaret.

Syftet med en själsteori är å andra sidan kanske att väcka fler frågor än den besvarar för att göra oss mer tillfreds med tanken på att vi kommer att dö. Om vi kommer till en "agnostisk" slutsats går vi i döden med en upptäckarglädje snarare än i tron att det nu är slut med det roliga.

Ja, upptäckarglädje är bra och kommer tillpass. För att upptäcka något kan det vara bra att ha några begrepp om de vita områden på kartan med sig, även om de är abstrakta eller rentav felaktiga. Även med felaktiga begrepp upptäcker jag mer än om jag saknar begrepp.

Vad sägs?
cogito

[Stefan]

Låt oss komplicera saker och ting och återskapa kroppen inom en meter från din nuvarande position. Hur skulle nu en konversation te sig mellan dig och dig? Inte ens om man får tro determinismen kommer bägge individer att bete sig likadant, då vissa betingelser omedelbart skiljer sig (Du1 har sett Du2 skapas, Du2 befinner sig ett stycke ifrån Du1 där Du2 först var övertygad om att han befann sig osv.). Skulle något av jagen vara mer du?

Ja, enligt min mening skulle jag1 vara jag, och jag2 skulle inte vara jag, utan någon annan som åtminstone initialt liknar mig oerhört mycket.

Stefan skrev:
Kanske finns det något "kärn-jag", trots allt.


Men även detta måste väl bestå av något? Eller åtminstone ges upphov till av något? Låt säga att vi duplicerar även detta och sätter det i den nya människan som nu står en meter ifrån dig. Skulle någon av individerna övertyga mer eller mindre i rollen som dig själv? Jag har svårt att tro det.

Kärn-jaget måste givetvis ha något att göra med materia. Däremot tror jag att om man plockar sönder mig i molekyler och sen sätter ihop mig igen, så kommer jag inte att börja leva igen. Någon annan, med mina minnen, kommer att börja leva.

Jag tror inte att det går att duplicera kärn-jaget.

Notera att jag är grovt spekulativ här. Jag är inte alls säker på dessa argument.

[hovnarr]

Däremot tror jag att om man plockar sönder mig i molekyler och sen sätter ihop mig igen, så kommer jag inte att börja leva igen. Någon annan, med mina minnen, kommer att börja leva.

Jag tror något liknande, nämligen att om man plockar sönder en människa i molekyler och sedan sätter ihop den igen så kommer hon inte att börja leva, punkt. Om man slår av en glödlampa kan man utan vidare slå på den igen. Men om man slår av ett helt elnät kan man inte det. Förklaringen till varför har att göra med komplexitet, men jag kan för lite om det för att ge en förklaring. Jag tror att när man är hjärndöd så är man - den "nya" människan kommer bara vara en avancerat byggd köttklump tills den ruttnar.

Det var inte själen som var lik en idé utan essensen (anden) i min teori. Det var min viktiga poäng. Vårt dagliga liv påverkas bl a av själens "medfödda" färdigheter/svagheter enligt karmalagen, som jag skrev.

Jag är ledsen att jag läste så slarvigt. Tanken på att medfödda svagheter etc. har att göra med handlingar i tidigare liv väcker dock viss vämjelse i mig. "Inga armar? Det kan du gott ha min vän, du skulle ha tänkt dig för när du var mördare i Babylon!" Men jag raljerar naturligtvis - karmaförespråkare värjer sig med att handikappade valt att vara det själva för att väcka medkänsla i världen eller nåt annat tramsigt, så man behöver inte säga "rätt åt dig" om man tror på karma. Faktum är att det rent av vore otaktiskt!

Kännande djur har en djursjäl. Den skiljer sig från människans på så sätt att den saknar en individuell biografi för det enskilda djurexemplaret.

Vad ska den då tjäna till? Finns det vargar med god moral som gör att alla vargar belönas i nästa kollektiva reinkarnation?

Jag är oviss i frågan om vi har en själ. Och med själ menar jag då ett slags icke-materiellt, energirikt organ som för mitt andliga arv vidare och som behöver en kropp för att utvecklas. Ungefär som en blandning mellan en andlig spor och en symbiot alltså. Då skulle jag alltså kunna säga "jag har en själ" eller "jag har ett kärn-jag" eller "mitt kärn-jag" på samma sätt som jag kan säga "min hand" eller "jag har en lever".

Jag kan föreställa mig att uppleva saker utan att ha en hand och kanske till och med utan att ha någon känsel (förlamad från halsen och nedåt), men jag har svårt att föreställa mig upplevelser som en "ren" själ, dvs. i praktiken ett spöke. Jag föreställer mig att en sådan existens inte är betjänt av upplevelser utan bara strävar oformligt efter att inhysas i en ny kropp. Men jag är naturligtvis grovt spekulativ. Vad sägs?

En fråga jag gärna skulle vilja få besvarad är i vilken utsträckning informationsbärande energi (av något slag utom materia) kan existera oberoende av materia. "Spöken" borde dö värmedöden så småningom, så om det inte finns något materiellt som vidmakthåller dem undrar jag hur en sådan energi rent fysikaliskt skulle behöva vara beskaffad. En modern "Theory of Ghosts" någon?

§

[Joahn]

Föreställ dig detta. Du får erbjudande om att resa till Mars på ett lite annorlunda sätt. Din kroppp fotograferas, molekyl för molekyl, och informationen sänds till Mars. Väl där sätts en kropp ihop som är likadan som din, molekyl för molekyl (eller någon annan valfri fysisk entitet, t ex kvarkar). Därefter utplånas din jordkropp. Skulle du nu vilja resa på detta sätt; dvs. tror du att det verkligen skulle vara du i Marskroppen? Själv tror jag inte det. Du dör när jordkroppen utplånas. Marskroppen skulle visserligen ha dina minnen, etc., men han skulle inte vara du.

Låt oss komplicera saker och ting och återskapa kroppen inom en meter från din nuvarande position. Hur skulle nu en konversation te sig mellan dig och dig? Inte ens om man får tro determinismen kommer bägge individer att bete sig likadant, då vissa betingelser omedelbart skiljer sig (Du1 har sett Du2 skapas, Du2 befinner sig ett stycke ifrån Du1 där Du2 först var övertygad om att han befann sig osv.). Skulle något av jagen vara mer du?

Om jag ska vara petig så skulle inte någon av kopiorna vara samma jag som den enda som fanns först.

Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger

Detta citat kanske många är bekanta med. Att man inte kan det är ju för att floden inte är densamma när man stiger ner i den andra gången, den har då hunnit ombildas en smula. Och man kan tänka sig jaget på samma sätt: jag är allt jag upplever och tänker m. m. just nu, varken förr eller senare. Med en strikt tillämpning av den definitionen så var inte Jag för sex år sedan en tioåring som hade samma namn, samma bostad och samma familj som Jag har nu. Därför att Jag var inte. Och således så är varken Du1 eller Du2 Du, de är alla väldigt lika Dig, men de skiljer sig. Marsmänniskan är inte heller samma person, precis som att Jag inte är samma person som "Jag var" (ni förstår) nyss.

Det finns ju folk som på ett eller annat sätt har fått ta del av ett annat liv, t ex genom hypnos.

Om det vore sant så skulle det ställa många vedertagna uppfattningar på ända. Vi är inte beredda att acceptera sådana historier rakt av för att vi hör om dem på TV eller läser dem på ett forum. Kraven på att prestera bevis är mycket högre än om någon vem-som-helst-astronom berättade att de upptäckt en ny stjärna någonstans. Om reinkarnation ska kunna visas vetenskapligt är det viktigt att gå så vetenskapligt tillväga som möjligt, inbjuda andra forskare att reproducera försöken osv. Redan om det utan tvivel stämmer i ett ända fall måste vi ju revidera våra uppfattningar.

Du har rätt, lite källkritik skulle kanske inte skada. Det är bara något jag har hört.

[Determinus]

*en radering av alla minnen
*ett tärningsslag om dina fysiska attribut
*ett tärningsslag till om dina uppväxtförutsättningar

osv. Det är mycket lite som blir kvar. Om själen finns verkar den ha en mycket liten påverkan på våra handlingar.

Detta tycker jag säger oerhört mycket i själsdebatten.

Däremot tror jag att om man plockar sönder mig i molekyler och sen sätter ihop mig igen, så kommer jag inte att börja leva igen. Någon annan, med mina minnen, kommer att börja leva.

Jag tror att om ovanstående skulle inträffa så skulle din upplevelse av händelsen bli känslan av att omedelbart förflyttats till den nya positionen. Sker sönderplockningen av hjärnan omedelbart och sker uppbyggnaden på samma position i rymden, även den omedelbart, så märker du ingenting. Det är väl den mest logiska slutsatsen?

[Stefan]

<c

Citat:
*en radering av alla minnen
*ett tärningsslag om dina fysiska attribut
*ett tärningsslag till om dina uppväxtförutsättningar

osv. Det är mycket lite som blir kvar. Om själen finns verkar den ha en mycket liten påverkan på våra handlingar.

Detta tycker jag säger oerhört mycket i själsdebatten.

För en kul artikel som hävdar detta, läs Raymond Smullyans korta "An Unfortunate Dualist".

Jag tror att om ovanstående skulle inträffa så skulle din upplevelse av händelsen bli känslan av att omedelbart förflyttats till den nya positionen. Sker sönderplockningen av hjärnan omedelbart och sker uppbyggnaden på samma position i rymden, även den omedelbart, så märker du ingenting. Det är väl den mest logiska slutsatsen?

Varför är det det? Jag tror inte det. Jag tror att vi dör när vi plockar sönder hjärnan.

Jag tror något liknande, nämligen att om man plockar sönder en människa i molekyler och sedan sätter ihop den igen så kommer hon inte att börja leva, punkt. Om man slår av en glödlampa kan man utan vidare slå på den igen. Men om man slår av ett helt elnät kan man inte det. Förklaringen till varför har att göra med komplexitet, men jag kan för lite om det för att ge en förklaring. Jag tror att när man är hjärndöd så är man - den "nya" människan kommer bara vara en avancerat byggd köttklump tills den ruttnar.

Det kan knappast ha att göra med komplexitet, i så fall. Den nya hjärnan kommer ju att vara exakt lika komplex; likadan, faktiskt, som den gamla. Så om medvetande, inklusive ett ev kärn-jag endast är ett resultat av en viss typ av komplexitet, så får vi nog gå på Determinus linje.

En stendöd, grekisk filosof skrev:
Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger

Herakleitos (mycket oklar filosof) skrev detta. Det beror på vad man menar med "flod". Man kan ju inte stiga ner i samma flodstadium flera ggr. Däremot kan man i en mening (den vanliga meningen) stiga ner i samma flod flera ggr. Detta diskuteras av Quine i “Identity, Ostension, and Hypostasis”.

Jag har en mycket stark intuition om att personlig identitet är fast över tid. Har inte du det, Joahn?

[Determinus]

Citat:
Jag tror att om ovanstående skulle inträffa så skulle din upplevelse av händelsen bli känslan av att omedelbart förflyttats till den nya positionen. Sker sönderplockningen av hjärnan omedelbart och sker uppbyggnaden på samma position i rymden, även den omedelbart, så märker du ingenting. Det är väl den mest logiska slutsatsen?


Varför är det det? Jag tror inte det. Jag tror att vi dör när vi plockar sönder hjärnan.

Jag känner att min naivitet kan vara ett stort hinder här, men jag ser verkligen ingen anledning att tro att medvetande uppkommer ur något annat än de fysiska strukturer vi idag kan observera. OM medvetande kräver mer än det vi kan observera så finns det väl ingen anledning att spekulera i det? Här kommer min eventuella naivitet in i bilden: det är spännande att spekulera om saker vi inte kan försäkra oss om, men det är inte mer "betydelsefullt" än att spekulera om Big Brother-Gustav kommer att genomföra samlag med Big Brother-Linda i nästa avsnitt av Big Brother, med undantaget att vi vet att vi så småningom kommer att få reda på det senare. Jag förstår naiviteten, men jag förstår helt ärligt inte fullt ut hur den kan motsägas.

Att säga att vi inte skulle fortsätta existera om vi skulle plockas isär och byggas upp med exakt lika molekylära strukturer är ett modigt ställningstagande, utan grund i det vi idag kan observera i världen. Om inga observationer kan ligga till grund för en förståelse av världen kan vi lika gärna lägga ner det här forumet. Är min naivitet grundlös, logisk, eller intetsägande? Kanske all of the above?

[Tore]

Kärn-jaget måste givetvis ha något att göra med materia. Däremot tror jag att om man plockar sönder mig i molekyler och sen sätter ihop mig igen, så kommer jag inte att börja leva igen. Någon annan, med mina minnen, kommer att börja leva.

Samtidigt är det väl så att de flesta molekyler du består av byts ut inom loppet av några år? Vad får det för konsekvenser för din syn på ett materiellt "kärn-jag"?