Jonas Nystrom skrev:Det finns lidande i världen. Därför kan det inte finnas nån gud. För om det skulle finnas en gud värd namnet så skulle det inte finnas lidande. För då vore guden en dum gud och det funkar inte per definition. Alltså ljuger de som säger att det finns en gud och de som tror att det finns en gud tror helt enkelt fel. De är rädda för att se sanningen eftersom de då skulle förlora illusionen av trygghet. Och så vidare. Du får ursäkta mig, antagonostica men jag tycker att den där filosofin är övermåttan banal.
Ingen ide för mig att bemöta detta eftersom jag aldrig skulle formulera
mig som du gör ovan. Bemöt det jag skriver istället för att hitta på
argument åt mig.
Och om du skapar dina sanningar efter sociologiskt nyttotänkande så är ateismen minst lika farlig som teismen. Missbrukar- och självmordsstatistiken talar sitt tydliga språk.
Vilket statistik lutar du dig mot här? Jag tror inte att självmordsstatistiken
bland dem som har en genomtänkt livsåskådning hur den än ser ut.
Det är väl snarare brist på livsåskådning - en allmän vilsenhet i
tillvaron som skulle öka den statistiken om jag tillåter mig att gissa.
Själv har jag andra sanningskriterier. De finns i hjärteroten. Inte i logikens labyrinter. Därför försöker jag inte ens att resonera bevisförande i dessa frågor. Det handlar om kniven-på-strupen djup. Inte om spetsfundiga sofismer.
Det är när tanken och känslan i hjärteroten stämmer överens som man
ha funnit den vägen som passar en tror jag. Men kniven på strupen gör
ingen nytta för den som inte är en våldsromantiker.
Var inte arg på Gud (eller din föreställning därom) för att vi människor missbrukar den största gåva vi fått, friheten. Som är en förbannelse eller en välsignelse beroende på vad vi gör av den.
Inser du den bristande logiken att säga till en icke troende att inte vara
arg på Gud?
OK jag vet - du svarar: Barncancer. Tjetjeniskor. Belgiska pedofiler. Hårda nötter för en försvarslös åttaåring. Var är friheten? I att acceptera lidandet? Har vi moralisk RÄTT att acceptera lidandet, frågar du indignerat (rätta mig om jag har fel).
Visst har vi rätt att acceptera lidandet; det är däremot moraliskt
betänkligt att inbilla människor att det onda egentligen inte finns om
vi bara ser ur ett annat perspektiv.
[qutoe] ..... insikt utan ansvar är ångestframkallande och att ansvar är obekvämt.
Det kan jag ställa upp på.
Säg den vishet som inte har värkt fram genom lidande![/quto]
Lidanderomantik ställer jag inte upp på däremot, fast jag vågar påstå
att jag har fått min beskärda del av lidandet.
Jag är inte säker på att du hör mitt tonfall bara. Att jag svarar med sorg som blivit omsorg, lidande som blivit medlidande. Utan agg. Utan klander.
De ger dig katarsisen då men de är inte hjälpta själva......
Och visst klandrar jag gärningar som leder till ett sånt resultat - varför
skulle jag inte?
Agnostica