evasson skrev:Algotezza skrev:
1. Vad menar du med ovillkorlig kärlek? Föräldrars kärlek till sina barn brukar vara ovillkorlig - barnen behöver inte vara något annat än vad de är för att få den, oavsett om föräldrarna tror på någon gud eller ej.
2. Om det finns empiriska bevis för Guds existens eller ej beror på vad slags gudsbild du har. Alla som tror på någon form av gudomlighet har inte samma gudsbild. Det finns monoteister, polyteister, panteister, deister... för att nämna de vanligaste...
3. Oavsett vilken bild av en gud av något slag vi har snickrat ihop, vilka bevis finns för en sådan varelses existens?
För övrigt fungerar religionen ofta,såväl förr som nu, som ett sätt att skaffa sig andlig makt över andra för att styra deras beteende så man själv kan uppnå det man åtrår, om det så är av materiell, monetär eller sexuella natur - eller bara handlar om behaget i att få andra att tänka och agera som man själv vill.
/Algotezza
Syftade såklart på den Muslimska, Kristna, Judiska Guden...
Du menar att du talar om den bild man inom islam, kristendom och judendom gör av en eventuellt existerande gud? Beskriver man då sitt trosobjekt på samma sätt inom dessa religioner? De brukar kallas monoteistiska, javisst. Kristna - de flesta som kallar sig så - tror att det finns "tre för en" när det gäller Gud, dvs. man tror på treenigheten, Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Inom islam tar man starkt avstånd från treenighetsläran - detta märks tydligt i vissa suror i Koranen där man ser treenighetsläran som mång-guderi - och inte heller inom judendom ingår i Jesus i gudsbilden. Dessa tre religioner har alltså olika syn på Jesus och därmed olika gudsbilder. Judarna väntar fortfarande på Messias. Islam menar att Jesus var en profet, den näst störste, och Muhammed är den störste profeten. Dessa tre religioner har alltså inte samma gudsbild. Hur vet vi då att de talar om samma Gud när de talar om Allàh, Adonaj och Gud Fader? Vissa menar att det är tre perspektiv på samma gud - men för att kunna säga det utgår vi från att Gud finns - för man kan inte ha perspektiv på något som inte finns. Och utgår vi från att Gud finns, finns det väl inte något kvar att diskutera.
För mig finns den mystika upplevelsen, den har jag erfarit på mitt sätt. Den visar att upplevande utöver det vardagliga och normala är möjlig. Dess medicinska orsak kan vara överskott av något hormon i hjärnan. Men dess subjektiva innebörd - är en inre skatt - som tar sig uttryck i det jag gör och skapar, hur jag förhåller mig till omvärlden. Därmed betyder det något för mig direkt och för andra indirekt. Men jag skapar mig inte något verbalt gudsbeläte av dessa upplevelser. Det behövs inte.
Ett problem med gudsbilden i t.ex. kristen tappning, är att den leder till teodicéproblemet: Hur kan Gud tillåta att hans skapelse lider, far illa, ägnar sig åt onda handlingar, om han är allvetande, kärleksfull och allsmäktig? Svaret kan bli att Gud står över mänsklig logik - och då finns det ju öht inget att diskutera när det gäller Gud, i alla fall inte på ett forum som detta. Man kan definiera om Gud så han inte har alla de tre gudaegenskaperna på en gång. Men kan vi kalla en sådan varelse för Gud? Man kan mena som Martinus och Spinoza att lidandet/mörkret är nödvändigt för att vi skall kunna uppfatta dess motsats, ljuset och saligheten, ty utan kontraster kan vi inte uppleva. Och visst, ingen kan se och läsa svarta bokstäver mot svart botten. Men frågan blir då om lidandet måste vara så djupt och omfattande som det varit och är på denna jord.
evasson skrev:Gud själv har förmodligen en religion, men vilken? Tror knappast att någon av de heliga böckerna är fullständiga Guds religioner snarare ofrivilliga ändringar och kanske omänsklig synd.
Om du menar att Gud har en religion och religion betyder att tro på ett högre väsen (än en själv) måste du mena att Gud har en Gud, kanske att det finns en hierarki av gudar. Då kan man väl logiskt sett gå nerför denna stege och göra varelser på alla steg till gudar, även ner till oss själva. Det är precis vad Jesus menar:
Joh 10:34f
Jesus sade: ”Står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Lagen kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas."
Den mest demokratiska gudsbilden är i så fall att var och en av oss är gud i sitt liv och i sitt upplevelseuniversum, sin livsupplevelse,den högsta instansen vid skapandet av det egna ödet i samspel och samverkan, fredlig eller krigisk, med alla andra. Men för att den ekvationen skall gå ihop krävs både reinkarnationsprincipen och karmalagen som eviga fakta. Utan dem är det slump och godtycke som råder i världen. Vissa av oss är fast i återvändsgränder, vissa är utnyttjade och plågade av andra. Vi tycks vara gudar och djävlar på samma gång, för oss själva och varandra. Är det inte dags att vi blir människor och medmänniskor?
/Algotezza
