Vad är Gudstro? Hur uppstår den?

[Tatjana]

Jag tror att nästan alla människor bär på en andlighet som de vill få utlopp för.
En del finner sina svar i filosofi en del i religion, vissa i tarot kort. Och så har vi dem som aldrig hittar den.
En tro uppkommer nog vanligtvis från en frågeställning, har man inga frågor kan man inte heller tro på något.
-varför....
-vad betyder...
-hur kommer det sig...
Kanske det helt enkelt handlar om människans nyfikenhet?

[cogito]

Citat Hovnarr:

Där erbjöd jag mina tankar om hur den primitiva människan kom att tro något sådant: Hon rör sig i en värld med många fantastiska ting och upptäcker att dessa kan sättas samman till än mer fantastiska ting. Mammutens betar blir vapen, dess hud blir kläder och dess kött blir mat. Mammuten tycks urmänniskan ändamålsenlig. Vid närmare eftertanke tycks hela världen henne ändamålsenlig, vilket får henne att tro på en skapare som gjort sådana fantastiska saker som mammutar, som lilla hon kan göra andra saker av.

Så tror inte jag att det var. Utan så här: Hon rör sig i en värld där ting inte är enbart ting. Hon förnimmer fenomen som vi idag skulle kalla för vidskepliga. Inte så att HON lägger i en bristfällig (vidskeplig) tolkning i fenomenen, utan fenomenen uttalar sig för henne. Detta är hennes verklighet. Hon behöver inte någon religion (latin, typ bygga bro, förena) eftersom hon inte upplevar någon dualism. Hon behöver inte *tro* på krafter bakom, ty de är verklighet för henne. Inte "för henne, ja" i en psykologiserande mening, utan oomkullrunkeligt.

Det är inte hennes fantasi som målar upp översinnliga förklaringar, utan det är vår fantasi som får tillstånd dessa beskrivningar av den vidskepliga människan. Ty nu har vi utvecklat ett begreppsligt tänkande och emancipierat oss, så att naturen är "blott" natur. Först i det skede är religion tänkbar.

mvh/cogito

[Nonstop]

Så tror inte jag att det var. Utan så här: Hon rör sig i en värld där ting inte är enbart ting. Hon förnimmer fenomen som vi idag skulle kalla för vidskepliga. Inte så att HON lägger i en bristfällig (vidskeplig) tolkning i fenomenen, utan fenomenen uttalar sig för henne. Detta är hennes verklighet. Hon behöver inte någon religion (latin, typ bygga bro, förena) eftersom hon inte upplevar någon dualism. Hon behöver inte *tro* på krafter bakom, ty de är verklighet för henne. Inte "för henne, ja" i en psykologiserande mening, utan oomkullrunkeligt.

Det är inte hennes fantasi som målar upp översinnliga förklaringar, utan det är vår fantasi som får tillstånd dessa beskrivningar av den vidskepliga människan. Ty nu har vi utvecklat ett begreppsligt tänkande och emancipierat oss, så att naturen är "blott" natur. Först i det skede är religion tänkbar.

mvh/cogito

Just så. Före det som vi nu kallar "religion" fanns det som vi nu kallar "magi". Typ.

[hovnarr]

Hon rör sig i en värld där ting inte är enbart ting. Hon förnimmer fenomen som vi idag skulle kalla för vidskepliga. Inte så att HON lägger i en bristfällig (vidskeplig) tolkning i fenomenen, utan fenomenen uttalar sig för henne. Detta är hennes verklighet.

Jag är med på att vårt sätt att tänka kan leda till förhastade slutsatser om urtidsmänniskans sätt att tänka - i synnerhet om det är fråga om en annan ras (till exempel neanderthal) som har läten snarare än språk osv. Men jag undrar vad du menar med ovanstående.

Menar du att det finns fenomen som händer (alltjämt) som denna urmänniska kan förnimma, men som vi inte kan förnimma (t.ex. andar, naturväsen osv.)? Eller menar du att vi förnimmer samma fenomen men tolkar dem olika, så att urmänniskans upplevelse av exempelvis vinden som en gudakraft är lika naturlig som vår upplevelse av den som ett vetenskapligt fenomen?

§

[Zarathrustme]

Under förutsättning att han finns, tror du att han skulle planterat in ett slags "trofrö" i människan?

Augustinus sade typ; Du har skapat mig till dig och oroligt är hjärtat i mig tills det finner vila i dig.

Jag tror det fungerar ungefär som mellan en normal man och kvinna. Lår oss se på det utifrån ett manligt perspektiv.
I tonåren fördjupas pojkens dragning till flickan. Det är inte därför att han iakttar förekomsten av rosa gardiner, överkast med små valpar, tapeter med rosenknoppar eller p.g.a. att luften vibrerar Westlife.

Jag ska inte fördjupa mig i orsaken till att det som flickan ”står för” känns mesigt, främmande eller rent ut av förhatligt, för pojken. Poängen är att hans kropp ”ropar” efter gemenskap och att denna gemenskap kan bli möjlig.

Under förutsättning att han ödmjukar sig…

Han måste överge sin gamla tes om tjejloppor och det mesiga i att vara med tjejer.

Ödmjukhet är namnet på det första steget till gemenskap och dessutom namnet på vägen de färdas på. Givetvis är processens karaktär likadan för flickan.

I denna process stiger själviskheten upp till ytan och kan lätt skummas av, om ödmjukheten betyder mer än prestigen och det egna jaget. Spelad ödmjukhet avslöjas snabbt i livets tryckkokare.



I människans djup finns ett rop och det gör ”ont” när ekot av detta rop rör sig mellan väggarna i vårt innersta.

Ekot avslöjar vårt tomrum.

Inte som en anklagelse utan som ett vemodets hopp.

Hörsammar vi vemodet, blir livet en flykt bort ifrån oss själva, då ett vemod inte kan mutas eller betvingas.

Hörsammar vi hoppet, kan vi i ekot ana en röst som inte är vår… En röst som kallar…

Förhoppningsvis har nu livet fått lära oss något om ödmjukhet och sanning.

Kanske är fantasin just detta frö. I så fall gör det varken till eller från om han finns i denna fråga: Vår gudstro kommer troligtvis av att vi ser en ändamålenlig värld, antingen en gud fått oss att se detta eller inte. Om iaktagelsen sedan är riktig beror naturligtvis på guds existens, men själva iaktagandet beror inte på det. Instämmer du?

Om Fredag kommer till en öde ö och får syn på en hydda , ”toalett” som är halvfull, en trädgård, hage, etc. etc. and so on and so forth, kommer han givetvis att få en tro, då tillvaron är ändamålsenlig.

En tro som lyder ungefär som så;

1. Någon är ansvarig för tillkomsten av dessa hyddor.
2. Denne någon finns antingen kvar på ön, men har gömt sig,
eller har han lämnat ön. Kanske kommer han tillbaka.

Denna typ av tro är vanlig, men är inte den frälsande tro jag talar om.

Till och med Djävulen har den här typen av tro och den får honom att bäva säger skriften.

Men om det på ön låg en gammal bok i vilken Fredag kunde läsa;

Hej alla barn, jag är Gud som även av mina vänner kallas Robinson. Jag har skapat allt du på denna ö kan se och vill bli din bäste vän. Mina vänner tar jag god hand om. Allt du behöver göra är att tro på mig. Jag finns överallt på ön och är osynlig. Klättra upp på den högsta klippan krossa dina pungkulor med en sten och hoppa rakt ut luften så ska jag ta emot dig och bota dig. På detta sätt visar du din tro.

Hur skulle Fredag kunna tro på något sådant om han hade haft med sig tre brudar till ön, var hetro, levnadsglad och dessutom inte lagd åt det masochistiska hållet.

Massa indikationer på en Gud ger i sig ingen frälsande tro, inte ens bibeln kan ge oss det.

Vad vi kan bli, är ödmjukade, så Gud själv kan närma sig oss och ge oss en tro.

Den frälsande tron utmanar vår själviskhet och kan inte ha någon annan grund än Gud själv.

Om gud förhöll sig till oss som en atombomb till en kinapuff tror jag att han skulle kunna förklara sig för oss på ett tydligare sätt. )

Jag tvekar inte en sekund på Guds förmåga att kunna förklara sig för oss på ett hur tydligt sätt som helst. Han har gjort det för mig (uppenbarat en snorbuse under ena nageln, typ) och kan göra det för dig. Men varför skulle han det?

Om det snarare är människa/kackerlacka är det rimligare att hans existens inte förefaller oss tydligare. Det är nämligen inte bara kackerlackan som har svårt att greppa människan, utan det är tji helsike att göra sig förstådd gentemot kackerlackor också. Ett högre stående väsen är inte nödvändigtvis bakåtkompatibelt, för att blanda evolution, datalogi och andlighet i en salig röra. )

Om nu Gud är gud, så är vi skapade till hans avbilder och har liksom honom fått möjlighet att ”skapa” avbilder av oss själva. Dessa avbilder vill vi lära allt vi kan och vår högsta önskan är att de ska förstå oss, så att de blir levnadsdugliga.

Av detta och att bibeln är full av dessa tankar, kan vi dra slutsatsen att Gud har samma problem som vi fäder har, att göra oss förstådda gentemot våra barn.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Jag tror att nästan alla människor bär på en andlighet som de vill få utlopp för.
En del finner sina svar i filosofi en del i religion, vissa i tarot kort. Och så har vi dem som aldrig hittar den.
En tro uppkommer nog vanligtvis från en frågeställning, har man inga frågor kan man inte heller tro på något.
-varför....
-vad betyder...
-hur kommer det sig...

Vi är inne på samma spår. För att kunna ställa en fråga krävs det ödmjukhet.

Ödmjukhet är den hand som sträcker sig mot Gud.

Tro är det som uppstår hos oss då vi förnimmer hur någon större än oss har tagit ett stadigt tag i denna vår hand och leder oss.

Kanske det helt enkelt handlar om människans nyfikenhet?

Nyfikenheten och ödmjukheten går hand i hand.


Zara..

[hovnarr]

Under förutsättning att han ödmjukar sig…

Han måste överge sin gamla tes om tjejloppor och det mesiga i att vara med tjejer.

Härligt, jag älskar att ge upp. Får jag börja nu?

JAG - GER - UPP.

Så. Det känns skönt faktist, det har jag märkt förut. Det är därför jag är så förtjust i det.

Jag har ingen önska att fjärma mig från gud, ej heller från pojkar, flickor eller valpöverkast.

I denna process stiger själviskheten upp till ytan och kan lätt skummas av, om ödmjukheten betyder mer än prestigen och det egna jaget. Spelad ödmjukhet avslöjas snabbt i livets tryckkokare.

Jag vet inte hur ödmjukhetens värde känns, men jag tänker inte missa festen på grund av själviskhet - det vore korkat, inte sant?

I människans djup finns ett rop och det gör ”ont” när ekot av detta rop rör sig mellan väggarna i vårt innersta.

Ekot avslöjar vårt tomrum.

Detta betvivlar jag inte. Det gör ont i mitt tomrum nästan varje dag.

Hörsammar vi vemodet, blir livet en flykt bort ifrån oss själva, då ett vemod inte kan mutas eller betvingas.

Jag vill hjärtans gärna bort från vemodet. Kan man också lämna sin gamla stolthet och själviskhet i inbyte i själva frälsningsaffären? Det låter förträffligt! Jag köper gärna, peka mig i riktning mot en återförsäljare var snäll.

Hörsammar vi hoppet, kan vi i ekot ana en röst som inte är vår… En röst som kallar…

Jag lyssnar - så till den milda grad Zara - men jag hör inte. Jag vill glädja mig storligen, men jag känner mig inte frälst. Känslan är närmast den av en nysning som aldrig kommer, eller ett ofullbordat samlag. Jag släpper gärna taget, men jag vet inte mer vad jag ska släppa.

Kom Gud och fyll mitt hål, ty det glupar!

Till och med Djävulen har den här typen av tro och den får honom att bäva säger skriften.

Stackars askungen.

Klättra upp på den högsta klippan krossa dina pungkulor med en sten och hoppa rakt ut luften så ska jag ta emot dig och bota dig. På detta sätt visar du din tro.

Pungkulorna mot sinnesfriden känns som ett hårt byte, men stolthet, självgodhet och alla andra grenar i maskineriet ger jag gärna upp. Han kan ta hela maskineriet för den delen.

Vad vi kan bli, är ödmjukade, så Gud själv kan närma sig oss och ge oss en tro.

Finns det något särskilt tillvägagånssätt? Någon slags Humility Crash Course som gått mig förbi? Finns det platser kvar anmäler jag mig gärna, även om det gör ont. För mig får Gud gärna närma sig, nattetid passar bäst när den kritiska delen av mig ändå sover.

Jävligt synd att jag missade förförra millenieskiftet. Då hade jag bara behövt gå till Jesus och så hade han lagt handen på min panna och sagt "var helad, din lort", och så hade det varit bra med den saken. En sån chans får man inte bara hux flux. Klart jag hade passat på.

Den frälsande tron utmanar vår själviskhet och kan inte ha någon annan grund än Gud själv.

Jag förstår inte vad denna mening betyder. Vad ska jag göra?

Jag tvekar inte en sekund på Guds förmåga att kunna förklara sig för oss på ett hur tydligt sätt som helst. Han har gjort det för mig (uppenbarat en snorbuse under ena nageln, typ) och kan göra det för dig. Men varför skulle han det?

Fråga inte mig, du kristne. Jag vet ju inte, det är ju det som är mitt problem. Berätta istället. Varför skulle han det?

§

[cogito]

Hovnarr:

Jag är med på att vårt sätt att tänka kan leda till förhastade slutsatser om urtidsmänniskans sätt att tänka - i synnerhet om det är fråga om en annan ras (till exempel neanderthal) som har läten snarare än språk osv. Men jag undrar vad du menar med ovanstående.

Menar du att det finns fenomen som händer (alltjämt) som denna urmänniska kan förnimma, men som vi inte kan förnimma (t.ex. andar, naturväsen osv.)? Eller menar du att vi förnimmer samma fenomen men tolkar dem olika, så att urmänniskans upplevelse av exempelvis vinden som en gudakraft är lika naturlig som vår upplevelse av den som ett vetenskapligt fenomen?

Vi upplever inte vinden som ett vetenskapligt fenomen. Vi har kunskap om vinden som vetenskaplig fenomen. Det vi upplever är varseblivningen av vinden - till detta kopplar vi begreppet "vind", som en följd av att frågan "vad?" inställer sig. Jag tror att den förhistoriske människan frågade sig inte "vad?", ty hon fick vindens "vad" levererad i ett och samma upplevelsepaket med den sinnliga varseblivningen. Om för ögonblicket kan gå med på att kalla tänkandet (begreppsbildningen) för en färdighet som inte är alstrat av sinnena, typ utomsinnligt (översinnligt), kan man säga att denna förmåga har ersatt färdigheten att förnimma den utomsinnliga delen av "vind-paketet".

Den gamla förmågan avtog sakterligen och ersattes. Småningom fanns den bara hos få "experter" (medicinmän, schamaner etc) in i historisk tid. Idag är denna talang otidsenligt när den uppträder spontan. En metveten skolning under bibehållandet av ett klart medvetande (ej forcerat genom intagande av stimulansmedel) lär doch vara möjligt.

Beteckningarna som "andar", "naturväsen", etc varierar med kulturbakgrunden. Samma gäller den sk hedniska gudatron. Dessa "varelser" eller "väsen" var upplevbara likaså, kanske inte som manifestationer utan som upplevbara verkningar - ej fantasifoster i brist på begreppsliga förklaringar. I den nordiska gudavärldens berättelser förutsågs att den tiden skulle komma, då dessa verkningar skulle förstumma för människan (ragnarök). Således hade även Moses fullt upp med att vänja hebreerna till acceptans av den moderne, osynlige guden som skulle bli deras guide i takt med att jag-medvetandet (istället för stam-medvetandet) skulle växa fram. Guden presenterade sig med det namn som skulle bli ledstärna för människans vidare äventyr: "Jag är den jag-är".

mvh/ cogito
PS. Idag "ser" jag inte ljuset, utan bara det belysta. Däremot kan jag komma till begreppsliga förklaringa (kunskap) om ljusets fysiska beskaffenhet.

[Zarathrustme]

Pungkulorna mot sinnesfriden känns som ett hårt byte, men stolthet, självgodhet och alla andra grenar i maskineriet ger jag gärna upp. Han kan ta hela maskineriet för den delen.

Så, du vill behålla pungkulorna din otrogne...

Finns det något särskilt tillvägagånssätt? …

Vad ska jag göra?

Som jag tidigare sa, så finns det två förbund. Det första förbundet handlar just om det…

Vad människan ska göra…

Så länge du tror att din frälsning handlar om vad du kan eller ska göra, så är det gamla förbundets spelregler som gäller.
I den mån du håller förbundet så är du välsignad och om du misslyckas så är du förbannad.

I det nya förbundet så handlar det om vad Gud gör. Är du öppen för att du kanske hör rösten i morgon, trots att du inte hörde någon idag?

Ödmjukhet är inte en handling utan en livsstil.

Låt oss leka med tanken att du någonstans i ditt inre faktiskt menade vad du skrev, när du skrev;

Kom Gud och fyll mitt hål, ty det glupar!

och

För mig får Gud gärna närma sig, nattetid passar bäst när den kritiska delen av mig ändå sover.

Jag ber gärna att min Gud ska närma sig dig om du uppfyller två villkor.

1. Om du vill det.
2. Om du ger mig ditt förnamn.



Zara..

[hovnarr]

Är du öppen för att du kanske hör rösten i morgon, trots att du inte hörde någon idag?

Absolut. Jag upplever en andlig utveckling i mig och vill utveckla hela mig. Om jag säger till dig att jag inte är så säker på att jag behöver en gud för att åstadkomma det låter det säkert märkligt i dina öron. Jag är mera som den där schamantrumman som du piskade ut ur ditt hem.

Mitt enda problem med att möta gud är att jag inte vad jag ska möta. Minns du liknelsen du gjorde med folket på andra sidan som hade världens party och bron som var osynlig? Mitt problem är att jag inte ser det festliga folket - jag är inte rädd för att falla, men jag undrar: var är festen? Därför tvivlar jag och frågar: varför falla? Jag har då inte sett någon fest där borta på andra sidan.

Låt oss leka med tanken att du någonstans i ditt inre faktiskt menade vad du skrev, när du skrev;

Vi behöver inte leka, jag menade. Jag är man, men inte rädd för att uppfyllas. Jag har mött mitt kraftdjur och slukat naturmonster i den undre världen som befruktat mig. Allt jag har att förlora är mitt tvivel, så kör hårt.

Jag ber gärna att min Gud ska närma sig dig om du uppfyller två villkor.

Tack så mycket. I gengäld kan jag bara erbjuda reiki-healing på distans, men något säger mig att du inte är intresserad. Men för mig får du gärna - ju fler andliga väsen som närmar sig mig desto bättre.

1. Om du vill det.

Det gör jag. Och jag lovar dig en sak till: Jag ska ärligt ge särskild akt på och rapportera mina upplevelser den kommande veckan (eller längre om du tror det är nödvändigt) - privat om du så önskar, annars här eller på någon tråd under Mötesplatsen.

Ett förbehåll bara:

Så, du vill behålla pungkulorna din otrogne...

Dom får han inte!

2. Om du ger mig ditt förnamn.

Jag heter Stefan och bor i Solna. Behöver jag göra något särskilt? Sov dåligt förra natten så jag kan inte lova att jag är helt i "stand by mode" när du kör igång. Men lycka till.

Sängkammaren, köket och min andliga resa närmar jag mig med djärvhet. Tack för att du tar dig tid

Glada hälsningar

§

[cogito]

Zara:

För att kunna ställa en fråga krävs det ödmjukhet.

Nyfikenheten och ödmjukheten går hand i hand.

Från att sprida en friska fläktar här på forumet läser jag nu idel välmenade frälsningsråd från dig, Zara.

Från ifråga-sättande nyfiken verksamhet till apostlagärning med ett enda svars-mantra: Bliven ödmjuka! Vad har hänt på vägen? Är det Hovnarrs öppna och välkomnande attitud till diskussion som är boven?

För inte dök du väl upp här med denna agenda i första rummet? Måste jag skicka Gollum på dig?

Nyfiket frågande,
cogito

[Zarathrustme]

Sov dåligt förra natten så jag kan inte lova att jag är helt i "stand by mode" när du kör igång. Men lycka till.

Är på "semester" just nu. Kan ta tag i det mer på allvar till helgen och sen året ut.

Zara..

++++++++++++++++++++++++++++++++++

Måste jag skicka Gollum på dig?

Det kanske jag behöver.

Jag backar upp § och du knuffar ner mig.

Zara...

[cogito]

Jag backar upp § och du knuffar ner mig.

Zara...

Så ja, så ja... har letat upp ett par passande ord av självaste Immanuel Kant. Kan vara bra att ta till när Gollum tykar sig:

"Bibeln är den ädlaste skatt. Den förutan vore jag en olycklig människa. — Ni gör väl i att söka er tröst i evangelium, ty det är den outtömliga källan för all sanning, som när förnuftet har genomsökt hela sitt fält, inte står att finna någon annanstans." Kant

[Tatjana]

ju fler andliga väsen som närmar sig mig desto bättre.

Är du säker på det? Vill du närma dig gud kanske du skall fundera på vem du bjuder in på festen och varför.
(Finns det profeter idag? Kan någon ha direkt kontakt med gud, i den bemärkelsen att han/hon hör röster eller får syner? Måste någon annan hjälpa till för att man skall kunna få kontakt med gud? Läser han inte människornas hjärtan?)

[hovnarr]

Är du säker på det? Vill du närma dig gud kanske du skall fundera på vem du bjuder in på festen och varför.
(Finns det profeter idag? Kan någon ha direkt kontakt med gud, i den bemärkelsen att han/hon hör röster eller får syner? Måste någon annan hjälpa till för att man skall kunna få kontakt med gud? Läser han inte människornas hjärtan?)

Hahaha, frågar du mig om gud, Tatjana? Jag har ingen aning - jag har ju ingen religiös tro, det är ju det som är grejen. Sen kommer Zara och erbjuder sig, mycket generöst, att be för att jag ska upptäcka den fest som han påstår sig vara på. Härliga tider, kör till säger jag.

Man kan be för nästan vad som helst, men man kan inte be för att man ska tro på Gud. Du inser att det ligger ett moment 22 i detta, antar jag?

Jag varken tror eller tror inte på Gud, utan snarare icke-tror. Men jag är beredd till övertygelse - åt båda hållen. Icke-tron är mig inte så kär att jag vill bli snuvad på något som kan göra livet skojigare. Kort sagt har jag inget att förlora och allt att vinna på "a personal visit from God".

Skulle jag neka Zara att försöka? Skulle jag inte ta emot hans inbjudan till festen med öppna armar? Det om något skulle väl avslöja min religiösa position: En ateist, som var rädd om sin ateism. Det vore dumt, eftersom jag ofta ropar i mitt inre: "HALLÅÅÅÅ, FEESTEEEN, VAR EEEE DU, EDU, Edu, edu...".

För mig får alla profeter gärna försöka. Det uppmuntrar jag eftersom jag tar lätt, snarare än tungt, på min andlighet.

§

[Zarathrustme]

ju fler andliga väsen som närmar sig mig desto bättre.

Är du säker på det? Vill du närma dig gud kanske du skall fundera på vem du bjuder in på festen och varför.

Bra råd Tatjana. Hovnarr tycks vara lite lättsinnig i den frågan. Man yttrar sig inte så om man har mött Saurons Demoner öga mot öga...

Då talar jag inte om Orcer, Uruks eller Grottroll.

Inget roligt alls...

The memory is very evil.

Nackhåren reste sig flera år efteråt, bara jag tänkte på mötet som endast varade sekunder.

Låter inget coolt, jag vet, men vem har sagt att jag är det?

Nog om detta.

(Finns det profeter idag? Kan någon ha direkt kontakt med gud, i den bemärkelsen att han/hon hör röster eller får syner?

Enligt JV (och Tatjana ?) går det inte, då den tiden har upphört i och med att vi idag har bibeln.
Medan en kristen syn är att Jesus var den förstfödde av många bröder och Jesu liv ska tjäna som en förebild för hur det kristna livet ska levas.

Måste någon annan hjälpa till för att man skall kunna få kontakt med gud? Läser han inte människornas hjärtan?)

Inte en sådan lätt fråga, som man först kan tro.
Å ena sidan är Jesus överstepräst och medlare mellan Gud och människor.

Vi kan få kontakt med Gud, p.g.a. Jesus, utan att människor är involverade.

Å andra sidan handlar frälsningen om att människan måste ödmjuka sig. För en Jude var det otroligt förödmjukande att ”förkasta” sin kunskap om Messias och tro på en Messias som blivit förbannad av Gud (upphängd på trä).
Guds frälsningsväg är unik för var och en när det handlar om detaljer.
Om en person endast kan tänka sig att få förbön av konungen själv, så kanske den enda vägen till frälsning för honom är att böja sig inför konungens träcktömmare.

Genom det nya blodsförbundet är de kristna delar av Jesu egen kropp och är således även konungar och präster.
Medlare mellan Gud och människor.


Men ”Saurons” ande som råder i mörkret, har en juridisk rätt att råda där mörker finns. Han kommer av den högste att begära de människor som är hans och falska profeter kommer därför i ändens tid att uppstå.
Profeter med stor kraft… Vars enda uppgift är att skilja agnarna ifrån vetet.

Vilken kategori tillhör jag?

Tror mig vara en Frodo som dras mellan kärleken och lojaliteten till Konungen och ringens skönhet.

Men om jag förlorar mig själv i Gollums mörka värld, vars enda ljus är ringen?

Hur kan någon lita på någon?

Svaret är att ingen kan lita på någon.

Den enda som kan leda oss är Gud…
Han leder den som behöver det...
Den som inget vet... De små…
Den ödmjuke…

2 Tess 2:9-12 Att älska sanningen är ett tips. Men å andra sidan, vilken fundis tror sig inte göra det. Var ödmjuk är ett lika ”värdelöst” tips, då en falsk ödmjukhet kan erodera själva grunden för vår existens.

Så ja, så ja... har letat upp ett par passande ord av självaste Immanuel Kant. Kan vara bra att ta till när Gollum tykar sig:

"Bibeln är den ädlaste skatt. Den förutan vore jag en olycklig människa. — Ni gör väl i att söka er tröst i evangelium, ty det är den outtömliga källan för all sanning, som när förnuftet har genomsökt hela sitt fält, inte står att finna någon annanstans." Kant

Så kant som det är sagt.

Som jag tidigare sagt så tror jag verkligen på bibeln. Men efter fallet har den blivit människan given för att avslöja människans högmod.

Gud säger typ;
- Jasså, du tror att du kan göra dig lik den högste med hjälp av kunskap om ont och gott?
-Ok, ska hjälpa dig på traven. Här har du bibeln. Destillerad kunskap om ont och gott. Försök.


Bibeln är sann, men leder den som läser den åt det håll han/hon förtjänar.

Förståelsen av denna bibel, dvs kunskapen om ont och gott kallar jag härskarringen.

Det finns andra kunskaper/ringar men de är alla underställda den ende.


Kunskapen/ringen kan aldrig frälsa oss, utan bara fördärva oss. Om vi förtröstar på den.
Vad jag dock hoppas på är att kunskapen, så länge den inte är något bevis, ska kunna ha en ödmjukande inverkan på människan.

Det är bara ett hopp. Kanske en dåres hopp, eller en Gollums försök att stjäla den respekt som tillhör en Frodo.

Vad vet jag?

Är du säker på det? Vill du närma dig gud kanske du skall fundera på vem du bjuder in på festen och varför.
(Finns det profeter idag? Kan någon ha direkt kontakt med gud, i den bemärkelsen att han/hon hör röster eller får syner? Måste någon annan hjälpa till för att man skall kunna få kontakt med gud? Läser han inte människornas hjärtan?)

Hahaha, frågar du mig om gud, Tatjana? Jag har ingen aning - jag har ju ingen religiös tro, det är ju det som är grejen. Sen kommer Zara och erbjuder sig, mycket generöst, att be för att jag ska upptäcka den fest som han påstår sig vara på. Härliga tider, kör till säger jag.

Låt mig nyansera oss. Jag raljerade något över de grupper som försöker få människor att kasta sig rakt ut i intet, samtidigt som de bara kan komma med dåliga motiv för detta. Bilden och problematiken är i övrigt korrekt.

Min bön kommer inte alls att vara att du ska få något slags ”festmedvetande”, utan däremot aningen om att tillvaron är större än fest…
Att det finns ord bortom ”JAG” i en objektiv verklighet där vännerna är få, ensamheten mer regel än undantag, fienderna djävligt skrämmande och där en av dina främsta böner till Gud kommer att vara en önskan om att få erfara det lidande som du idag så hatar.

Men trots att vännerna är få, så är det vänner. Beredda att ge sina liv för vänskap.
I ensamheten finns Han som lär dina händer att strida.
Han som löser svärdet från konungarnas länd. Och lidandet? Ligger bortom dina vildaste ansträngningar att förstå.

Man kan be för nästan vad som helst, men man kan inte be för att man ska tro på Gud. Du inser att det ligger ett moment 22 i detta, antar jag?

Sant, min bön kommer att vara att Gud ska närma sig dig.
Resultatet sen beror på två saker.
1. Din ödmjukhet. Om du t.ex. inför varje natt öppnar dig för möjligheten att Gud kan tala och att du vill lyssna vad han har att säga, genom att yttra orden; Gud om du finns så ber jag dig att du ska ge dig tillkänna. Ge mig en chans att få lära känna dig. Amen.
2. Mina (+ kanske andras på forumets) böner. Om du uppfyller punkt 1 kommer det påverka ”substansen” i bönen. Det innebär att det kan gå på räls.
Annars kommer det att inte finnas substans och bönen kommer bli betydligt tuffare. När och om Gud då svarar kommer det att vara för min skull och inte för din.

Jag varken tror eller tror inte på Gud, utan snarare icke-tror. Men jag är beredd till övertygelse - åt båda hållen. Icke-tron är mig inte så kär att jag vill bli snuvad på något som kan göra livet skojigare. Kort sagt har jag inget att förlora och allt att vinna på "a personal visit from God".

Skojigare?

Jag har tjatat mycket om Tolkiens värld, därför parallellerna är så många. Men jag tror inte att de fyra hoberna i ringens brödraskap hade det roligare, än ”bröderna” som stannade hemma, snarare tvärt om. Tvära kast mellan hopp och förtvivlan.

Du kan stanna hemma i Fylke och läsa boken om äventyret eller vara med i det.

Skojigare?

Efteråt. Absolut. En fest tillsammans med beprövad vänskap. Vad mer kan man begära?

"HALLÅÅÅÅ, FEESTEEEN, VAR EEEE DU, EDU, Edu, edu..."

Fel håll hovnarr. Festen är åt andra hållet.


Zara…