Angelina, du har alldeles rätt, varför skall det vara ett problem? För min del känner jag att det är synd att gå och grunna på livet efter döden när det finns så mycket man kan göra och grunna på i livet före döden, det enda liv vi kan vara riktigt säkra på att vi har.
Rafael, tack för dikten! Jag har dock en lite annan tolkning av den. För det första är det inte sinnena som lurar oss, tvärtom är det vårt medvetande som lurar sinnena. Jag skrev förut om medvetandets tolkning av sinnesintrycken, och denna tolkning kan faktiskt bli så uttalad att den lägger till sinnesintryck inifrån, alltså att vi ser (eller minns) saker som inte är (och aldrig varit) där, hallucinerar (desillusionerad är för övrigt inte rätt ord, det betyder tvärtom att man har förlorat sina illusioner.) Och när vi avstår från tolkningar och betraktar landskapet som en del av detta, då ser vi ingenting som inte är där, och vi ser också det ”intet” som är där.
Om vi betraktar vetenskapen, så har vi utvecklat metoden med hypotesprövning för att komma förbi problemet med de egna tolkningarna, och statistiken som en maximalt neutral metod för hypotesprövning. Man gör ungefär så att man utifrån sin hypotes gör en förutsägelse, att ”om jag har rätt så borde detta hända om jag gör så här,” sedan prövar man förutsägelsen, alltså man gör ”så här” och mäter utfallet, och man gör även
inte ”så här” och mäter
det utfallet, sedan jämför man med statistiken om det var någon signifikant skillnad.
Folk tror ofta att med statistik kan man bevisa vad som helst, men det är inte riktigt sant. Med dålig statistik kan man blända dem som inte själva förstår statistiken, och med dåligt formulerade hypoteser kan man lätt producera dålig statistik. Det är därför man har systemet med ”peer review”, alltså granskning av likar, där andra experter får kommentera ens resultat. Ofta handlar kritiken just om oklara hypoteser och dålig statistik.
Detta om kvantitativ (mätbar) forskning, sedan finns det också kvalitativ forskning, som man bedriver på sådant som inte kan mätas (åtminstone inte ännu,) exempelvis inom antropologin. Det ställer större krav på forskaren, man måste vara vaksam på sig själv, bli medveten om alla sina egna fördomar och spela ”djävulens advokat,” alltså fundera över om det inte lika gärna kunde vara precis tvärtom. Detts synsätt kan man också använda utanför den professionella vetenskapen och det är det jag känner att dikten delvis handlar om, att bli medveten om sina förutfattade meningar för att sedan lämna dem bakom sig, om så bara för ett ögonblick, och betrakta världen med nya ögon.
För även om man som jag är en sommarmänniska, så kan man överge sin invanda mentalitet och skaffa ett ”mind of winter” för att betrakta skönheten i vinterlandskapet. Att gå utanför sig själv, att lära känna så många aspekter som möjligt av världen, det ser jag som den enda vägen till kunskap. Denna väg är dock omöjlig att beträda fullt ut som en ensam individ, men ju fler vi är tillsammans, desto mer kunskap har vi. Det är bara när folk i en grupp vägrar att gå utanför sig själva, när de inte vågar överge sina invanda tankar, som lagen om gruppens inversa intelligens gör sig gällande (d.v.s. att intelligensen hos en grupp är lika med den lägsta individuella intelligensen i gruppen dividerad med antalet medlemmar.) Om vi kan lära oss att lyssna till varandra (vilket inte betyder detsamma som att underkasta sig andras vilja, vilket många tycks tro) så kan vi öka kunskapen som uppstår i mötet istället för att minska den.
Kortfattat, att ha ett ”mind of winter” är att för ett ögonblick stuva undan alla förutfattade meningar och betrakta vintern som den är. Våra sinnen lurar oss inte, det är vårt medvetande (OBS! inklusive det så kallade undermedvetandet) som lurar sinnena, därför måste vi bli medvetna om vad vårt medvetande egentligen håller på med.
Vad gäller vårt färgseende, så uppfattar ju vi apor färger ur tre olika perspektiv, medan de flesta djur bara har två perspektiv. Man kan jämföra det med att vara tvåögd jämfört med enögd. Fåglar, däremot, har fyra olika färgsinnesceller. Har de en mer fullvärdig representation av verkligheten än vi? Nja, vi får ju inte glömma att andra djur också har andra sinnen som är känsligare än våra, som doft- och hörselsinne. Vi har inte en ”mer” fullvärdig representation, utan våra medvetanden nås av en fullgod representation men inte av alla aspekter av verkligheten. Dock saknar djuren ett ”sinne” som vi har, nämligen det abstrakta sinnet, alltså förmågan att uppfatta sådant som vi inte kan uppleva själva. Genom vår kunskap om tingens natur kan vi betrakta en bil och se den som en hög atomer (fast en väldigt välordnad sådan) trots att vi inte kan se atomerna själva, samtidigt som vi vet att för en människa är bilen i högsta grad solid. Ur överlevnadssynpunkt är bilen solid, men ur kvantfysikalisk synpunkt är den det inte. Djur
kanske (?) inte lika lätt lurar sina sinnen till att se saker som inte är där, men de kan å andra sidan inte varsebli saker som är där men som inte syns (”the nothing that is”…?)
Dessa saker som är där men som inte syns kan ju handla om annat än atomer, det kan även röra sig om abstrakta saker som kärlek, visioner, poesi, medvetande och så vidare, till och med gudar. Även om de kan beskrivas som helt immateriella och omätbara kan man ju inte förneka existensen av dessa ting som inte är ting: Cogito ergo sum (jag tänker, alltså finns jag.) Att deras existens är helt och hållet beroende av människan med sin förmåga att tänka abstrakt gör poesin varken mindre verklig eller mindre vacker. Det är när man försöker tillmäta dem (inklusive någon gud) en existens oberoende av människan som jag säger stopp. Skönheten sitter i betraktarens öga, gudar likaså.
Detta blev ännu ett långt inlägg, bäst jag slutar nu så att åtminstone någon orkar läsa klart… men jag återkommer med fler tankar.
Allt gott!
-Peder
P.S. ett tips är att om du vill skriva ett långt inlägg, gör det i ett dokument (text, word eller annat) och klistra in det när det är klart, så slipper du risken med klåfingriga brorsor.
