Människans problem är obalansen mellan intellekt och känsla. Det krävs balans dem emellan om vi vill komma vidare.
Med vänlig hälsning Algotezza
Är religiösa människor psykiskt störda?
Moderator: Moderatorgruppen
Människans problem
Algotezza aka Algotezza
kWee skrev:ja t.ex fördomar de flesta vet kanske om dem och att de har sådana..men kan inte styra sina känslosvall..eller?
Bah bara ursäkter. Vi kan göra vad vi vill, det svåra är att vilja.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
kWee skrev:så fördomar är inte annat än en fråga om att vilja eller inte vilja...
Fördomar är ett sätt att försöka dölja sina egna svagheter.
Att vara smart är inte samma sak än att vara klok. Klokhet innebär att man även har frisk moraluppfattning om livet utan den är man kanske "upplärt" och smart men definitivt inte klok. En s.k. "enkel" människa med frisk moraluppfattning är klokare i många situationer än en "smart" utan moral.
alex-kasi skrev:kWee skrev:så fördomar är inte annat än en fråga om att vilja eller inte vilja...
Fördomar är ett sätt att försöka dölja sina egna svagheter.
Fördomar är ett sätt att dölja/inte se det faktiska - kan vara upplevda svagheter, men kan också vara faktiska styrkor, den egna upplevelsen som kommer av vana är relevant. Förväntningar är i princip samma sak, bara med ett mer positivt ordval - jämför väntan med dom, där väntan är mer generellt/passivt och dömande är deterministiskt/aktivt.
J R Auk skrev:kWee skrev:ja t.ex fördomar de flesta vet kanske om dem och att de har sådana..men kan inte styra sina känslosvall..eller?
Bah bara ursäkter. Vi kan göra vad vi vill, det svåra är att vilja.
Precis. In fact, övertygelse om att vi inte kan styra våra känslor är en fördom i sig. Det som gör fördomar luriga är att de är jobbiga att se igenom - det krävs ett arbete för att förändra ett tillstånd till ett annat, och att arbeta är tungt. Eller, det svåra är att vilja. Men häng inte upp sig vid det heller - det är också en fördom/förväntan.
Häng inte upp dig vid det - då blir det en slags förväntan (sanning), varför uppstigandet faktiskt stannar av. Om du lyckas släppa att göra relevant skillnad (förväntan/sanningen) på det, så kan du istället fortsätta stiga. Då blir riktningen, istället för bara ett steg. Förvisso är det samma sak, för att kunna ta ett steg krävs riktning, och att ha en riktning innebär manifestation också i steg. Vattnet som färdas i röret - bägge behövs.
Att hänga upp sig vid det är som att inse att man gäspar precis under gäspningen - i många fall avbryts gäspningen just därför. Eller, man känner att man vill gäspa, men känner samtidigt att det faktiskt inte går, utan det blir istället en slags konstlad inandning.
Att hänga upp sig vid det är som att inse att man gäspar precis under gäspningen - i många fall avbryts gäspningen just därför. Eller, man känner att man vill gäspa, men känner samtidigt att det faktiskt inte går, utan det blir istället en slags konstlad inandning.
Tänkte att det kanske var läge att dela med mig av den resa jag gjort i mitt inre den senaste tiden. Jag är uppvuxen i ett "kristet" hem närmare bestämt i pingst kyrkan. Dessbättre var just den församlingen jag växte upp i sedd av dom flesta som den mäst sekulära församlingen i sverige. Jag slutade gå i kyrkan vid ca 15 års ålder (är nu 35år). Jag har pluggat en hel del på högskola och la dom gamla förlegade beskrivningarna av universum och mäniskans uppkomst bakom mig för längesedan. Något jag däremot inte kunde släppa var känslan av att alltid vara övervakad, dömd och bedömd av något "höge väsen", inte förens helt nyligen då jag genom en massa läsande om psykologi förstod var den där känslan kom ifrån. I grunden handlar det om en mycket stark och enligt min mening destruktiv kidnappande av identiteet.
Om jag säger att:
Jag gillar pizza men inte blomkål, motorstarka sportiga bilar men inte slöa tråkiga bilar, rock musik men inte dansbandsmusik.
Då har ni alla från bara dom tre mycket enkla prefferenserna börjat skapa er en bild av vem jag är. Dessa var tre enkla prefferenser men dessa kan göras betydligt mer komplicerade tex. marxism, kapitalism, solidaritet, egoism mm. Min identiteet utgörs också av skildnaden mellan sådant jag behärskar resp inte behärskar. Jag kan tex köra bil men inte flyga ett jetflygplan. Jag kan (till viss del) kontrolera mina tankar men inte dina. Hur jag förhandlar över dessa gränser är ett uttryck för hur stark identiteet jag har. Låt oss tex anta att jag är bjuden på middag till en kompis, antag att dom serverar bla blomkål. Hur jag nu hanterar min prefferens avgör hur stark jag är i min identiteet och hur mogen den är. Om jag lyckas på ett diplomatiskt sätt utan att såra någon annan lyckas avstå från blomkålen så har jag en starkare och mognare identiteet än om jag äter blomkålen endå och då tappar lite i självförtroende.
Varför var det så viktigt för mig att förstå detta? Jo när vi föds har vi inga prefferenser utöver grundläggande instinkter. När vi sedan växer upp, skapar vi vår identiteet genom att interagera med vår omvärd och upptäcka vad vi gillar och inte gillar, och hur vi förhandlar över dessa gränser mellan gillar och inte gillar. All religion jag känner till påtvingar dig vissa gränser och berättar för dig hur du ska förhandla över dessa. Dom flesta av dessa gränser får inte ifrågasättas. Detta i sig är nog för att kidnappa stora delar av en persons identiteet, men det slutar inte där. Att skapa sig en identiteet är en pågående process, en process som man måste lära sig hur den fungerar. Det faktum att stora delar av din identiteet bestäms utifrån och inte får ifrågasättas hämmar en persons förmåga att skapa sig en identiteet även på andra områden då du lever i ständigt tvivel om var gränserna ska gå och hur du får lov att hantera dom.
Guds konceptet skapar ytterligare problem då detta är att betrakta som et slags hål i din gränns. Kyrkan och dina föräldrar inbillar dig att det finns en övernaturlig makt som alltid ser dig och som du ska skapa en personlig rellation till. Denna övernaturliga makt är något du ska se upp till lyssna på och dyrka. Denna övernaturlighet bestämmer vad som händer med dig i livet efter detta och bedömmer dig inte bara utifrån dina handlingar utan även dina tankar. Har du varit god och följt hans lagar får du lov att fortsätta dyrka honnom i en rellativt behaglig existens. Har du inte följt hans lagar kommer du lida omänskligt i all evighet. Eftersom ingen kan låta bli att tänka tankar som enligt bibeln anses orena borde vi alla hamna i helvetet. Men (här kommer den mest destruktiva psykologiska twisten) om du ångrar dina "onda" handlingar och tankar och ber jesus om förlåtelse, ja då kan du bli räddad. Detta innebär att du tvingas gå runt och ångra att du är du och ständigt be om förlåtelse till en helt fiktiv person.
Jag är nu fri från mitt lidande. Jag kan säga nej till denna fiktiva destruktiva värd.
Är religiösa människor psykiskt störda?
Många av dom är garanterat det men dom flesta är nog "bara" väldigt psykiskt instabila och egentligen inte riktigt sig själva. Att miljoner av mäniskor går igenom livet utan att någonsin riktigt fått vara sigsjälva är mycket tragiskt, men desvärre ingenting vi innom överskådlig tid tycks kunna göra något åt.
/Zandevill
Om jag säger att:
Jag gillar pizza men inte blomkål, motorstarka sportiga bilar men inte slöa tråkiga bilar, rock musik men inte dansbandsmusik.
Då har ni alla från bara dom tre mycket enkla prefferenserna börjat skapa er en bild av vem jag är. Dessa var tre enkla prefferenser men dessa kan göras betydligt mer komplicerade tex. marxism, kapitalism, solidaritet, egoism mm. Min identiteet utgörs också av skildnaden mellan sådant jag behärskar resp inte behärskar. Jag kan tex köra bil men inte flyga ett jetflygplan. Jag kan (till viss del) kontrolera mina tankar men inte dina. Hur jag förhandlar över dessa gränser är ett uttryck för hur stark identiteet jag har. Låt oss tex anta att jag är bjuden på middag till en kompis, antag att dom serverar bla blomkål. Hur jag nu hanterar min prefferens avgör hur stark jag är i min identiteet och hur mogen den är. Om jag lyckas på ett diplomatiskt sätt utan att såra någon annan lyckas avstå från blomkålen så har jag en starkare och mognare identiteet än om jag äter blomkålen endå och då tappar lite i självförtroende.
Varför var det så viktigt för mig att förstå detta? Jo när vi föds har vi inga prefferenser utöver grundläggande instinkter. När vi sedan växer upp, skapar vi vår identiteet genom att interagera med vår omvärd och upptäcka vad vi gillar och inte gillar, och hur vi förhandlar över dessa gränser mellan gillar och inte gillar. All religion jag känner till påtvingar dig vissa gränser och berättar för dig hur du ska förhandla över dessa. Dom flesta av dessa gränser får inte ifrågasättas. Detta i sig är nog för att kidnappa stora delar av en persons identiteet, men det slutar inte där. Att skapa sig en identiteet är en pågående process, en process som man måste lära sig hur den fungerar. Det faktum att stora delar av din identiteet bestäms utifrån och inte får ifrågasättas hämmar en persons förmåga att skapa sig en identiteet även på andra områden då du lever i ständigt tvivel om var gränserna ska gå och hur du får lov att hantera dom.
Guds konceptet skapar ytterligare problem då detta är att betrakta som et slags hål i din gränns. Kyrkan och dina föräldrar inbillar dig att det finns en övernaturlig makt som alltid ser dig och som du ska skapa en personlig rellation till. Denna övernaturliga makt är något du ska se upp till lyssna på och dyrka. Denna övernaturlighet bestämmer vad som händer med dig i livet efter detta och bedömmer dig inte bara utifrån dina handlingar utan även dina tankar. Har du varit god och följt hans lagar får du lov att fortsätta dyrka honnom i en rellativt behaglig existens. Har du inte följt hans lagar kommer du lida omänskligt i all evighet. Eftersom ingen kan låta bli att tänka tankar som enligt bibeln anses orena borde vi alla hamna i helvetet. Men (här kommer den mest destruktiva psykologiska twisten) om du ångrar dina "onda" handlingar och tankar och ber jesus om förlåtelse, ja då kan du bli räddad. Detta innebär att du tvingas gå runt och ångra att du är du och ständigt be om förlåtelse till en helt fiktiv person.
Jag är nu fri från mitt lidande. Jag kan säga nej till denna fiktiva destruktiva värd.
Är religiösa människor psykiskt störda?
Många av dom är garanterat det men dom flesta är nog "bara" väldigt psykiskt instabila och egentligen inte riktigt sig själva. Att miljoner av mäniskor går igenom livet utan att någonsin riktigt fått vara sigsjälva är mycket tragiskt, men desvärre ingenting vi innom överskådlig tid tycks kunna göra något åt.
/Zandevill
Jag håller inte alls med din beskrivning Zandevill. Det är tråkigt att du haft så pass dåliga erfarenheter av Pingstkyrkan så att du kan beskriva det som att du blivit utsatt för något slags mentalt övergrepp. Det är osunt oavsett vem eller vad eller hur det går till.
Men religion och Kristendomen är verkligen inte något övergrepp. Däremot blir man alltid i religionsutövning utsatt för påfrestningar och man kan lätt bli förblindad av djävulen som hela tiden försöker att spegla religionen och skaparen på ett dåligt sätt och lura en att det är G-d som är den onde medan djävulen är den gode. Det är ett gammalt trick. Detta med helvetesstraffet till exempel. Djävulen vill naturligtvis att det ska se ut som att det hela beror på att G-d är orättvis. Även om helvetet är svårt att ta till sig, tro mig det är det svåraste jag har att ta till mig, så finns det andra förklaringar på vad det handlar om.
Problemet kanske är att du just varit utsatt för en sekulär förståelse av religionen snarare än en ortodox. Det vore trevligt om du ville berätta vad du fått lära dig så kan vi se om det behöver stanna vid dessa förklaringar. För Kristendomen ska ju absolut inte kidnappa din identitet!!! Däremot finner man den enda rimliga synen på människan och hennes person inom Kristendomen, nämligen personalismen. Känner du till den?
Men religion och Kristendomen är verkligen inte något övergrepp. Däremot blir man alltid i religionsutövning utsatt för påfrestningar och man kan lätt bli förblindad av djävulen som hela tiden försöker att spegla religionen och skaparen på ett dåligt sätt och lura en att det är G-d som är den onde medan djävulen är den gode. Det är ett gammalt trick. Detta med helvetesstraffet till exempel. Djävulen vill naturligtvis att det ska se ut som att det hela beror på att G-d är orättvis. Även om helvetet är svårt att ta till sig, tro mig det är det svåraste jag har att ta till mig, så finns det andra förklaringar på vad det handlar om.
Problemet kanske är att du just varit utsatt för en sekulär förståelse av religionen snarare än en ortodox. Det vore trevligt om du ville berätta vad du fått lära dig så kan vi se om det behöver stanna vid dessa förklaringar. För Kristendomen ska ju absolut inte kidnappa din identitet!!! Däremot finner man den enda rimliga synen på människan och hennes person inom Kristendomen, nämligen personalismen. Känner du till den?
Jag har svårt att se att en mer ortodox lära skulle ha varit en lösning. Om religionen kidnappat min identiteet med irationella påhittade doggmer, då förstår jag inte hur en ännu mer dogmatisk inställning skulle hjälpa. Samtidigt förstår jag att du känner behov av att försvara kristendomen och därmed digsjälv eftersom du byggt din egen identiteet kring denna lära.
Att du har svårt att acceptera helvetet är inte så konstigt, det finns nämligen inte. Inte heller djävulen gud eller himelen finns. Men något som jag tror är svårare endå för dig att acceptera är din egen dödlighet och att allt för dig tar slut när du dör. Att detta livet är det enda vi får och att det är ditt att göra det bästa möjliga med utifrån den du är.
För att något ytterligare förklara tänker jag citera migsjälv från forumet på www.doctorpaul.net jag är helt enkelt för lat för att översätta och skriva om alltihopa
"I was brought up christian and about 3 mounts ago i realized, that was not me. I had believed their was a higher being, that always read my mind, that always saw what i was doing, that was always ready to judge me with strange and inconsistent rules written in a book that didn't make sense from what knowledge of today can tell us, that supposedly could hear my prayers and loved me but never gave me an answer or helped me in anyway. This sounds to me like god size a boundary hole.
I'm 35 years old, it has taken me, as it feels, almost a lifetime to free myself from this burden. Religion does not only impose a god size boundary hole but it also takes control, from en early age, of your boundaries. You are taught what to think and how to treat others and that these rules are absolute and written in a "holy" book.
You are not allowed to find your own boundaries and to learn how to deal across them. Thus you can not ever mature as long as you do not realize that the rules are not absolute and that trying them out is ok. But you are not allowed to do this, they tell you its a "sin". "Sin" is one of mankind's most destructive most poisonous ides ever devised and it is a manmade construct, it does not exist. I was taught at a very young age that we were all sinners not by birth as in catholic church ( i was brought up in what might be described as a baptist church ) but that the very act of having any kind of desire, wanting anything was a sin ( there are more "sins" you are told of but this one is a "sin" that we all have committed, it is impossible not to ). Thus if i wanted an ice cream I was a sinner. But as i was told Jesus would save me from my sin. Al i had to do was ask him to forgive my sin, and in my heart truly regret the bad thing i had done and try never to do this again. This results in you always going around regretting almost everything you do. This will drain your self esteem, al the time and leave you feeling worthless. But every time you pray for forgiveness you feel much, much better as the "sin" is now gone and for maybe an hour or so.
Thus as you feel better there must be something real out there hearing your prayer and making you feel better right? Well no, but this is what you think and feel since you know of nothing else. So what happened if you voiced doubts? Well you are given a mental catch 22. They tell you it is perfectly ok to have doubts, after all the disciple Tomas doubted, but Jesus showed Tomas that he was alive, thus I should turn to Jesus in prayer and read the bible and it would be reveled to me that he has real. This was the only kind of investigation ever mentioned and since you don't even realize you can approach the question from another point of view you are stuck. What feed my doubts was my education ( I have studied math and fysics among other things at the university of Lund sweden). I realized rather early that the universe would look exactly as it does if there where no god. Thus what i was left with was the emotional trap. My emotions told me god and Jesus was real and thus the bible must be true and that it must be a matter of interpretation. However interpreting the bible was not an easy thing. If you did so and it was in a way that was not approved by others at church you were perceived as strange and risked being excluded (not officially but you could feel the others almost turning their backs towards you). The group dynamics with the inclusion and exclusion is also a very strong power to keep you inline of what people with the power in the group wants you to think. This al resulted in me trying to keep two competing reality in my head. This of course drains a lot of energy.
About 3 mounts ago i realized how this worked, that I actually could close that boundary hole to stop suffering and take control of my boundaries. The experience when i realized this was, for a lack of a better word, religious. I was finally allowed to be me, no regrets, no guilt, no competing world views. This is going to sound strange, but the energy freed up allowed me to se the world much brighter, hear sounds clearer, feel my surroundings more intense, feel more alive then I have ever done in 35 years. I can se the world as it is, everything is its own, not belonging to a higher being. Everything has a value within itself.
It is my impression that all religions have this basic anatomy, giving you a boundary hole and taking control of your boundary. Thus i think it is very hard to truly mature if you are brought up religious. This is something i have observed as well in people around me. I can now many times feel wether a person i religious or not without them ever having to say so. ( I have gotten my suspicions confirmed multiple times by friends of those persons) Someone closer to me is my father, that despite being more than sixty years old, feels very immature and is deeply religious.
It has not only been positive feelings realizing how things work. I often feel betrayed by my parents that, as i fell now, gave me al those lyes. Most of the times thou it was the church, but it was my parents that brought me there and told me that this was right. This I realize is suffering over things i can not change, but getting rid of the feeling that I'm robbed of 35 years of existence as myself, is not an easy thing to do. I think many believers might subconsciously realize this and that might be one of the reasons to why religious people get so upset if you question their faith, since they know that, that road will give them more pain than they think they can handle. This is the reason why I'm not pushing very hard on people i know is religious to se things my view.
Thus it is my opinion that most religous people are not balanced due to the fact of not being allowed to truly be themselves.
I realize that many of you might disagree with me and it is your right to do so"
/Zandevill
Att du har svårt att acceptera helvetet är inte så konstigt, det finns nämligen inte. Inte heller djävulen gud eller himelen finns. Men något som jag tror är svårare endå för dig att acceptera är din egen dödlighet och att allt för dig tar slut när du dör. Att detta livet är det enda vi får och att det är ditt att göra det bästa möjliga med utifrån den du är.
För att något ytterligare förklara tänker jag citera migsjälv från forumet på www.doctorpaul.net jag är helt enkelt för lat för att översätta och skriva om alltihopa
"I was brought up christian and about 3 mounts ago i realized, that was not me. I had believed their was a higher being, that always read my mind, that always saw what i was doing, that was always ready to judge me with strange and inconsistent rules written in a book that didn't make sense from what knowledge of today can tell us, that supposedly could hear my prayers and loved me but never gave me an answer or helped me in anyway. This sounds to me like god size a boundary hole.
I'm 35 years old, it has taken me, as it feels, almost a lifetime to free myself from this burden. Religion does not only impose a god size boundary hole but it also takes control, from en early age, of your boundaries. You are taught what to think and how to treat others and that these rules are absolute and written in a "holy" book.
You are not allowed to find your own boundaries and to learn how to deal across them. Thus you can not ever mature as long as you do not realize that the rules are not absolute and that trying them out is ok. But you are not allowed to do this, they tell you its a "sin". "Sin" is one of mankind's most destructive most poisonous ides ever devised and it is a manmade construct, it does not exist. I was taught at a very young age that we were all sinners not by birth as in catholic church ( i was brought up in what might be described as a baptist church ) but that the very act of having any kind of desire, wanting anything was a sin ( there are more "sins" you are told of but this one is a "sin" that we all have committed, it is impossible not to ). Thus if i wanted an ice cream I was a sinner. But as i was told Jesus would save me from my sin. Al i had to do was ask him to forgive my sin, and in my heart truly regret the bad thing i had done and try never to do this again. This results in you always going around regretting almost everything you do. This will drain your self esteem, al the time and leave you feeling worthless. But every time you pray for forgiveness you feel much, much better as the "sin" is now gone and for maybe an hour or so.
Thus as you feel better there must be something real out there hearing your prayer and making you feel better right? Well no, but this is what you think and feel since you know of nothing else. So what happened if you voiced doubts? Well you are given a mental catch 22. They tell you it is perfectly ok to have doubts, after all the disciple Tomas doubted, but Jesus showed Tomas that he was alive, thus I should turn to Jesus in prayer and read the bible and it would be reveled to me that he has real. This was the only kind of investigation ever mentioned and since you don't even realize you can approach the question from another point of view you are stuck. What feed my doubts was my education ( I have studied math and fysics among other things at the university of Lund sweden). I realized rather early that the universe would look exactly as it does if there where no god. Thus what i was left with was the emotional trap. My emotions told me god and Jesus was real and thus the bible must be true and that it must be a matter of interpretation. However interpreting the bible was not an easy thing. If you did so and it was in a way that was not approved by others at church you were perceived as strange and risked being excluded (not officially but you could feel the others almost turning their backs towards you). The group dynamics with the inclusion and exclusion is also a very strong power to keep you inline of what people with the power in the group wants you to think. This al resulted in me trying to keep two competing reality in my head. This of course drains a lot of energy.
About 3 mounts ago i realized how this worked, that I actually could close that boundary hole to stop suffering and take control of my boundaries. The experience when i realized this was, for a lack of a better word, religious. I was finally allowed to be me, no regrets, no guilt, no competing world views. This is going to sound strange, but the energy freed up allowed me to se the world much brighter, hear sounds clearer, feel my surroundings more intense, feel more alive then I have ever done in 35 years. I can se the world as it is, everything is its own, not belonging to a higher being. Everything has a value within itself.
It is my impression that all religions have this basic anatomy, giving you a boundary hole and taking control of your boundary. Thus i think it is very hard to truly mature if you are brought up religious. This is something i have observed as well in people around me. I can now many times feel wether a person i religious or not without them ever having to say so. ( I have gotten my suspicions confirmed multiple times by friends of those persons) Someone closer to me is my father, that despite being more than sixty years old, feels very immature and is deeply religious.
It has not only been positive feelings realizing how things work. I often feel betrayed by my parents that, as i fell now, gave me al those lyes. Most of the times thou it was the church, but it was my parents that brought me there and told me that this was right. This I realize is suffering over things i can not change, but getting rid of the feeling that I'm robbed of 35 years of existence as myself, is not an easy thing to do. I think many believers might subconsciously realize this and that might be one of the reasons to why religious people get so upset if you question their faith, since they know that, that road will give them more pain than they think they can handle. This is the reason why I'm not pushing very hard on people i know is religious to se things my view.
Thus it is my opinion that most religous people are not balanced due to the fact of not being allowed to truly be themselves.
I realize that many of you might disagree with me and it is your right to do so"
/Zandevill
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
I samma stund det blir praxis att "genmanipulera fram smarta människor" så kommer vi att få en större intolerans utifrån ett relativistiskt perspektiv, och vi har inte alls löst det problem som motiverade agerande till att börja med. Agerandet kommer att föda en hård dogmatism som tjänar att rättfärdiga de få som utmålar premisserna, en grupp som dessutom utifrån egna premisser borde krympa till antal; då en total enighet enbart vittnar om en liten grupp eller en indoktrinerad grupp. En sådan dogmatism saknar dessutom en rationell grogrund utifrån vetenskapliga rön; som i sin mångfald kännetecknas av skepticism, och i sina bästa stunder en stor portion ödmjukhet inför livsavgörande frågeställningar.
Då inga absoluta normer gives den naturliga utveckligen så ska man ta det med en nypa salt vad som definieras som "sjukdom". "Sjukdommar" är evolutionens förutsättning, och varje försök och yttring att bidra till vår värld förtjänar respekt. Vad som inte förtjänar respekt, och som är "sjukt" är individer som utifrån sina begränsade erfarenheter försöker sätta samma ramar för andra. Visst; här finns religionen representerad, men även andra som är saliga på sin tro.
/Johan
Då inga absoluta normer gives den naturliga utveckligen så ska man ta det med en nypa salt vad som definieras som "sjukdom". "Sjukdommar" är evolutionens förutsättning, och varje försök och yttring att bidra till vår värld förtjänar respekt. Vad som inte förtjänar respekt, och som är "sjukt" är individer som utifrån sina begränsade erfarenheter försöker sätta samma ramar för andra. Visst; här finns religionen representerad, men även andra som är saliga på sin tro.
/Johan
Zandevill, tack för ett intressant och personligt inlägg.
Om vi för en sekund ponerar att det här kan anses vara ett relevant påstående, så gäller samma sak för dig själv ang:
Ovan är en del av din upplevda identitet, på exakt samma nivå som Sceptisk uttrycker sin. Om du förringar hans perspektiv av den anledningen, så förringar du per automatik också ditt eget perspektiv av exakt samma.
Dessutom, relevant i sammanhanget (/soptunnan/Truth is a pathless land/):
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=5312
Jag tror det ligger en hel del i det inledande påståendet.
Vilket kan relateras till:
..vilket i sig bör jämföras ungefärligt med:
...på tal om identitet. Det är inte bara personer vi tillskriver identitet - utan allt annat också. Exempelvis abstrakta idéer, såsom livsföring eller religion. Du säger att du har svårt att se en mer ortodox lära som relevant - jag säger (i enlighet med ovan länk) att det inte är vad man gör som är det viktigaste, utan hur det görs. Ungefärligt att alla vägar leder till rom.
Jag är glad för din skull, att du verkar ha hittat ett mer intressant liv än vad som var tidigare. Njut av det du har, och av det som komma skall, istället för att bekymra dig för vad du tror dig minnas en gång var.
Zandevill skrev:Samtidigt förstår jag att du känner behov av att försvara kristendomen och därmed dig själv eftersom du byggt din egen identiteet kring denna lära.
Om vi för en sekund ponerar att det här kan anses vara ett relevant påstående, så gäller samma sak för dig själv ang:
Zandevill skrev:Om religionen kidnappat min identiteet med irationella påhittade doggmer, då förstår jag inte hur en ännu mer dogmatisk inställning skulle hjälpa.
Ovan är en del av din upplevda identitet, på exakt samma nivå som Sceptisk uttrycker sin. Om du förringar hans perspektiv av den anledningen, så förringar du per automatik också ditt eget perspektiv av exakt samma.
Dessutom, relevant i sammanhanget (/soptunnan/Truth is a pathless land/):
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=5312
Jag tror det ligger en hel del i det inledande påståendet.
Vilket kan relateras till:
Zandevill skrev:Jag har svårt att se att en mer ortodox lära skulle ha varit en lösning.
..vilket i sig bör jämföras ungefärligt med:
Zandevill skrev:Jag gillar pizza men inte blomkål, motorstarka sportiga bilar men inte slöa tråkiga bilar, rock musik men inte dansbandsmusik.
...på tal om identitet. Det är inte bara personer vi tillskriver identitet - utan allt annat också. Exempelvis abstrakta idéer, såsom livsföring eller religion. Du säger att du har svårt att se en mer ortodox lära som relevant - jag säger (i enlighet med ovan länk) att det inte är vad man gör som är det viktigaste, utan hur det görs. Ungefärligt att alla vägar leder till rom.
Jag är glad för din skull, att du verkar ha hittat ett mer intressant liv än vad som var tidigare. Njut av det du har, och av det som komma skall, istället för att bekymra dig för vad du tror dig minnas en gång var.
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster