Stefan skrev:Apropå Tolkien och kristendom: Tolkien var själv troende katolik, och det finns starka kristna inslag i hans berättelser. LotR är inte en allegori i stil med hans vän Lewis's böcker (Häxan och Lejonet - Jesus som offras, etc.), men han har själv erkänt att det finns inslag av kristendom i boken.
I "Letters of Tolkien", ss. 233-234, skriver han att situtationen där Frodo vägrar att kasta ner ringen och Gollum istället biter av honom fingret och faller ner i kratern exemplifierar en aspekt av orden:
"Forgive us our trespasses as we forgive them that trespass agaist us. Lead us not into temptation, but deliver us from evil."
Frodo har blivit ledd till frestelse; en frestelse det inte är möjligt för honom att klara av.
"Frodo was in such a position: an apparently complete trap: a personof greater native power could probably never hade resisted the Ring's lure to power so long; a person of less power could not hope to resist it in the final decision."
"The Quest" var således dömd att MISSLYCKAS, och misslyckades gjorde den också; Frodo vägrade ju att kasta ner ringen. Världen räddades inte genom en mänsklig plan utan genom gudomlig nåd, som ingrep och gjorde att Gollum tog ringen och föll från klippan. Hursomhelst, denna gudomliga nåd kom inte utan anledning: det var Frodos egen nåd mot Gollum som gjorde att han förtjänade denna nåd.
"At any point any prudent person would have told Frodo that Gollum would certainly betray him, and could rob him in the end. To 'pity' him, to forbear to kill him, was a piece of folly, or a mystical belief in the ultimate value-in-itself of pity and generosity even if disastrous in the world of time. He did rob him and injure him in the end - but by a 'grace', that last betrayal was at a precise juncture the most beneficial thing any one could have done for Frodo! By a situation created by his 'forgiveness', he was saved himself, and relieved of his burden."
Har aldrig läst "Letters of Tolkien", så det var intressant att få inblick i hans tankar. Hur tolkar du det han säger och tycker du att det motsäger mina tankar om kunskapen om ont och gott?
Stefan skrev:En lustig not här är att en brevskrivare tyckte att Frodo borde ha "hängts såsom förrädare" eftersom han inte kastade ner ringen!
Själv tycker jag att "Letters of Tolkien" är en intressant bok. Rekommenderas alla "Ringen"-fans.
Tack.
Stefan skrev:F ö har Sauron inga demoner. Han har nazgûler, som är en sorts odöda (inte riktigt det heller). Möjligen kunde han själv kallas "demon". Annars tror jag att den enda varelsen som kallas "demon" i LotR är balrogen i Moria.
Sant. Jag ville dock spela på "Tolkiens bräde" men hade svårt att hitta något väsen i LotR som motsvarade det jag sett. Så, jag valde det mer "luddiga" begreppet demon. På det "kristna brädet" skulle jag valt begreppet ande.
Zara..
+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
cogito skrev:
Kan tänka mig att ett sådant möte sätter sina spår. Vad tror du om teorin att det är ens egna ofullkomna sida man möter i denna gestalt? Det skulle kanske förklara en del av ditt ödmjukhetsbudskap.
En sak jag älskar är tillvarons komplexitet. Det finns inga lätta svar och allt är genialt in i minsta detalj. Allt är sant och inget. Idel paradoxer.
Jag tror att vi människor kan projecera vår obearbetade smärta och skugga på gestalter av olika slag. De bitar av vårt jag vi av olika skäl inte orkar att möta eller vill erkänna letar sig ut i alla fall. Om inte i vaket tillstånd, så i drömmarna.
Samtidigt vet jag att vi i drömmarna kan få blicka in i framtiden.
Pappa fick det när han var i 20-års åldern. Han såg i drömmen hur en lastbil (kommer inte ihåg berättelsen exakt, men på ett ungefär) kom i full fart samtidigt som en bil backade ut. De kolliderade, mannen kastades ut, huvudet hamnade under ett däck och krossades. Pappa såg eller hörde ett datum (den 20:e) och jag kommer inte ihåg om han visste vem personen var eller om han fick höra namnet. Han berättade på morgonen för syrran sin om drömmen. Hon skrattade. När den 20:e kom så garvade hon inte längre. Han vet inte varför han fick drömmen och något liknande har aldrig hänt senare.
Min mamma däremot drömmer hela tiden. Hon är läskig. Hela min uppväxt har jag varit som den där konservburken i gamla westernfilmer, som blir träffad åt vilket håll den än studsar.
Jag höll masken och gav hene aldrig någon input. Hon behövde ingen input då hon gick med Gud.
I en annan tråd talade jag om att jag vaknade och skrattade. I drömmen stod jag i en speciell kyrka (H) och predikade. Guds Ande var över mig och jag var HÖG.
Kommer inte ihåg om det var dagen efter eller två dagar senare, som mamma kom över till oss.
- Mmmmmmmmmm, sa hon och log, -Jag har haft en dröm...
Hon berättade hur hon hade drömt om mig och att jag stod i H och predikade.
(Då drog jag ned rullgardinen för en tid. Det var mina "pungkulor". Jag lider nämligen av social fobi och att predika är för mig synonymt med att dö. Bättre med helvetet sedan än helvetet nu, var mitt flyktmantra.)
I drömmar har jag fått se svaren på böner jag haft... Fått vägledning... Någon gång sett rakt in i människors själar... Blivit korrigerad i fråga om val jag gjort tidigare under dagen...
Fått se vad "Saurons" styrkor håller på med, eller kommer att göra om jag gör ett visst drag... Jag har även blivit attackerad vid några tillfällen...
I drömmarna bearbetas även dagens input.
Drömmar tycks också kunna bestå av totalt menigslöst nonsens.
Det måste av nödvändighet finnas alternativa förklaringsmodeller om Gud ska vara rättfärdig.
Det är min övertygelse att människan kan få se s.k. syner. Jag kan visserligen inte med bestämdhet hävda att allt jag sagt jag drömt verkligen är drömmar. Men allt jag upplever i sängen väljer jag att kalla för drömmar.
cogito skrev:Tycker du att man frivilligt skall sträva efter ett sånt möte?
Det finns
ingen anledning att söka konfrontation för dess egen skull. Det är dumt, dåraktigt och totalt oansvarigt. Som det att ge sig på andefurstar över städer.
Många kristna ledare har mycket att stå tillsvars för.
Ändå är det så att det inte går att be en bön utan att involvera den himmelska jurudiken. Nyckeln till det hela är att hitta "känslan" (substansen) i bönen och vara ledd av Anden.
Jag har kämpat mot Döden över min fru. Hon låg på intensiven på regionssjukhuset i Örebro. Läkarna sa att hon skulle leva i en halvtimme till, max en timme. Jag befann mig femton mil ifrån henne och visste att jag aldrig skulle hinna dit itid, så jag äkte hem och bad. Mina föräldrar var redan där för att fixa mat åt mig, men jag bad dem om att få vara ifred. Mat och bön hör inte ihop.
Jag tror inte på att ledas av tumversar, utan av Anden. Men ibland kan Anden leda en till att ta tumversar. Jag blundade, slog upp Bibeln och satte ned fingret. "HERREN HERREN räddar från döden". Jag upprepade det och fick samma resultat, fast en annan vers. Fyra eller fem gånger tog jag en tumvers och fick samtliga gånger ord om döden och om hur Gud räddar ifrån dödens makt. I mitt hjärta förnamm jag hur Guds Ande sa att Döden försökte ta min frus liv.
Jag började att be i tungor. Full av sorg och bedrövelse ropade jag om nåd för min frus liv. Efter en stund bleknade sorgen och ersattes av ett heligt allvar (vrede är ett för starkt ord, tror jag). Mina ord blev plötsligt tunga. De kändes som släggor med makt att krossa klippor. Guds eget skaparord på tunga av kött. Jag gick emot Döden och knäckte hans inflytande över min fru.
Efter det kändes det ok att åka. Det var som om jag slagit sprutorna ur handen på en giftmördare och jagat honom på flykten, men ändå fanns "gift" injicerat och läget var extremt allvarligt. På vägen förnamm jag åter igen den stilla rösten. Den sa;
-
Om överläkare Torsten Ström skulle säga till dig att läget var under kontroll, hur skulle du känna dig då?Jag tänkte på det och kände hur jag började slappna av.
-Jag säger dig att AC ligger inte på regionssjukhuset, utan inför min tron.
Jag säger dig att AC ligger inte i en sjukhussäng, utan i mina händer.
Axlarna sjönk och jag upplevde hur jag omslöts av ett lugn och en ljuvlig frid. Total vila. Den eftermiddagen ändrades allt. Minst tre överläkare var involverade och dagen efter talade jag med överläkaren vars område var blod. Han sa;
-Jag trodde inte att det här var möjligt
-Det trodde jag, sa jag.
-Du såg inte hennes värden, levervärdet(tror jag han sa) fanns inte ens med på skalan!!! Han blev riktigt sur, med all rätt, för vem var jag?
Blodläkaren hade sagt till AC:s läkare Torsten att även trombocytvärdet hade varit helt åt skogen och att det var ett under att hon inte hade fått en propp. Kommer inte ihåg hur många olika sätt hon kunde ha dött på. Hon hade fått en blodförgiftning i hjärtregionen pga en osteril infart. Var uppsvälld som en ost då hon var full av vatten. Kissade sedan 12 liter på ett dygn. AC och jag är inte överens om den siffran, men hon var faktiskt rätt omtöcknad en tid efter. Ström sa att han trodde att en högre makt ville att hon skulle leva.
Så konfrontation är ofta nödvändigt om vi inte vill se på när människor går under.
Förr förra veckan låg min morbror på intensiven efter att kan fått var på hjärtat efter en hjärtoperation.
Det fanns en väldig tyngd i bönen, jag antar att det kan bero på att han är ett "bönebarn".
-Gud, låt inte alla böner över Olle vara förgäves... GUUUUUUUUD. Efter en kort stund försvann all substans i bönen. Det var som att smälla en ballong. Shit, tänkte jag vad hände? Dog han? Kan jag verkligen ha bett mig igenom redan? Klockan var 11,26. Gick över gården till morsan.
-Lever han så har det vänt, annars dog han 11.26 sa jag. Det hade vänt fick jag veta sen.
Att kunna vara en medlare mellan Gud och människor är häftigt. Få se hur livet bryter fram i mörkret.
cogito skrev:Tycker du att man frivilligt skall sträva efter ett sånt möte?
Ibland är det inte heller frivilligt.
Det är inte så roligt när de attackerar...Och man inte är beredd.
Händer väldigt sällan dessbättre. Om man inte går ut i mörker, dvs synd... Kan kosta en livet...
Vid deras senaste attack ( våren 2004) fastnade jag som i ett nät och kunde inte röra mig. Något tog tag i min käke, lyfte mig som en vante och kastade mig till andra änden av rummet. Jag vaknade och var öm i överkäken där varelsen hade greppat mig.
Det låter läskigare än det var. Det gick väldigt fort så jag hann aldrig reagera. Kanske något, att sitta fast var inget kul, fast jag såg ingen och hann inte uppfatta någon kuslig närvaro. Hur som helst, några dagar senare var överkäken inflamerad och var så i någon månad. När jag var hos tandläkaren såg hon på röntgenplåtarna att överkäken var inflammerad. Hon misstänkte då att en gammal rotfyllning var boven och öppnade tanden. De hittade inget.
.Jag kände även stickningar i ansiktet och i näsan. Drog jag handen över näsan försvann fenomener i en halv minut, för att sedan vara tillbaka. Jag har ingen inflammation (eller vad det nu var) idag och stickningarna är för det mesta borta.
cogito skrev:En annan sak som intresserar mig är att du är så tydligt på att det är den bibliske guden du känner närvaro av. Låt gå för att du rikta dina böner ditåt - hur avgör du att svaret kommer från just detta håll?
Om jag kommer ifrån mina barn på ett varuhus och jag hör någon skrika;
-PAPPA! PAPPA!!! Så kommer jag springande. Halva varuhuset är kanske pappor but who gives a shit. Skulle jag stå och vänta på att de använder mitt för och efternamn innan jag behagar visa mig? Vad bryr jag mig om att de använder ett ord som stämmer in på 1000 andra. Jag vet ju att de menar mig.
Om nu
jag bryr mig så mycket om mina barn, skulle då inte
Gud bry sig så mycket mer om sina?
cogito skrev: I bibeln finns ju fullt med möten med "herrens änglar" och uttalandet "ingen kommer till fadern..."?Har ingen bibel tillgängligt just nu, jag menar stället där Jesus uttalar att vägen till fadern går (numera?) via honom.
JV är ju ingen kristen religion, enligt mitt förmenande, utan en Jahve-religion. Hur ser du på det? Jag bad om din syn på hur du själv förhåller dig i frågan om Jahve direkt och Kristus roll. Med tanke på att det rappoteras om många "möten med Jesus/Kristus" sedan 60-talet i litteraturen, medan du är så tydligt på närvaron av den bibliske guden.
Människan förlorade gemenskapen med Fadern då hon för att bli lik honom valde
kunskapen om gott och ont, istället för
Gud själv. Hennes synd var högmod.
I 1 Joh 4:7-8 står;
Mina älskade. låtom oss älska varandra; ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar, han har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärleken.
Alltså, förutsättningen för att kunna ha kärlek är att känna Gud.
I Rom 13.10 står; Kärleken gör intet ont mot nästan, alltså är kärleken lagens uppfyllelse.
Så, för att kunna hålla lagen behövs kärlek, vilken vi inte kan få då vi inte känner Gud, som vi inte kan få tillträde till eftersom vi är syndare. Moment 22, alltså.
Lösningen var att Jesus ingick ett blodsförbund med människan (blev ett kött). Satan trodde att Jesus skulle förmera sig genom detta förbund. Han hade flera indikationer på det sedan tidigare. Mer kraft till lärjungarna alltså och Jesus skulle snart ha detta fridsrike skrifterna talade om. Satan kunde inte komma åt Jesus, då intet mörker fanns i honom. Men nu såg Satan sin chans. Han hade sin man bland de tolv. En tjuv och en lögnare, vid namn Judas. När Judas var med i blodsförbundet kunde plötsligt Satan begära att lägga vantarna på Jesus p.g.a. Judas mörker. Han korsfäste (påle med tvärslå) Jesus, men missade att Jesus inte dog för sin synd utan för sin förbundsbroders.
Detta innebär alltså att genom detta nya förbund (nattvarden) kan en människa få förlåtelse för sitt högmod och återfå gemenskapen med Fadern för att kunna lära känna honom och få hans kärlek så hon kan hålla lagen. Inte med ett hjärta av sten utan av kött, som håller lagen därför att hon känner för det.
Ingen kan komma till fadern utom genom sonen.
I blodsförbundet är vi en kropp med Jesus. Han är huvudet och vi är kroppsdelarna genom vilka han verkar idag, under förutsättning att vi hedrar vårt förbund.
Jag tror att vi kan få möta Jesus och änglar. Har dock aldrig sett endera. Söker aldrig att få se syner eller visioner, utan är nöjd om jag kan få se Guds nåd bland människor.
Många kristna ber till jesus, men för mig känns det mest naturligt att be till Fadern, men i Jesu namn.
Något oklart?
Zara..
)