Pilatus skrev:lynx skrev:Vadå "abstraktion"? Inte självständigt... nej, no man is an island. Influenser som vindar, men vi är olika vindpinade.
Algot är pedagog och duktig på att förklara. Jag trodde jag förklarade att jaget inte är något ting i sig, ett eget väsen som finns där inne i huvudknoppen och kikar ut mot omvärlden. Vårt jag/vår person är allt vi är.
Att vi talar om "jag" och tänker på och talar om oss själva som "jag" beror på, menar jag, att vi som människor - vissa djur har det också i viss grad - har en jag-känsla och ett självmedvetande, vi är självmedvetna och medvetna om att vi upplever, skapar, tänker och känner. Detta är något konkret. Ur detta har sedan filosofer skapat idén om jaget som en särskild andlig substans och kroppen som en annan. Det är Descartes' ödesdigra felslut som låst tänkandet inom psykologi och filosofi för åtskilliga århundraden. Spinozas synsätt är mer konstruktivt och kan öppna kognitiva och emotionella dörrar. Det finns en substans i världen som vi kan se ur två aspekter, menar Spinoza, som något andligt och upplevt eller som något materiellt och mätbart. Det är ett analogt tänkande till det som gäller synen på ljus som antingen "uppenbarar sig" som fotoner eller strålning. Men i sig är ljus en enhetlig, "namnlös" substans. Varken den substans världen i sig består av eller det ljuset består av, har vi ett namn för, eftersom vi antingen ser världen på ena eller andra sättet. Och det är genom att välja perspektiv vi kan få ord för vad vi upplever och säga något om världen och oss själva och detta är därför en nödvändighet i de flesta fall. Så har idealism, dualism och materialism uppkommit - och var och en av dessa ser världen ur sitt perspektiv och var och en menar att de förmedlar en bild av världen i sig, att den i sig är andlig, i sig materiell - och detta är också ett felslut. Närmast sanningen om vi skall tala om verkligheten i sig är väl ett monistiskt perspektiv, och varför inte då nyttja antingen Kants term tinget-i-sig eller Martinus, "något som är".
Jaget är alltså ingen liten homunculus som sitter och drar i spakar i tallkottskörteln, ungefär som en av figurerna i Men in Black I. Däremot är det så att vår, min åtminstone, jag-känsla kulminerar i mitt huvud (hela huvudet) och vad gäller perspektivet så ser allt som är delar av min kropp alltid större ut än det som är längre bort. Skelar jag med ögonen kan jag se min näsa från två håll. "Jag är här nu", kan jag då konstatera som ett slags Descartes-inspirerad absolut sanning.
Tänker vi strikt biologiskt är ju det vi upplever som vår synliga omvärld en bild vi producerat i hjärnan när vi avkodar fotoner som ständigt möter våra ögons nthinnor om vi inte blundar eller det är mörkt. En bild vi skapat är ju präglad av oss och vår förmåga att tolka ljussignaler och skapa bilder och en bild vi skapat är en del av vårt medvetande. "Jaget" finns därför lika mycket i den synliga omvärlden som någon annan stans då det är en bild hjärnan skapat. Man kan kanske säga att ur hjärnans processer emanerar medvetandet och det är i och med hjälp av medvetandet vi skapar våra bilder och det är där viljan sitter. Det finns inte tankar och känslor men väl kognitiva, perceptuella och emotionella processer, flöden. "Jaget" är en tänkt summa av dessa flöden. Språkets relativa tröghet gör att vi kunnat skapa bilderna av ett "fast" jag, och tankar, idéer och känslor som "inre objekt". Martinus begrepp jaget som upplevandets fasta, allt dirigerande och upplevande, punkt, navet kring vilket allt kretsar, skulle jag hellre vilja kalla "vår närvaro i världen" lite i Heideggers anda. En närvaro är inte punktformad utan den genomstrålar allt vi är och gör i enlighet med vår förmåga till närvaro.
/Algotezza
