Kadmos skrev:Jag vill inte be om ursäkt, men gärna förklara att jag faktiskt vill ta till mig KRITIK MOT RELIGIONER OCH RELIGIÖSA FÖRSAMLINGAR. Därför har jag den ärligt menade och ödmjuka förfrågan ifall du och jag kunde försöka "ny-starta" den här debatten (oss emellan).
Och då med fokus på förslagsvis följande punkter:
1. Grundfrågan - "Vad styr din själ?"
2. Dina allmängiltiga och säkert välgrundande erfarenheter av på vilka
punkter man bör kritisera a/ religion b/ religiösa församlingar
3. Vilka karaktärsdrag kan det vara som gör att vissa människor
a/ vantrivs med religion
b/ kanske därmed blir uteslutna i religiösa församlingar
1.Utifrån min definition av själ då - summan av mina tankar och känslor. Och det låter sig inte sägas på en kvart. Det är en växelverkan mellan tanke och känsla och impulser utifrån.
Naturligtvis styr mycket av ens tidigare erfarenheter.
2.Vad menar du med på vilka grunder man kan kritisera? Att det finns punkter där man inte ska kritisera eller ifrågasätta religion?
Har svårt att skilja mellan religionen och församlingen. Religionen är en teori och församlingen praktiserar den - eller?
De punkter som jag ser som allra allvarligast är:
Helvetesläror i hårdare eller mildare varianter - alla tankar om
olika öden efter döden är helvetsläror enligt min definition.
Etik som bygger på att "gud har sagt" och inte på kunskap
om och empati för människan och hennes miljö.
Otillbörlig påverkan av barn.
Tanken på att det finns heliga skrifter som inte ska läsas
och ifrågasättas precis som vilken litteratur som helst utan
man ska närma sig dem utifrån den förutfattade meningen att innehållet är gott.
3. Det är inte så vanligt att man blir utesluten ur religiösa församlingar numera. Det var väl mer vanligt före mitten av
nittonhundratalet, då kvinnor som fick barn utanför äktenskapet uteslöts och vad det nu kunde handla om, det var väl mest
frikyrkoförsamlingar det handlade om. Svenska kyrkan blev man inte fri att lämna förrän på 50-talet utan speciell anledning som tex. tillhörighet till annan församling. Och man blev
automatiskt intagen i svenska kyrkan fram till milleniumskiftet
och fortfarande är det tillåtet för föräldrar att genom dopet skriva in sina barn i en livsåskådningsorganisation fast barnet
överhuvudtaget inte vet vad gud eller kyrka eller något som
hör dit är för något. Det är ett övergrepp på den personliga integriteten enligt min åsikt.
På senare tid handlar det väl om att människor lämnar församlingen av fri vilja, därför att man inte kan dela församlingens tro och/eller värderingar.
När man lämnar svenska kyrkan kanske man gör det naturliga
steget utifrån att man aldrig har trott fastän man stått med
utan egen förskyllan.
Lämnar man en frikyrkoförsamling, där det personliga avgörandet alltid poängteras, handlar det om att man slutar tro.
(om det inte handlar om att man ändrar värderingar eller inte trivs just med den församlingen så man söker en ny kristen gemenskap)
Om det finns gemensamma karaktärsdrag för alla vet jag inte. Men jag är nog inte ensam om att ha stora krav på ärlighet, att anse att allt man tror på, håller för sant, ska tåla att diskuteras.
Att man har svårt att tränga bort argument som talar emot
det man tror på. Att man är analytiskt lagd och gärna vill ställa frågor på sin spets och vrida och vända på saker och ting ...
[/quote]
